Charles Bronson började göra film redan 1951, fast han kallade sig inte Bronson då, det är ett taget namn. Hans rätta namn är Charles Buchinsky och blev listad så ända fram till Drum Beat 1954. Jag har dålig koll på hans tidiga filmer så jag kan inte kommentera dem i detalj - tyvärr. Undantaget är dock House of wax från 1953 som jag har sett och som är klart sevärd. Om inte för Bronsons roll som den stumme Igor, så i alla fall för Vincent Prices kanonföreställning.

Nåja, nästa stora och kända film han var med i var Machine Gun Kelly 1958, nu hade han tagit klivet från birollerna upp till huvudrollerna och skapat sig ett namn på den stora vita duken. Tyvärr har jag inte haft tillfälle att se filmen men väl många av hans senare.

1960 var han så stor att han fick tillfälle att vara med i den stjärnspäckade nyinspelningen av Akira Kurosawas mästerverk Seven Samurai, nämligen The Magnificent Seven. Här trängs han med storheter som Yul Brynner, Eli Wallack och Steve McQueen. Det var kanske inte så konstigt att han fick spela en av de mindre rollerna med såna namn i rollistan. Även Horst Buchholtz, Robert Vaughn och James Coburn medverkar. Den här filmen är bra, i ordets rätta bemärkelse. Av naturliga skäl lyckades inte John Sturges uppnå riktigt samma höjder som Mäster Kurosawa, men han kom bra nära i alla fall.

1963 Arbetade han åter igen med John Sturges. Denna gång var det filmen the great escape som handlar om en flykt från ett tyskt fångläger. Även denna gång gick de stora rollerna honom förbi och Steve McQueen, Richard Attenborough och James Garner står högst upp i rollistan. 1962 Medverkade han förresten i samma film som självaste Elvis (Kid Galahad), en till synes ologisk kombination.

Nästa stora film är en av mina favoriter, the dirty dozen från 1967. Åter igen en rejält stjärnspäckad film, Lee Marvin, Ernest Borgnine, John Cassavetes, George Kennedy, Telly Savalas, Donald Sutherland och så Charles Bronson då. En riktigt vass krigsfilm i mina ögon och jag som speciellt gillar träningen före uppdraget får verkligen mitt lystmäte uppfyllt här.

Nu började en tid av TV-filmer och en hel del europeiska produktioner för Charles Bronsons del. Jag har sett några av dessa och de är hyfsat underhållande. Naturligtvis håller de inte klassen av tidigare nämna storfilmer, men det känns ganska naturligt.

Undantaget är förstås Sergio Leones mästerverk, once upon a time in the west, 1968. Den filmen är häpnadsväckande intressant faktiskt, av flera anledningar. Bara det faktum att självaste Dario Argento och Bernardo Bertolucci hjälpte Sergio Leone att skriva berättelsen gör den otroligt fascinerande. Den här är troligtvis den bästa film han någonsin medverkade i och säkerligen den med högst status.

1974 Kom då filmen som skulle etsa fast hans namn för alltid hos den stora breda massan av publik, nämligen death wish. Här kunde man se honom i rollen som kom att bli hans stora genombrott. Paul Kersey som blir attackerad i sin lägenhet och förlorar sin fru. Hans dotter blir våldtagen och efter att chocken har lagts sig beslutar han sig för att hämnas och blir medborgarrättskämpen nummer 1.

Nu var han över femtio år, ett ganska sent genombrott skulle man kunna säga. De närmaste åren därefter gjorde han de flesta av sina minnesvärda filmer. De kanske inte alltid var de bästa och mest originella, men det var som sagt nu han började få den status som han så väl förtjänade. Två av de mest minnesvärda filmerna från slutet av 70-talet är Raid on Entebbe och Telefon, båda från 1977. Den förstnämnda faller väl inte riktigt in i facket för en typiskt Bronsonroll, men han gör jobbet som amerikansk general bra! Man kan nästan säga att det här är en tillbakablick på hans tidigare karriär då det måste betecknas som en storfilm med massor av kända ansikten. Peter Finch, Martin Balsam, Horst Buchholtz, John Saxon och min personlige favorit Yaphet Kotto som diktatorn Idi Amin.

Telefon är väl mer typisk för Bronson, men ändå inte. Han spelar rysk agent som åker till USA för att likvidera andra ryska agenter. Låter inte speciellt upphetsande men det faktum att agenterna inte vet att de är agenter och att de har programmerats till att aktiveras med vissa kodord gör det hela väldigt intressant. Agenterna aktiveras mycket riktigt genom ett telefonsamtal. Det var förresten inte första gånga han spelade mördare, redan 1972 gjorde han filmen the mechanic, där han spelar en mycket noggrann yrkesmördare som planerar in i minsta detalj. En mycket trevlig film för övrigt.

Så var det dags för 80-talet då. Det är väl filmerna från detta årtionde som kanske mest förknippas med Bronson, ofta regisserad av J. Lee Thompson. Han spelade ofta rollen som medborgarrättskämpe igen, även i andra skepnader än Paul Kersey. Death wish fick tre uppföljare på 80-talet. Han gjorde också rollen som sliten polis på dekis ett antal gånger och det tycktes passa honom utmärkt. Kanske berodde bristen på entusiasm på att hans fru, Jill Ireland, som också medverkade i många av hans filmer, var mycket sjuk i cancer under denna tid. Hon dog 1990 och kanske kände Bronson att ett avslut var det han behövde för 90-talets filmer känns mer inspirerande än på länge. Framförallt det tidiga 90-talet, med filmer som the indian runner och the sea wolf.

Han var tämligen produktiv under denna tid även om det naturligtvis inte var som i hans glans dagar. I Donato and daughter gör han åter igen rollen som polis på dekis men det är kul att se honom göra det och 1994 var det dags för den efterlängtade death wish 5! Det var den bästa delen på mycket länge, kanske den bästa av alla uppföljarna faktiskt!

Hans sista filmer blev Family of Cops med två uppföljare. Inte speciellt bra filmer, men så lider de lite av att de är gjorda direkt för TV också. Jag tycker det är synd att han skulle avsluta sin karriär så, men å andra sidan var det väl nästan så vi lärde oss att älska honom. Ganska dålig film med bristfälligt manus och få ansiktsuttryck men med enorm karisma!

Vi saknar dig, må du vila i frid!

Tommy Söderberg