2004
CD
Basin Street Records BSR 1001-2

Detta är svenskättade (född och uppvuxen på Gotland) Theresa Anderssons tredje album och numera är det New Orleans som hon kallar hemma där hon är ett aktat och känt namn, dock kanske främst som studiomusiker, dels som korsångerska men även som violinist och på detta album ger hon oss goda prov på att hon verkligen behärskar detta instrument på ett ypperligt sätt. På egen hand är hon fast förankrad i den alternativa rocken, men hon lånar friskt från alla möjliga upptänkliga genrer, på detta album främst pop men det finns också tydliga spår av folk, country, blues och t.o.m. brittrock, och det är i stor utsträckning egna kompositioner (de flesta dock kollaborationer i någon form) som aldrig är mindre än mycket kompetenta och emellanåt riktigt bra. Det finns med andra ord en riktigt genuin låtskrivartalang hos henne och det är ju alltid en bra utgångspunkt.

Andersson har en försiktigt spröd och lätt hes röst som dock är både kraftfull och uttrycksfull när så krävs, som en korsning av Maria McKee och Sinead O’Connor och tillsammans med mycket goda musikanter (vad annars när det gäller musik från södra U.S.A.) och ett par inspirerade gästspel från Jon Cleary, slidevirtuosen Sonny Landreth och Anders Osborne (även han svenskättad och dessutom Anderssons gamla pojkvän som hon en emigrerade från Sverige tillsammans med) åstadkommer hon i stort sett ett bra, om än något ojämnt, resultat.

Hon behärskar utan problem hela det känslomässiga registret, vare sig det gäller att tackla svårigheterna med att bryta upp och börja om på nytt i Break Up, eller ge en rejält syrlig känga åt musikindustrins utnyttjande av unga popidoler genom sitt cyniska och kalla businessmaner i Make It Pop; She’s so beatiful and young/she makes all the little boys drool… makes the old men weak/wishing they were back in school… make it pop keep it sweet make believe/play it cool make some cash while it lasts. Men allra bäst är hon nog ändå i Grayson Capps avslutande Lorraine’s Song, en mäktig, akustisk ballad om ånger och frustration över att inte ha vågat säga sitt hjärtas mening till den rätta; And all those words I never said/gently bled, from my mouth/and I am ready to embrace/this place whereI belong/I’m afraid but I need love, där hon visar prov på en svårmodig inlevelseförmåga som känns trovärdigt uppriktig och genuin.

Men ibland känns det dock som om låtarna har blivit onödigt mycket producerade och överambitiöst arrangerade bara för att rejält poängtera att det här verkligen är alternativ musik och inget som följer någon kommersiell mainstreamfåra. Det verkar nästan som om producenterna inte riktigt vågar lita på att låtmaterialet av egen kraft ska klara av att hålla lyssnarens intresse, vilket är synd eftersom det enligt min mening definitivt inte är något fel på låtmaterialet, och det ger istället emellanåt musiken ett drag av ansträngdhet som den definitivt inte är förtjänt av.

Men det är som tur är bara i en handfull spår som dessa tendenser kan spåras och i övrigt funkar det ofta istället riktigt bra. Albumets höjdpunkter, It’s Gonna Be Okay, en suverän popbagatell som påminner om Shania Twain eller Natalie Imbruglia i toppform och som förfogar över en grymt effektiv hook, samt False Alarm som är en brittpops inspirerad sak som för tankarna till Manic Street Preachers, är, precis som ovan nämnda Lorraine’s Song, riktiga fullträffar som visar med all önskvärd tydlighet att lite återhållsamhet med produktion och arrangemang till fördel för ett större fokus på själva melodierna ger ett mycket bättre resultat än när motsatsen praktiseras. Se till att lägga namnet Theresa Andersson på minnet, för det här kan nämligen bli hur bra som helst om hon bara sansar sig en smula och får hjälp av bättre producenter som inte skymmer hennes goda talanger som både musiker, sångerska och inte minst låtskriverska med en onödigt överdriven och svulstig produktion. Det är både hon och hennes melodier sannerligen värda.

Roger Persson - 20070930