Joe Cocker :
Hymn for my Soul

2007
CD
EMI 00946-390373-2-2

Jag måste väl börja med att konstatera att jag aldrig varit någon större fan av Joe Cocker. Visst har jag genom åren lyssnat igenom otaliga av hans plattor men ingen av dessa har egentligen lämnat något bestående intryck. Så det var med en relativt stor spänning jag tog mig att försöka formulera mina tankar kring detta – hans senaste album.

Initialt levererar plattan ett ganska skönt souligt sound. Det är homogent och instrumenten smälter ihop till en trivsam massa men ska man ha fullt utbyte vill det till att man anstränger sig lite grand. Jag hittar nämligen inga speciellt utmärkande eller medryckande melodislingor som sätter sig direkt i medvetandet och för att göra plattan full rättvisa hävdar jag bestämt att man nödgas till aktivt lyssnande. Lite av kvalitén ligger i de små detaljerna, instrumenten som ligger sparsamt i bakgrunden och de subtila klangerna dessa skapar.

Det är inte svårt att se en inre bild av Joe Cocker när man lyssnar på plattan, faktum är att jag finner det ganska svårt att ignorera denna föreställning och det är kanske på gott och ont. Hans ticks ligger honom lite i fatet, samtidigt har han en sanslös inlevelse i några av spåren. Personligen fastnar jag framförallt för den lågmälda Don’t Give Up On Me, men även titelspåret Hymn 4 My Soul, som kanske är plattans mest medryckande låt, vittnar om inlevelse.

Tyvärr innebär denna inlevelse också ett närmast karikatyrmässigt framträdande av Creedence Clearwater Revivals gamla Long As I Can See The Light. Det är svårt att ta versionen av denna, för undertecknad, älskade låten på riktigt allvar. Joe Cocker tar i så han borde bli både gul och blå och lyckas bara med göra sig själv till åtlöje. Fast i ärlighetens namn är det ju ett övergående problem och redan i nästa låt Just Pass It On har han sansat sig till en kontrollerad nivå igen. Detta är förresten en ganska skön låt som andas rejält med Reggaeinfluenser.

Men trots att i stort sett samtliga spår har ett ganska skönt sound över sig och att man kommer på sig själv med att sitta och smådigga dem blir det tyvärr ganska tjatigt i slutändan. Jag är egentligen ingen större beundrare av den ljudfilosofi som präglar, framförallt andra halvan av plattan, där instrumenten är så isolerade från varandra i stereoperspektivet, att de inte längre bildar en enhet. Det är helt enkelt alldeles för välproducerat och tillrättalagt för min smak och detta tar utifrån min synvinkel tyvärr bort en del av energin från spelglädjen.

Jag menar att det finns en uppenbar fara att man omedvetet väljer att lyssna in sig på arrangemang och ljudkvalité istället för det som egentligen borde betyda något, nämligen musiken och sådana problem är ju aldrig bra att brottas med.

Tommy Söderberg - 20070921

Jag ska direkt börja med att erkänna att jag alltid (nåja, väldigt länge i alla fall) varit en stor fan av Joe Cocker, men jag är också den första att erkänna att hans röst är väldigt speciell och jag har full förståelse för dem som har svårt för honom. Jag antar att för en artist som honom finns det sannolikt inget mellanläge, antingen är man helt såld på hans speciella röst eller så gillar man den inte alls. Men som långvarig fan så har jag också ständigt blivit påmind om hans stora problem, nämligen den till synes allestädes närvarande oförmågan att åstadkomma ett riktigt bra album. Hela hans 80- och 90-tals produktion präglas nämligen i stort sett av samma problem, album med en handfull bra låtar och i övrigt habilt men tyvärr i stor utsträckning rent utfyllnadsmaterial.

Men så plötsligt efter millennieskiftet hände något, plötsligt började albumen både låta angelägnare och innehålla förbättrat låtmaterial, en lika oväntad som välkommen vitalisering verkar ha ägt rum av någon anledning. Hymn For My Soul är hans tredje album efter millennieskiftet och här tar han för första gången, mig veterligt i alla fall, steget fullt ut och gör ett ”riktigt” coveralbum, med vilket jag menar att han bara gör egna versioner av gamla och ofta kända låtar. Det finns alltså inget anpassat och nyskrivet material direkt för herr Cocker som annars har varit den vanliga arbetsgången under flera decennier, även om det ofta slunkit med någon enstaka cover här och var (hans version av INXS gamla monsterhit Never Tear Us Apart från 2002 års album Respect Yourself är helt briljant och minst lika bra som originalet).

Men här är det som sagt mer eller mindre kända alster från mestadels stora och kända låtskrivare. Inleder gör en rhythm and blues inspirerad version av Stevie Wonders You Haven’t Done Nothin’, en lättsam och charmerande version som det är lätt att tycka om. Annars är det de mera stillsamma låtarna och balladerna som gör störst intryck. Don’t Give Up On Me är en traditionell och mycket effektiv soulballad från legendariska soulmästarna Hoy Lindsey, Dan Penn och Carson Whitsett som passar Cockers skrovliga och rossliga stämma som hand i handske, och George Harrisons vemodiga Beware Of Darkness tillhör också höjdpunkterna. Av de lite mera tempostarka numren måste Percy Mayfields Rivers Invitation nämnas, en härligt svängig och medryckande blues, liksom avslutande Andy Fairweather-Lows titelspår som ser till att albumet avslutas i samma lättsamma och positiva soulpopanda som det inleddes med. Men allra bäst är nog ändå de sparsmakade men emotionellt laddade balladversionerna av Bob Dylans Ring Them Bells och John Fogertys Long As I Can See The Light, där Cocker imponerar nåt alldeles oerhört i särskilt den sistnämnda låten som jag faktiskt håller som klart bättre än Creedence lite träiga originalversion.

När vi också lägger till det faktum att musicerandet, precis som vanligt när det gäller Joe Cocker, är av absolut yttersta klass med äss som Benmont Tench, Greg Leisz, Jim Keltner och Ethan Johns (som för övrigt också har producerat och gjort det riktigt bra precis som han på senare år också gjort för bl.a. Jayhawks och Counting Crows) bland de medverkande musikerna, så kan till slut konstateras att alla dessa goda ingredienser har resulterat i vad som mycket väl kan vara Joe Cockers bästa album så här i hans karriärs elfte timme. Jag kan i ljuset av detta inte låta bli att tycka att det känns som en både rättmätig och efterlängtad belöning för lång och trogen tjänst för ett gammalt fan som jag själv. Och fan vet om inte Joe själv håller med också när han i avslutande Hymn For My Soul släpper ifrån sig ett ”Yeah” som känns som en rent spontan glädjeyttring över ett väl förrättat värv. Äntligen har karln lyckats åstadkomma det album som jag alltid har trott och hoppats att han skulle vara mäktig. Hur är det man säger; ”den som väntar på något gott…”.

Roger Persson - 20070921