2008
CD
Big Book Records BBR 14

I See Hawks In L.A. är ett band från Californien som bjuder på sin lite egna och personliga variant på No Depression, eller alternativ countryrock om ni så önskar. Tydligt influerade av tidigare countryrockare från solskensstaten som The Flying Burrito Brothers, The Byrds och Gram Parsons gör att de låter lite mera lättsamma och trallvänliga än många andra av genrens mest framträdande band idag. Det hela slutar med en lite mer tydligt countryinfluerad musik som låter ungefär som en korsning av Jayhawks och Poco, kryddat med ett par stänk av Tom Russell.

Och precis som den sistnämnde så präglas också deras musik av ett mycket tydligt och starkt socialt patos, där de tar ställning för de svaga i samhället. Ett annat ämne som ligger dem väldigt varmt om hjärtat är miljön och de tar också ett väldigt tydligt avstånd från människans allehanda former av miljöförstöring. Samtliga spår utom ett är skrivna av gruppens två förgrundsfigurer Rob Waller och Paul Lacques och de har i stort sett gjort ett bra jobb, dock med några notabla undantag.

Deras formel med tydligt politisk ställningstagande i viktiga och aktuella frågor tillsammans med traditionellt influerad countryrock funkar riktigt bra under skivans första halva. Men sedan byter de plötslig musikalisk inriktning av någon anledning och slänger in ett par låtar av irländsk folkmusikskaraktär. Dessa hade de med fördel kunnat strunta i, då de inte känns som en typ av musik de är hemmastadda med. Det verkar nästan som om de efter att skivan var klar satt sig ner och lyssnat och tyckt att det här var lite tråkigt, vi måste göra något annorlunda på ett par spår. Detta är ett fenomen som jag tycker att flera av de artister som vill platsa i någon av de alternativa genrerna alltför ofta utsätter sig själva för alldeles i onödan, det verkar som om de inte riktigt vågar lita på att de uppfattas som genuint alternativa utan att, till synes till vilket pris som helst, hitta på något som sticker ut rejält från den övergripande musikaliska idén. Och alltför ofta så blir också dessa krystade utsvävningar mindre lyckade, vilket alltså är precis vad som händer här också.

Jag tycker också att albumet håller på lite för länge för sitt eget bästa också, särskilt med tanke på att de bränner nästan allt sitt bästa krut på skivans första halva, för även om de efter de irländska utflykterna återgår till den ursprungliga countryrocken igen, så når de avslutande låtarna inte riktigt upp till samma klass som de åtta första igen.

Men den första halvan av skivan är ändå riktigt bra och det är för denna som man ska skaffa detta album, och det tycker jag trots allt att man bör göra. För det är ändå så att de positiva kvalitéer som finns där med råge väger upp de negativa som jag klagat på ovan. Och personligen så är jag oerhört förtjust i deras raka och omedelbara sätt att förmedla sina politiska ställningstaganden i rejält svängande countryrockare som Carbon Dated Love, In The Garden, Yolo County Airport och titelspåret, samt min favorit, den bedårande och precis lagom sentimentala balladen Environmental Children Of The Future. När dessa låtar med sina sympatiska och lovvärda budskap dessutom framförs med en sådan förföriskt ljuvlig stämsång som herrarna Waller och Lacques tillsammans med bassisten Paul Marshall visar sig kunna frambringa, så glömmer jag kritiken och njuter av det som är bra istället. För när I See Hawks In L.A. är bra, så är de riktigt, riktigt bra. Så medan jag med stor behållning lyssnar på första halvan av detta album igen så hoppas jag samtidigt att de nästa gång får till ett album som håller hela vägen, det borde nämligen kunna bli hur bra som helst…

Roger Persson - 20081021