2006
CD
Peacefrog Ltd. LOVECD25

Franska bandet Nouvelle Vagues hela musikaliska idé sammanfattas egentligen alldeles utmärkt i deras namn som på engelska översätts med ”New Wave” och på portugisiska betyder det tydligen ”bossa nova”. Och detta är precis vad det handlar om, de tar gamla postpunk-låtar och klär dem i en ny electronicabaserad men lättsam sydamerikansk jazzpop, bossa nova stil.

Bakom gruppnamnet döljer sig de franska musikerna/producenterna Marc Collin och Olivier Libaux och en handfull olika franska och sydamerikanska sångerskor som får dela på det vokala ansvaret utifrån hur herrar Collin och Libaux anser att de passar för de låtar de tar sig an. Detta är deras andra album efter det framgångsrika självbetitlade debutalbumet från 2004 och här försöker de vidareutveckla sitt koncept ytterligare. Grunden är fortfarande densamma som på debutalbumet men här har de också haft en uttalad idé att försöka kombinera den lättsamma jazzpopen med lite karibiska influenser i form av reggae, ska, calypso och salsa.

Jag ska själv vara den första att erkänna att jag tyckte att idén var minst sagt märklig och att det verkade osannolikt att det skulle kunna bli något bra av den, men samtidigt så lockas jag av udda projekt som vill och vågar vara annorlunda och jag blev därför till slut bara tvungen att ta reda på hur resultatet blivit. Här tar de sig an kraftigt varierad musik, allt från New Order och Yazoo till The Smiths och Cramps, och på vägen hinner de även med, bland andra, Blondie och Billy Idol såväl som nummer från mera okända artister.

Och resultatet är onekligen mycket mer underhållande än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Även kända låtar känns som helt nya tack vare de fräscha och annorlunda arrangemangen som är Nouvelle Vagues musikaliska idé. Yazoos Don’t go har förvandlats till en smäktande bossanovaballad, framförd av Gerald Toto som besitter en härligt rökig och bluesraspande stämma och Billy Idols Dancing with myself formligen sprudlar av spelglädje i ett studsande mamboinspirerat arrangemang och med ett entusiastiskt och lätt ironiskt framförande av Phoebe Kildeer, utan tvekan en av albumets verkliga höjdpunkter. Ditt hör också Cramps Human fly som i Nouvelle Vagues tunga ska-bluesiga arrangemang och med Phoebe Tolmers sensuella och samtidigt småbusiga vokala framförande blir oerhört fräck och uppkäftig, vilket också gäller för Tolmers framförande av Escape myself, ursprungligen gjord av The Sound, vilken svänger på ett härligt sätt som påminner om något som kunde ha varit komponerat och framfört av Henry Mancini (han som gjorde temat till Rosa Pantern filmerna).

Det visar sig även vara ett smart drag att använda sig av flera olika sångerskor, då detta bidrar till att variera framförandet och till den tidigare nämnda fräschören som kännetecknar produktionen som helhet. De olika sångerskornas kvalitéer utnyttjas skickligt och känns för det mesta väl anpassade till de låtar och stilar de valts att framföra. Störst förtroende har Melanie Pain fått, som med sin mjuka och lättsamt smäktande stämma passar utmärkt i de lite mera tydligt jazz- och bossanovainfluerade numren som The Smiths Sweet and tender hooligan och The Buzzcocks Ever fallen in love, där framför allt den sistnämnda också tillhör de absolut bästa spåren på plattan.

Precis som The Detroit Cobras som jag också nyligen recenserat så är Nouvelle Vague något som inte ska tas på för stort allvar utan precis för vad det är, och det är annorlunda och oerhört underhållande musik för de stunder då man känner att man bara vill höra något kul och avkopplande, även om det i Nouvelle Vagues fall fokuseras mera på den avkopplande aspekten jämfört med ”Kobrornas” mera partyanpassade musik. Och just nu har jag svårt att tänka mig att företa mig något mera avkopplande i sommarvärmen än att bekvämt luta mig tillbaka i lyssningsfåtöljen med en stor och kall drink och låta mig översköljas av en svalkande bris från min nya fläkt, ackompanjerad av tonerna från Nouvelle Vagues svala och lättsamma musik. Skål och välkomna!

Roger Persson - 20070624