Fanatisk Film - Recensioner

I en odefinierad framtid tar allt fler sin tillflykt in i den virtuella världen. Då främst det olagliga krigsspelet Avalon, men detta är förenat med faror. Vissa har dött och andra har blivit vårdpaket. För dem som är duktiga är spelet inte bara en verklighetsflykt utan också ett sätt att tjäna pengar. En av dessa är Ash. Hon är en legendarisk solokrigare, tidigare medlem i en lika legendarisk klan. Nu har det dykt upp en mystisk, okänd spelare som utmanar henne samtidigt som en av hennes tidigare kamrater plötsligt tränger sig in i hennes liv med berättelser om en gömd nivå i spelet.

2004-08-18

När jag läste baksidestexten på fodralet till denna film för första gången tänkte jag: "Matrix." När jag precis börjat titta på filmen tänkte jag: "eXistenZ".

Båda tankarna är rätt på ett sätt men samtidigt väldigt fel. Denna japanska film på polska är inte den rip-off den kan verka vara. Den har för det första ett helt annat tempo än dessa båda filmer. Här är det inte fart och fläkt och action, utan stilla eftertanke. Filmen har nästan ett meditativt inslag, till och med i actionscenerna. Jag skulle nästan vilja hävda att den har mer likheter med City of the lost children av Jean-Pierre Jeunet än någon av de tidigare nämnda filmerna, både vad gäller tempo och den moderniserade retrofuturism vi tydligt ser i teknologin.

Även i fotot finns det likheter med de förlorade barnens stad. Filmen känns ofta nästan svart/vit, men bara nästan. Färgen är dämpad och håller sig till största delen inom en begränsad del av spektrat och det finns en sorts glöd av overklighet i bilderna. Detta förstärker både filmens handling och dess tempo, eller brist på tempo om man så vill.

Effekterna är, om än inte nyskapande så gjorda med stor skicklighet och är väldigt väl använda. De förstärker den upplevelse av overklighet som Mamoru Oshii, filmens regissör som tidigare bland annat gjort Ghost in the Shell, ville ge oss.

Jag har läst många kommentarer om den här filmen, där den sagts sakna handling eller där handlingen påståtts vara obegriplig. Jag har även läst kommentarer om att filmen skulle vara olidligt långsam. Inget av detta stämmer. Filmen har alldeles klart en handling, men det krävs kanske lite filosoferande för att se det och jag antar att om man har sådan brist på tålamod, eller har så bråttom att man tittar på klockan ideligen om saker inte exploderar var 10:e sekund, så kanske man missar det. Själv satt jag trollbunden. Viken väg skulle filmen ta? Hur skulle den utvecklas? Hur skulle den hänga ihop och vad har just denna scen för plats i helheten? Vi får ständigt diskreta små ledtrådar, precis som i ett välgjort spel.
Den känslan ökar även av att vi som tittar vid ytterst få tillfällen får mer information än filmens hjältinna. Ett bra drag som ytterligare ökar nyfikenheten.

Den här filmen är en timme och 45 minuter och hela den tiden njöt jag, samtidigt som hjärnan jobbade för fullt med att lägga pussel. Mycket sevärd om du frågar mig.

Tobias Eggeby