Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2011-08-13

Som brukligt är i erotiska eller kanske snarare sensuella filmer av Joe D’Amato, förekommer det ganska långa händelsefattiga sekvenser som enbart fokuserar på att visa kvinnas former eller hud för den delen. Det blir här aldrig pornografisk, och faktiskt knappt ens softcore, även om Herr D’Amato gjorde sig känd för en hel del av den varan, åtminstone från hans senare och sista år. Men det finns som sagt mycket hud som kan betraktas av den som känner för det. Det påverkar inte historien nämnvärt men eftersom den undersköna Laura Gemser medverkar tackar jag sannerligen inte nej!

Men den roll hon spelar här är inte paradrollen, den som journalistfotografen Emanuelle. Skillnaden är väl att hon inte har ett undersökande uppdrag och att hon inte använder någon kamera. På ett sätt hade jag velat att det här verkligen var en ”Black Emanuelle” rulle. Det är något visst med de voyeuristiska betraktelserna som detta har med sig. Men å andra sidan så kvittar det, det är inte den djupa handlingen som är charmen med en film som denna, det är i och för sig inte exploateringen av kvinnokroppen heller, men den bidrar i alla fall till filmens stämning.

Förutom Laura Gemser medverkar alltså även Jack Palance i en mindre roll och jag antar att han är dragplåstret, åtminstone i ett retrospektivt sammanhang. Han gör varken från eller till, den är de nakna kvinnokropparna som har huvudrollen här. Om han klämmer ur sig ett par repliker här och där förändrar inte de långa scenerna där kvinnorna tvättar varandra kärleksfullt eller de många scener på ormar av olika slag. Hur en dödar en lite vit mus eller hur en orm själv blir slaktad på en marknad och hackad i småbitar – som mat. Ska man kalla det här för snakesploitation rent av?

När över halva filmen har gått är det ännu inte klart vad den egentligen handlar om. Det är dansande nakna flickor och det är väldigt mycket transportsträckor. Egentligen är hela filmen en transportsträcka och borde väl kanske inte tilltala någon, men det är en charmig transportsträcka som man kan titta på med ett sådant där fånigt leende på läpparna och undra om det någonsin kommer att hända något intressant. Ett mycket märkligt fenomen!

Men, vad ska vi säga, de sista femton minuterna kanske, kommer filmen igång och hela poängen kommer. Det är ingen jätteklimax på något sätt men mer laddade snakesploitationscener än så får man nog leta efter. Det är en hämnd som jag aldrig någonsin hittills sett och även om man får tänka sig den är den något alldeles extra. Som grädde på moset råkar den absoluta slutscenen också vara något överraskande. Rent skräp naturligtvis, men underhållande skräp!

Tommy Söderberg