Fanatisk Film - Recensioner - Huset vid vägens ände

Fyra konststuderande studenter hyr ett hus långt ute i ödemarken för att få vara i fred och ägna sig åt sitt skapande. Nåja, de har faktiskt en hel del öl med sig också och planerar väl att festa till det lite mellan varven. Väl där börjar dock mystiska händelser att inträffa och allt annat än fest blir snart väsentligt för dem. Åtminstone för dem som fortfarande är vid sina sinnes fulla bruk, för det går snart utför med den saken. En efter en börjar de alla bete sig underligt, som om något tar över deras viljor, låter dem se syner av allehanda slag och vill till slut fly hals över huvud. För de kan väl ändå inte vara där ensamma – eller?

2007-06-14 Uppdaterad: 2010-01-23

Man är ju inte direkt bortskämd med svensk skräckfilm och i synnerhet inte bra sådan. Här lyckas dock Martin Kjellberg och Nils Wåhlin med konststycket att leverera en synnerligen otäck film och detta trots att handlingen är till synes är ganska okomplicerad och anspråkslös. Det är lätt att luras till att tro att det skulle röra sig om ett i raden av otaliga ”kompisprojekt” som tillverkats genom åren och man blir faktiskt förvånad och tagen med storm redan i de inledande scenerna. Åtminstone blev jag det.

Självklart finns det en del man skulle vilja ändra på, eller lägga till/dra ifrån i filmen, när finns det förresten inte det? Det är endast ytterst sällsynta mästerverk som kan skryta med att vara totalt felfria och även om filmens budget inte hade klarat att inkludera mer spektakulära effekter har man istället hushållit med det man haft och satsat på en krypande känsla. Jag klagar inte, det är precis så man ska göra och att fläska på med en massa blodiga effekter som substitut för talang är inget som håller i längden.

Skådespeleriet är en av filmens största akilleshälar, detta utan att komma i närheten av den katastrof man hade kunnat förvänta sig på förhand. Det är faktiskt betydligt bättre än så. Det är bara det att vissa klarar sig lite bättre än andra och resultatet blir lite ojämnt och haltande när hälften av folket framför kameran talar naturlig skånska och de andra.. Ja, inte vet jag, men tillgjort låter det i alla fall. I det stora hela är det dock av mindre betydelse och det filmen förlorar i skådespelarväg tar den tillbaka med råge på sin skruvade handling.

Att det inte är vilken spökfilm som helst konstaterar man snart och det känns som om man hämtat en del inspiration från Asien när man snickrat ihop manuset. Glöm vita lakan och rasslande kedjor, glöm också böldbeprydda demoner med grotesk långa naglar som tappar tänder. Här handlar det om helt andra spöken, hjärnspöken rent av. Man gör inte misstaget att visa för mycket och visar man någon skrämseleffekt nöjer man sig med att hålla den så övertygande och naturlig som möjligt.

En imponerade och synnerligen otäck film!

Tommy Söderberg

2010-01-23 - I samband med att filmen släpptes på "riktig" DVD återsåg jag den och skrev ett kortare omdöme HÄR.
Den nya versionen, som är en längre version än den ovan beskrivna finns bland annat att köpa på CDON