Recensions-exet är sponsrat av

och vill du köpa filmen kan du t.ex. göra det här:
Japan 1725: Länsherren Masakata Matsudaira (Tatsuo Matsumura) entledigar en av sina konkubiner efter en respektlös incident från hennes sida. Det beslutas att den trogne Isaburo Sasaharas (Toshirô Mifune) äldste son Yogoro (Takeshi Katô) ska föräras Ichi, (YôkoTsukasa) som hon heter. Isaburo är först motvillig att ta emot en konkubin, som dessutom redan fött barn, men efter att hans son uttryckt intresse av att ta emot äran ger han med sig. Mot alla odds förälskar sig sedan Ichi och Yogoro i varandra och får en dotter. Något händer emellertid och länsherrens arvinge dör plötsligt. Det beslutas då hur olämpligt det är att den nya arvinges mor – Ichi inte bor i borgen tillsammans med sin son. Länsherren kräver således tillbaka Ichi, men Isaburo och Yogoro vägrar att ge med sig och riskerar på så sätt inte bara sig själva eller hela familjen, utan hela släkten står på spel.

2008-06-06

Är man ute efter en lika blodig och actionfylld film som Shogun Assassin lär man bli gruvligt besviken på den här. Våldsorgier är nämligen väldigt frånvarande här, istället handlar det om en mycket politisk film och för att få fullt utbyte av den tror jag att det är en fördel om man är någorlunda bevandrad i det japanska systemet under den här tiden. Hur överheten kunde diktera alla underordnades liv och leverne och dessutom beordra dem att begå självmord – seppuku, vid särskilt respektlösa handlingar. Om man inte valde att skicka en dödspatrull och döda de inblandade förstås.

Som alla vet är politik väldigt närbesläktat med diplomati och det är kring detta ämne mycket av filmens behållningar ligger. Man kan inte säga rent ut att man inte accepterar överhetens önskningar, som i själva verket kan kategoriseras som informella befallningar, utan man måste kringgå det hela genom att blanda in ära och hävda att man inte är värdig den ära som överhetens önskningar innebär osv. På liknande sätt kan man inte heller gå till motangrepp i annan form än genom indirekta insinueringar och det är något som jag finner högst underhållande!



Toshirô Mifune, var status jag benämnde lite ytligt när jag nyligen recenserade Samurai Assassin, är inte lika imponerande och karismatisk här som i nyss nämnda film. Hans karaktär är inte lika over-the-top och således egentligen mera övertygande och jordnära, vilket är bra. Detta ger en känsla av verklighetsförankring och inte bara ett filmat äventyr, vilket som helst i mängden. Det här skulle lika gärna kunna ha varit ett historiskt dokument som en uppdiktad historia och det tycker jag är synnerligen imponerande. Att filmens vackra foto är i svart-vitt gör sannerligen inte den saken sämre.

Man vad ska man då jämföra det här med. Det är ju sannerligen ingen våldsorgie, även om slutstriden är mycket vacker och memorial. Nej snarare skulle jag vilja jämföra med stora klassiska tragedier i bästa Shakespearestil där den olyckliga kärleken tar överhanden och där utgången, hur mycket man än önskar annorlunda, är ofrånkomligt slutgiltig!

Banne mig det bästa jag har sett på länge!

Tommy Söderberg

Samurai Rebellion
Regi: Masaki Kobayashi
1967
Drama
Samurai Rebellion