Flera Minirecensioner: (2007) (2009) (2010) (2011)

Jamey Johnson – That Lonesome Song – 2008
Jamey Johnson är ett av de senaste stjärnskotten från Nashville och detta är hans andra album. Lite förvånande att han plockats upp av storbolagen i Nashville är det, för detta handlar i allt väsentligt om traditionell honky tonk med ett lätt outlaw-stuk helt utan några som helst antydningar av popmusik som annars i stor utsträckning är den gängse trenden i Nashville numera. Själv beskriver han sin musik som någonstans mellan Jennings (Waylon) och Jones (George) och enligt undertecknads mening så stämmer det riktigt bra. Som vanligt när det gäller Nashville-produktioner är det hög klass på musicerandet, men jag kan tyvärr inte riktigt säga samma sak om produktionen som stör mig en del då den framstår som rörig och ofokuserad, med märkliga tillägg av störande ljud och skorranden som jag inte förstår poängen med. Nåväl, Johnson har i alla fall skrivit en handfull riktigt bra låtar och han har en röst som är som klippt och skuren för den ensamhet och desperation som hans texter innehåller, det är en bild av en emotionellt bruten och till synes mycket ensam man som målas upp. Det blir dock aldrig klichétyngt eller överdrivet självömkande för Johnson har också hela tiden en nyttig humoristisk distans till det hela och visar sig vara riktigt vass på att få till underhållande ordlekar som lättar lite på tungsintheten med jämna mellanrum. Totalt sett helt klart ett av årets bättre countyralbum och ett måste för alla som gillar traditionell honky tonk åt outlaw-hållet till.

8/10 – Roger Persson - 081230

Todd Snider – Peace Queer – 2008
Detta är egentligen inget regelrätt album utan en EP med bara 8 spår och en speltid på endast 26 minuter, dessutom så är ett av spår en recitation av en text helt utan musik och ett annat är instrumentalt, så det är även innehållsmässigt lite annorlunda jämfört med hur hans plattor brukar låta. Men som vanligt när det gäller Todd Snider så är det inte desto mindre intressant för det. Han påstår själv i slutet på plattan att han med åren fått starkare åsikter (även om jag personligen tycker att han alltid varit bra på att tala om vad han tycker om saker och ting) och detta är också en svidande kritik av det politiska etablissemanget i USA (dvs. Bush-administrationen), men observationerna levereras naturligtvis också, precis som vanligt, med en rejäl dos humor. Musikaliskt är det ungefär som vanligt, det är rootsmusik med lite alternativ twist, ett stänk av garagerock här och en släng av country där, och så får vi en lågmäld och långsam men oerhört vital version av John Fogertys gamla anti-krigs slagdänga Fortunate Son som kanske är plattans höjdpunkt. Förvisso så är det inte riktigt lika vassa låtar som Snider kan göra när han är som bäst, det låter emellanåt lite som ett hastverk som gjorts i ren affekt när andan fallit på. Men det låter därför också ganska charmigt och uppriktigt, och som aptitretare medan vi väntar på nästa ”riktiga” album så funkar det riktigt bra.

7/10 – Roger Persson - 20081214

Gary Moore – Wild Frontier – 1987
Det här var en skiva som faktiskt innehöll ett par hits redan när den kom, eller åtminstone en av låtarna spelades väl en del på radio. Over the Hills and Far Away, som också satte tonen för hela albumet, lite folkmusikinspirerat och då pratar vi i synnerhet irländsk musik. Musikaliskt är det utöver detta, egentligen inget att hetsa upp sig över även om låtarna naturligtvis är stabilt framförda. Gary Moore bevisar att han är en alldeles utmärkt gitarrist i The Loner, som i stort sett är ett enda lång gitarrsolo a la Joe Satriani, men mycket mer än så är det inte, Många av låtarna, kanske titelspåret Wild Frontier undantagen, är allt för anonyma för att nå de riktiga höjderna och varför i hela världen har man valt att lägga in tolvtumsversionerna av Over the Hills and Far Away och Wild Frontier? Hade man lagt dem sist som bonuslåtar hade jag förstått poängen, men mitt i skivan? Nu ska i ärlighetens namn tilläggas att dessa versioner är klart längre och utförligare, åtminstone vad gäller det rent gitarrtekniska än sina albummotsvarigheter, men jag finner det ändå mycket fantasilöst… Skivan är för övrigt dedicerad till Phil Lynott som gick bort året tidigare.

5/10 - Tommy Söderberg - 081206

Rachael Sage – Chandelier - 2008
Rachael Sage som nu är framme vid sitt åttonde album, är ytterligare en i raden av alla dessa kvinnliga contemporary singer/songwriters som visat framfötterna det senaste decenniet. Det handlar om pianobaserad, lätt pompös och poppig musik som ofta ackompanjeras av stämningsmättade stråkarrangemang, musik som vi känner igen från artister som Tori Amos och Shawn Colvin, även om rösten påminner mer om Jewel. Precis som det anstår en god singer/songwriter så skriver Sage i princip all sin musik själv, och även om det utan tvekan är ett gott hantverk så är det däremot inte spektakulärt på något vis, snarare kan man beskriva lyssningsupplevelsen som lätt inställsam och, ja, nästan hövlig. Musiken puttrar på och är generellt sett trallvänlig utan några större åthävor, men den är därför också en smula anonym. Lite mer intressant blir det dock i en handfull låtar som värms upp av lite blås och som drar iväg mot lite mer soul- och jazzinspirerade ljudlandskap och som utgör en välkommen omväxling när de dyker upp. Så även om varken text eller musik egentligen lämnar några större bestående intryck, så är detta ändå till slut en riktigt angenäm stunds anspråkslös musikalisk underhållning. Vilket är gott nog för att rekommendera denna platta till er som gillar välgjord och belevad singer/songwriter av modernt snitt.

7/10 – Roger Persson - 081128

Buddy Guy – Skin Deep - 2008
Eftersom Buddy Guy numera är en av de få gamla bluesmästarna, vid sidan av BB King, som fortfarande är aktiv så är det en lite speciell händelse, enligt min mening i alla fall, när han släpper nytt material, om inte för annat så för att se vilken form som han befinner sig i. Och i detta fall så visar det sig att de gamla takterna fortfarande sitter i och det tackar vi bluesälskare för. I bakgrunden finns ett veritabelt killerband med David Grissom, Willie Weeks och Reese Wynans i spetsen, och så är anrättningen förstås kryddad med ett par namnkunniga gäster också, bland dessa Susan Tedeschi och Eric Clapton (även om den sistnämnde knappast kvalificerar sig som en positiv merit numera). Det är rivig och röjig elektrisk Chicagoblues i precis samma anda som det brukar vara (tänk Magic Slim och Otis Rush), möjligen med lite mer soulinfluenser än det brukar vara emellanåt, men den drivande kraften är fortfarande Guys furiösa och briljanta gitarrspel. Inget nyskapande eller oväntat på något sätt, men det är superbt framförd och producerad Chicagoblues och som sådan så blir det inte så mycket bättre än så här skulle jag vilja påstå. Det är uppenbarligen så att det fortfarande är rejält med liv i den här gubben och det är bara att lyfta på hatten för denna legendariske bluesman.

8/10 – Roger Persson - 081112

Charlie Allen – That Was Then, This Is Now – 2008
Detta är Charlie Allens andra album (den självbetitlade debuten kom 2003) men det är dock första gången som jag stiftar bekantskap med honom. Detta är patenterad mainstreamcountry från Nashville av den numera (alltför) välbekanta formel som har varit den förhärskande i countrymusikens eget Mecka de senaste två decennierna och Charlie Allen följer den till punkt och pricka utan några som helst avvikelser eller överraskningar. Detta är därför inte särskilt upphetsande eller överdrivet intressant, speciellt med tanke på att texterna i allt väsentligt består av slitna klichéer och plattityder som redan hörts till leda i liknande sammanhang. Men det är i vanlig ordning helt oklanderligt framfört av rutinerade och skickliga musiker som J.T. Corenflos, Glenn Duncan och Owen Hale, och Allen själv har en bra, lätt skrovlig och kraftfull röst som passar musiken som hand i handske och som trots allt låter som om han menar det han sjunger om. Dessutom håller melodierna en standard som ligger ett eller ett par snäpp över genrens genomsnitt och de är i stort sett, trots ovanstående brister, trallvänliga med riktigt hyfsade refränger som är lätta att ta till sig. Det är helt enkelt lättlyssnad och angenäm musik och funkar därför också utmärkt som tillfälligt tidsfördriv. Och de som verkligen gillar välproducerad mainstreamcountry i samma anda som exempelvis Travis Tritt och Garth Brooks kommer sannolikt att tycka riktigt bra om Charlie Allen också.

6/10 – Roger Persson - 081026

Walter Trout – The Outsider – 2008
Walter Trout är en rutinerad bluesman med närmare 20 år som soloartist bakom sig och detta är hans tolfte studioalbum. Men hans musikerkarriär sträcker sig betydligt längre tillbaka än så, då han tidigare spelat gitarr med så aktade namn som Joe Tex och Canned Heat, och han tillhörde dessutom under några år John Mayalls Bluesbreakers. Det är alltså en artist med en diger meritlista bakom sig och det hörs, för hantverket det sannerligen inget fel på. Trout kan sin blueshistoria och han spelar solid bluesrock i samma anda som Stevie Ray Vaughan och Robben Ford. Det är som sagt välspelat på alla händer och visst är han en riktigt hyfsad sångare med en lagom väderbiten, livserfaren röst som sig bör, men jag tycker nog att Trout annars lider lite av samma problem som nämnde Robben Ford, nämligen brist på inlevelse och originalitet. Han är, precis som Ford, en mycket slicklig gitarrist men båda dessa herrar låter allt för ofta tekniska uppvisningar tar överhanden på bekostnad av själ och genuint engagemang för musiken. Jag tvivlar inte på att det finns där, men de lyckas inte riktigt förmedla det till lyssnaren. Låtmaterialet står heller inte ut, det är, med några få undantag, kompetent snarare än riktigt intressant skulle man kunna säga, och det lider i stor utsträckning av brist på originalitet. För visst har vi hört detta göras förr, och bättre dessutom. Men för den som gillar hårt gitarrdriven bluesrock, med betoning på rock, och med rikligt med drivna gitarrsolon så är detta ändå en stunds god underhållning som säkert inte utgör någon besvikelse. Och även om det som sagt gjorts bättre förr så är detta ändå ett mycket habilt hantverk som trots allt är värt att låna ett öra eller två till, för så mycket bättre har det ändå inte gjorts så att det inte är värt att lyssna på en gång till.

6/10 – Roger Persson – 081001

Melissa Etheridge: Breakdown – 1999
Min första kontakt med Melissa Etheridge kom redan runt 1988 när hon framförde Bring Me Some Water på någon tillställning som jag tror var grammyutdelningen eller liknande. Jag var i vilket fall som helst helt såld, men hade i efterhand ingen som helst aning om vad jag hade hört, eller vem jag hade hört egentligen. Detta fick jag inte reda på förrän efter många år och då endast av en slump, men essentiell information har ju lite konstiga vägar att ta sig fram på ibland. Hur som helst, så tog väl denna process runt tio år då jag införskaffade denna platta i samband med upplysningen. Av någon anledning blev den sedan liggande, efter någon enstaka genomlyssning, fram tills helt nyligen – mycket märkligt. Hur som helst så är det en tämligen stabil rockplatta från en artist som är känd för att ha mycket starka åsikter i hjärtefrågorna, såsom den globala miljöfrågan och gay-rättsaktivism, och till stor del handlar om de olika faserna i ett förhållande. Jag upplever inte texterna som klockrena men visst finns där något speciellt och man kan ofta dra slutsatser till hennes eget liv som lesbisk, inte minst i Mama I’m Strange eller Scarecrow som tydligen är dedicerad till Matthew Shepard. Musikaliskt är det lätt att hänga med i melodislingorna redan efter ett par genomlyssningar. Detta måste anses vara positivt, då jag åtminstone för egen del ofta vänder mig emot Singer/Songwriters just på grund av deras sätt att skapa musik utan tilltalande melodi. Detta är framförallt sant på plattans första halva där de flesta av mina favoriter återfinns. Röstmässigt finns heller inget att klaga på och Melissa låter lätt hes precis som jag vill ha det – sensuellt för att inte säga lätt erotiskt!

7/10 – Tommy Söderberg - 080913

Gary Moore – Still Got the Blues – 1990
Besvikelsen var stor när det stod klart att Gary Moore, en av mina gitarrhjältar skulle sluta med hårdrocken och ägna sig åt bluesen istället – en förrädare av stora mått! Med facit i hand måste dock erkänna att det förmodligen inte kunde ha blivit bättre, hans bluesdebut – Still Got the Blues, innehåller förvisso en hel del influenser från det han tidigare sysslat med och han bevisar också vid flera tillfällen att han verkligen är en av det allra bästa gitarristerna i världen. Men förutom gitarrdriven blues innehåller också plattan en blåssektion och ett gäng låtar som inte är skriva av Moore utan av så namnkunniga personer som George Harrison och Peter Green för att nämna några. Krasst sett kan man säga att dessa externa låtar inte sätter sig lika omedelbart som Moores egna men å andra sidan kan jag konstatera, nu när jag nästa spelat sönder plattan att det faktiskt är de andras låtar som håller längst, men då har denna skiva snurrat många varv! Det finns också ett gäng gästartister som sannerligen drar upp intresset för musiken ytterliggare, legender som: Albert King, Albert Collins och George Harrison medverkar.

10/10 – Tommy Söderberg - 080913

Matthew Ryan – VS. The Silver State – 2008
Matthew Ryan tillhör den nyare generationen av singer/songwriters som rör sig i det musikaliska landskap som vi kan kalla för No Depression, som till exempel Ryan Adams och Josh Rouse. Musikaliskt så är han dock lite mer av en traditionsbärare av den lite mer melankoliska och lite tyngre modellen som Son Volt och Anders Parker och definitivt lite mindre eklektisk än vad herrarna Adams och Rouse har varit på senare år. Han har en riktigt hes, nästan kraxande, röst som ofta här jämförts med Tom Waits om än inte lika extrem, kanske är nånstans mittemellan Waits och Steve Earle lite mera rättvisande. Den passar dock hans vemodiga stil alldeles utmärkt och denna nya skiva är inget undantag. All låtar är skrivna av Ryan själv och de håller en genomgående god kvalité, både vad avser framförande och innehåll. Det som jag dock saknar lite är något som sticker ut lite och som vågar gå utanför de förväntade ramarna vid åtminstone något enstaka tillfälle, istället för att som nu bara trampa på i välkända gamla fotspår. Det resulterar därför obönhörligen i att albumet upplevs som en smula monotont och onyanserat i längden. Men det är också i alla andra avseende ett album som uppvisar en artist och musiker som gör det de gör väldigt bra, det skall det inte råda något tvivel om. Så totalt sett så är detta ändå ett bra album om man gillar välgjord och skickligt framförd No Depression med en god dos av folkrock, bara man inte förväntar sig något omvälvande eller nyskapande. Ett mycket solitt hantverk, varken mer eller mindre, men det räcker en bra bit i mitt tycke och förtjänar därmed en rekommendation.

7/10 – Roger Persson - 20080903

Cornelis Vreeswijk – Till Sist – 2000
När denna skiva nådde skivhandlarna såldes den under förutsättningen att det var den sista inspelade konserten med Mäster Vreeswijk och jag har behandlat den som sådan ända sedan dess. Den är inspelad den andra augusti 1987, alltså samma år som Cornelis tragiskt gick bort den 12 november blott 50 år gammal. Numera har det dock framkommit en ännu senare inspelning, men den tar vi senare… Rysningar gick längs ryggraden när jag först fick skivan i min hand och satte in den inför första avlyssningen. Det är åtta år sedan nu och jag ryser fortfarande varje gång jag hör inledningsspåret där han presenteras. ”Det finns ingen som han!” Och det är verkligen helt sant, ingen annan har ens kommit i närheten. Betänk hur sjuk han egentligen var vid den här tiden, vilken enorm inlevelse han ändå berikade publiken med, långt större än någon annan liveupptagning jag har hört med honom. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Repertoaren är enkel och på papperet kanske inget speciellt: Sist Jag Åkte Jumbojet Blues, Sambaliten, Blues för Fatumeh, men inlevelsen är enorm, jag tror på precis vartenda ord han sjunger om och jag tror på precis det han pratar om mellan låtarna, det finns ingen dötid, det finns ingen tid att hämta sig och det finns ingen tid att tänka: tänk om han gjort så istället… Man bara existerar i symbios med konserten och när Cornelis presenterar hur han bytt namn på: Ballad rörande det förhållandet att, trots upprepade försäkringar, från så väl regeringshåll, såsom kommunalt håll, såsom även provinsiell nivå, ändå torde förekomma en högst påtaglig brist på skyddsrumsutrymmen inom konungarikets gränser till Skyddsrumsboogie eller att Blues för Dubrovnik arrangerats om till backbeat och handlar om illegal transport av illegala varor över legala gränser – Knarksmuggling med andra ord, är lyckan total. Lägg där också till en fantastisk version av Bruna Bönor Complet och den omdöpta sången Digital Reggae, tidigare Blues för en Datamaskin och betyget kan inte bli annat än fantastiskt!

10/10 – Tommy Söderberg - 20080803

Mikael Wiehe – En Sång till Modet – 2000
Till skillnad från Wiehes platta Sevilla, satte många av sångerna på den här skivan sig direkt. Man får lätt intrycket av att Wiehe är en kverulant, som gång efter annan konstaterar att ingenting i samhället någonsin är bra och dessutom blir sämre ju längre tiden går, av några av de mest framstädande sångerna såsom Den Enda Vägen som enligt uppgift är en tonsatt ledarsida från DN med Wiehes kommentar i refrängen: De säger det är vägen/Den enda vägen fram/Men om det här ska kallas framåt/Då ska jag ingenstans. Det finns också ett ganska bryskt innehåll i Fråga Guillermo Marquez Jara som, enligt min åsikt, åtminstone till viss del vill flytta över skulden från Guillermo Marquez Jara, Mattias Flink och Tommy Zethreaus till samhället. Detta är tydligast i tredje versen: Hur länge orkar man finnas utan att någon ser?/Hur länge orkar man tigga utan att få va’ med?/Hur länge orkar man ropa utan att någon hör?/Hur länge kan man leva i landet utanför? Tätt följt av Fråga Guillermo Marquez Jara/Fråga Mattias Flink/Fråga Tommy Zethreaus/Dom kanske fattar hur man gör! Men oavsett hur man tolkar det är det här onekligen en tämligen politisk platta där låtar som Just i den här sekunden – en sång om tortyr, har ungefär samma tema som Bob Dylans Blowin’ in the Wind (Det är så lite en människa kan göra/Det är så lite en människa förmår/Men den som vill kalla sig människa/Får hon göra det lilla ändå) både känns samhällsviktiga och personliga (Jag önskar jag slapp att få höra/Jag önskar jag slapp att få se/Jag önskar jag slapp att få veta något/Och fick leva mitt liv i fred). Också ironi har ett utrymme med låten Jag Vill Inte Va’ fattig, där själva slutklämmen konstaterar att huvudpersonen faktiskt inte har något val efter som det finns långt värre saker i livet att undvika. Det finns också en uppenbar hyllning till civilkuraget – titelspåret En Sång Till Modet och en avslutande sak designad att ena människor i hela vårt avlånga land oavsett etnisk bakgrund, Det Här Är Ditt Land: Det här är ditt land/Det här är mitt Land/Från Ales Stenar/Till norra Lappland/Från Bohus klippor/Till Gotlands raukar/Landet det tillhör dig och mig. Sista kommentaren, och den viktigaste också kanske går till Jägaren, vars andemening utan vidare kan jämföras med Hoola Bandoola klassikern Jakten på Dalai Lama där sökandet står i centrum men där åhöraren själv i slutändan får avgöra vad som egentligen eftersöks.

8/10 – Tommy Söderberg - 20080726

Mikael Wiehe – Sevilla – 1998
Det här var en platta som initialt inte tilltalade mig nämnvärt mycket. Förutom inledande När Ormen Ömsar Skinn (Du trodde du var säker/Du trodde du var trygg/Nu ligger du och sprattlar som en skalbagge på rygg/Livets autostrada/Där du drog fram i alla din glans/ har blitt en damig byväg som inte leder någonstans) som förvisso är enormt medryckande (vilken också var det egentliga anledningen till att jag köpte skivan) och den osannolika duetten med Thomas Di Leva: Vad Bryr sig Kärleken, fann jag plattan allt för pretentiös och tråkig för min smak. Inget sting i texterna och allt för mycket romantiska omskrivningar för att vara riktigt lyckad. Men det var då… Nu, tio år senare är det annorlunda! Kanske behövde skivan, eller snarare lyssnaren (jag) tid på sig att mogna innan det gick att ta till sig underfundigheterna, klangerna och de vackra melodierna. För det här är utan tvekan en samling sånger vars innehåll betyder något, vare sig det är kärleksförklaringar som Utan Dej: Jag gick som döv och blind/utan dej, utan dej/Jag gick omkring i blindo utan dej eller mera framtidsbejakande som i Ride Johnny Ride. Om detta är en utvecklande fortsättning på öppningsspårets dystra konstateranden (Adjö till allt det gamla/Hallå till alltig nytt/Åt helvete med murar och med gränser/Åt helvete med sorgerna/och åren som har flytt/Där framme finns en morgondag som glänser) eller en betraktelse av trångsynthet (Det finns så många väktare som står vid varsin grind/ De gapar och bevakar och befaller/ Det finns så många fängelser där människor spärras in/och de värsta är väl de som saknar galler) är väl upp till lyssnaren att avgöra.

7/10 – Tommy Söderberg - 20080726

Blandade Artister – Poem, Ballader och lite Blues – Återbesöket – 2007
Samma låtar som på Cornelis originalskiva från 1970, dock förevigat på dubbla diskar, kanske på grund av att några av låtarna fått, till synes improviserade, prologer eller intron eller vad man nu vill kalla det. Dock saknas den blueskänsla och nerv Cornelis själv hade när han spelade in låtarna vilket är synd, bra hyllningsplattor växer inte på träd och den här är tyvärr inte en av dem jag håller allra högst i min Cornelis-samling. Dikternas frasering blir också helt fel i mina öron då enbart annorlunda betoning än vad man är van vid sedan tidigare kan betyda helt andra betydelser för texten. Inte ens Kristina Lugn förmår leverera Apollinaire vidare övertygande, vilket gjorde mig enormt besviken. Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, kan den här utgivningen innebära att ungdomar, och folk i övrigt också för den delen, som inte är bekanta med Cornelis talang och skapande får upp ögonen för honom är det helt klart värt det. Vi andra som redan älskar sångerna gör nog bäst i att hoppa över denna…

3/10 – Tommy Söderberg - 20080723

Steve Tyrell – Back To Bacharach – 2008
Det krävs inget geni för att begripa vad som ryms på denna, det sjunde albumet från amerikanske storbandssångaren Steve Tyrell. Nu tillhör väl kanske inte storbandsjazz direkt min normala musikdiet, men faktum är att denne Tyrell tidigare gjort flera utmärkta album i genren som jag har tyckt väldigt bra om, inte minst plattan med Sinatra-tolkningar häromåret var enligt undertecknad briljant. Här har han i sedvanlig ordning tagit med några av de absolut skarpaste jazzmusikerna som står att uppbringa idag med sig in i studion, med Bob Mann och Alan Schwartzberg i spetsen. Tillsammans med ett antal distingerade gästartister, bland dessa Patti Austin, Herb Alpert och Burt själv, så gör dessa rutinerade musiker inga misstag, utan det är naturligtvis helt oklanderligt framfört. Och Tyrell själv är i sedvanlig god sångform med sin hesa, sträva stämma som jag personligen är väldigt förtjust i, fylld med inlevelse och sångglädje på ett sätt som omåttligt populäre men jämförelsevis konstlade och ”plastige” Michael Bublé borde ta rejäl lärdom av. Men ändå så lyckas jag inte uppbåda någon större entusiasm inför den är plattan, vilket beror på att jag är måttligt imponerad av Bacharachs och Hal Davids låtar. Deras softa, långsamma och tillrättalagda jazzpop balanserar i mina öron hela tiden på menlöshetens brant och trillar ibland över, trots att Tyrell och company gör sitt bästa för att ljuta liv i musiken och att lyssningsupplevelsen aldrig är något annat än behaglig så längre den varar. Nä, detta är i första hand en platta för de mest envisa Bacharach-fansen som insisterar på att det faktiskt behövs ytterligare versioner av redan alltför vältummade låtar som Walk On By, The Look Of Love och Alfie för att nämna bara några av alla de förvisso odödliga klassiker som de flesta av oss redan har hört till leda. För er som vill höra riktigt bra storbandsjazz kan jag istället rekommendera i princip vilken som helst av Tyrells tidigare plattor, varför inte den redan nämnda och utmärkta Songs Of Sinatra eller Standard Time. Båda ger Tyrell betydligt roligare material att jobba med och de är båda mycket bättre än denna förvisso kompetenta men ganska intetsägande platta.

5/10 – Roger Persson - 080722

Cornelis Vreeswijk – Poem, Ballader och lite Blues – 1970
En ganska märklig samling låtar egentligen, allvar och komik mixat med varandra och detta uppblandat med reciterade poem. Både dessa dikter och texterna håller naturligtvis den intellektuella kvalité man kan förvänta av Mäster Cornelis. Musikaliskt är det, som titeln på albumet antyder, mycket blues, ibland jazzigt uppblandat som i Fåglar, eller mer Cornelis-traditionellt som i den kvicka Generalens Visa. Men det spelar ingen roll fragmenterat albumet framstår, eller hur många stilar som blandats med varandra, det är och förblir texter av en mästare och det är det viktigaste i det här fallet. Ven kan till exempel låta bli att älska avslutningsfrasen i betraktelsen av Morbror Frans, en slarvig och nonchalant men elegant charmör som blivit utslängd ur hemmet för att han förförde grannens fru och i och med denna handling nästan blivit onämnbar i släkten, dessutom en mästare på att tåla alkoholhaltiga drycker: Världens bästa anförvant – inte sant? Att sedan plattan innehåller både Märk hur vår skugga (Epistel 81 – Bellman) och en recitation av Ett Gammalt Bergstroll (Fröding) till synnerligen passande musik gör sannerligen inte saken sämre!

8/10 – Tommy Söderberg - 20080722

Bob Collum (& The Welfare Mothers) – Set The Stupid Free – 2008
Detta är min första bekantskap med Bob Collum fast det är hans fjärde skiva (den andra med kompbandet The Welfare Mothers), och egentligen är det lite konstigt för det här är verkligen musik helt i min smak. Vilket vill säga americana med en fot vardera stadigt planterad i country respektive gitarrdriven rock. Det hela påminner väldigt mycket om Bruce Robison och inte minst Radney Foster, särskilt som Collum har en röst som påminner en del om den senare. De flesta låtarna är skrivna av Collum själv och det är genomgående ett mycket gott om än inte spektakulärt hantverk som han presterar, vilket för övrigt kan sägas gälla musicerandet också. Personligen tycker jag att Collum och company oftast funkar lite bättre i de mer countryinfluerade låtarna, det känns som om det är lite mer deras rätta hemmaplan. Särskilt utmärker sig den akustiska men grymt svängande versionen av A Little Wind vilken är en riktig höjdare som i sig själv är värd att skaffa skivan för. Men det är egentligen inget fel på de lite rockigare låtarna, det är bara det att de känns lite mindre originella och som om man har hört samma typ av musik göras lite bättre förr, till exempel av nämnde Foster. Men i stort sett alltså ett riktigt kompetent album som inte lär göra vänner av gitarrdriven americana besvikna.

7/10 – Roger Persson - 080701

The Raconteurs – Consoler Of The Lonely – 2008
The Raconteurs är egentligen ett sidoprojekt som Jack White (The White Stripes) och smarte popsmeden Brendan Benson har tillsammans. På denna deras andra platta så hör man dock väldigt lite av Bensons smarta, snärtiga popsnickeri men, tyvärr, desto mer av muskelstinn och brölande indierock, ungefär som The White Stripes på steroider med en släng av The Hives frenesi. Det finns några få lite mer subtila spår som utgör tacksamma stilmässiga avbrott, som till exempel den folkinspirerade Old Enough och den bluesiga Top Yourself och som följaktligen är de bästa spåren på skivan. Men dessa är alldeles för få för att göra något större intryck utan det bestående intrycket är ett av en jämntjock, massiv vägg av skramlig indierock. När dessutom herrarna White och Benson tycks ha glömt (eller kanske stuntat i?) att det inte räcker med skorrande gitarrer och ett generellt ursinnigt framförande, utan det krävs faktiskt hyggliga melodier också för att göra intressant och lyssningsvärd musik, så blir resultatet i längden oerhört tröttsamt. Då är det en klen tröst att avslutande Carolina Drama faktiskt är en riktigt hygglig folkrockslåt, för jag är vid det laget ändå betydligt mera glad över det faktum att det är skivans sista låt så jag kan ägna min tid åt något annat mer givande och underhållande istället, som att sortera om strumplådan…

3/10 – Roger Persson - 080619

Marah – Angels Of Destruction – 2008
På sitt senaste och sjätte album fortsätter Marah med sin egna högst personliga variant av musik i gränslandet mellan rotrock och no depression. Det är nog till och med så att man skulle kunna påstå att de på Angels Of Destruction tar ut svängarna ännu mer än vanligt, i alla fall jämfört med den närmast föregående plattan If You Didn’t Laugh, You’d Cry. Således bjuds vi här på en särdeles omväxlande musikalisk kompott där den sedvanliga countryrocken blandas upp med influenser från New Orleans jazz, boggierock, indie rock och lite olika sorters folkmusik i form av bland annat säckpipor. Det blir därmed aldrig tråkigt utan musiken är hela tiden omväxlande och underhållande. Men de lyckas heller inte riktigt knyta ihop säcken tycker jag, albumet som helhet känns lite spretigt och är inte särskilt väl sammanhållet, vilket gör att jag blir lite ambivalent inför den totala lyssningsupplevelsen som jag som lyssnare lämnas med. Det är inget fel på låtarna var för sig, men de lyckas heller inte riktigt skapa den där helgjutna känslan som ett riktigt bra album förmedlar, utan det bestående intrycket blir istället det av ett album som i lite för stor utsträckning känns eklektiskt för att vara riktigt bra. Men nu ska vi inte dra för stora växlar av denna kritik heller, för det är ändå i stora stycken ett riktigt underhållande album som bjuder på flera stunders god musikalisk underhållning, även om känslan av en helhet inte riktigt vill infinna sig.

7/10 – Roger Persson – 080526

Lars Winnerbäck – Med Solen i Ögonen – 1998
Ett variationsrikt album som visserligen grundar sig helt och hållet i rockmusik men som hämtar inspiration från både småjazziga pianoballader och mer regelrätta upptempolåtar. Genomgående för albumet är dock de kvalitativa texterna som känns ovanligt äkta och självupplevda, även för att komma från Winnerbäck. Naturligtvis infinner sig snart en viss förälskelse till killens sätt att uttrycka sig, till exempel i Pacemaker som inleds med orden: Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt och handlar om ett uppbrott och förstärks sedan med: Jag tror du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig, trots allt. Nåja, det jag vill ha sagt är att jag går från upptäckt till upptäckt med Winnerbäck, och när jag nu går igenom hans skivkatalog upptäcker jag vilka kvaliteér det finns, och frågan är om inte det här är det bästa albumet jag hört med honom än så länge!

9/10 – Tommy Söderberg - 20080523

Mark Fry - Shooting The Moon – 2008
Mark Fry är en obskyr engelsk singer/songwriter som nu har släppt sitt andra soloalbum. Det som är anmärkningsvärt är tiden som gått förflutit mellan alstren, debuten kom redan 1972, ett tidsspann som får ”normala” sölkorvar som till exempel Kraftwerk att framstå som överproducerande i jämförelse. Nå, det bör i alla fall ha givit Fry goda möjligheter att åstadkomma ett gott låtmaterial för sin andra skiva och det visar sig snabbt stämma. Musikaliskt så handlar det om försiktig, tillbakalutad singer/songwriter av det folkligare slaget med mestadels lågmälda arrangemang, ungefär som Greg Brown. Det är på det hela taget välspelat, kompetent producerat och helt enkelt en behaglig och angenäm lyssningsupplevelse, om än inte omskakande eller upprörande på något sätt. Lätta variationer i instrumentering, där en steelgitarr skänker lite countrylyster till ett par låtar och en saxofon ger lite blueskänsla i ett par andra, ser till att det hela tiden är tillräckligt varierat för att hålla intresset uppe för musiken genom hela skivan. Lägg till detta genuint välskrivna texter, som förvisso avhandlar de sedvanliga ämnena med vunnen och förlorad kärlek och små filosofiska funderingar över livets gång, och det blir i slutändan en riktigt trivsam liten diversion till skiva som tåls att spelas upprepade gånger med oförminskat underhållningsvärde. Riktigt bra, skulle jag faktiskt vilja påstå.

8/10 – Roger Persson – 080509

Kathryn Williams & Neill MacColl – Two – 2008
Kathryn Williams har alltid legat i den mer stillsamma, folkinspirerade delen av singer/songwriter genren, men hennes nya album går nog ännu längre än vad hon tidigare har gjort i detta hänseende. Fast med tanke på att det faktiskt är en kollaboration med Neill MacColl (som praktiskt taget föddes till att vara folkmusiker, son till Ewan MacColl och Peggy Seeger som han är) så är det inte alls oväntat. Vad som dock är mera oväntat är hur oinspirerat och rent ut sagt tråkigt resultatet blivit. Jag har gillat Williams tidigare plattor men detta funkar helt enkelt inte i mina öron. Det är i stort sett ett väl slätstruket och definitivt alldeles för enformigt låtmaterial som de tillsammans åstadkommit (alla spår utom två har de skrivit tillsammans) och duetterna funkar inte alls, främst på grund av att MacColl faktiskt inte är någon vidare bra sångare. Men faktum är att inte heller Williams lyckas uppbåda någon större inlevelse. Till slut så står de där med en handfull habila folklåtar som var för sig kanske är okej att lyssna på men som tillsammans bara bildar en seg och anonym massa som i alla fall jag som lyssnare tröttnar på ganska fort på. Utan tvekan en klar besvikelse.

4/10 – Roger Persson - 20080419

Allison Moorer - Mockingbird - 2008
Allison Moorer har, som så många andra artister det sista året, låtit sitt senaste album bli ett coveralbum. Här tar hon sig an musik av bland andra Joni Mitchell, Ma Rainey, Julie Miller och storasyster Shelby Lynne för att nämna bara några. Till sin hjälp har hon i stor utsträckning tagit Buddy Miller som har både producerat och spelat gitarr, samt naturligtvis musiker ur den i sammanhanget sedvanliga studiomaffian och med gästspel av maken Steve Earle på ett spår. Tillsammans med Miller verkar hon ha velat skapa nya versioner i välkända låtar i en sorts anda av alternativ folkrock. Jag skriver verkar, för vad det än är de har haft för avsikter så blir jag inte riktigt klok på dem. Emellanåt funkar konceptet riktigt bra, t.ex. i Gillian Welchs Revelator och i Nina Simones Sugar I My Bowl, men minst lika ofta funkar det inte alls och versionen av Ring Of Fire är faktiskt ett riktigt pinsamt bottennapp. Märklig är också Millers produktion, ibland rå och opolerad som vore det garagerock han producerade men ibland sparsmakad och finkänslig och dessutom hinner han med flera mellanlägen på vägen också. Nä, totalt sett är detta faktiskt ingen särskilt bra skiva, den är nog egentligen endast av intresse för riktiga Allison Moorer fans, därtill är denna samling av förvisso goda låtar en i slutändan alldeles för eklektisk produkt.

5/10 – Roger Persson – 20080416

Twister Sister – Stay Hungry – 1984
Det här var plattan som i alla fall tog mig med storm när den kom. Det var ganska raka och okomplicerade hårdrockslåtar med hitar som skapade teman om oförstående omgivningar. I Wanna Rock och We’re Not Gonna Take It spelades faktiskt en hel del på radio och på MTV vid tidpunkten och förblir än i denna dag de största framgångarna bandet haft. Det är väl egentligen så, eller är det åtminstone min nuvarande åsikt, att dessa texter faktiskt inte var speciellt bra, även om man i de yngre tonåren tyckte att de stod för nånting unikt och revolterande. Numera har man dock upptäckt en uppsjö av dylika skildringar där uppväxtårens självständighetskamp gestaltats, till exempel beträffande att finna sin egen stil och/eller plats i det musikaliska samhället. Det heller inte en speciellt välspelad platta, visserligen är teknisk kompetens inte det viktigaste när det gäller musicerande, men bandets musikaliska begränsningar är så limiterade och det sålunda blir ett irriterande dilemma under genomlyssningen. Men trots denna kritik gillar jag fortfarande skivan, det var den första jag införskaffade mig med bandet och det är fortfarande den bästa av dem. Jag antar att jag borde kalla mig nostalgiker och det ligger nog en hel del i det i detta fallet, för jag kan förvisso inte påstå att jag följt deras senare karriär med större intresse och heller inte införskaffat alstren från de senaste åren, men ett och annat snappar man ju upp på andra sätt än genom aktiva genomlyssningar av kompletta album. Det är de enkla raka låtarna som jag kritiserade här ovan som är albumets styrka och det är lätt att sjunga med i melodierna. En av låtarna, som egentligen består av två delar – Horror-Teria a) Captain Howdy b) Street Justice berättar förresten samma historia som filmen Strangeland, som Dee Snider skrev och som inte kom förrän 1998. Snacka om att hålla fast vi en historia länge! I övrigt återfinns även klassikerna Burn in Hell (som självaste Dimmu Borgir senare gjort en cover på) och S.M.F.

7/10 – Tommy Söderberg - 20080310

ZZ Top – Afterburner – 1985
När den här plattan kom två år efter de enorma försäljningsframgångarna bandet hade haft med Eliminator, var vi väl alla lite nyfikna på om det skulle hålla ända fram eller om Texassönerna hade uttömt sitt förråd av lättlyssnade och popiga rocklåtar. Eftersom jag redan tidigare nämnt min dåvarande lyriska inställning till Eliminator, är det väl inte mer än rätt att jag här och nu, fortsätter med detta som utgångspunkt även när det gäller granskning av denna uppföljare. Kort sagt var oron stor för att det här skulle bli en flopp som inte alls levde upp till förväntningarna och letar jag mig tillbaka i tiden och försöker minnas de tankar som faktiskt för i mitt huvud på releasedagen (för det här var naturligtvis en platta som skulle införskaffas för att lyssnas på direkt när den kom) så blev jag nog aningen besviken. Men i dagens bedömning förhåller det dock sig något annorlunda och jag menar numera snarare att det här faktiskt är ett betydligt jämnare och således också ett bättre album än sin föregångare, som för övrigt klättrade ett par steg högre på Billboardlistan. Den är klart poppigare i sin framtoning, det finns inga direkta utfyllningsmaterial utan varje låt kan stå för sig själv utan att nödvändigtvis behöva backas upp av helheten, och även om rocken och bluesen finns där som stöd, kanske framförallt i Billy Gibbons gitarrspel, är det definitivt mera lättlyssnad pop än något annat som kommit från bandet.

8/10 – Tommy Söderberg - 20080310

Kylie Minogue – X – 2007
Efter att ha återhämtat sig från sin cancersjukdom så tar fröken Minogue åter sats mot topplistorna. För detta ändamål tar hon upp tråden från albumen Light Years och Fever, dvs. hon återvänder till det som hon alltid gjort bäst och som gjort henne till en av de framgångsrikaste kvinnliga soloartisterna genom tiderna. Det är alltså samma nästan skamlöst smittsamma och klistriga tuggummipop och eurodisco i kombination som när den är som effektivast är snudd på oemotståndlig, och jag måste erkänna att jag har varit en fan av Kylie ända sedan hennes tid hos demonproducenterna Stock, Aitken & Watermann på 80- och 90-talet . Och hon lyckas också med sitt uppsåt - till viss del. För detta är inte lika bra som de ovan nämnda popmästerverken, vilket främst beror på en ojämn låtkvalitet. En handfull effektiva slagdängor samsas med mera mediokert material som emellanåt faktiskt känns som ren utfyllnad. Totalt sett inte alls oävet men inte mer än ett hyggligt kompetent dagsverke från en artist som kan klart mycket bättre.

6/10 - Roger Persson – 20080302

Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand - 2007
Både Plant och Krauss är utmärkta sångare som sjunger med både vackert och med stor inlevelse. Låtmaterialet är utsökt med låtar från stora låtskrivare som Townes Van Zandt, Mel Tillis, Tom Waits och The Everly Brothers för att nämna bara några. Dessa folkrocks versioner kompas av en oerhört talangfull samling av Amerikas bästa studiomusiker som t.ex. T Bone Burnette, Marc Ribot och Greg Leisz. Det borde vara riktigt bra och ska man tro i stort sett alla andra kritiker i svensk press så är det också det. Och ändå så begriper jag det inte, och det är endast beroende på nämnde T Bone Burnettes bedrövliga produktion. Alla kvalitéer som denna skiva skulle kunna ha haft lyckas han effektivt förstöra med en produktion som är smutsig, otydlig och fylld med vad som i mina öron låter som stora mängder brus och som emellanåt får bl.a. elgitarrer att ge ifrån ljud som mer låter som skorrande distorsion från en överstyrd inspelning. Egentligen borde jag väl inte vara förvånad eftersom han också lyckades att nästan fullständigt förstöra Brandi Carliles The Story (som jag tidigare recenserat) med en i det fallet löjligt överambitiös och svulstig produktion som var nästan lika dålig som denna. Så det är mycket möjligt att detta faktiskt är en riktigt bra skiva, men det är åtminstone för mig tamejfan helt omöjligt att höra.

4/10 – Roger Persson - 20080302

Deep Purple – The House of Blue Light – 1987
När återföreningen av, det som många kallade för “värdens bästa rockband” var ett faktum och Perfect Strangers såg sitt ljus, var det nog många, liksom jag själv, som införskaffade ett ex bara för att det här vara en skiva man bara skulle ha! Jag hade tidigare självklart lyssnat en del på Deep Purple (Smoke on the Water - Duh!), men det var absolut inget favoritband vid den tidpunkten i mitt liv, jag tillhör väl i och för sig inte heller riktigt den generation som initialt föll för Deep Purple, och blev, måste jag erkänna, aningen besviken på plattan. Skam den som ger sig dock… Tre år senare kom den här plattan – The House of Blue Light, och det var faktiskt den första CD jag införskaffade mig. Det visade sig vara ett band i högform, bråken mellan Ian Gillan och Ritchie Blackmore var inget som visade sig musikaliskt i alla fall! Den ena höjdarlåten efter den andra avlöste varandra och även så här många år efter och med en recension i åtanke, håller den måttet. Bandet känns tajtare än på den föregående återföreningsplattan och kanske behövde de också ett par år på sig att ”spela ihop sig” igen efter det långa avbrottet sen den klassiska eran. Det påminner nämligen en hel del om gamla klassiska Deep Purple, man tycker sig nästan känna igen en del klassiker i de här nyare alstren. Till exempel så andas Call of the Wild introt vibbar av klassiska Woman From Tokyo. Det är genomgående stabila och innovativa gitarriff från Ritchie Blackmore, gärna båda varianterna blandat med varandra och i en enda röra, i kombination med Jon Lords fenomenala orgel- och keyboard spelande som ger en extra dimension åt musiken, Ian Gillans stämma och Roger Glovers basgångar, tillsammans med Ian Paice trummande likaså. (Ian Paice är förresten numera den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet men det är en annan historia.)Men för att slippa att gå in i detalj på varje enskild låt så väljer jag istället att här lägga mina varmaste rekommendationer bakom ett inköp, mycket bättre än så här blir nämligen inte en klassisk hårdrocksplatta!

10/10 – Tommy Söderberg

Whitesnake – Slide It In – 1984
En gång i tiden förälskade jag mig i den här plattans femte spår – Love Ain’t No Stranger till den mildra grad att jag nästan helt exkluderade plattans övriga repertoar helt och hållet. När man nu, över tjugo år efter releasen, lyssnar på den igen är man inte lika förlåtande. Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande nämnda Love Ain’t No Stranger är bra, tillsammans med de andra ”hitsen” som skivan genererade – Slow an’ Easy, Guilty of Love etc. – och jag gillar David Coverdales röst även på de andra låtarna. Men det överskuggar inte längre allt annat och det är väl högst tveksamt om det finns något album som verkligen är värt pengarna enbart för några enstaka låtar (det där kommer jag garanterat att få äta upp) i nulägets hårdkritiska sinnesstämning. Men även om inte förtjänsterna totalt överskuggar nackdelarna längre så är det här helt klart ett stabilt album i rockgenren, CDn duger till att plockas fram någon gång emellanåt, lyssnas igenom för att sedan stoppas tillbaka i hyllan, med lite medförda nostalgiska minnen, igen.

6/10 – Tommy Söderberg

ZZ Top – Eliminator – 1983
När året var 1983 och den här plattan var ny var jag alldeles lyrisk över den och befann mig snarast i ett euforiskt tillstånd. Ingenting var bättre än, den inte nödvändigtvis bästa låten på plattan längre, Sharp Dressed Man och denna sång tillägnades också en hel sida på det kassettband som snabbt spelades sönder av fanatiskt användande… Numera har jag dock antagit en betydligt mer återhållsam inställning till albumet och menar att, emedan det fortfarande är bra, kan det ingalunda konkurrera med bandets tidigare, mer renblusiga plattor som Tejas, Rio Grande Mud eller för den delen Tres Hombres från 1973. Men utan tvekan är det ett album som skulle komma att vara väldigt viktigt för den skäggiga trions karriär, man lade helt och hållet om stil och skaffade sig en publik utanför bluesälskarna. De rena, raka rytmerna och de distade gitarrerna lockade såväl syntare som hårdrockare och man fick en gemensam nämnare att samlas omkring. Det var tung-gung när det var som bäst och visst minns man tillbaka på den första upptäckten av bandet med glädje. Hitsen Gimme all your Lovin’, Got Me Under Pressure, och I got the Six, tillsammans med redan nämnda ungdomsförälskelse, fortsätter att imponera. Det är fortfarande starka låtar som liksom forcerar foten att stampa i takt medan andra låtar som TV Dinners, Thug och Dirty Dog kanske numera får betraktas som utfyllnadsmaterial.

7/10 – Tommy Söderberg

Cornelis Vreeswijk – Live – 1972/1990
Det är svårt för mig att skriva om Mäster Cees utan att falla in i långa konstruktioner av superlativ, ändlösa upprabblingar av briljanta textcitat, ordformer och så vidare. Här känner jag mig dock nödgad att inta en så objektiv och minimalistisk roll som möjligt och leta efter fel/mindre kvalitativa egenskaper, som jag annars helt skulle ignorera. När det dessutom handlar om en Cornelis i sitt bästa element – en livespelning, är detta naturligtvis extra svårt, men faktum är att det här är långt ifrån den bästa liveplattan som finns med Cornelis. Visserligen innehåller den oförglömliga låtar, men i versioner som ingalunda kan räknas som de bästa. Även presentationerna av låtarna är, i viss mån, undermåliga. Man känner igen mönstret från andra inspelningar, som till exempel redan i inledande Tänk Om Jag Hade En Sabel, där Cornelis så fint påpekar att han brukar lägga in en ”fräckis” mellan nästa sista och sista versen för att, som han säger, ”vidmakthålla publikens intresse”. Samtidigt konstaterar han att dagens publik är av en sådan standard att han inte behöver göra det och sålunda har han lagt in ett skämt i alla fall, trots att han i ord förnekar det! Annars är det en mycket stark samling låtar, kanske med Sportiga Marie, Polaren Pär hos Polisen och Telegram För Lucidor i spetsen, som förgyller skivan. Kul är också att den ovanligare Josef och Maria fått plats, så man kan inte anklaga någon för att det är svaga låtar. Snarare är det en fråga om publikkontakt, och den är synnerligen viktigt på en liveplatta av det här slaget. Där brister det lite, vilket gör att jag istället (eller kanske snarare ”även”) rekommenderar inköp av Live: Montmartre Köpenhamn och Cornelis på Mosebacke!

8/10 – Tommy Söderberg

Metallica – Load – 1996
Så hade det då gått fem år och det var dags för en platta att följa I spåren efter megasuccén med ”Black Album”. Resultatet blev Load, som var totalt olik allt annat bandet gjort fram till dess. Borta var thrashen och de snabba gitarriffen, som tidigt i karriären varit synonymt med bandet. Nu skulle det istället ägnas tid åt bluesiga skalor och ett betydligt lägre tempo med ett minimalistiskt trumkomp – huvaligen! Personligen upplevde jag plattan, när den kom, som ett totalt fiasko och det är bara nu, sisådär tolv år efter sin release, som jag egentligen gett den chansen på nytt. Tyvärr måste jag tillstå att den inte blev mycket bättre av att ligga och vänta. Det är visserligen kompentent spelad musik men det är inget som tilltalar mig det minsta. Vore det inte för min diplomatiska natur, skulle jag till och med kunna drista mig till att kalla den för kommersiell smörja.. Nåja, det råder i alla fall inget som helst tvekan om vilken band det handlar om, för trots att man lagt om hela stilen finns Metallicas speciella ”crunch” där. Framförallt i inledningsspåret Ain’t My Bitch som, så här många år senare, tillhör de minst dåliga låtarna. Andra låter som höjer upp betyget är till exempel Until it Sleeps och Mama Said, båda med mycket personliga texter av James Hetfield.

3/10 – Tommy Söderberg

Metallica – Metallica – 1991
Det här var plattan som, i mångt och mycket delade fansen i två läger. Det fanns de som menade att det här var det bästa som någonsin kommit från Metallica medan andra, inklusive mig själv, metaforiskt menade att det här var bandets sista platta, eller åtminstone början till slutet. Detta är en inställning som jag än idag bejakar, den kommersiella framtoning bandet tog i och med den här plattan kanske renderade några sköna dollar, men drabbade den spelstil, som visserligen förändrats en del från debuten Kill ’em All till föregående plattan …and Justice For All i alla fall, i negativ riktning. Åtminstone delvis, för ska sanningen fram är det en ganska ojämn platta där de vassaste spåren inbringar mycket höga, om inte högsta betyg. Till dessa hör framför allt plattans första halva där dunderhiten Enter Sandman och Sad But True kröner verket. Det är också dessa, plus några av de andra höjdarna, som balladen Nothing Else Matters som slutligen får vågskålen att väga över till ett riktigt positivt betyg och som har makten över de mindre lyckade numren - som man faktiskt kan välja att helt, eller delvis, ignorera.

8/10 – Tommy Söderberg