Flera Minirecensioner: (2007) (2008) (2009)

Metallica – St. Anger – 2003
Det här var en riktigt bedrövligt dålig skiva! Jag påstod för ett tag sedan att Reload var klart mycket bättre än Load och att bandet var på väg på rätt håll. Här tar jag tillbaka alltihop! Det här är bland det sämsta, eller rättare sagt, det är det sämsta jag någonsin har upplevt av Metallica! Det är riktigt tråkigt att lyssna på även om man kan säga att det musikaliskt är experimentellt. Med andra ord så kan man inte anklaga bandet för att ha kört fast i samma spår som tidigare vilket måste ses med positiva ögon (eller öron). Men tyvärr blir det nästan plågsamt att ta sig igenom den istället för en upplyftande erfarenhet. Naturligtvis finns det vissa låtar eller passager som är bättre än andra och det råder ingen tvekan om vilka det är som spelar, Metallicas speciella ”crunch” finns kvar även om det är betydligt otydligare här än på både Load och ReLoad, men faktum kvarstår att det är en stor ansträngning att lyssna på hela skivan i ett svep och det måste ju faktiskt avspegla sig på betyget.

2/10 – Tommy Söderberg - 20100826

Eric Clapton – From the Cradle – 1994
Det här är ett väldigt kompetent bluesalbum och Eric Clapton gör verkligen skäl för sitt smeknamn – Slowhand. Tyvärr blir det lite långrandigt framåt slutet kanske delvis beroende på att blues i sig är en väldigt plågsam musikstil. Inte för att jag inte gillar det, för det gör jag, men det finns stora begränsningar i vad man kan göra med en bluesskala. Innehållet i texterna är ofta väldigt depressivt och man klarar kanske inte jämmer och elände hur länge som helst. Musikaliskt är det dystert vilket förstås passar genren och texterna ypperligt och genomförandet är det som sagt inget fel på! Gitarrsolona kanske tenderar att bli lite mycket till slut även om Eric Claptons spelstil inte når de tonutvräkande tendenser som exempelvis Johnny Winter! Han är något mer återhållsam och sparsam med det han gör och man kan förstås inte anklaga honom för att inte vara en skicklig gitarrist. Han lyckas dock, trots mina negativa invändningar, att hålla musiken intressant och när man lyssnat genom skivan ett par gånger så har intresset växt en smula till.

7/10 – Tommy Söderberg - 20100826

Texas – Red Book – 2005
Som jag tidigare konstaterat så är Texas en relativt ny bekantskap för mig. Jag har gått igenom hela deras katalog och nu kommit till det här albumet – Red Book! Det är deras sjunde album och huruvida det också är deras sista eller inte kan man förstås spekulera om. För antingen har bandet tagit en paus eller så kommer de inte att återförenas av olika orsaker. Hur som helst var det här ett alldeles för poppigt album för mig! Jag gillar de tidiga albumen med lite mer soul, blues och rock och det här passar mig inte riktigt! Dock kan jag konstatera att det trots allt är betydligt bättre än den föregående plattan Careful What You Wish For som var riktigt bedrövlig i flera avseenden. På den här skivan kommer Sharleen Spiteris röst fram mycket bättre och hon för utrymme att briljera på ett annat sätt än på den föregående plattan. Det är en viktigt poäng eftersom jag tycker att hon är en riktigt duktig sångerska. Melodierna är också bättre och mera lättsamma men det är fortfarande för mycket pop och för lite av de andra ingredienserna som tidigare har gett Texas en så pass potent grund att stå på!

5/10 – Tommy Söderberg - 20100826

Deep Purple – Purpendicular – 1996
Efter en återföreningsperiod av den klassiska sättningen på fyra skivor, eller tre egentligen eftersom Slaves & Masters som kom mellan The House of Blue Light och The Battle Rages On inte hade Ian Gillan på sång utan Joe Lynn Turner, tar nu sagan slut. Ian Gillan är tillbaka bakom micken men Ritchie Blackmore har istället fått stryka på foten. För många människor var han säkert lika synonym med klassiska Deep Purple som för Rainbow och jag måste erkänna att jag personligen hade tvivel om hur det egentligen skulle kunna fungera utan honom. Med facit i hand kan jag konstatera att det inte gör så stor skillnad. Steve Morse, som har ersatt Ritchie Blackmore fungerar utmärkt och även om det egentligen inte blir bättre så är det definitivt inte sämre heller. Man känner igen soundet även om det i några av låtarna låter lite modernare än vad man är van vid från tidigare, men det är inga större skillnader egentligen. Dock kan man konstatera att det faktiskt låter som om de övriga musikerna, och framförallt Ian Gillan, faktiskt tycker att det är lite roligare än på länge. Tyvärr hjälper inte det eftersom många av melodierna är rätt tråkiga och det finns inga direkta toppar. Det finns heller inga djupare dalar utan det blir rätt så jämntjockt över hela linjen. Klart igenkänningsbart alltså, men utan det allra bästa materialet!

5/10 – Tommy Söderberg - 20100825

U.D.O. – Animal House – 1987
Det här var en skiva som jag införskaffade när den var alldeles ny, men jag tyckte väl inte den var så där jättebra om jag minns rätt. Självklart var det ett eller ett par spår som höjde sig över de andra men på det hela taget minns jag att jag var lite besviken. Lyssnar man på plattan idag, med den referensram man numera byggt upp är plattan mycket bättre än vad jag minns den som. Det är lite märkligt men det kanske handlar om att jag vid tiden det begav sig hade förväntat mig något annat än vad jag fick. Hur som helst låter det riktigt mycket Accept om den här skivan och det är inte så konstigt. Samtliga låtar är nämligen skrivna av Accept & Deaffy, precis som det var på den gamla goda tiden och det hörs alltså. Och många av låtarna är faktiskt riktigt riktigt bra i dagens ljus! Det rör sig i flesta fall om samma låtar som jag en gång i tiden favoriserade framför de andra men de tål ändå att nämnas i sammanhanget! Titelspåret Animal House, Lay Down the Law, We Want It Loud, They Want War och någon till står ut lite extra och det är väl egentligen bara någon av de mer anonyma spåren såsom Warrior som inte riktigt håller hela vägen. Ja, det är nog bara den när jag tänker efter!

8/10 – Tommy Söderberg - 20100825

Skiller – Novels of Suburbia – 2010
Det här är faktiskt en ganska bra platta när man har plöjt igenom den några gånger. Musikaliskt ligger det någonstans mellan teknisk och melodisk Death/Thrash, emellanåt med vissa inslag från power metal skulle jag nästan vilja påstå. Det blir lite lätt rörigt när man ska försöka få grepp på det och även om det egentligen som sagt är ganska bra finns det ett par saker som drar ner upplevelsen ganska rejält för mig. Dels har vi då den kraxiga sången, som alltid tycks vara det som får stryka på foten när nya band ploppar upp. Det är lite för skrikigt och lite för pretentiöst försökt att efterlikna något som är mycket bättre än vad man klarar av. Det andra problemet handlar också om ljudet, man har nämligen i några av låtarna slingor som låter som ett 8-bitars Nintendo eller som en billig synth, köpt för 49:90 på årets leksaksrea. Det låter verkligen inte bra och även om övrig instrumentering tilltalar går det inte att komma ifrån att detta drar ned helhetsintrycket en smula. Texten har jag överhuvudtaget ingen aning om eftersom jag inte kan uppfatta den men det lägger jag inte så stor vikt vid i det här fallet. Det som är musikens tillgång är gitarrspelet som emellanåt är riktigt innovativt och bra! Tyvärr blir det också lite tröttsamt i längden och de största behållningarna vad gäller musikaliska kvaliteter finns på plattans första halva.

5/10 – Tommy Söderberg - 20100825

Deep Purple – Machine Head – 1972
Två år efter det legendariska albumet Deep Purple In Rock kom den här plattan – Machine Head. Personligen finner jag det vara en mycket bättre platta än In Rock även om det faktiskt inte är så mycket som skiljer dem rent musikaliskt. Det flummas dock inte ut lika mycket här i olika psykedeliska utsvävningar och det är jag evinnerligt tacksam för då det är en musikalisk inriktning som verkligen inte tilltalar mig! Det känns som om bandets mest klassiska sättning (Gillan, Blackmore, Paice, Glover och Lord) hittat varandra på riktigt här och tycker det är roligt att spela tillsammans. Men med tanke på att det bara blev en skiva till med den här sättningen kanske så kanske det är en bedräglig känsla. Hur som helst så återfinns några av bandets mest klassiska låtar på den här skivan, Highway Star, Space Truckin’ och sist men inte minst dunderklassikern Smoke on the Water. Övrigt material har kanske inte nått samma status men är icke desto mindre kompetent.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100825

Metallica – Reload – 1997
När jag införskaffade Load i samband med releasen blev jag oerhört besviken. Och även flera år senare när jag recenserade den för Magnifik Musik var besvikelsen stor. Den hade inte ens tjänat på att ligga och mogna till sig och det är ju inget särskilt bra tecken. Den här skivan hoppade jag dock över i samband med originalreleasen och konsumerade den inte förrän flera år senare, bara för några veckor sen faktiskt! Jag kan konstatera att det faktiskt är en mycket bättre skiva än sin föregångare! Det betyder inte att jag finner den vara fantastisk utan bara att det finns olika nyanser av dåligt där den här tillhör det övre skiktet. Melodierna är mindre krystade och även om det absolut inte kan jämföras med de tidiga skivornas kvaliteter är det absolut ett steg i rätt riktning. Musikaliskt påminner det en hel del om sin föregångare och det är inte svårt att förstå att det ursprungligen var tänkt att göra ett dubbelalbum med både Load och Reload. Soundet är ganska bluesbaserad och väldigt likt föregångaren men med den stora skillnaden att skälva låtmaterialet är mycket bättre! Det är heller inte lika överraskande att Metallica bytt stil och inriktning helt och hållet och det gör att man vet vad man får på ett helt annat sätt än vad det var frågan om när Load var aktuell!

5/10 – Tommy Söderberg - 20100825

Drive By Truckers – The Big To-Do – 2010
På sitt åttonde studioalbum så låter allt precis som vi är vana att det ska göra när det kommer ett nytt album från Drive By Truckers. Vilket förstås vill säga att det är skitig, ruffig, svårmodig och starkt tunggungande sydstatsrock med en rejäl dos country i mixen, och det svänger i stort sett ungefär lika bra som det brukar om dessa oerhört pålitliga och hantverksskickliga musiker från Georgia med Patterson Hood i spetsen. Men uppe i nivå med deras bästa alster är det inte riktigt, därtill är låtmaterialet lite för blekt och fantasilöst den här gången. Och kanske, men bara kanske, så är det så att deras numera väl beprövade musikaliska formel börjar kännas en smula trött, eller kanske är det så att inspirationen börjar tryta en aning? Alldeles oavsett så är det dock dessa invändningar till trots ett mycket respektabelt album som lär tilltala alla fans och det är väl egentligen gott nog så.

7/10 – Roger Persson - 20100824

John Norum – Another Destination – 1995
Jag tyckte väl inte att John Norums debutalbum Total Control från 1987 var överdrivet bra, medan andra skivan Face the Truth fem år senare var ett rejält lyft. Därför hade jag höga förväntningar på ytterliggare förbättringar när jag lyssnade på det här – hans tredje soloalbum. Tyvärr blev min initiala besvikelse redan under de första två, tre låtarna allt större ju mer jag genomled av skivan. Jag säger genomled, för maken till gitarrmasturbationer fanns inte ens på solodebuten! Vi har fattat att han klarar av att hantera gitarren nu, vi behöver inte få det nedkört i halsen tills vi spyr! Dock är själva produktionen klart bättre än på Total Control och ljudbilden är mycket behagligare att lyssna på. Det finns också ett par ballader som höjer betyget något men på det hela taget känns det här som ett väldigt onödigt album och snarare en återgång till den musikaliska omogenhet som fanns i början av solokarriären.

4/10 – Tommy Söderberg - 20100823

Twisted Sister – Come Out and Play – 1985
Om You Can’t Stop Rock n’ Roll var en perfekt övergång från första plattan Under the Blade och referenspunkten Stay Hungry, så är Come Out and Play en riktigt bra efterföljare till densamma. Den har inte riktigt lika klockrena låtar som på Stay Hungry men man lyckas fortfarande lika effektivt med de låtarna som verkligen sitter. Be Crool to Your Scuel är förstås en favorit och här har gänget lyckats få med både Billy Joel på piano och Alice Cooper på sång tillsammans med Dee Snider. Men inte nog med det, Brian Setzer spelar gitarr och Clarence Clemons från The E Street Band spelar saxofon. Och denna blandning av människor funkar utmärkt för att skapa en riktig röjar rock n’ roll låt som egentligen inte har något med heavy metal Att göra. Det har kanske inte bandets cover av The Leader of the Pack heller men den funkar också mycket bra in i plattans koncept. Lite så där med glimten i ögat kans man väl säga. Mer seriösa och klassiskt hårdrockiga är kanske halvballaden I Believe In You och The Fire Still Burns. Jag gillar även den snabbar titellåten Come Out and Play när den verkligen kommer igång. Man flirtar lite med den gamla klassiska gängkrigsfilmen The Warriors i dess inledning vilket också funkar utmärkt. Man skulle kunna säga att man här kombinerat de två första plattorna som innehåller mer klassisk hårdrock och heavy metal med de trallvänliga och mer popiga låtarna på Stay Hungry. Jag tycker det här är ett något underskattat album som faktiskt förtjänar mera uppmärksamhet. Inte för att det är perfekt på något sätt men tillräckligt bra för att inte glömmas bort.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100822

Kiss – Creatures of the Night – 1982
Liksom efterföljande Lick It Up är det här ett betydligt “hårdare” album än de flesta av sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer, och I Love it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även om skulle ha amputerat flera stycken av dem! Totalt sett blir det intetsägande och ett av de svagaste albumen med Kiss som jag skrivit om så långt faktiskt. Och faktum är att det här inte ger mig mycket mer än vad jag redan skrivit, det är ett riktigt svagt album helt enkelt. Man känner självklart igen vilka som spelar, åtminstone känner man igen Gene Simmons och Paul Stanleys röster och är man komplettist ska man förstås ha detta album också!

4/10 – Tommy Söderberg - 20100731

Ozzy Osbourne – Black Rain – 2007
Jag har inte lyssnat på ett helt album med Ozzy Osbourne på ganska många år. Det har mest blivit enstaka låtar, favoriter såsom Crazy Train, Mr Crowley och Suicide Solution, men även nyare alster som No More Tears och Miracle Man. Nu är ju förvisso inte dessa låtar så nya längre, men i förhållande till det jag framförallt förknippar Ozzy med är de onekligen nyare. Hur som helst kan jag på det här albumet konstatera att jag inte gillar att man lägger en massa filter på rösten som bara får den att låta sämre. Det är väl förvisso inget ovanligt nuförtiden och anpassningen till nedladdningsbara format som mp3 gör att det ofta tas ljudmässiga genvägar när det gäller musik. Detta är förstås beklagligt men knappast begränsat till Ozzy Osbourne eller någon annan specifik artist heller för den delen. Dock kan man, med facit i hand, konstatera att Ozzy faktiskt har nyttjat sig av olika sätt att förställa sin röst under ganska många år. I samband med detta kan jag berätta en liten anekdot. För ett antal år sedan läste jag en artikel i någon tidning som påstod att Ozzy inte var någon stor sångare, men hade en massa tricks som dolde detta faktum. Jag, som vid den tiden, tyckte att Ozzy var utmärkt sångare och höll naturligtvis inte med. I dagens läge resonerar jag förstås lite annorlunda och har numera insett att en attraktiv röst inte nödvändigtvis är synonymt med skicklig sång. Där står jag idag, Ozzy är ingen stor sångare, men klarar av att leverera en melodi och hans röst är lätt igenkänningsbar, vilken måste betraktas som positivt för en sångare! Hur som helst så tycker jag att det här är klart hyggligt, det finns kanske inget som utmärker plattan till att nå högre höjder, men det känns kompetent och den duger helt klart att plockas fram emellanåt även om det inte glänser eller skimrar omkring det.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100730

Dom Viktiga Skorna – Varför Svälter Folk (När Mat Är Så Gott)? – 2009
Jag har ofta konstaterat vikten av öppenhet inför det okända och viljan att utforska även sån som man normalt inte skulle intressera sig ett dugg för. Det har varit en stöttepelare, både här på Magnifik Musik och på Fanatisk Film att inte ha några förutfattade meningar och att behandla allt med samma typ av respekt! Det finns inget som är mer värt än något annat även om det naturligtvis finns saker som är mera intressant än annat. Det handlar ju trots allt om subjektiva tolkningar av musikaliska intryck och inget annat. Jag har också konstaterat vid ett flertal tillfällen, senast när jag skrev om skotska Texas, att jag generellt har svårt för rapping och den musik som detta brukar förknippas med. Därför kan jag till min stora glädje konstatera att jag faktiskt hittat ett undantag som bekräftar regeln – Dom Viktiga Skorna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men det här tilltalar mig faktiskt. Det känns så enormt absurt att det bara måste vara enormt genomtänkt! Musikaliskt kanske det är så mycket att hänga i granen, men texterna är inte av denna världen! Antingen har man gjort sig en poäng av att rimma på så kontiga ord som möjligt och i så fall kanske inte texterna har någon egentlig innebörd, eller så finns det faktiskt ett budskap någonstans bland alla ord. Och jag bryr mig faktiskt inte om vilket! Texternas prosa är full tillräckligt för mig, de är humoristiska, förfärliga, påhittiga, provocerande och innovativa! Och allt på samma gång och i en enda röra. Dessutom framförs de inte i ett sådant rykande tempo att man inte har en chans att uppfatta dem. Visserligen kan kanske möjligen dialektala svårigheter ställa till det för någon. Jag tycker dock inte att skånskan är något problem. Det är tydligt artikulerat utan att för den delen bli styltat och konstgjort. Sist men inte minst ska jag tillägga att artisterna själva konstaterar att man inte ska ta allt de framför på fullt allvar och att texternas budskap inte nödvändigtvis speglar artisternas egna åsikter. Nej, det får man verkligen hoppas!

7/10 – Tommy Söderberg - 20100726

Doro – Love Me In Black – 1999
I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.

4/10 – Tommy Söderberg - 20100713

Deep Purple – The Battles Rages on – 1993
Jag har under sen senaste tiden börjat lyssna igenom en hel del plattor med tidiga Deep Purple. Alltså inte med nödvändighet de allra tidigaste skivorna utan snarare de som blivit klassiker med åren: In Rock, Stormbringer, Burn etc. och kan konstatera att de skivor med den klassiska sättningen (Paice, Gillan, Blackmore, Lord och Glover) ingalunda är de bästa. David Coverdale gör ett grymt jobb på de skivor han medverkar på och många av de bästa låtarna finns också här. Dessutom har jag tidigare konstaterat att The House of Blue Light, som gjordes efter återföreningen är fantastiskt bra och där var därför intressant att lyssna på det här albumet som kom i ungefär samma tidsperiod. Musikaliskt påminner det en hel del om just The House of Blue Light, vilket verkligen inte kan ses som någon nackdel, åtminstone inte som isolerad observation (hade hela katalogen låtit likadant kanske det hade varit ett problem). Det är inte lika klockrena melodier, men jag har å andra sidan inte lyssnat på den här plattan i femton eller tjugo år än heller, men det är mycket homogent. Dock blir det aldrig tjatigt eller tråkigt även om man känner igen sig i de musikaliska eskapaderna direkt! Det här är musik man inte tröttnar på i första taget, det är helt klart. Och även om det inte finns några egentliga höjdpunkter kan man spela skivan om och on igen utan att den lider av det!

7/10 – Tommy Söderberg - 20100704

Texas – Careful what You Wish For – 2003
Texas är en relativt ny upptäckt för mig och även om bandets namn skulle kunna antyda någon speciell musikstil i och med att de delar sitt namn med en amerikansk delstat så ska man inte lägga någon större vikt därvid! Det handlar nämligen i första hand om popmusik, och inte från staterna heller utan från skottland. Texas kommer nämligen från Glasgow och har vid det här laget gjort sju album och det här är alltså det sjätte. Det är också ett av de popigare och eftersom jag gillar den bluesiga känslan i de första albumen blev jag allt lite besviken. Jag har också generellt svårt för rapping och eftersom det här albumet innehåller ganska framträdande sådan, med hjälp av olika gästartister, framstår kanske min besvikelse som ännu starkare. Men det går liksom inte att komma ifrån att albumet blir lite tråkigt och intetsägande, lite slätstruket rent av. Det är fortfarande ett album som inte skäms för sig i skivhyllan, men den kommer nog mest att stå där och samla damm och jag kommer att betrakta den här skivan som en musikalisk parants i Texas hela diskografi!

4/10 – Tommy Söderberg - 20100701

Tom McRae – The Alphabet Of Hurricanes -2010
Tom McRae tillhör, enligt min mening, den där inte särskilt smickrande skaran av singer/songwriters som är uppenbart talangfull, men som av någon outgrundlig anledning sällan verkar få till det riktigt ordentligt när det är dags att göra ett nytt album. Några riktigt bra låtar, ibland till och med oerhört bra, brukar det förstås alltid bli, men också ett knippe mindre bra. Och hans nya album, hans sjätte, följer tyvärr i samma spår som tidigare. Musikaliskt så har han den här gången i större utsträckning bejakat sin folkligare sida och dessutom blandat upp den med lite råare indie-influenser. Fast jag tycker personligen att han är betydligt bättre när han istället låter musiken flöda från sin lättsamma popådra, som han i större utsträckning gjorde på sitt förra album King Of Cards. Här få vi istället som sagt alltså desto mer av en lätt indie-inspirerad folkrock, i stora delar en akustisk sådan. Inte för att det är något fel på denna genre, men Tom McRae är betydligt roligare och intressantare när han drar åt det poppiga hållet, han skriver helt enkelt bättre låtar när det handlar mer om luftig folkpop än indieskramlande folkrock i mitt tycke. Och därför så lyckas han inget vidare med detta album heller, det är absolut inte dåligt men det är dock alldeles för ojämnt. En handfull bra låtar, framförallt på plattans andra halva, försöker men lyckas bara temporärt med att avleda uppmärksamheten från det faktum att detta i stora delar är ett tämligen ointressant album som inte lyckas röra upp några större känslor hos undertecknad.

5/10 – Roger Persson - 20100630

Kiss – Lick It Up – 1983
När den här skivan först kom ut var det förstås lite speciellt att bandet inte längre gömde sig bakom sminket som tidigare varit synonymt med dem. Nyhetsvärdet i tidningar som OKEJ var enormt och bilder på de osminkade medlemmarna sattes upp på väggarna bredvid de gamla beprövade postrarna. Idag vet jag inte om jag tycker att det lika häftigt. Jag tycker mig ana en kommersiell tanke bakom tilltaget och med tanke på vad jag nu tycker om, framförallt, Gene Simmons sätt att krama ur pengar ur fansen intar jag en negativ ställning. Men det här ska ju framförallt handla om musiken så jag övergår det nu och konstaterar att det är mycket hårdare musik än vad som varit fallet på de föregående albumen. Vinnie Vincent, som är inblandad som låtskrivare i det mesta av materialet återfinns också på skivans omslag, men om han var fullvärdig medlem i bandet eller inte är omtvistat. Meningarna går isär och sessionen med bandet blev i vilket fall som helst kort. Överlag är det ganska tråkiga låtar utan den arena-hook som bandet lyckades skapa under sjuttiotalets storhetsdagar. Det är inte vidare melodiöst och det är väl egentligen bara några få låtar som verkligen håller än i dag. All Hell’s Breaking Loose är en av dem och titelspåret Lick it Up är väl hygglig fortfarande men överlag är det här inget som man orkar lyssna på särskilt ofta längre.

5/10 – Tommy Söderberg - 20100627

Cornelis Vreeswijk – Cornelis Sjunger Victor Jara – 1978
Både Cornelis och Victor Jara tillhör personer som jag verkligen beundrar och med detta sagt borde väl det här vara en optimal kombination och en fantastisk skiva? Nja, så fantastiskt blir det inte! För även om Victor Jara på något sätt är civilkuraget personifierat och Cornelis är det största vispoeten sedan Taube och Bellman i Sveriges historia lyckas han inte beröra. Det är absolut inget fel på Cornelis översättningar (även om jag på grund av språkliga begränsningar inte kan bedöma hur korrekta de är) och det är inget fel på Björn J:son Lindhs arrangemang heller, men kombinationen lyckas inte fullt ut. Smärtan och pinan som borde finnas i texter av det här slaget, som allt som oftast behandlar folkets kamp, förtryck och tyranni, är inte närvarande i den grad jag skulle önska. Vidare är det förstås så att eftersom det inte är Cornelis egen musik, som ju ofta var väldigt bluesig till sin natur, finner man sig inte riktigt till rätta. Man kan förstås inte komma undan att det är ett viktigt album, att försöka förmedla Victor Jaras budskap, att inte låta hans död vara förgäves, och i detta avseende har förstås Cornelis gjort en kulturgärning av enorma proportioner! Totalt sett är det dock ingen skiva som jag plockar fram särskilt ofta.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100616

John Norum – Face the Truth – 1992
Det här är ett fantastiskt mycket bättre album än debuten Total Control från 1987! Låtarna är bättre och med starkare hookar, produktionen är bättre och John Norum har tagit hjälp av Glenn Hughes på flera av låtarna, både i vokalistrollen och som låtskrivare. Han svävar heller inte ut i likadana solomasturbationer som på första plattan. Det är mognare och mera sansat även om John Norum ändå får utrymme att bevisa vilken skicklig gitarrist han verkligen är. Bland låtarna märks en fantastisk cover på Thin Lizzys Opium Trail där man verkligen kan känna att upphovsmännen kvar någonstans i bakgrunden och hejar på. Det säger väl kanske i och för sig mer om Phil Lynott och grabbarna som skrev låten än om John Norum som framför den. Det finns också en duett med Joey Tempest och det hörs ganska tydligt att herr Tempest varit med och komponerat den. Dock tenderar det att bli lite utdraget, monotont och tjatigt framåt de sista låtarna och det är väl inte så positivt kanske.

7/10 – Tommy Söderberg - 20100611

Magnus Uggla – Allt Som Ni Gör Kan Jag Göra Bättre – 1987
Skivans titel kunde inte vara mera missvisande! Inte sällan låter det riktigt bedrövligt och den charm som ursprungligen fanns i de proggklassiker som Magnus Uggla här gör sina egna versioner av är som bortblåst. Magnus Ugglas gapiga sångstil passar inte alls ihop med den här typen av musik. Det finns ingen inlevelse som matchar de klagande budskapen. Livet är en Fest blir totalt själlös, Påtalåten helt uttryckslös och Hög Standard ska vi bara inte tala om! Som plåster på såren när det gäller den senare låten medverkar dock Peps själv vilket gör att det åtminstone finns någon tillstymmelse till behållning. Det kan man inte säga om Philemon Arthur and the Dungs In Kommer Gösta som förvisso låter bättre rent ljudmässigt i Magnus Ugglas version men åter igen utan någon sorts personlighet. Ska vi hitta något som faktiskt funkar så är det Hoola Bandoola Bands Vem Kan man lita På? Det är fortfarande inte bättre än originalet men det funkar hyggligt i alla fall! Tomas Ledins I Natt är Jag Din fungerar också förvånansvärt bra och Lasse Tennanders Ska Vi Gå Hem Till Dig? gör Magnus Uggla nästan till sin egen och är den överlägset bästa låten på plattan! Totalt sett låter det alltså bedrövligt, men det finns några få halmstrån att greppa. Detta gör att jag trots allt måste höja betyget något litet snäpp.

3/10 – Tommy Söderberg - 20100611

Twisted Sister – You Can’t Stop Rock n’ Roll – 1983
Referenspunkten för Twisted Sister lär väl alltid vara Stay Hungry från 1984 och jämför man den här med den plattan och med föregående Under the Blade kommer man faktiskt att finna att… den ligger perfekt på tidslinjen! Man har lyckats hitta bättre melodier än på föregångaren, det låter ännu mer Alice Cooper och det är ett hårdare sound tvärs över hela produktionen, lite korsat med Rainbows sound skulle man kanske kunna säga. Detta utan att man har gjort avkall på de enkla arrangemangen, som jag i tidigare recensioner varit inne på skulle bero på kompetensbrist hos musikerna, snarare än ett genomtänkt karriärdrag. Hur som helst så är det här en något bättre platta, med färre och grundare dalar än föregående Under the Blade även om det heller inte är något man plockar fram ur gömmorna allt för ofta! Favoritlåtar är I Am, I’m Me, The Kids Are Back och titelspåret You Can’t Stop Rock n’ Roll förstås. Även You’re Not Alone (Suzette’s Song) som Dee skrev till sin fru förtjänar förstås också lite extra uppmärksamhet.

5/10 – Tommy Söderberg - 20100609

Anna Bergendahl – Yours Sincerely – 2010
Anna Bergendahl, som både varit med i melodifestivalen och idol, har en lätt sensuell röst som lämpar sig bra till de musikaliska äventyr hon företar sig. Här hamnar det någonstans mellan countryinfluerad pop, soul, jazzballader och swing och hon tar sig inte vatten över huvudet någon gång faktiskt. Tvärt om så är det här ett riktigt trevligt album tack vara hennes personliga röst även om det inte tilltalar musikaliskt hela tiden. Framförandet blir viktigare än musiken kanske man kan säga om även om det egentligen inte är något positivt, för jag tycker inte så många av låtarna har tillräckligt bra melodier för min smak, så funkar det hyfsat faktiskt!

5/10 – Tommy Söderberg - 20100516

Whitesnake – Good to be Bad – 2008
Jag gillar inte det mörka ljudet som den här skivan återger i min anläggning. De som känner mig vet att jag är extremt känslig mot överdriven bassåtergivning och jag tycker lätt att det blir grötigt om man kontrollerar de mörkare registren. Vidare tycker jag inte att melodierna och arrangemangen är medryckande och det tar några genomlyssningar innan man är riktigt med på vad man lyssnar på och allt faller på plats. Från början finner jag det mest vara ett sätt för David Coverdale att glänsa med sin röst, för att han är en fantastisk sångare råder det ingen som helst tvekan om. Efter några genomlysningar börjar dock melodierna ta form och man inser att det här är en av de skivorna som kräver lite arbete för att sätta sig. Musikaliskt befinner det sig någonstans mellan bluesrocken, och hårdrocken och den som är bevandrad med tidigare skivor med Whitesnake lär känna igen sig!

6/10 – Tommy Söderberg - 20100513

Timotej – Längtan – 2010
Timotej var med i årets upplaga av melodifestivalen med den hyfsat medryckande Kom som faktiskt hade någon form av hook. Jag vill inte påstå att jag älskade den, men någonting tycker jag dock den hade. Var har då de övriga låtarna på det här obligatoriska albumet i kölvattnet efter melodifestivalframgångarna? Ja, vi kan väl säga att Kom inte är särskilt representativ för skivan och att det mestadels handlar om helt annan pop än den etnovariant som Kom kan sägas stå för. Dragspel, flöjt och fiol framträder inte alls och allt som vi får är opersonlig pop som verkligen inte sticker ut från mängden. Tänk dig Nordman utan nyckelharpa, utan Håkan Hemlin och utan de melodier som Sarek kan få till i sina bästa stunder och du har bilden fullständigt klar för dig. Det blir bara ett taktfast dunkande utan själ och utan finess och faktiskt dötrist att lyssna på!

2/10 – Tommy Söderberg -20100512

Crashdiet – Generation Wild – 2010
Crashdiet är ett svenskt glam-metal band som redan hunnit med två album före det här. Musikaliskt påminner det lite grand om tidiga Mötley Crüe och Treat, korsat med Easy Action kanske (om nu någon minns dessa reliker). Det är inte speciellt välspelat eller sjunget, men det är väl heller inte riktigt poängen heller. Sån här musik ska väl andas P-A-R-T-Y och det tycker jag nog att det gör. De tycks ha roligt när det spelar sin musik och det känns inte som om ambitionerna är så mycket större heller, vilket är lite förlösande faktiskt. Det är inte speciellt välproducerat heller men så länge spelglädjen kommer fram kan jag ta lite stereotypiska produktioner och faktum är att flera av låtarna faktiskt är ganska medryckande! Det är fart och fläkt från början till slut och killarna går in i sin musik fullt ut.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100511

Melissa Etheridge – Fearless Love – 2010
Det finns väl i stort sett inget nytt under solen här men det gör faktiskt ingenting. Det är så pass bra att man inte känner nödvändigheten av uppfinningsrikedom hela tiden. Och Melissa Etheridge har egenskapen av att aldrig låta tråkig eller uttjatad. Det innebär förstås att man kommer att känna igen sig om man är bekant med hennes musik sedan tidigare och att man inte kommer att bli besviken. Det här albumet är inte lika countryinfluerat som föregående The Awakening utan håller sig mera rotrocks- och arenarocksbaserat. Det kanske innebär att Melissas innerlighet inte riktigt kommer fram lika mycket och det är väl egentligen inte förrän framåt sista låten – Gently We Row, som den kommer fram riktigt ordentligt. Det kanske är lite mindre innehåll än vad det brukar vara när Melissa Etheridge är i farten men det musikaliska kan jag inte klaga på. Och det är kanske inte lika personligt som många av hennes andra album, men tusan så bra är det!

8/10 – Tommy Söderberg - 20100507

Train – Save Me, San Francisco – 2009
Initialt får jag lite Bob Dylan känsla av den här skivan, men det handlar egentligen inte om något av det musikaliska även om öppningsspåret och tillika titelspåret Save Me, San Francisco mycket väl skulle kunna representera herr Zimmermans låtskrivande under någon glättigare period i livet. Nej, det är snarare den absolut första bekantskapen med sångaren Patrick Monahan som ger mig denna känsla. Det går dock över snabbare än första takten och sedan hör man inte mer av det och tänker verkligen inte i de banorna heller. På andra låten associerar jag snarare till Mika och det är kanske en mer smickrande för en sångare? Kanske går tankarna till och med till en skönsjungande Michael Bolton, eller Freddie Mercury i några av låtarna. Det handlar om ganska okomplicerad och lättlyssnad pop-folk-rock som inte kräver något större engagemang av lyssnaren. Det vilar helt enkelt inga ledsamheter över något och det finns ett ganska skönt sound som efter hand blir lite radiorockigare än vad jag egentligen skulle vilja. Men det konstiga är att även om jag egentligen inte gillar den typen av musik om jag får höra den på radio så står jag ut med det här. Jag påstår inte att jag tycker att det är jättebra, men klart lyssningsbart om man inte har något bättre för sig. Tyvärr blir det lite ojämnt och det drar musikaliskt lite för mycket åt vanlig rotrock för min smak. Låtarna som sticker ut har den lilla extra touch som höjer dem ovanför medelklassen, men tyvärr håller inte hela skivan samma klass.

5/10 – Tommy Söderberg - 20100505

John Hiatt – The Open Road – 2010
Om jag har räknat rätt så blir detta John Hiatts nittonde studioalbum, och, precis som vanligt, så gör han mig inte besviken. Här fortsätter han på samma inslagna väg som på Same Old Man från 2008, det vill säga elektrisk men också enkel och okomplicerad rotrock utan några större åthävor, ungefär i samma stil som han gjorde på några utmärkta klassiska album som Bring The Family och Slow Turning i slutet på 80-talet. Den här gången så är det lite tydligare bluesinfluenser som dominerar och hans röst har väl också blivit raspigare och en smula mer ansträngd än vad som tidigare har varit fallet, fast det passar å andra sidan låtmaterialet riktigt bra. Men annars låter det mest som det brukar och det är ju inget som undertecknad klagar på i alla fall. Och som den briljanta låtskrivare han alltid har varit så har han naturligtvis också denna gång åstadkommit ett gäng mycket goda låtar, men riktigt lika bra som när han är i toppform är det inte. Det tar också ett tag innan plattan kommer igång om man så säger, låtarna på andra halvan är betydligt bättre än på första och trots alla goda kvalitéer som detta album besitter så måste jag dock konstatera att detta album nog får räknas som en parentes i Hiatts karriär. Fast en bättre parentes har jag nog i och för sig aldrig hört…

8/10 – Roger Persson – 20100504

Bullet For My Valentine – Fever – 2010
Inledningsspåret Your Betrayel är riktigt bra och ligger musikaliskt någonstans i gränslandet mellan teknisk thrash metal och power metal. Dock gillar jag inte riktigt kontrasten mellan den typiska power-metal-vokalistrollen och den aggressiva (och onekligen mycket tekniskt kompetenta) musiken och skrikandet som nästan för tankarna till death metal! Man lyckas liksom aldrig få balansen att stämma och även om det musikaliskt, framförallt från gitarrerna, är mycket attraktivt blir den paradoxala effekten aldrig riktigt lyckad. Dessutom får jag inte riktigt grepp om vad det egentligen är tänkt att vara för musik. Ibland låter det nästan som Accept gjorde under sin storhetsperiod och ibland verkar man ha lånat in Iron Maidens speciella harmonier i det punkinfluerade konceptet. Det känns lite som om bandet vill för mycket och det tar sitt uttryck i avsaknad av nyanser. Men framförallt finns det inga direkt medryckande melodier att ackompanjera gitarrernas framfart med och slutresultatet blir inte mer än knappt godkänt. Det är i stort sett rätt tråkigt fast med några positiva egenskaper som inte gör genomlyssnandet helt meningslöst även om det inte finns något direkt sug att lyssna igen på skivan inom en snar framtid.

5/10 – Tommy Söderberg - 20100503

John Norum – Total Control – 1987
För alla som växte upp på åttiotalet med tidningen OKEJ och verkligen gillade Europe blev det nog något av en chock att läsa att John Norum lämnat bandet, och det efter den framgångsrika The Final Countdown plattan som verkligen blev framgångsrik och öppnade världen på ett helt nytt sätt för bandet. Men har man meningsskiljaktigheter när det kommer till det musikaliska så har man och John Norum gillade inte den inriktning som Europe hade tagit i och med The Final Countdown. Det är åtminstone den officiella förklaringen och lyssnar på man på det här albumet – Total Control, solodebuten från John Norum, så hörs det! Det här handlar mycket mera om regelrätt hårdrock a la åttiotalet än den popigare hair metal Europe hade blivit. Dessutom infriar John Norum drömmen om att få sjunga själv på många av låtarna. Han är ingen särskilt skicklig sångare men han klarar av att leverera melodierna. Bättre på att spela gitarr får man dock säga att han är. Tyvärr hänger han sig lite väl mycket åt att försöka imponera med sin teknik och det gör att det musikaliska får stryka lite på foten. Så här, många år efter releasen kan man också konstatera att det låter mycket daterat och att det inte alls håller särskilt bra längre, om det nu någonsin var särskilt bra!

5/10 – Tommy Söderberg - 20100502

Twisted Sister – Under the Blade – 1982
Hårdrock, inspirerad av glamrocken, från början av åttiotalet lät onekligen på ett speciellt sätt. Det gjorde även Twisted Sister vars musikalitet väl alltid har kantats av enkla melodier och okomplicerade gitarrslingor, kanske beroende på bandets begränsningar på instrumenten. Hur som helst kommer den som stiftade bekantskap med megadunder framgångsrika Stay Hungry från 1984 att känna igen sig här. Det låter lite skramligare och att Alice Cooper varit en inspirationskälla är ganska tydligt. De musikaliska kvaliteterna varierar ganska friskt och medan några av låtarna faktiskt är riktigt trevliga att lyssna på är de flesta faktiskt av en sådan natur att man nästan glömt bort dem innan de tagit slut. De mest utmärkande låtar är onekligen Destroyer, plattans titelspår – Under the Blade, som orsakade visst rabalder under den mörka tiden i amerikansk historia där artister som Dee Snider och Frank Zappa fick sitta och försvara sina texter inför kongressen (eller liknande). Och så I’ll Never Grow Up Now, som bara återfinns på plattans re-release från 1985. Kul att plocka fram ibland med knappast något man lyssnar särskilt ofta på!

5/10 – Tommy Söderberg - 20100426

Michael Bolton – Everybody’s Crazy – 1985
Jag har väl aldrig varit någon riktig fan av Michael Bolton, åtminstone inte av det som han har gjort under de senaste tjugo åren av sin karriär. Före dess fastnade jag dock för den här skivan – Everybody’s Crazy, som är en hårdrocksplatta av åttiotalssnitt. Det innebär gott om floskler och produktionen ligger nära den standardiserade mall som kom att bli synonym men den här typen av melodisk rock under den här tidsperioden. Numera är det inget som exalterar nämnvärt även om det någon gång emellanåt kan vara roligt att återstifta bekantskapen med förr. Självklart kan den också vara roligt att höra för dem som inte känner till denna del av Michael Boltons karriär. Det är inga problem att höra var som komma skall efter att han klippte av sig det långa håret och man får väl helt enkelt se det här som en del av ett musikhistoriskt arv, och som sådant är det av mindre intresse vilka kvalitativa egenskaper som faktiskt finns. Hur som helst så föredrar jag det här framför den senare karriären alla dar i veckan!

5/10 – Tommy Söderberg - 20100424

Kathryn Williams – The Quickening – 2010
Efter den ganska intetsägande och tråkiga kollaborationen med Neill MacColl så är nu Kathryn Williams tillbaka med ett nytt soloalbum, hennes sjunde och det har faktiskt gått fyra år sedan Leave To Remain. Tillbaka är också soundet från de tidigare soloalbumen, det är alltså poppig contemporary singer/songwriter av den stillsammare modellen med en smärre touch av jazz och ett och annat stänk av folk här och var också. Ni som har hört Williams sedan tidigare vet precis vad ni har att förvänta och den här typen av musik gör hon ju onekligen bra. Hennes spröda röst tillsammans med de sparsmakade arrangemangen passar det melankoliska låtmaterialet (åtta av de tolv låtarna har hon skrivit själv) riktigt bra, det är stämningsfullt och vackert, även om det också måste konstateras att det inte tillnärmelsevis kan matcha det bästa hon har gjort. Dessutom så är det ju trevligt att höra att formsvackan med förra plattan med nämnde MacColl verkar ha varit högst tillfällig. Och med tanke på det så gör det i mina öron inte så mycket att plattan är lite ojämn och att låtmaterialet inte riktigt når upp till hennes sedvanliga nivå. Totalt sett så är detta ytterligare ett bra album från Kathryn Williams som bör tilltala fansen, men om du aldrig tidigare har hört Williams så är kanske något av hennes tidigare album, som Relations eller Old Low Light, bättre att börja med än detta album.

7/10 – Roger Persson - 20100419

Humanary Stew – A Tribute to Alice Cooper – 1999
Frågan är hur många hyllningsalbum man står ut med? Åtminstone om man som jag är lite av en fanatiker när det kommer till Alice Cooper och har skrivit om hela hans produktion av studioalbum. Den här är dock lite annorlunda även om själva låtvalen kan tyckas lite tråkigt för en luttrad fantast. Det handlar nämligen uteslutande om de absolut mest kända låtarna och den nyaste av dem – Alice Cooper Goes to Hell, är från 1976. med det i bakhuvudet ska jag knappast behöva rabbla titlar utan låt oss istället konstatera att det rör sig om tolkningar av låtar från Killer, School’s Out, Billion Dollar Babies, Welcome to my Nightmare och Alice Cooper Goes to Hell. Det som gör plattan speciell är istället att man lyckats samla ihop en hel drös superstjärnor inom sitt gebit till att framföra låtarna. Dave Mustaine, Slash, Eric Singer, Roger Daltrey, Marty Friedman, Ronnie James Dio, Steve Lukather, Vince Neil, Zakk Wylde, Bruce Dickinson, Vinnie Colaiuta, Tommy Aldridge, Dee Snider, Adrian Smith, Mick Mars, Gleen Hughes och Don Dokken för att nämna några. Den ständiga referenspunkten är Bob Kulick, som förutom att ha producerat plattan också står för kompgitarr på samtliga låtar utom en. På avslutande Elected har han lämnat över detta ansvar till Billy Duffy. Jag känner mig alltså lite kluven till detta album och vet inte riktigt hur jag ska resonera kring det. Ska dess negativa aspekter, tråkiga (och sönderspelade) låtval, inte särskilt uppfinnings arrangemang etc. ta överhanden, eller är det trots allt så, att eftersom låtarna är i grunden hur bra som helst så ska detta spegla betyget? Vi kan väl säga så här, den som ska skaffa plattan är nog antingen en fanatiker som jag som måste ha allt, eller en som precis har upptäckt Alice Coopers låtar och vill ha dem i versioner med sina favoritartister.

7/10 – Tommy Söderberg - 20100417

Ace Frehley – Anomaly – 2009
Jag har alltid gillat det som Ace Frehley företagit sig musikaliskt. Han kompositioner tilltalar och har alltid varit lite ”hårdare” än sina forna Kisskollegors. Däremot är han ingen större sångare vilket han åter igen bevisar här, han är heller ingen höjdare på att skriva texter och det blir rejält mycket upprepningar på några av spåren. Jag upplevde att någon låt bara har fyra, fem rader som repeteras om och om igen och sådana tilltag måste ju trots allt dra ned betyget något, även om man måste beundra den nakna bekännelsen om sitt liv som Ace gör i A Little Below the Angles. Nu är det väl i och för sig ingen hemlighet att det har varit, minst sagt, lite turbulent kring honom, men det är ändå kul att höra lite av problematiken från honom själv. Ser man det rent musikaliska är det betydligt bättre! Det finns kanske ingen direkt wowfaktor, men att Ace kan spela gitarr råder det ingen som helst tvekan om. Gitarrsoundet är tungt och jag gillar det, dock ligger rösten lite väl långt tillbaka i ljudbilden, men det kanske mest bevisar att Ace känner sina svagheter eftersom han själv producerat plattan. Med ett undantag förstås, The Sweets gamla hit Fox on the Run, som har producerats av Marti Fredriksen. Ironiskt nog är detta skivans bästa låt! Den samsas med tio egenskrivna hårdrockslåtar och en kollaboration där Ace tagit hjälp med låtskrivandet och pågår i totalt runt 54 minuter. Överlag finns det inga direkta överraskningar, men heller inga direkta besvikelser. Man får det man får och det är ungefär det man räknar med av gamle Space-Ace.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100415

Eileen Rose – Luna Turista – 2009
Eileen Rose tillhör numera mina absoluta favoritartister, så därför har jag också tämligen höga förväntningar när det kommer ett nytt album från henne. På Luna Turista, hennes femte album, så har hon tagit ut en något annorlunda musikalisk kurs än på tidigare plattor. Det är fortfarande contemporary singer/songwriter i grunden, men på detta album har hon också lyft fram tydliga countryinfluenser på ett sätt som inte har hört tidigare. Eileen Rose är dock en så pass skicklig artist och låtskrivare att hon fixar denna mix utan några som helst problem. På två av spåren gästar Joshua Hedley och han bidrar med härlig stämsång i två duetter, speciellt på covern av Luckenbach Texas som i sin klassiska countryballad-kostym kanske är plattans allra bästa låt. Hon har själv skrivit alla låtar utom ovannämnda cover och precis som vanligt så är det hög klass rakt igenom hela plattan, även om det heller inte riktigt når upp till det allra bästa hon har gjort. Men trots det så är det en riktigt bra skiva som varmt kan rekommenderas och alla som har hört och gillat henne sen tidigare lär inte bli besvikna. Och dessutom så kan ju inte alla album vara bäst…

8/10 – Roger Persson - 20100408

Katie Garibaldi – Next Ride Out – 2009
I San Francisco hittar vi Katie Garibaldi, en ung singer/songwriter som trots att hon bara är 25 år redan har hunnit fram till sitt sjätte studioalbum. Mestadels så håller hon till på den traditionella sidan av genren, vilket vill säga att det är musik som mest lutar åt folk och även en hel del åt country, men hon blandar också in lite mera moderna tongångar från pop och rock, det påminner en hel del om den musik som Jewel brukar åstadkomma. Allt som allt så är det dock tämligen standardiserad singer/songwriter som det handlar om, vilket för övrigt ganska väl speglar kvaliteten på själva musiken också. Det är väl framfört och de 10 låtarna, samtliga skrivna av Garibaldi själv, är i stort sett både tämligen hänförande och lättillgängliga. Men det är onekligen ett problem att varken låtarna eller framförandet heller aldrig sträcker sig bortom det förväntande eller det bekväma. Låtarna är aldrig mindre än goda, men också alldeles för sällan av riktigt bra kvalitet, och Garibaldis presentation är kompetent snarare än bra, det saknas helt enkelt lite glöd och inlevelse för att det ska lyfta ordentligt. Detta betyder därmed oundvikligen att musiken aldrig blir riktigt angelägen eller mer än ett tillfälligt tidsfördriv. Ett väldigt trevligt tidsfördriv är det dock, och om man (som jag) gillar klassisk singer/songwriter så lär man inte bli besviken även om man heller inte lär bli överdrivet begeistrad.

6/10 – Roger Persson - 20100320

Rob Blackledge – Inside These Walls – 2009
Rob Blackledge är en ny, ung och independent contemporary singer/songwriter, ursprungligen från Mississippi men som numera huserar i Nashville. Fast det är i detta fall inget som återspeglar sig i hans musik på något sätt, för det här är klassisk och soft, ofta pianobaserad, singer/songwriter av det poppigare slaget. Tänk James Taylor eller Daniel Powter och du har en god uppfattning om vilken musikalisk härad det rör sig om, även om det emellanåt smyger sig in lite mer pompösa och retrodoftande ekon från mera kraftfulla artister som Elton John och Billy Joel. Blackledge har själv varit med och skrivit samtliga låtar, han omger sig med skickliga musiker som Tom Bukovac och Shannon Forrest och det är lättsam men också trallvänlig och mycket charmig pop med anspråkslösa texter om diverse relationsproblem som det är lätt att tycka om. Men det måste också påpekas att Blackledge inte bryter någon som helst ny mark, vare sig vad gäller text eller musik, och det finns och vid några tillfällen ansatser som blir lite väl smöriga och sockersöta för att vara helt i min smak (tacka vet jag ångest och elände!). När det dessutom visar sig att Blackledges röst är lite för vek och anonym för att riktigt ta tag i och fängsla lyssnaren så resulterar det i att den musikaliska upplevelsen blir en smula oengagerande och aldrig riktigt så där brännande angelägen som riktigt bra musik alltid är. Men förförande angenämt och lättillgängligt är det dock hela tiden och visst är det här en mycket trevlig och anspråkslös liten platta som väl försvarar sin plats i skivhyllan hos alla som gillar snygg och välgjord contemporary singer/songwriter.

7/10 – Roger Persson - 20100312

Björn Skifs – Ingen Annan – 2002
Om man dristar sig till att ta Rod Stewart och korsar honom med Joe Cocker, lägger till lite svensk prägel och placerar alltihop i Vansbro, ja då har man ungefär Björn Skifs! Han är en synnerligen begåvad sångare som utan vidare överglänser det mesta man kan välja att jämföra honom med och här lyckas han riktigt riktigt bra med materialet också. För han har en tendens, liksom de mer internationella kollegorna, att välja material med viss tråkighetstendens. Den här skivan innehåller förvisso sin beskärda del av del varan också men efter bara några få genomlyssningar har skivan växt otroligt mycket på detta plan, vilket inte hör till vanligheterna och jag skulle vilja tillskriva Björn Skifs kompetens som sångare denna bedrift. Det handlar mestadels om blues och soul i olika grad kombinerade med varandra där plattans andra halva är något bättre än den första. Samtliga låtar är på svenska men jag ser ingen nackdel i detta, visserligen kan ett par av spåren bli lite banala vid några tillfällen men överlag är det välskrivna kärlekstexter där så namnkunniga personer som Dan Attlerud, Peter LeMarc och Mauro Scocco står för författandet. Och så ett par av Skifs själv också förstås. Titelspåret – Ingen Annan, tillhör favoriterna tillsammans med kronan på verket – Håll Mitt Hjärta som tillhör de där låtarna som står sig i vilket sammanhang och i vilken konkurrens som helst egentligen!

7/10 – Tommy Söderberg - 20100115

Noice – Bedårande Barn av Sin Tid – 1980
Ungefär ett år efter debuten – Tonårsdrömmar, kom andra skivan från Noice. Det är på många sätt ett mycket mer genomarbetat album och musikaliskt sett egentligen betydligt bättre än den opolerade debuten. Men det är också det som är problemet med albumet! Noice har rättat in sig i leden och texterna känns inte längre lika äkta, det känns överarbetat och utan den innerlighet och ilska som gjorde första albumet så bra. Hasse Carlsson ryter inte till en enda gång utan har funnit sig i att vara en del av systemet. Det jag känner för, det gör jag och Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du, textrader som hade varit hur laddade som helst på debuten, blir här mest tomma ord. Men även om det är tillrättalagt finns det onekligen kvaliteter, titelspåret inte minst, som får räknas som något av det allra bästa som kom från bandet överhuvudtaget och Ut i natten som får betecknas som det mest fulländade musikaliskt, med sparsam pianoinstrumentering och stämsång, som kom från bandet. Annars trängs flosklerna lika bra i Kan inte leva utan pop som Gatustrid. En låt vilken undertecknad för övrigt hade som favorit när albumet var alldeles nytt. Om man som tioåring från en liten landsortshåla kan förstå den typen av gängtillhörighet som är värd att offra livet för i storstan är förstås tveksamt och det är inte förrän man kan se saken ur mer ett vuxet perspektiv som man till fullo förstår vad det egentligen handlar om.

7/10 – Tommy Söderberg - 20100212

Noice – Tonårsdrömmar – 1979
Jag var egentligen för ung för att förstå det här bandets storhet när de slog igenom i början av åttiotalet. Men om man lyssnar idag, med all den insikt inom olika områden som man tillskansat sig genom årens lopp är det inte svårt att förstå varför de här fyra ungdomarna från Stockholmstrakten etsade sig fast i musikhistorien. Tematiken känns otroligt äkta och behandlar sådana problem och frågeställningar som hör ungdomen till. En egen plats i samhället, rätten att få vara den man är och så vidare. Killarna var vid den här tidpunkten mellan 14 och 17 år och kanske inte spelar musik bäst i världen rent tekniskt, men inlevelsen är det som sagt inget fel på! Det är texter från ungdomens synvinkel sett och albumet innehåller ett flertal av de allra bästa låtar från Noice karriär, där I Natt é Hela Stan Vår och En Kväll I T-Banan kanske är de allra mest kända. Viktiga, ur ett utanförskapsperspektiv, får väl också Jag Vill Inte Va' (Som Alla Andra) och Jag Kommer Inte In anses vara men överlag är det alltså uppväxtproblematik det handlar om.

8/10 – Tommy Söderberg - 20100212

Gary Moore – Run for Cover – 1985
Det har tagit mig ganska många år att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det 2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökiga historia och Empty Rooms, som fanns med i en annan något rockigare version redan på Victims of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military Man, med Phil Lynott på sång, skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera uppmärksamhet!

8/10 – Tommy Söderberg - 20100212

Robert Cray – This Time – 2009
Det femtonde studioalbumet från bluesmannen Robert Cray bjuder inte på några som helst överraskningar, det är samma souldränkta blues som det i princip alltid har varit. Men det ska inte tolkas som något negativt, för när det gäller starkt souldoftande blues så har Cray ytterst få övermän (eller kvinnor). Som vanligt så är det extremt välproducerad och välspelad, behaglig soul-blues, med ett par jazziga antydningar här och var, som möter lyssnaren och som ramas in av Crays varma, innerliga stämma och hans mästerligt precisa, men också tacksamt återhållna, gitarrspel. Detta anpassas alltid efter musiken bästa, aldrig för att visa sig själv på styva linan även om han naturligtvis skulle kunna göra det, för han har heller inte många övermän när det gäller att spela gitarr. För Cray så går musikens själ, dess emotionella innebörd, alltid före tekniska uppvisningar, vilket är uppfriskande anspråkslöst och framgångsrikt inom en genre där många andra istället tenderar att prioritera tvärtom. Det finns dock ibland tendenser till att han blir lite för välpolerad och utslätad emellanåt, jag kan i alla fall sakna lite bett och ruffighet ibland och det lider också detta album en smula av. Men i stora drag så är detta ytterligare ett mycket bra bluesalbum i raden av många från Robert Cray som lär uppskattas av alla som gillar välspelad och emotionellt laddad blues av det softare slaget.

8/10 – Roger Persson – 20100211

Buffy Sainte-Marie – Up Where We Belong – 1996
Det här är, om jag räknar rätt, Buffy Sainte-Maries fjortonde studioalbum. Dock måste det påpekas att det ingalunda rör sig om något regelrätt sådant eftersom hon, av någon anledning, valt att åter spela in några av sina allra största klassiker på nytt. På så sätt kan man, i någon mån, påstå att det rör sig om ett samlingsalbum. Man ska dock vara medveten om att det rör sig om mer akustiska versioner än tidigare och att det faktiskt låter riktigt bra! Att hon har indianskt påbrå märks inte minst i God is Alive, Magic is Afoot och Cripple Creek, där åtminstone den sista är ytterst sparsamt instrumenterad och framkallar känslor av vildmarken som man inte visste att man hade inom sig. Titelspåret – Up Where We Belong, som gjordes till en kioskvältarhit av Joe Cocker och Jennifer Warnes i och med filmen An Officer and a Gentleman med Rickard Gere är riktigt trivsam i den här versionen. Man har väl dock hört den andra versionen alldeles för mycket för att bara ta till sig den här utan vidare. Det är dock mycket intressant att höra upphovskvinnan framföra denna duett själv. Andra låtar som det är svårt att inte ta till sig och tycka om är förstås Soldier Blue, Universal Soldier, som undertecknad förknippar mest av allt med Buffy Sainte-Marie och Bury My Heart at Wounded Knee som andas genuin frustration och förstås bör ses som en historisk upplysning av inte så forna händelser! Ja, nu har jag väl omnämnt de flesta av de gamla låtarna i nyinspelningar tror jag… Övrigt material är inte riktigt av samma kaliber men klart lyssningsvärt och även om det kommer lite i skymundan bland de övriga giganterna är det här ett mycket trevligt album som förvaltar Buffy Sainte-Maries indianska arv väl!

7/10 – Tommy Söderberg - 20100209

Slayer – World Painted Blood – 2009
De senaste albumen från Slayer har inte alls kunnat mäta sig med vad de åstadkom på åttio- och början av nittiotalen. Och jag kanske är lite orättvis men jag klandrar faktiskt Paul Bostaph, som ersatte Dave Lombardo på trummorna i och med Divine Intervention 1994. Visserligen var Dave Lombardo tillbaka bakom trummorna redan på förra albumet Christ Illusion som kom 2006, men det är inte förrän här man känner att Kerry King och Jeff Hanneman är riktigt samspelade med honom igen. Det är helt klart det bästa som kommit från bandet sedan Seasons in the Abyss 1990 och det känns att melodierna och Slayers signaturharmonier är tillbaka igen. Det är inte längre bara musik som ska vara så brutal som möjligt och man har verkligen hittat hem till det som en gång var igen. Tom Araya skriker på som vanligt men det känns som om hans inlevelse är äkta igen. Under en tioårsperiod kändes det inte riktigt som om bandet brydde sig om vad de gjorde och det känns skönt att man åter kan räkna dem bland de allra största och bästa inom sitt gebit.

8/10 – Tommy Söderberg - 20100204

Creed – Full Circle – 2009
Jag blev så begeistrad i Creeds debutalbum – My Own Prison, när jag skrev om det för några månader sedan att jag var tvungen att förboka detta nya album när jag hörde talas om att en återförening var på gång. Och utan att räkna mig till experterna på området tycker jag att man snabbt känner igen sig i soundet. Det är välproducerad radiovänlig postgrunge som både är mjukare än debuten och mer detaljerad också. Det känns som om kompositionerna är mera genomarbetade och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Missförstå mig inte nu, det låter hur bra som helst och det är förstås mycket kompetent musicerat och skrivet, men det blir också lite slätstruket och även om jag egentligen inte vill ta ordet tråkigt i min mun är det precis det som är lite av problemet. Man får inget med sig efter lyssnandet och när man lyssnat färdigt på skivan är den bara… slut! Det finns inga direkt minnesvärda låtar som verkligen hänger med och som är sugen på att höra på om och om igen och sällan har väl ett album varit så synonymt med epiteten som åtföljer vår definition av sitt betyg. Hyfsat – kompetent, ungefär vad som kan förväntas, dock utan att glänsa eller utmärka sig på något särskilt sätt men lär heller inte utgöra någon besvikelse.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100204

Lita Ford – Wicked Wonderland – 2009
Jag blev visserligen varnad för den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita, du kan göra mycket bättre musik än så här!

4/10 – Tommy Söderberg - 20100201

Mika – The Boy Who Knew Too Much – 2009
Mikas första skiva – Life in Cartoon Motion, innehöll dundermegahiten Grace Kelly som alla som har hört någonting med Mika borde har hört. Det blev i alla fall min inkörsport och även om jag aldrig köpte debuten gjorde jag i alla fall slag i saken och införskaffade det här uppföljningsalbumet! Det var verkligen ingen besvikelse och även om det inte är ett kollosalt genomtänkt album på alla sätt och vis råder det inget som helst tvivel om att det musikaliskt är ett mycket medryckande album. Det är lättlyssnade och trallvänliga låtar som man bli glad av att höra och det behöver inte gå särskilt många takter av inledande We Are Golden innan man inser detta. Mikas speciella sångstil, som innehåller mycket falsettsång utnyttjas perfekt och gör det hela mycket intressant! Givetvis är alla låtarna inte i yppersta klass men kvaliteten är hög och det blir aldrig sämre än riktigt bra. Jag skulle vilja kalla hans röst för något av ett under och det är inte helt avlägset att jämföra honom med Freddie Mercury, åtminstone i några av låtarna som ligger precis inom rätt frekvens omfång så att säga. Några av låtarna påminner på så vis mycket om Queen-ballader med lätt piano och Freddie Mercurys sång. Det är ingen dålig jämförelse och jag tycker att Mika står ut rejält från sin omvärld och gör musiken mycket intressantare än vad den här typen av popmusik kan förväntas vara. Men popmusik är förstås inte bara popmusik heller och här är den inspirerad från alla möjliga håll. Det finns ett modernt sound men också en doft av tjugotalsswing och sambarytmer plus de där Queenballaderna då. Det är helt enkelt mycket blandad inspiration och det färgar musiken till en mycket positiv lyster. Ska man drista sig till fler jämförelser ligger kanske Chris De Burgh nära till hands, även om det kanske egentligen mest handlar om själva accenten i uttalet och så popen då förstås. Men det känns som om Chris De Burgh är mycket mera pretentiös i sammanhanget än vad Mika är. Det som i slutändan drar ner betyget från de allra högsta höjderna är att första halvan av plattan trots allt är den bättre av de två och att det blir lite långrandigt framåt slutet. Det blir absolut inte dåligt på något sätt men de första sex, sju, eller kanske till och med åtta låtarna har helt enkelt en annan lyskraft.

8/10 – Tommy Söderberg - 20100131

Juliette Lewis – Terra Incognita – 2009
I mina öron är det här en väldigt experimentell skiva. Det är alternativ musik på ett sätt som gör att jag i princip saknar referensramar. Det är förstås blues och rock blandat men rytmerna och produktionerna är så okonventionella att det knappast handlar om lättlyssnad radiomusik. Som sångerska har Juliette Lewis en lätt hes och ansträngd röst, en sådan som jag brukar kalla för erotisk eller sensuell även om jag inte riktigt finner detta vara fallet i just detta fall. I stället utsöndrar hon desperation, smärta och ångest och även om hon inte är direkt skönsjungande förmedlar hon känslor och det är det som är själva kärnan i musiken. Jag har inga erfarenheter av Juliettes tidigare band Juliette and the Licks, men om jag har förstått det hela rätt som ska det här vara en utvecklande och mer personlig skiva än vad hon tidigare åstadkommit. Men allt på skivan är inte experimentellt och några av spåren är trots allt ganska ”normala”. Bäst kanske Hard Lovin’ Woman, en riktigt rå blues, är men även lättsmälta Fantasy Bar eller sarkastiska All Is For God är musikaliskt sett ganska lättlyssnade, åtminstone när skivan redan har gått några vändor i spelaren. På det hela taget vill jag dock påstå att det här är en skiva som måste kännas, den kräver en aktiv lyssning för att komma till sin fulla rätt. Att ha den på i bakgrunden när man håller på med något annat är bara ett sätt att undertrycka dess känslomässiga kvaliteter.

7/10 – Tommy Söderberg - 20100128

Lars Winnerbäck – Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen – 2009
Det känns som om det musikaliskt sett är en återgång till den tidiga Winnerbäck här. Borta är den typ av musik som gjorde att jag verkligen uppskattade de senaste skivorna Vatten Under Broarna och Daugava så mycket medan den som favoriserar till exempel Söndermarken torde finna sig väl till freds. På något sätt känns som om man redan hört melodierna även om man inte kan sätta fingret på var man hört dem förut. Detta betyder förstås inte att melodierna är dåliga på något sätt och att de inte trivs i öronen, för Winnerbäck levererar dem på ett sånt sätt att de fortfarande är intressanta och bär hans texter framåt, men man mister tyvärr lite av översakningselementen i musiken. Man får ungefär det man förväntar sig och inget mer, och inget mindre för den delen i och för sig! Totalt sett blir dock det här en besvikelse och en tillbakagång i utvecklingsprocessen för Lars Winnerbäck. Liksom Daugava är Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen inspelad på Irland även om det inte hört lika tydligt den här gången. Inspirationen från det irländska arvet är som bortblåst, men någonstans ska ju skivan spelas in.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100128

Grant Langston – Stand Up Man – 2009
På det femte studioalbumet från Grant Langston så bjuds det vare sig på några överraskningar eller nyheter, för det här är helt enkelt klassisk och rättfram honky tonk utan några som helst krusiduller eller onödiga konstigheter över huvud taget. Det hela är tämligen anspråkslöst men också väldigt charmigt och i stora delar också högeligen underhållande. Langston och hans bands framförande är enkelt men effektivt och det här är för det mesta hårt svängande honky tonk som säkert skulle publiken att slå klackarna i taket på vilket roadhouse som helst i södra U.S.A. Samtliga tolv spår är Langston-original och produktionen har Rich McCulley, som också har skött inspelningen och mixningen, hjälpt till med. Det finns dock ett smärre problem med den här skivan och det är, för mig i alla fall, att det heller inte är särskilt originellt eller utmärkande på något speciellt sätt, både vad gäller låtkvalitet och framförande. Det känns helt enkelt lite för ofta som om man har hört det här förut för att det ska hålla riktig toppklass, även om det sannerligen inte råder någon brist på spelglädje och inlevelse heller. Och som också är så vanligt i sammanhanget så bränner man av det mesta av det bästa krutet vad gäller låtar på plattans första halva vilket gör att kvaliteten, och därmed också lyssnarens intresse, falnar en smula i takt med att plattan framskrider. Men som exempel på mera traditionell country när många produktioner i genren idag ofta lutar mer åt pop och rock så är det här ändå inte alls illa. Och eftersom det också serveras med en så pass god portion själfullhet som det gör så tycker jag ändå att det här så pass bra att en lyssning kan rekommenderas, särskilt för dem som inte kan få nog av kompetent framförd och medryckande honky tonk av klassiskt snitt.

7/10 – Roger Persson - 20100127

Pyramidium - Alternate Reality Machine - 2009
Det här var en skiva som jag införskaffade under förutsättningen att det skulle påminna om Dimmu Borgir eller Nightwish, men det var inget löfte jag tyckte infriades. Visserligen finns det en sångerska som sjunger en sopranstämma på några av låtarna men hon är ingen Tarja Turunen precis! Överlag är det en tämligen usel produktion som faktiskt låter riktigt bedrövlig vid några tillfällen, det är ”burkljud deluxe” skulle man kunna säga. Det finns heller ingen helhet i produktionen och det flaxar lite hit och dit ljudmässigt och det är svårt att få någon helhetsbild av vad man har velat göra. Nu vet jag att det är bandet själva som finansierat och givit ut skivan och det kan kanske ha en viss betydelse på produktionen. Det kan väl tänkas att bristande ekonomi är en av bovarna menar jag. Dock tycker jag det är alldeles uppenbart att musikerna inte är särskilt skickliga på sina instrument och när man ger sig på att göra en cover på Månskenssonaten borde man verkligen ha mer kött på benen än vad man lyckas visa här. Känslan man får är snarare att keyboardisten får chansen att visa hur dålig han här. Och överhuvudtaget känns det inte som bandet har någon samspelthet eller taktkänsla. Men hur som helst verkar det finnas en ambition att skapa mer än vad man egentligen klarar av och den viljan ska man väl egentligen uppmuntra.
4/10 – Tommy Söderberg - 100105

Kiss – Rock and Roll Over – 1976
Om man har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det sättet i alla fall!

4/10 – Tommy Söderberg 100105

Kiss – Destroyer – 1976
Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 – Tommy Söderberg - 100105

Deadstring Brothers – São Paulo – 2009
På sitt fjärde studioalbum fortsätter Deadstring Brothers att göra det de gör bäst, vilket vill säga hederlig och rättfram rock n’ roll utan krusiduller, det svänger, rockar och gungar nåt alldeles hejdlöst. För den som inte har hört dem tidigare så låter det ungefär som Rolling Stones i sina mest rotrocksinfluerade stunder från fornstora dar (inte minst med tanke på att sångaren Kurt Marschke har en röst och sångstil som påminner en hel del om Mick Jagger), det är rotrock och americana med ett stänk av sydstatsrock här och där. Som vanligt så är det sångaren Marschke som ligger bakom det mesta av låtmaterialet, men också gitarristen Spencer Cullum har den här gången bidragit mer än brukligt till låtskrivandet. Inte för att det spelar någon som helst roll, för det här är i stort sett precis lika bra som det brukar vara, även om det tog ett par genomlyssningar mer än vanligt för låtarna att sätta sig, de är inte riktigt lika omedelbara som de har varit på tidigare plattor. Men det är faktiskt också den enda vettiga kritik som jag har att komma med, för i övrigt så är det här en uppvisning i hur man gör enkel men oerhört effektiv och jordnära rotrock som formligen osar klass. Det här är en platta som bara blir bättre och bättre för varje gång jag hör den och ytterligare bevis för att Deadstring Brothers idag tillhör genrens absolut främsta företrädare. Det är bara att sätta sig tillrätta med en stor whisky i lyssningsfåtöljen och glöm inte att skruva upp volymen ordentligt för optimal njutning…

9/10 – Roger Persson - 2010-01-05