Flera Minirecensioner: (2007) (2008) (2009)

Rob Blackledge – Inside These Walls – 2009
Rob Blackledge är en ny, ung och independent contemporary singer/songwriter, ursprungligen från Mississippi men som numera huserar i Nashville. Fast det är i detta fall inget som återspeglar sig i hans musik på något sätt, för det här är klassisk och soft, ofta pianobaserad, singer/songwriter av det poppigare slaget. Tänk James Taylor eller Daniel Powter och du har en god uppfattning om vilken musikalisk härad det rör sig om, även om det emellanåt smyger sig in lite mer pompösa och retrodoftande ekon från mera kraftfulla artister som Elton John och Billy Joel. Blackledge har själv varit med och skrivit samtliga låtar, han omger sig med skickliga musiker som Tom Bukovac och Shannon Forrest och det är lättsam men också trallvänlig och mycket charmig pop med anspråkslösa texter om diverse relationsproblem som det är lätt att tycka om. Men det måste också påpekas att Blackledge inte bryter någon som helst ny mark, vare sig vad gäller text eller musik, och det finns och vid några tillfällen ansatser som blir lite väl smöriga och sockersöta för att vara helt i min smak (tacka vet jag ångest och elände!). När det dessutom visar sig att Blackledges röst är lite för vek och anonym för att riktigt ta tag i och fängsla lyssnaren så resulterar det i att den musikaliska upplevelsen blir en smula oengagerande och aldrig riktigt så där brännande angelägen som riktigt bra musik alltid är. Men förförande angenämt och lättillgängligt är det dock hela tiden och visst är det här en mycket trevlig och anspråkslös liten platta som väl försvarar sin plats i skivhyllan hos alla som gillar snygg och välgjord contemporary singer/songwriter.

7/10 – Roger Persson - 20100312

Björn Skifs – Ingen Annan – 2002
Om man dristar sig till att ta Rod Stewart och korsar honom med Joe Cocker, lägger till lite svensk prägel och placerar alltihop i Vansbro, ja då har man ungefär Björn Skifs! Han är en synnerligen begåvad sångare som utan vidare överglänser det mesta man kan välja att jämföra honom med och här lyckas han riktigt riktigt bra med materialet också. För han har en tendens, liksom de mer internationella kollegorna, att välja material med viss tråkighetstendens. Den här skivan innehåller förvisso sin beskärda del av del varan också men efter bara några få genomlyssningar har skivan växt otroligt mycket på detta plan, vilket inte hör till vanligheterna och jag skulle vilja tillskriva Björn Skifs kompetens som sångare denna bedrift. Det handlar mestadels om blues och soul i olika grad kombinerade med varandra där plattans andra halva är något bättre än den första. Samtliga låtar är på svenska men jag ser ingen nackdel i detta, visserligen kan ett par av spåren bli lite banala vid några tillfällen men överlag är det välskrivna kärlekstexter där så namnkunniga personer som Dan Attlerud, Peter LeMarc och Mauro Scocco står för författandet. Och så ett par av Skifs själv också förstås. Titelspåret – Ingen Annan, tillhör favoriterna tillsammans med kronan på verket – Håll Mitt Hjärta som tillhör de där låtarna som står sig i vilket sammanhang och i vilken konkurrens som helst egentligen!

7/10 – Tommy Söderberg - 20100115

Noice – Bedårande Barn av Sin Tid – 1980
Ungefär ett år efter debuten – Tonårsdrömmar, kom andra skivan från Noice. Det är på många sätt ett mycket mer genomarbetat album och musikaliskt sett egentligen betydligt bättre än den opolerade debuten. Men det är också det som är problemet med albumet! Noice har rättat in sig i leden och texterna känns inte längre lika äkta, det känns överarbetat och utan den innerlighet och ilska som gjorde första albumet så bra. Hasse Carlsson ryter inte till en enda gång utan har funnit sig i att vara en del av systemet. Det jag känner för, det gör jag och Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du, textrader som hade varit hur laddade som helst på debuten, blir här mest tomma ord. Men även om det är tillrättalagt finns det onekligen kvaliteter, titelspåret inte minst, som får räknas som något av det allra bästa som kom från bandet överhuvudtaget och Ut i natten som får betecknas som det mest fulländade musikaliskt, med sparsam pianoinstrumentering och stämsång, som kom från bandet. Annars trängs flosklerna lika bra i Kan inte leva utan pop som Gatustrid. En låt vilken undertecknad för övrigt hade som favorit när albumet var alldeles nytt. Om man som tioåring från en liten landsortshåla kan förstå den typen av gängtillhörighet som är värd att offra livet för i storstan är förstås tveksamt och det är inte förrän man kan se saken ur mer ett vuxet perspektiv som man till fullo förstår vad det egentligen handlar om.

7/10 – Tommy Söderberg - 20100212

Noice – Tonårsdrömmar – 1979
Jag var egentligen för ung för att förstå det här bandets storhet när de slog igenom i början av åttiotalet. Men om man lyssnar idag, med all den insikt inom olika områden som man tillskansat sig genom årens lopp är det inte svårt att förstå varför de här fyra ungdomarna från Stockholmstrakten etsade sig fast i musikhistorien. Tematiken känns otroligt äkta och behandlar sådana problem och frågeställningar som hör ungdomen till. En egen plats i samhället, rätten att få vara den man är och så vidare. Killarna var vid den här tidpunkten mellan 14 och 17 år och kanske inte spelar musik bäst i världen rent tekniskt, men inlevelsen är det som sagt inget fel på! Det är texter från ungdomens synvinkel sett och albumet innehåller ett flertal av de allra bästa låtar från Noice karriär, där I Natt é Hela Stan Vår och En Kväll I T-Banan kanske är de allra mest kända. Viktiga, ur ett utanförskapsperspektiv, får väl också Jag Vill Inte Va' (Som Alla Andra) och Jag Kommer Inte In anses vara men överlag är det alltså uppväxtproblematik det handlar om.

8/10 – Tommy Söderberg - 20100212

Gary Moore – Run for Cover – 1985
Det har tagit mig ganska många år att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det 2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökiga historia och Empty Rooms, som fanns med i en annan något rockigare version redan på Victims of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military Man, med Phil Lynott på sång, skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera uppmärksamhet!

8/10 – Tommy Söderberg - 20100212

Robert Cray – This Time – 2009
Det femtonde studioalbumet från bluesmannen Robert Cray bjuder inte på några som helst överraskningar, det är samma souldränkta blues som det i princip alltid har varit. Men det ska inte tolkas som något negativt, för när det gäller starkt souldoftande blues så har Cray ytterst få övermän (eller kvinnor). Som vanligt så är det extremt välproducerad och välspelad, behaglig soul-blues, med ett par jazziga antydningar här och var, som möter lyssnaren och som ramas in av Crays varma, innerliga stämma och hans mästerligt precisa, men också tacksamt återhållna, gitarrspel. Detta anpassas alltid efter musiken bästa, aldrig för att visa sig själv på styva linan även om han naturligtvis skulle kunna göra det, för han har heller inte många övermän när det gäller att spela gitarr. För Cray så går musikens själ, dess emotionella innebörd, alltid före tekniska uppvisningar, vilket är uppfriskande anspråkslöst och framgångsrikt inom en genre där många andra istället tenderar att prioritera tvärtom. Det finns dock ibland tendenser till att han blir lite för välpolerad och utslätad emellanåt, jag kan i alla fall sakna lite bett och ruffighet ibland och det lider också detta album en smula av. Men i stora drag så är detta ytterligare ett mycket bra bluesalbum i raden av många från Robert Cray som lär uppskattas av alla som gillar välspelad och emotionellt laddad blues av det softare slaget.

8/10 – Roger Persson – 20100211

Buffy Sainte-Marie – Up Where We Belong – 1996
Det här är, om jag räknar rätt, Buffy Sainte-Maries fjortonde studioalbum. Dock måste det påpekas att det ingalunda rör sig om något regelrätt sådant eftersom hon, av någon anledning, valt att åter spela in några av sina allra största klassiker på nytt. På så sätt kan man, i någon mån, påstå att det rör sig om ett samlingsalbum. Man ska dock vara medveten om att det rör sig om mer akustiska versioner än tidigare och att det faktiskt låter riktigt bra! Att hon har indianskt påbrå märks inte minst i God is Alive, Magic is Afoot och Cripple Creek, där åtminstone den sista är ytterst sparsamt instrumenterad och framkallar känslor av vildmarken som man inte visste att man hade inom sig. Titelspåret – Up Where We Belong, som gjordes till en kioskvältarhit av Joe Cocker och Jennifer Warnes i och med filmen An Officer and a Gentleman med Rickard Gere är riktigt trivsam i den här versionen. Man har väl dock hört den andra versionen alldeles för mycket för att bara ta till sig den här utan vidare. Det är dock mycket intressant att höra upphovskvinnan framföra denna duett själv. Andra låtar som det är svårt att inte ta till sig och tycka om är förstås Soldier Blue, Universal Soldier, som undertecknad förknippar mest av allt med Buffy Sainte-Marie och Bury My Heart at Wounded Knee som andas genuin frustration och förstås bör ses som en historisk upplysning av inte så forna händelser! Ja, nu har jag väl omnämnt de flesta av de gamla låtarna i nyinspelningar tror jag… Övrigt material är inte riktigt av samma kaliber men klart lyssningsvärt och även om det kommer lite i skymundan bland de övriga giganterna är det här ett mycket trevligt album som förvaltar Buffy Sainte-Maries indianska arv väl!

7/10 – Tommy Söderberg - 20100209

Slayer – World Painted Blood – 2009
De senaste albumen från Slayer har inte alls kunnat mäta sig med vad de åstadkom på åttio- och början av nittiotalen. Och jag kanske är lite orättvis men jag klandrar faktiskt Paul Bostaph, som ersatte Dave Lombardo på trummorna i och med Divine Intervention 1994. Visserligen var Dave Lombardo tillbaka bakom trummorna redan på förra albumet Christ Illusion som kom 2006, men det är inte förrän här man känner att Kerry King och Jeff Hanneman är riktigt samspelade med honom igen. Det är helt klart det bästa som kommit från bandet sedan Seasons in the Abyss 1990 och det känns att melodierna och Slayers signaturharmonier är tillbaka igen. Det är inte längre bara musik som ska vara så brutal som möjligt och man har verkligen hittat hem till det som en gång var igen. Tom Araya skriker på som vanligt men det känns som om hans inlevelse är äkta igen. Under en tioårsperiod kändes det inte riktigt som om bandet brydde sig om vad de gjorde och det känns skönt att man åter kan räkna dem bland de allra största och bästa inom sitt gebit.

8/10 – Tommy Söderberg - 20100204

Creed – Full Circle – 2009
Jag blev så begeistrad i Creeds debutalbum – My Own Prison, när jag skrev om det för några månader sedan att jag var tvungen att förboka detta nya album när jag hörde talas om att en återförening var på gång. Och utan att räkna mig till experterna på området tycker jag att man snabbt känner igen sig i soundet. Det är välproducerad radiovänlig postgrunge som både är mjukare än debuten och mer detaljerad också. Det känns som om kompositionerna är mera genomarbetade och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Missförstå mig inte nu, det låter hur bra som helst och det är förstås mycket kompetent musicerat och skrivet, men det blir också lite slätstruket och även om jag egentligen inte vill ta ordet tråkigt i min mun är det precis det som är lite av problemet. Man får inget med sig efter lyssnandet och när man lyssnat färdigt på skivan är den bara… slut! Det finns inga direkt minnesvärda låtar som verkligen hänger med och som är sugen på att höra på om och om igen och sällan har väl ett album varit så synonymt med epiteten som åtföljer vår definition av sitt betyg. Hyfsat – kompetent, ungefär vad som kan förväntas, dock utan att glänsa eller utmärka sig på något särskilt sätt men lär heller inte utgöra någon besvikelse.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100204

Lita Ford – Wicked Wonderland – 2009
Jag blev visserligen varnad för den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita, du kan göra mycket bättre musik än så här!

4/10 – Tommy Söderberg - 20100201

Mika – The Boy Who Knew Too Much – 2009
Mikas första skiva – Life in Cartoon Motion, innehöll dundermegahiten Grace Kelly som alla som har hört någonting med Mika borde har hört. Det blev i alla fall min inkörsport och även om jag aldrig köpte debuten gjorde jag i alla fall slag i saken och införskaffade det här uppföljningsalbumet! Det var verkligen ingen besvikelse och även om det inte är ett kollosalt genomtänkt album på alla sätt och vis råder det inget som helst tvivel om att det musikaliskt är ett mycket medryckande album. Det är lättlyssnade och trallvänliga låtar som man bli glad av att höra och det behöver inte gå särskilt många takter av inledande We Are Golden innan man inser detta. Mikas speciella sångstil, som innehåller mycket falsettsång utnyttjas perfekt och gör det hela mycket intressant! Givetvis är alla låtarna inte i yppersta klass men kvaliteten är hög och det blir aldrig sämre än riktigt bra. Jag skulle vilja kalla hans röst för något av ett under och det är inte helt avlägset att jämföra honom med Freddie Mercury, åtminstone i några av låtarna som ligger precis inom rätt frekvens omfång så att säga. Några av låtarna påminner på så vis mycket om Queen-ballader med lätt piano och Freddie Mercurys sång. Det är ingen dålig jämförelse och jag tycker att Mika står ut rejält från sin omvärld och gör musiken mycket intressantare än vad den här typen av popmusik kan förväntas vara. Men popmusik är förstås inte bara popmusik heller och här är den inspirerad från alla möjliga håll. Det finns ett modernt sound men också en doft av tjugotalsswing och sambarytmer plus de där Queenballaderna då. Det är helt enkelt mycket blandad inspiration och det färgar musiken till en mycket positiv lyster. Ska man drista sig till fler jämförelser ligger kanske Chris De Burgh nära till hands, även om det kanske egentligen mest handlar om själva accenten i uttalet och så popen då förstås. Men det känns som om Chris De Burgh är mycket mera pretentiös i sammanhanget än vad Mika är. Det som i slutändan drar ner betyget från de allra högsta höjderna är att första halvan av plattan trots allt är den bättre av de två och att det blir lite långrandigt framåt slutet. Det blir absolut inte dåligt på något sätt men de första sex, sju, eller kanske till och med åtta låtarna har helt enkelt en annan lyskraft.

8/10 – Tommy Söderberg - 20100131

Juliette Lewis – Terra Incognita – 2009
I mina öron är det här en väldigt experimentell skiva. Det är alternativ musik på ett sätt som gör att jag i princip saknar referensramar. Det är förstås blues och rock blandat men rytmerna och produktionerna är så okonventionella att det knappast handlar om lättlyssnad radiomusik. Som sångerska har Juliette Lewis en lätt hes och ansträngd röst, en sådan som jag brukar kalla för erotisk eller sensuell även om jag inte riktigt finner detta vara fallet i just detta fall. I stället utsöndrar hon desperation, smärta och ångest och även om hon inte är direkt skönsjungande förmedlar hon känslor och det är det som är själva kärnan i musiken. Jag har inga erfarenheter av Juliettes tidigare band Juliette and the Licks, men om jag har förstått det hela rätt som ska det här vara en utvecklande och mer personlig skiva än vad hon tidigare åstadkommit. Men allt på skivan är inte experimentellt och några av spåren är trots allt ganska ”normala”. Bäst kanske Hard Lovin’ Woman, en riktigt rå blues, är men även lättsmälta Fantasy Bar eller sarkastiska All Is For God är musikaliskt sett ganska lättlyssnade, åtminstone när skivan redan har gått några vändor i spelaren. På det hela taget vill jag dock påstå att det här är en skiva som måste kännas, den kräver en aktiv lyssning för att komma till sin fulla rätt. Att ha den på i bakgrunden när man håller på med något annat är bara ett sätt att undertrycka dess känslomässiga kvaliteter.

7/10 – Tommy Söderberg - 20100128

Lars Winnerbäck – Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen – 2009
Det känns som om det musikaliskt sett är en återgång till den tidiga Winnerbäck här. Borta är den typ av musik som gjorde att jag verkligen uppskattade de senaste skivorna Vatten Under Broarna och Daugava så mycket medan den som favoriserar till exempel Söndermarken torde finna sig väl till freds. På något sätt känns som om man redan hört melodierna även om man inte kan sätta fingret på var man hört dem förut. Detta betyder förstås inte att melodierna är dåliga på något sätt och att de inte trivs i öronen, för Winnerbäck levererar dem på ett sånt sätt att de fortfarande är intressanta och bär hans texter framåt, men man mister tyvärr lite av översakningselementen i musiken. Man får ungefär det man förväntar sig och inget mer, och inget mindre för den delen i och för sig! Totalt sett blir dock det här en besvikelse och en tillbakagång i utvecklingsprocessen för Lars Winnerbäck. Liksom Daugava är Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen inspelad på Irland även om det inte hört lika tydligt den här gången. Inspirationen från det irländska arvet är som bortblåst, men någonstans ska ju skivan spelas in.

6/10 – Tommy Söderberg - 20100128

Grant Langston – Stand Up Man – 2009
På det femte studioalbumet från Grant Langston så bjuds det vare sig på några överraskningar eller nyheter, för det här är helt enkelt klassisk och rättfram honky tonk utan några som helst krusiduller eller onödiga konstigheter över huvud taget. Det hela är tämligen anspråkslöst men också väldigt charmigt och i stora delar också högeligen underhållande. Langston och hans bands framförande är enkelt men effektivt och det här är för det mesta hårt svängande honky tonk som säkert skulle publiken att slå klackarna i taket på vilket roadhouse som helst i södra U.S.A. Samtliga tolv spår är Langston-original och produktionen har Rich McCulley, som också har skött inspelningen och mixningen, hjälpt till med. Det finns dock ett smärre problem med den här skivan och det är, för mig i alla fall, att det heller inte är särskilt originellt eller utmärkande på något speciellt sätt, både vad gäller låtkvalitet och framförande. Det känns helt enkelt lite för ofta som om man har hört det här förut för att det ska hålla riktig toppklass, även om det sannerligen inte råder någon brist på spelglädje och inlevelse heller. Och som också är så vanligt i sammanhanget så bränner man av det mesta av det bästa krutet vad gäller låtar på plattans första halva vilket gör att kvaliteten, och därmed också lyssnarens intresse, falnar en smula i takt med att plattan framskrider. Men som exempel på mera traditionell country när många produktioner i genren idag ofta lutar mer åt pop och rock så är det här ändå inte alls illa. Och eftersom det också serveras med en så pass god portion själfullhet som det gör så tycker jag ändå att det här så pass bra att en lyssning kan rekommenderas, särskilt för dem som inte kan få nog av kompetent framförd och medryckande honky tonk av klassiskt snitt.

7/10 – Roger Persson - 20100127

Pyramidium - Alternate Reality Machine - 2009
Det här var en skiva som jag införskaffade under förutsättningen att det skulle påminna om Dimmu Borgir eller Nightwish, men det var inget löfte jag tyckte infriades. Visserligen finns det en sångerska som sjunger en sopranstämma på några av låtarna men hon är ingen Tarja Turunen precis! Överlag är det en tämligen usel produktion som faktiskt låter riktigt bedrövlig vid några tillfällen, det är ”burkljud deluxe” skulle man kunna säga. Det finns heller ingen helhet i produktionen och det flaxar lite hit och dit ljudmässigt och det är svårt att få någon helhetsbild av vad man har velat göra. Nu vet jag att det är bandet själva som finansierat och givit ut skivan och det kan kanske ha en viss betydelse på produktionen. Det kan väl tänkas att bristande ekonomi är en av bovarna menar jag. Dock tycker jag det är alldeles uppenbart att musikerna inte är särskilt skickliga på sina instrument och när man ger sig på att göra en cover på Månskenssonaten borde man verkligen ha mer kött på benen än vad man lyckas visa här. Känslan man får är snarare att keyboardisten får chansen att visa hur dålig han här. Och överhuvudtaget känns det inte som bandet har någon samspelthet eller taktkänsla. Men hur som helst verkar det finnas en ambition att skapa mer än vad man egentligen klarar av och den viljan ska man väl egentligen uppmuntra.
4/10 – Tommy Söderberg - 100105

Kiss – Rock and Roll Over – 1976
Om man har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det sättet i alla fall!

4/10 – Tommy Söderberg 100105

Kiss – Destroyer – 1976
Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 – Tommy Söderberg - 100105

Deadstring Brothers – São Paulo – 2009
På sitt fjärde studioalbum fortsätter Deadstring Brothers att göra det de gör bäst, vilket vill säga hederlig och rättfram rock n’ roll utan krusiduller, det svänger, rockar och gungar nåt alldeles hejdlöst. För den som inte har hört dem tidigare så låter det ungefär som Rolling Stones i sina mest rotrocksinfluerade stunder från fornstora dar (inte minst med tanke på att sångaren Kurt Marschke har en röst och sångstil som påminner en hel del om Mick Jagger), det är rotrock och americana med ett stänk av sydstatsrock här och där. Som vanligt så är det sångaren Marschke som ligger bakom det mesta av låtmaterialet, men också gitarristen Spencer Cullum har den här gången bidragit mer än brukligt till låtskrivandet. Inte för att det spelar någon som helst roll, för det här är i stort sett precis lika bra som det brukar vara, även om det tog ett par genomlyssningar mer än vanligt för låtarna att sätta sig, de är inte riktigt lika omedelbara som de har varit på tidigare plattor. Men det är faktiskt också den enda vettiga kritik som jag har att komma med, för i övrigt så är det här en uppvisning i hur man gör enkel men oerhört effektiv och jordnära rotrock som formligen osar klass. Det här är en platta som bara blir bättre och bättre för varje gång jag hör den och ytterligare bevis för att Deadstring Brothers idag tillhör genrens absolut främsta företrädare. Det är bara att sätta sig tillrätta med en stor whisky i lyssningsfåtöljen och glöm inte att skruva upp volymen ordentligt för optimal njutning…

9/10 – Roger Persson - 2010-01-05