De bästa albumen från 2010!

2010 var, så här i efterhand, ett lite svagare år vad avser de musikaliska utgåvorna, åtminstone jämfört med de närmast föregående åren. Det betyder dock inte att de album som letat sig in på den här listan är sämre än föregående år, det betyder bara att konkurrensen om platserna på listan var lättare än brukligt. Så det var den här gången lättare än vanligt (vilket dock inte betyder att det var enkelt!) att knåpa ihop den här listan, och utan vidare fördröjning, här är mina bud på 2010 års 25 bästa album.

 

25. Seth Augustus – To The Pouring Rain
En av årets mer udda musikaliska upplevelser från en eklektisk singer/songwriter från San Francisco. Det hela är en sorts hybrid av folk och råbarkad swamp blues, med traditionella inslag från det sibirisk/mongoliska folkslaget Tuvan som extra krydda. Lite ojämnt och helt säkert inte för alla, men det är oerhört spännande och intressant från början till slut.

 

24. Janiva Magness – The Devil Is An Angel Too
Blues och rhythm and blues av klassiskt snitt som är välproducerad, briljant framförd och som svänger på det helt rätta sättet. Inte lika bra som hennes närmast föregående album, men Janiva Magness är utan tvekan en av samtidens allra bästa sångerskor och det här är utan tvekan en högtidsstund för blueskonässören.

 

23. Johnny Dowd – Wake Up The Snakes
Ytterligare en av årets märkligare utgåvor, fast när det gäller Johnny Dowd är det förstås ingen överraskning. Blues, rotrock, jazz och till och med lite latinska sambarytmer blandas med de sedvanligt skruvade, galghumorbehängda texterna. Väldigt kul och spännande för den som vill ha något annorlunda, men var beredd på att det krävs lite extra ansträngning från lyssnaren för att kunna ta till sig den här musiken.

 

22. Donna Beasley – Under The Rushes
I botten är detta traditionell country, men uppblandat med en rejäl dos contemporary country och en släng av appalachian folk. Mycket professionellt framfört på alla sätt, mycket god låtkvalitet och med några stjärnbeströdda gästspel så är detta utan tvekan en av årets bättre countryplattor.

 

21. JT And The Clouds - Caledonia
Chicagosoul av klassisk modell med alla de rätta ingredienserna som dessutom svänger alldeles förträffligt. Framförandet präglas av äkta spelglädje, melodierna sätter sig snabbt och effektivt, det här är helt enkelt gladlynt musik som man blir på bra humör av lyssna på, även om produktionen emellanåt framstår som en smula torftig.

 

20. Martin Sexton – Sugarcoating
Det här är i stora drag utmärkt contemporary singer/songwriter av den mer avslappnade och behagliga typen för en mogen publik, som dock lånar influenser från många olika håll och kanter och som därför också är väldigt omväxlande och spännande. Sexton är både en utmärkt sångare och låtskrivare och även om han inte riktigt förmår hålla nivån uppe rakt igenom hela plattan så är det i stora delar ett mästerverk.

 

19. John Brannen - Bravado
Rotrock från något av en doldis i genren, som är lika robust och okomplicerad som den är effektiv och bra. Som så ofta är brukligt i genren är både produktionen och det musikaliska hantverket på toppnivå och Brannen visar sig dessutom vara en god låtskrivare och har en passande livserfaren röst, vad mer kan man egentligen begära?

 

18. Sid Selvidge – I Should Be Blue
Selvidge gräver i folkens och countryns bluesiga fåra och kompletterar med ett par jazziga inslag också. Några nyskrivna låtar samsas med ett gäng riktigt klassiker, men Selvidge tar sig an dessa på ett anspråkslöst och härligt inlevelsefullt sätt vilket gör att det här projektet blir både underhållande och lättlyssnat, en stunds härlig musikalisk avkoppling helt enkelt.

 

17. Michael Weston King – I Didn’t Raise My Boy To Be A Soldier
M. W. King är en av Storbritanniens mest pålitliga singer/songwriters och han gör ingen besviken den här gången heller. Några nyskriva protestsånger samsas med ett gäng mer eller mindre kända äldre dito från några av musikhistoriens förnämsta låtskrivare, men King lyckas med konststycket att få dem att låta lika angelägna idag som någonsin tidigare.

 

16. Nancy K Dillon – Roses Guide To Time Travel
Traditionell singer/songwriter som drar kraftigt från akustisk country och folk är det som Dillon bjuder på. Texterna är till stor del diskbänksrealistiska (det hör ju genren till) men låtmaterialet är både varierat och mycket välskrivet och framförandet lämnar inget i övrigt att önska, det här är högkvalitativ klassisk singer/songwriter från första till sista tonen.

 

15. Jason & The Scorchers – Halcyon Times
En lika oväntad som välkommen comeback från ett av 80- och 90-talets bästa rockband. Och även om rytmsektionen är ny så känner man som gammal fan igen sig direkt, det är lika rått, tunggungande och rivig rock som någonsin för. Och när dessutom Jason låter precis lika uppkäftig som alltid och Warner E. Hodges gitarrspel har kvar sitt bett så blir detta en triumfartad återkomst för ett lysande rockband som visar att de gamla takterna fortfarande sitter i.

 

14. Jackie Greene – Till The Light Comes
Jackie Greene plockar fram sin poppigare ådra, kryddar med lite retrodoftande 60- och 70-tals känsla och kompletterar med en rejäl dos rootsinfluenser. Melodierna är direkta och effektiva, texterna sedvanligt underfundiga och det resulterar i vad som utan tvekan inte bara är Greenes mest lättillgängliga album så här långt i karriären, det är också det bästa.

 

13. Solomon Burke – Nothing’s Impossible
Solomon Burke var utan tvekan en av de stora soulsångarna genom tiderna, tråkigt nog kom detta album att bli hans sista, liksom det blev för legendariske producenten och låtskrivaren Willie Mitchell. Desto roligare då att konstatera att de båda slutade på topp, för detta är en lysande uppvisning i klassisk soul som ingen soulälskare får lov att missa. En värdig epitaf över två av soulmusiken största.

 

12. Will Kevans – Everything You Do
Contemporary singer/songwriter av den poppigare modellen men med en god dos av rootsinfluenser är vad Kevans bjuder på, en sorts rotpop skulle man kunna säga. Melodierna är refrängstarka och direkta, texterna vassa och humoristiska och musicerandet oantastligt. Ett imponerande debutalbum från en artist som jag hoppas få höra mycket mer av.

 

11. Kasey Anderson – Nowhere Nights
På sitt femte album har Kasey Anderson åstadkommit en mycket lyckad hybrid av rotrock, americana och heartlandrock av det lite ruffigare slaget. Melodierna är lite sävliga men starka, texterna ordrika och melankoliska men angelägna och Anderson själv är en utmärkt, själfull sångare med en väderbiten röst som passar musiken perfekt.

 

10. Rich McCulley – Starting All Over Again
McCulley kommer från Californien och det återspeglas i hans musik, det är americanadoftande, soft västkust-pop och rock han levererar. Låtmaterialet är urstarkt, musicerandet oklanderligt och produktionen är superbt anpassad, det enda lilla smolket i glädjebägaren är att McCulley inte är någon lysande sångare. Men det i övrigt helt utan tvekan contemporary singer/songwriter av högsta klass.

 

9. Jeff Finlin – The Tao Of Motor Oil
Jeff Finlin är ytterligare en doldis i americanagenren som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Här gör han lågmäld musik för en mogen publik, där melodierna tar en stund att komma underfund med men som växer för varje genomlyssning och som har oerhört starka och angelägna texter som har en vacker men jordnära poetisk knorr. Och inte blir det sämre av att han faktiskt har gjort i princip allt (spelat, skrivit, producerat och spelat in) själv, en mycket imponerande prestation.

 

8. Janet Robin – Everything Has Changed
En erkänt skicklig gitarrist är hon, men det visar sig att hon också är en mycket skicklig singer/songwriter. Det är folkblues och folkrock med tyngdpunkten på akustiska och lågmälda arrangemang, även om det river till med mera elektriska dito ibland också. Musicerandet och produktionen är naturligtvis av yppersta klass, liksom låtmaterialet, inklusive ett par mycket väl valda och framförda covers.

 

7. Chely Wright – Lifted Off The Ground
Ytterligare en mycket välkommen och lyckad comeback från en gammal (nåjå, relativt sett i alla fall) favoritartist. Precis som tidigare är det contemporary country av absolut förnämsta märke som Wright bjuder på. Hon skriver effektiva melodier som torde göra Taylor Swift grön av avund, mycket personliga och angelägna texter och med superb produktion från Rodney Crowell så blir resultatet ett av årets allra bästa countryalbum.

 

6. Ange Boxall – Writing Letters
En independent singer/songwriter från Australien som med sitt andra album fått till en riktig fullträff. Det är klassisk singer/songwriter i country- och americanafåran, med i grunden sparsamma arrangemang. Låtmaterialet är utmärkt, hon har fått hjälp med både låtskrivandet och framförandet av några riktiga tungviktare (exempelvis Jim Lauderdale och JD Souther) och själv har hon en härligt ljuv och inlevelsefull sångröst.

 

5. Rob Thompson - Dust
The Storys gitarrist Rob Thompson ger sig ut på egna äventyr, även om mycket av hans gamla bands sound av soft och melodiös västkust pop och rock går igen här på hans solodebut. Thompson skriver sinnrika låtar med tvetydiga men också poetiskt vackra texter, det är över lag en mycket emotionell musikalisk upplevelse som toppas med en perfekt, varm och ståtlig produktion.

 

4. Justin Townes Earle – Harlem River Blues
Det här är Justin Townes Earles tredje album och det är nog också hans bästa så här långt I karriären. Vilket förstås betyder att det är absolut toppklass det handlar om. Musiken är en sorts mix av klassisk honky tonk och rockabilly med ett och annat bluesstänk här och var. Som låtskrivare har han utvecklats ett snäpp till tycker jag, melodierna är omedelbara och lättillgängliga, texterna personliga och angelägna och den varma och lite gammaldags soundet från produktionen passar perfekt i sammanhanget.

 

3. Justin Rutledge – The Early Widows
Justin Rutledge har fått till en musikalisk formel som jag bara inte kan värja mig emot. Det är storvulen, melankolisk och romantisk americana och alt. country med en kraftfullt emotionell spets som han åstadkommer, med smått gåtfulla texter som likväl också äger en sällsynt vacker och poetisk kvalitet. Ytterligare ett överväldigande känsloladdat mästerverk från Rutledge.

 

2. Johnny Cash – American VI: Ain’t No Grave
De sista (?) av Rick Rubins inspelningar med legenden Johnny Cash hör utan tvekan till det bästa de åstadkommit tillsammans. Det är oerhört återhållen, naken och huvudsakligen akustisk men också en djupt personlig musik, som av förklarliga skäl också är mycket sentimentalt laddad. Den har en ovanligt sparsmakad produktion från Rubin och, förstås, en kavalkad av superba musiker som det anstår en legend, och den har inga som helst problem med att stå som en mycket värdig epitaf över Johnny Cash.

 

1. Paul Thorn – Pimps And Preachers
Paul Thorn har sakta men säkert utvecklats som både artist och låtskrivare och här når han högre höjder än vad han någonsin tidigare gjort. Det är robust rotrock med stänk av diverse rootsinfluenser, ypperligt framförd av Thorn och hans tajta band. Melodierna är de starkaste han har åstadkommit, texterna har hans sedvanlig satiriska skärpa och vassa humoristiska udd samtidigt som hans framförande präglas av en jordnära själfullhet som inte står någon annan efter. Ett i alla avseende superbt album som därför belönas med utmärkelsen som 2010 års bästa.