Det är alltid spännande att återstifta bekantskapen med gamla favoriter som man inte hört på länge. Spännande för att man ofta inte riktigt vet var man har dom, inte vet om det kommer att bli fågel eller fisk. Det var därför med spänd förväntan, och även stora förhoppningar, som jag la Halcyon Times, Jason & The Scorchers sjätte album i Cd-spelaren, eftersom det gått hela fjorton år sedan förra albumet Clear Impetouos Morning.

Men i det här fallet så visade det sig snabbt att det inte fanns något att oroa sig för, allt lät precis som det brukade, och i min värld är det definitivt något bra. Visserligen har halva bandet bytts ut, rytmsektionen består numera av Al Collins (bas) och svenske Pontus Snibb på trummor. De klarar dock av sin roll galant och lägger ut en tunggungande grund som huvudmännen Jason Ringenberg och Warner E. Hodges förvaltar med den äran.

Det här är nämligen just tunggungande, rå men också jordnära gitarrdriven rock som blandas ut med ungefär lika delar country och garagerock och som kryddas med en dos punkattityd på toppen. Snibb och Collins sköter sig som sagt oklanderligt, Hodges gitarrspel har lika mycket bett och driv som det alltid haft och Jason själv låter minst lika uppkäftigt slyngelaktig som någonsin, trots att han numera har passerat 50 år.

Och låtmaterialet skämmer sannerligen inte ut sig heller. Som vanligt så är det Jason och Hodges som står för huvuddelen av låtskrivandet, men den är gången har de också tagit hjälp av några andra verkliga ess i genren i form av Dan Baird och Tommy Womack, vilka som tack för hjälpen blivit utsedda till ”Honorary Scorchers”. Det är till största delen rykande rock av toppklass som det handlar om, vilket ju alltid varit Jason & The Scochers adelsmärke. Och på den punkten levererar de sannerligen, det är överlag utmärkt kvalitet på låtmaterialet.

Även texterna håller hög klass, fulla med kaxig attityd och humor som i fornstora dar. Inledande Moonshine Guy/Releasing Celtic Prisoners som handlar om (white trash?) killen som är ”a moonshine guy in a six-pack world” som ”once blew up his TV because it wouldn’t play his favorite song” och tycker att ”The Beatles sings for girls” är ett utmärkt exempel. Till topplåtarna i samma anda av klassisk “Scorchers-rock” hör också Getting Nowhere Fast och Mona Lee. Fast allra bäst av dessa är kanske Deep Holy Water, mustig, rå och pumpande effektiv rotrock med ett makalöst driv och en påminnelse om att livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Och när de skruvar ner tempot och volymen lite så visar de att det finns utrymme för betydligt mera allvar i form av samhälleliga och politiska kommentarer också. I de mera traditionellt färgade countryrockarna Beat On The Mountain och Mother Of Greed framhålls arbetarklassens patos, medan den tunga folkrocksinfluerade Land Of The Free är en syrlig observation av det amerikanska samhället. I den fullkomligt briljanta Twang Town Blues så får musikindustrin sin beskärda släng av sleven, en mörk historia om lurendrejeri och skamlöshet i nöjesindustrins spår. Och så bjuds vi också på lite otrohet i den akustiska folkcountryn When Did It Get So Easy (To Lie To Me), där titeln väl sammanfattar essensen av problematiken.

För att få den helt rätta känslan så har man spelat in i princip hela albumet live i studion, vilket är ett mycket bra drag av producenterna Hodges och Brad Jones. Det ger musiken en nerv och energi som håller lyssnaren intresse på topp rakt igenom hela plattan. Det är så här en skitig, jordnära och effektiv hybrid av country, garage, punk och rotrock ska låta. Det enda som jag egentligen inte gillar med plattan är ett par låtar i slutet som de med fördel kunde ha skippat. Better Than This, där Hodges av någon outgrundlig anledning får sjunga, eftersom han gör hellre än bra, och avslutande We’ve Got It Goin’ On är förvisso inte dåliga men de låter mer som medioker hårdrock enligt standardformulär än de mår bra av.

Men bortsett från de små invändningarna så är detta ett utmärkt album, ett av Jason & The Scorchers allra bästa. Deras oerhört potenta mix av rock, country, garage och punk låter minst lika bra idag som den gjorde en gång för nära 30 år sedan när deras karriär började. Countrypunk har jag hört någon kalla det, en etikett som passar så väl som någon kan jag tycka. Men oavsett vad man kallar deras musik så är det kul att Jason & The Scorchers är tillbaka och dessutom i absolut toppform. En återkomst som lämpligen firas med ett fyrfaldigt ”Yehaw”!

Roger Persson - 20100708