Månadskrönika – Mars – 2010

Nu har det gått en hel månad sedan den förra månadskrönikan och jag har heller inte skrivit en enda recension, varken i fullängds eller miniformat. Det går helt enkelt i vågor. Det innebär förstås inte att jag slutat lyssna på musik eller att upptäckarglädjen falnat i någon större utsträckning. Nej, det är faktiskt nästan tvärtom. Jag har haft så mycket, för mig, ny musik att lyssna på den senaste tiden att det knappast funnits tid att formulera några texter om det.

Jag har till exempel bekantat mig med det gamla punkrockbandet Bad Religion och kan konstatera att det var klart melodiösare och mer medryckande än vad jag hade räknat med. Åtminstone deras platta The New America, som enligt vad jag har förstått brukar räknas till det sämre materialet av de riktiga fansen. Jag har absolut ingen koll men det verkar som om man menar att man vänder sig mera mot en kommersiell framtoning är den rebelliska ådran som tidigare kantat bandets musikalitet. Hur som helst gillade jag The New America så mycket att jag även tog mig till att lyssna på ett tidigare album – The Grey Race, som alltså skulle ligga mer i linje med det ”äkta” Bad Religion. Tyvärr måste jag dock säga att jag fann detta album, betydligt sämre även om det kanske var något mer aggressivt mot ”systemet”.

Jag har också fortsatt min kamp för förståelse om Bruce Springsteens storhet och införskaffat några plattor till: Devils and Dust, som jag fann vara ungefär som väntat – ojämnt och med högre pitch på sången än vad Bossen egentligen klarar av, Lucky Town som jag har förstått ska anses vara bland det sämre han har gjort och Human Touch som lär dras med liknande åsikter. Den senare innehåller en av mina stora favoriter när det gäller Bruce Springsteen (jodå, jag har faktiskt sådana!) – 57 Channels (and nothin' on) och är i de första spåren faktiskt en riktigt trevlig upplevelse! Jag kan dock snart konstatera att skivan aldrig tar slut… Den är för lång och jag står snart inte ut längre.

Samma sak gällde mitt försök at förstå mig på U2, fast i kvadrat. Jag kom tre låtar in på skivan All That You Can’t Leave Behind innan jag var tvungen att stänga av. Det enda det där duger till är att framkalla huvudvärk enligt min mening! Och U2 är ingalunda ensamma om att ha blivit avstängda, glad i hågen bestämde jag mig för att utforska bandet Live… Jag avbröt de första två låtarna och i mitten av den tredje hade jag fått nog… Skivan hette Throwing Copper om någon nu tar min varning på allvar.

Nu tror ni förstås att min musikaliska månad varit bedrövlig och om man läser ovanstående kan man förstås lätt få den uppfattningen. Men det har uppenbarat sig guldkorn också, visserligen inte lika många som besvikelserna men det ligger väl kanske lite i sakens natur också! Brittiska Texas tredje skiva Ricks Road var en klart positiv överraskning! Jag hade fått för mig att det skulle vara någon sorts topplistepop, men blev snart varse om bluesen och rocken i musiken. Det var som sagt en riktigt trevlig upplevelse och det är inte den sista skivan jag införskaffar med dem!

Jag har också gått inför att utforska John Mellencamps produktion, en artist som min kollega Roger här på Magnifik Musik pratat om i tjugofem års tid (inte konstant förstås). Jag själv förstod aldrig riktigt uppståndelsen även om jag gillade ett par album på den tiden det begav sig. Men sent ska syndaren vakna heter det ju och jag har införskaffat ett antal album under den gångna månaden. Kronan på verket Whenever We Wanted imponerade stort på mig. Det är gitarrdriven rock med ett riktigt tungt och rått sound, en riktigt bra skiva med andra ord! Det är väl bara framåt slutet som någon låt blir lite tråkig och intetsägande. Tyvärr kan man inte säga samma sak om hela hans produktion. Dance Naked lyckats bara beröra mig i de första två tre låtarna och Mr Happy Go Lucky var bland det tråkigaste och mesigaste jag har hört överhuvudtaget. Gemensamt för dessa är att de tillhör nittiotalsproduktionen och man kan förstås se en klar gemensamhet i detta faktum, lägger vi också till att John Mellencamp faktiskt varit produktiv på skiva ända sedan 1976 så är det kanske inte konstigt att det dippar lite ibland. Hur som helst finns det onekligen mer att utforska på detta område. American Fool, som jag lyssnade på bara för någon dag sedan hade på samma sätt en del gemensamt med John Cougar som jag haft i min ägo sedan länge. Jag säger gemensamt, dock bra mycket bättre enligt min mening! Det är mindre monotont och intetsägande och mer rock. Inget som går upp mot Whenever We Wanted förstås.

I övrigt har det blivit lite Natalie Imbruglia, något varken var bra eller dåligt i mina öron och samarbeten mellan David Coverdale och Jimmy Page, Robert Plant och Jimmy Page. Inget som imponerade väldeliga men jag måste konstatera att jag gillar David Coverdales röst och kanske måste investera i lite fler av Whitesnakes alster. Just den här skivan tyckte jag var ganska illa producerad men i vilken fall som helst roligare är Walking into Clarksdale med Plant/Page, en riktigt trälig upplevelse faktiskt.

Och så höll jag ju på att glömma (i vanlig ordning) att jag faktiskt lyssnat en del på Eric Clapton också! Han är en artist som jag tidigare ratat helt och hållet utan att egentligen veta varför. Han sysslar ju egentligen med musik som i grund och botten tilltalar mig. Här handlar det om det rejält bluesiga albumet From the Cradle och det souliga Back Home, Jag gillade bägge men den ”riktiga” bluesen ligger mig dock varmare om hjärtat! Bortglömt är också Kelly Clarksons andra album Breakaway även om jag vid lyssningstillfället fann det vara en platta som hamnade långt över förväntningarna.

Förresten gjorde jag också äntligen slag i saken och införskaffade lite musik av och med Allan Edwall, Mina Visor 1 och Mina Visor 2. Dessa visade sig innehålla fyra ”riktiga” album och inte bara ett hopplock av låtar från hela karriären. I kronologisk ordning är det frågan om: Grovdoppa, Färdknäpp, Gnällspik och Vetahuteri, där de båda senare känns helt och hållet felbetitlade. Jag anser nämligen att allt eftersom tiden har gått, desto snällare låter det och desto mer medhårs stryker Allan Edwall det han sjunger om. Det finns guldkorn på alla skivorna men de är betydligt fler, och känns också mycket ärligare, på de första skivorna.

Musikaliskt handlar det i mina öron främst om folkvisor, ofta med enbart dragspel eller fiol som ackompanjemang till sången. Och sången är det lite si och så med, ibland blir det lite surt i tonerna och pitchen stämmer inte riktigt men det gör inte så mycket. Det känns så äkta och cyniskt att man letar efter helt andra kvaliteter. Ofta är det gravt melankolisk cynism utan mista tillstymmelse till någon ljusning i tillvaron. Undan för undan, allt eftersom att åren gått mellan inspelningarna blir det dock inte bara snällare texter som jag var inne på tidigare utan även mer producerat. Tyvärr får detta effekten att ärligheten i framförandet påverkas negativ men man kan ju inte få allt och när det är som bäst är det faktiskt nära nog så bra musik av det här slaget kan bli!

Tommy Söderberg