2009
CD
Bloodshot Records BS 160

Med ett sådant arv som unge herr Earle släpar på så kan det inte vara helt enkelt att försöka göra sig hörd på egna villkor. För om pappa är den numera ikoniska artisten och låtskrivaren Steve Earle och man dessutom är delvis döpt efter legendariske låtskrivaren Townes Van Zandt, samt att nuvarande styvmorsan råkar vara Allison Moorer så är det kanske inte så konstigt om man stöter på vissa förutfattade meningar och förväntningar, inte bara om vem man är utan kanske framförallt om vem man borde vara.

Därför är det så trevligt att höra detta hans andra soloalbum, för det verkar onekligen som om han har lyckats hitta ett sätt att till viss del motsvara dessa förväntningar samtidigt som han med all önskvärd tydlighet markerar att han minsann är en artist och låtskrivare på sina alldeles egna villkor. För även om hans musik hämtar inspiration från samma grunder som hos farsan och att det visst finns vissa, förmodligen oundvikliga, likheter dem emellan, så står det ändå helt klart att Justin söker ett lite annorlunda musikaliskt uttryck än pappa Steve.

Således så låter det betydligt mera traditionell country och americana om Justin än vad det gör om Steve anno 2009 i alla fall. Men med tanke på folket han omger sig med så är det kanske inte så konstigt, i bandet hittar vi kända och säkra americana-rävar som Bryan Owings (Buddy Miller, Colin Linden, Burrito Deluxe) och Pete Finney (Patty Loveless, Radney Foster) medan Steve Poulton delar på producentansvaret med veteranen R. S. Field (Webb Wilder, Billy Joe Shaver). Så, som vanligt, när det gäller högkvalitativ americana så är det både oklanderligt spelat och producerat av rutinerat folk som vet vad de sysslar med.

Precis som pappa så har Justin skrivit alla låtar utom en själv (en härligt countryfierad version av Paul Westerbergs Can’t Hardly Wait) och det har han gjort riktigt bra dessutom. Här finner vi lite hederliga old timey-influenser i bland annat What I Mean To You, Walk Out och Black Eyed Suzy medan Poor Fool är härlig rockabillydoftande traditionell country ungefär som Rick Nelson gjorde en gång i tiden på 50- och 60-talet.

Texterna avhandlar, som låttitlarna ofta antyder, för det mesta någon form av relationsproblem, inte spektakulära på något sätt men de framstår hela tiden som både ärliga och insiktsfulla granskningar av mänskliga sociala svagheter. Vilket inte minst de båda lågmälda balladerna Someday I’ll Be Forgiven For This och avslutande Here We Go Again visar. Båda blottlägger på ett nästan brutalt naket sätt hur fel det kan gå även mellan människor som bryr sig väldigt mycket om varandra. Vi bjuds också på lite modernare altcountry-tongångar i titelspåret, en suverän Wilco-liknande låt i släpande halvtempo om en man som försöker, men misslyckas, glömma bort sin ensamhet genom sena biobesök; I ain’t got nowhere to be/ain’t nobody waitin’ at home for me/and there’s nothing lonelier then midnight at the movies again.

Allt som allt så är detta ett utmärkt album av en artist och låtskrivare som visar att han förtjänar att tas på fullaste allvar på helt egna meriter, oavsett det remarkabla arv som han oundvikligen kommer att tvingas leva med. Justin Townes Earle har hittat sitt eget musikaliska uttryck och han hanterar och framför det på ett alldeles utomordentligt sätt som förtjänar all respekt. Mycket goda melodier med klarsynta texter om mänskliga strävanden och tillkortakommanden som är inlevelsefullt och musikalsikt mönstergillt framförda, vad mer än så kan man egentligen begära? Inte mycket, och därför kan jag också förlåta honom för att den avslutande Here We Go Again faktiskt påminner lite väl mycket om pappa Steves My Old Friend The Blues för att det helt ska kunnas avskrivas som en slump. Men jag antar att det har att göra med något som han själv konstaterar i Mama’a Eyes; I am my father’s son/I’ve never known when to shut up/but I ain’t foolin no one/I am my father’s son.

Det må så vara. För om han säger det själv så får vi väl tro honom. Men det hindrar inte det här från att vara en av årets bästa skivor så här långt. För oavsett om han är sin pappas pojke eller inte, om han motsvarar de förväntningar som finns på honom eller inte, så är Justin Townes Earle i alla fall en riktigt utmärkt artist och låtskrivare, och det på alldeles egen meriter.

Roger Persson - 20090821