Det har tagit ett tag för mig att komma underfund med kanadensiska Carolyn Marks femte soloalbum, då det kom i början på 2007 lämnade det inte några starkare intryck hos mig. Men det fanns sannolikt flera anledningar till detta, varav den största var att det råkade krocka med mitt införskaffande av Lucinda Williams suveräna album West, vilket utan tvekan är ett att 2007 års bästa album, och det gjorde att Nothing Is Free hamnade lite i skymundan och glömdes bort. Men så insåg jag när jag strax före jul började se över vilka skivor som skulle kunna tänkas platsa på en bästa-lista för 2007 (kommer inom kort!) att jag faktiskt inte hade lyssnat ordentligt på detta album och följaktligen placerades den i Cd-spelaren.

Och där har den spenderat rikligt med tid sedan dess, för det är riktigt bra det här. Mark jämförs ofta med Neko Case, vilka tillsammans en gång i tiden utgjorde duon The Corn Sisters, men är enligt min uppfattning mer jordnära och traditionell i sin singer/songwriter musik och jämförelser med artister som Kimmie Rhodes och Laura Cantrell är nog lite mer rättvisande. Det är alltså singer/songwriter av den lantligare modellen, med rötterna fast planterade i folk och traditionell country, huvudsakligen akustisk musik med sparsmakade arrangemang.

Till sin hjälp har hon bland andra Diona Davies från Po Girl och Paul Rigby (Neko Case, The Sadies), precis som på The Pros And Cons Of Collaboration från 2004 och det är som sagt musik som plöjer i de traditionella country- och folk-fårorna och ni som hört ovannämnda skiva eller Just Married: An Album Of Duets från 2005 kommer att känna igen sig. Märkligt nog finns det inga uppgifter om vem som skrivit text och musik, men visst låter det som om det rör sig om originalkompositioner från Mark själv.

Nå, alldeles oavsett vem som har komponerat musiken så är det sannerligen underhållande, inte minst i inledande The Business End, en långsam och ironiskt kritisk självgranskning där Marks lite lätt kantrossliga röst närmast fnyser åt sig själv mot en bakgrund av endast en akustisk gitarr och Diona Davies superba fiolspel; spending most of the time feeling bad feeling bad about not feeling bad enough/too lazy too beat myself up for being too lazy too you know, beat myself up.

Lite mera tempo fås i Happy 2B Flying Away, där twang från en elgitarr som för tankarna till Chris Isaak, ser till att jag inte kan låta bli att stampa takten, vilket också gäller bluegrass-influerade 1 Thing och Get Along samt det närmast aggressiva gitarr- och fiolspelet i Pictures At 5, som alla har ett härligt oemotståndligt sväng. Annars dominerar som sagt mer lågmält låtmaterial som håller hög klass rakt igenom, men jag kan inte låta bli att nämna den honky tonk-doftande Pirate And Shotgun, där en underbart hårdkokt men humoristisk text lyckas med konststycket att blåsa nytt liv i den så slitna och uttjatade klichén som handlar om de förment fria men oroliga själar som lever ett kringflackande liv på de nordamerikanska vägarna; eyes on the road hands on the wheel/keep the bitches between the ditches.

Men min personliga favorit är nog ändå Poisoned With Hope, en släpande countryballad som precis som titeln antyder beskriver hur ingivandet av falskt hopp kan vara mycket värre än att möta sitt oundvikliga öde på diverse våldsamma sätt; didn’t once reach for the gun/didn’t once go for the rope/you poisoned me with hope.

Det här är ett album som fortsätter att växa med varje genomlyssning och som ni säkert förstår så har vi här ytterligare en kandidat till listan över 2007 års bästa skivor, även om det tog några genomlyssningar innan jag insåg det. Men å andra sidan är det ofta just musik som det tar lite tid att komma underfund med som står sig betydligt bättre över tid vilket gör denna extra initiala ansträngning väl värd all möda, vilket sannerligen gäller i detta fall. För visst ligger det väl en hel del i det konstaterande som Georgia Satellites en gång gjorde i Railroad Steel; there ain’t nothing in this whole wide world worth having if it comes for free. Och med tanke på detta albums titel så kan man väl misstänka att Carolyn Mark också skulle kunna tänka sig att skriva under på det.

Roger Persson - 20080202