Jag har vid flera tillfällen tidigare nämnt hur många nya, skickliga singer/songwriters som dykt upp på senare år och här kommer ytterligare en i raden av dessa. Justin Rutledge är liksom många av dessa från Canada (Toronto för att vara mer exakt) och detta hans andra album visar att han är en artist som tillhör det absoluta toppskiktet inom genren, även om hans musik kanske egentligen mer korrekt kan beskrivas som singer/songwriter av en mera bredbent karaktär, på gränsen till både No depression och americana.

Men att det handlar om tungsinta stämningar som kan kännas igen från flera andra artister i gränslandet mellan dessa genrer, som Ryan Adams, Jeffrey Foucault och en av undertecknads personliga favoriter Luke Doucet, råder det inga som helst tvivel om. Det ljudlandskap som målas upp med sparsmakade arrangemang till långsamma, närmast släpande countyrrock-toner som leds fenomenalt av David Baxters (som för övrigt även har delat producentansvaret med Rutledge) superba ”twangiga” tremolo gitarr, ger ett storslaget och mustigt musikaliskt bakgrundssceneri som passar Rutledges lätt mystifierade men mäktigt stämningsladdade poesi alldeles förträffligt.

Det är uppenbart att det handlar om stora och mäktiga känslor i svall, och precis som i musiken så uttrycks dessa känslor med den breda penseln i stora, svepande drag där miljö- och känsloskildringarna är av det mer övergripande slaget, samtidigt som de dock är vackra och målande metaforiska beskrivningar av de historier som berättas, där de exakta betydelserna lämnas upp till lyssnaren att själv tolka och fylla i. Redan i inledande Robins Tune, en för albumet typisk americanadoftande låt i halvtempo, sätts tonen när en gränslös kärlek till en kvinna beskrivs som: I dream I am a valley – that I speak a flower’s tongue/my lady is the tree I lay among/she’s music to my ears her eyes are golden like shattered chandeliers/even when she breaks my heart it’s music to my ears.

Mera exempel på effektfulla naturalistiska metaforer, denna gång för att beskriva saknad, ges i öppningen på ett av de mera tydligt countryinfluerade numret Does it Make You Rain: Frozen roses/the heavens open and your door…it closes/while the Rideau bears a cross of broken ice into the night. Rutledge levererar dessa poetiska stämningsbilder med en röst som på samma gång är både mjuk och spröd och som formligen ryker av melankoli och vemod på ett sätt som får mig att tänka på Kelly Willis, i den meningen att dessa känslouttryck verkar komma sig helt naturligt och alldeles utan ansträngning för dem båda.

Mera countryinfluenser återfinnes i Emily Returns, en sorglig men vacker historia där saknaden efter en älskad som dött i förtid visar sig vara orsaken till djävulens uppenbarelse; The Devil’s on a bench in Stanley Park/she’s a girl who looks like you but only when it’s dark. Död är ett ämne som kommer upp i andra sammanhang också, i den märkliga men intensiva mörka hyllningen (?) av Wien i The Suffering of Pepe O’Malley (pt.IV), ett av de mera tempostarka No depression numren som efterhand byggs upp till ett mäktigt musikaliskt crescendo, där staden bl.a. ges det tvivelaktiga nöjet att framställas som föremålet för en ganska makaber önskan: they’ve got armchairs in Vienna and that’s where we want to die. Även avslutande I’m Gonna Die (One Sunny Day) behandlar ämnet men är istället en ironisk hyllning till livet, passande nog klädd i den mest lättsamma och poppiga melodislingan på albumet; the less I think of living, the less it seems obscene.

När det är dags att summera så kommer jag osökt att tänka på Leonard Cohen, då Rutledges textpoesi påminner en hel del om dennes sätt att skriva texter som är mångfacetterade och tvetydiga samtidigt som det inte råder något som helst tvivel om vad det är för sinnestämningar som avses. Precis som Cohen så ofta gör så undviker även Rutledge oftast att ge exakta och tydliga förklaringar och motiv till de känslor som speglas i texterna, vilket bidrar till att hålla intresset för musiken uppe då man nästan vid varje genomlyssning hittar nya infallsvinklar och tolkningar. Detta präglar även det övriga materialet på albumet som är fyllt med samma typ av singer/songwriter crossover mellan No depression och americana med likaledes emotionellt laddade och precis lagom mystifierande poesi, alla egentligen precis som de ovan beskrivna låtarna små pärlor var för sig, men som när de läggs samman utgör en helhet som ändå lyckas bli ännu större än summan av dess delar. Till slut blir det egentligen ointressant att tala om enskilda låtar i förhållande till varandra för det är helheten av förtätade, djupsinniga stämningsbilder som överträffar nästan allt jag hört tidigare och som får mig att bara lyssna på hela albumet från början till slut, om och om igen med oförminskad behållning och egentligen är det väl det absolut bästa betyg som musik kan få. I sanning en mycket imponerande prestation långt utöver det vanliga och ett utav de bästa album jag har hört. Någonsin.

Roger Persson - 20070804