Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Naboer aka Next Door – Den grundläggande handlingen i den här norska psykologiska thrillern är ganska enkel. John har blivit dumpad av sin flickvän Ingrid. Han blir förförd av sina vackra grannar Anne och Kim som tar honom med till en värld där han inte längre kan skilja på fantasi och verklighet. Låter väl enkelt eller hur? Nja, riktigt så enkelt är det väl inte men att beskriva filmens handling mer ingående än så skulle vara mycket svårt utan att av slöja vitala delar av överraskningsmomenten. Det är en synnerligen symbolisk och metaforisk berättelse som oftast är mycket spännande. Kanske är det inte supersvårt att räkna ut själva slutklämmen, men det är ändå spännande att se vilka vägar filmen tar och vad som ska hända härnäst och briljant skådespeleri blir kronan på verket i denna mycket täta thriller! Jag har förvisso inte sett mängder med norsk film, men det är helt klart en av de bästa!
- Tommy Söderberg

Turistas – Jag ska inte sticka under stol med att jag hade stora förväntningar på den här filmen. Tyvärr blev jag också gruvligt besviken, vilket brukar gå hand i hand med förväntningar. Första halvan av filmen händer, i princip, ingenting. Självklart är denna halva av betydelse för den fortsatta utvecklingen, både vad gäller karaktärer och storyline, men det är alldeles för segt. Andra halvan är mer fartfylld och till viss del ganska blodig (klarar du inte av närgångna operationsbilder ska du kanske inte se den här rullen), men allt för tjatig och utan det fylliga innehåll man skulle kunna önska. En ganska platt story med andra ord och även om man faktiskt försökt att göra det lite intressantare genom att moraliskt rättfärdiga våldsmännens synvinkel, åtminstone till viss del, blir det bara dumt.
- Tommy Söderberg

Second in Command – Gummibenet Jean-Claude Van Damme försvarar den amerikanska ambassaden i ett litet östeuropeisk land när en, mer eller mindre fullskalig revolution bryter ut. Fullt av pang-pang action men inte mycket annat att hänga i granen, de få scener där Van Damme får visa prov på sin stridskonst förstörs tyvärr helt av slow-motion, som möjligen har intentionen att agera som känsloförstärkare men som får motsatt effekt. Inget man inte sett förut och om man inte är ett megafan av Van Damme kan man lika gärna hoppa över den här rullen.
- Tommy Söderberg

The Mephisto Waltz – En av de bästa reinkarnationsfilmerna jag har sett, Alan Alda är fullständigt övertygande som den, till att börja med, ödmjuke musikjournalisten Myles Clarkson som beviljas en intervju med den store Duncan Ely, vår tids kanske skickligaste pianist. Myles fru, som spelas av Jacqueline Bisset, märker undan för undan att allt inte står rätt till när Myles gradvis börjar överta mer och mer av Duncans arroganta personlighet. Djävulsdyrkan när den är som bäst helt enkelt!
- Tommy Söderberg

Metallica: Some Kind of Monster – Metallica tillhör förvisso inte mina absoluta favoritband längre (annat var det på den gamla goda tiden) men att det är ett av de största metalbanden genom tiderna kan inte förnekas. Här får vi följa inspelningen av plattan St. Anger med allt vad det innebär av bråk och kreativitet. Det är en lysande berättad film om ett band i kris och dessutom ett ganska utlämnande porträtt av dåliga sidor hos framförallt James Hetfield och Lars Ulrich, medan Kirk Hammet framstår som den helyllekille som försöker medla dem emellan. Det är förvånansvärt lite musik i den och ganska lång, men mycket intressant hela vägen!
- Tommy Söderberg

Loverboy – Småfjantig film om Randy (Patrick Dempsey) som levererar pizzor för att skapa ihop pengar till collage. En del beställningar är dock speciella, och utgör en hemlig kod. Om det är extra ansjovis på, så betyder det att damen som beställt är ute efter lite extra kärlek. Randy blir snabbt populär vilket i slutändan gör att hans liv blir en aning rörigt. Allt som allt en ganska förutsägbar rulle som dock kommer igång lite på slutet med alla förväxlingar. Det är också roligt att se Robert Ginty som Randy’s pappa (som tror att Randy är bög) och Robert Picardo som läkare några år innan vi började förknippa honom med skeppsläkaren i Star Trek: Voyager!
- Tommy Söderberg

Escape From Hell – Rejält sleazy berättelse om ett fångläger för kvinnor långt in i djungeln. Bitvis enormt seg och ointressant för att sedan glimma till när fängelsedirektörens sadistiska bestraffningar visualiseras. Det är kanske inte speciellt originellt men klart under hållande och passar utmärkt in i produktionen. Överlag usla skådisar men ett rätt fiffigt slut som troligen inte är helt vanligt.
- Tommy Söderberg

Christmas With the Kranks – En relativt sentimental och förutsägbar historia som trots allt bjuder på en del skratt. När paret Kranks dotter, för första gången, inte ska vara hemma vid jul bestämmer paret sig helt sonika för att hoppa över julen och bege sig på en lyxkryssning i stället. Det blir dock inte helt problemfritt då hela området förväntar sig att de bibehåller traditionerna. Tim Allen och framförallt Jamie Lee Curtis gör bra ifrån sig som det äkta paret och i övriga roller ser vi bland annat; Dan Aykroyd, Cheech Marin, Jake Busey och Caroline Rhea.
– Tommy Söderberg

Boeing (707) Boeing (707) – Både Tony Curtis och Jerry Lewis gör riktiga paradroller i den här skruvade komedin, som inte helt oväntat bygger på en pjäs där Tony dejtar tre olika flygvärdinnor och pusslar ihop deras flygschemas så att allt ska stämma. Det är finurligt tillkrånglat med olika dörrar där de olika flygvärdinnorna befinner sig och det blir riktigt rörigt emellanåt. Det hela blir heller inte mindre invecklat av att Jerry Lewis dyker upp och vill ta över idén, dock utan att avslöja polygamin som Tony försöker dölja för sina tre flickvänner.
– Tommy Söderberg

Boeing (707) Boeing (707) – Se Recension
- Linda Snöberg

Class of 1984 – En tung klassiker som egentligen förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än så här. Ordet framtidsepos dyker upp i skallen och det går väl inte att låta bli att konstatera att skolans metalldetektorer och vapenkontroll ingår mer i nutidens samhällsstruktur än i det tidiga 80-talet när filmen spelades in. Det är, kort sagt, ett väldigt starkt drama om maktkampen mellan droglangande elever och den tro som läraren Andy har på skolväsendet. Undan för undan dras han in i ett krig som slutligen kommer att resultera i en blodig uppgörelse med skolans största avskum, den egentligen så begåvande Stegman.
– Tommy Söderberg

Once Bitten – En inte vidare bra och ganska tramsig historia om en kvinnlig vampyr som behöver blod från en manlig oskuld innan Halloween. Dock är det intressant att se Jim Carrey, som förvisso inte tillhör mina stora favoriter, i en roll nästan tio år före det definitiva genombrottet med Ace Ventura: Pet Detective. Redan här låter han grimaser färga skådespeleriet även om dessa faktiskt aldrig tar överhanden.
– Tommy Söderberg

Adventures in Babysitting – Inte min typ av film egentligen men undan för undan kommer man på sig själv med att faktiskt bli ganska underhållen. Romantisk komedi, där huvudrollsinnehaverskans pojkvän faktiskt är ett svin, som kantas av olyckliga omständigheter som leder från en händelse till en värre och mer komplicerad att ta sig ur. Filmens bästa scen, med Albert Collins som bluesgitarrist, fick mig att kikna av skratt, en klockren drift/hyllning med bluesens stöttepelare.
– Tommy Söderberg

Adventures in babysitting - Se Recension
- Linda Snöberg

Night at the Museum – Det här är CGI på hög nivå och det faktiskt ganska bra ut! Visst, man kommer undan med betydligt mer i en sån här film och det är inte avgörande att lejonen inte ser bra ut till 100 % i närbild, det finns så mycket annat som händer hela tiden. Handlingsmässigt lämnar inte filmen mycket åt intellektet att räkna ut, det är ganska rätt på och inga oväntade förvecklingar inträffar. Det behöver det heller inte göra i den här typen av familjefilmer och Ben Stillers, så där lagom, överspelande funkar alldeles ypperligt. Filmens mest klockrena karaktär görs dock med bravur av smått genialiske Robin Williams.
– Tommy Söderberg

Night at the Museum - Se Recension.
- Linda Snöberg

Children of men – Stabilt och välgjort men utan tillräckligt mycket karisma för att övertyga totalt. Ingen kan dock säga något annat än att filmen är välgjord, med mycket bra skådespeleri. Extra trevligt tyckte jag det var att hitta Michael Caine i en mindre (långhårig) roll. Vidare är det en synnerligen brutal film som inte väjer för att visa brutalt våld eller avliva karaktärer helt oväntat. Står man bara ut med den inledande sega halvtimmen växer spänningen och blir slutligen en riktigt sevärd historia – om man är på rätt humör för den vill säga!
– Tommy Söderberg

Eragon – Storfilm i kölvattnet efter succéerna med Lord of the Rings. Välgjort men ganska barnsligt fantasyäventyr om en pojke som hittar ett drakägg. Det visar sig sedan att han är drakryttare som profetiorna länge berättat om. Vi får följa utvecklingen av både den sjuttonåriga pojken och draken och det är faktiskt ganska småmysigt. Historien bjuder dock inte på några större överraskningar utan bör ses som ett stycke visuell underhållning. Jeremy Irons medverkar och även John Malkovich i en mindre roll.
– Tommy Söderberg

Zoom – Trots att jag alltid haft uppfattningen om att Kapten Zoom var en svensk uppfinning gestaltad av Anders Linder i mitten på 70-talet är det här en amerikansk film. Den har förstås inget gemensamt med den gamla svenska kultserien utan handlar istället om en antihjälte med superkrafter som kallas tillbaka till tjänst för att lära upp en ny omgång unga förmågor. Det är en ganska underhållande barn och ungdomsfilm med Tim Allen, Corurteney Cox och Chevy Chase som de stora dragplåstren. Showen stjäls dock allt som oftast av filmens lilla prinsessa, nioåriga Ryan Newman, som bara är såååå söt!
– Tommy Söderberg

Green River Killer – Seriemördarfilmer har alltid fångat mitt intresse lite mer än mycket annat, även om mycket film av just detta slag faktiskt lider av ganska undermållig kvalitet, åtminstone när det gäller manus. Den här är inget undantag och även om det är intressant att stifta bekantskap med den riktiga mördarens tankar i några klipp höjs filmen aldrig över medel. Det är tjatigt och upprepande och gjort på ett sätt som jag antar ska vara erotikladdat. Nä, den här filmen gör inte att jag upphöjer Ulli Lommel till mästerregissörernas skara – heller!
– Tommy Söderberg

Civil Brand – Filmer om kvinnor i fängelse är väl alltid intressant och den här filmen är inget undantag. Den har formen av en, om inte dokumentarisk känsla, så i alla fall en autentisk sådan. En stabil historia med stabila skådespelarinsatser, dock inte utan att vara aningen förutsägbar och klichéfylld.
- Tommy Söderberg

The Black Dahlia (Brian De Palma) – Jag är inte helt säker på om jag kan ta den här film-noir pastischen på allvar eller om det är meningen heller för den delen. Det känns bitvis som en subtilt parodisk approach men å andra sidan verkar de flesta av genrens speciella beståndsdelar finnas på plats. Det är i alla fall ett synnerligen välskriven manus, som blandar flera underhistorier för att leverera den huvudsakliga handlingen, men jag är inte helt övertygad om det är en nackdel eller fördel, att dessa underliggande historier tillsammans med karaktärsutvecklingen, faktiskt är bra mycket intressantare än huvudhandlingen. I vilket fall som helst är det snyggt gjort och filmen höjer sig en bra bit över medel!
– Tommy Söderberg

Prey – Ett syskonpar och deras styvmamma hamnar plötsligt i en mardröm då de är fast i en bil mitt ute i Afrikas savanner. Omkring dem smyger blodtörstiga lejon… Det är ungefär vad hela filmen går ut på, en potentiellt stark story kanske men det blir bara en tjatig ”Cujo” wannabe-film av det hela. Inte tillräckligt spännande för att vara egentligt sevärd och med rätt usla skådisar. Peter Weller, som spelar pappan förmår heller inte lyfta filmen upp över medelmåttighetens gräns i de få scener han medverkar i. Den största behållningen med filmen var att den inte avslutas med ett 30 meter långt lejon som annars är brukligt i den här typen av djurskräckfilmer!
– Tommy Söderberg

28 Weeks Later – Fartfylld uppföljare till 28 Days Later som trots sitt höga tempo tenderar att bli en aning seg och förutsägbar. Blodet skvätter dock initialt omkring och det finns gott om ganska festliga och bloddrypande scener. Klassisk zombiefilm så långt skulle jag nog vilja påstå. 28 veckor senare har de infekterade svultit ihjäl och man förklarar London fritt från smitta. Naturligtvis är detta inget som vara för evigt och när smittan åter är ett faktum är man inte återhållsam med brutaliteten och skiljer inte längre på vän och fiende, det är total utplåning för att begränsa smittan som gäller.
– Tommy Söderberg

Black Dahlia (Ulli Lommel) – Det tycks finnas flera filmer med den här titeln som dessutom också bygger på samma historia, den om det ouppklarade mordet på den då 22-åriga Betty Short 1947. Jag vet inte om Ulli Lommels försökt att göra en genomtänkt och intellektuell film, men han misslyckas i så fall med det kapitalt. Det här är det mest meningslösa jag har sett på länge även om ett och annat splatterfan torde gilla mördartrions brutala metoder. Allt som allt känns det dock mest som ett sätt att haka på den moderna trenden ”tortyrfilm” som Hostel satte igång ett år tidigare.
– Tommy Söderberg

Live Free or Die Hard – Fjärde installationen i Die Hard serien känns aningen oinspirerad men säkerligen underhållande för den som gillar skoningslös action! Bruce Willis känns trött i rollen som John McClane men efter alla de äventyr han varit med om kan man förstå att energin runnit av en smula. En fungerade rolltolkning med andra ord! Dock finner jag det märkligt att man inte valt en mer karismatisk skådespelare att spela skurken efter att ha castat både Alan Rickman och Jeremy Irons i sådana roller tidigare med stor framgång. Vidare känns filmen lite grann som en Die Hard 3 – del 2 med turer runt hela stan tillsammans med sidekicken Justin Long, som inte lyckas underhålla på samma nivå som smått genialiske Samuel L. Jackson gjorde.
– Tommy Söderberg

The Golden Years – Som vanligt när det gäller filmatiseringar av Stephen Kings berättelser som så tenderar de ha en relativt bra uppbyggnad för att runt mitten börja tappa kvalitet. Den här är inget undantag och själva slutet av historien, där man vill att allting ska knytas samman. Tar bara.. slut, och det alldeles för fort. Man tycker ju att om man håller på i tre timmar ska man åtminstone kunna ägna så mycket tid åt upplösningen att man blir tillfredställd. För övrigt är det en ganska oskrämmande men fantastisk historia!
– Tommy Söderberg

Desperation: Denna Stephen King filmatisering för TV börjar oväntat starkt med Ron Perlman i en roll som landsortssnut och den är som klippt och skuren för honom. Man följer hans galenskap med stort intresse och funderar över vad som egentligen försiggår och vilken bakgrund vi kommer att bli presenterade för. Allt eftersom försvinner dock intresset undan för undan och filmen upprepar ungefär samma teman och sensmoral om Gud och kampen mot det onda som vi redan sett i andra filmatiseringar, till exempel i The Stand och It.
– Tommy Söderberg

Beck: Advokaten – Lika stabil TV-underhållning som de flesta filmerna med Peter Haber och Mikael Persbrandt. Gillar man dem, som jag gör, gillar man även den här!
– Tommy Söderberg

The Legacy – Den här brittiska skräckfilmen från slutet av 70-talet tog mig lite grand med storm, jag hade egentligen ingen aning om vad det var för typ av film. Döm av min förvåning när jag upptäcker att den både innehåller Sam Elliot, en gastkramande stämning samt ockultism och mystik. Hur bra som helst, rekommenderas varmt!
– Tommy Söderberg

The Legacy (1978) - Detta var en film som jag tyckte var väldigt seg i början men som kom igång rejält ju närmare slutet man kom. Spöklig historia och spänningen var tät efter ett tag in i filmen. Extra roligt var det att se en favorit till mig i filmen, nämligen Sam Elliott. Vi tittade på filmen i tre olika omgångar vilket inte gjorde saken bättre för filmens betyg för mig. Jag får la ta och se om den vid ett tillfälle i ett streck för att se om den blir bättre då.
- Linda Snöberg

Die Zombiejäger - Se recension.
- Tommy Söderberg

Die Zombiejäger - Nu har jag äntligen sett denna filmen och jag var inte megaimponerad av valet av den så usla reportern som verkligen var en dum blondin och kunde inte agera ett smack. Tyckte väl inte att filmen var dålig men jag kommer nog aldrig att se den igen. Iallafall inte ensam utan om man som grupp ska se den så hänger jag självklart på. Jag tyckte väl att själva trion som sedan blev 4 var de som spelade bäst i filmen, men resten var inte överdrivet bra. Han som hade en gul overall på sig var rätt värdelös som zombie enligt mig. Replikerna var roliga på sina ställen och välskrivna. Det enda som jag inte vet ännu är om den där mystiska mannen med masken om det var bra eller dåligt.
- Linda Snöberg

Stormbreaker – Eftersom det här är en barn och ungdomsfilm kommer man undan med att sminka karaktärerna som karikatyrer på det de ska föreställa. Skurkarna ser verkligen ut som skurkar och chefen för MI6 ser lika torr ut som man skulle kunna tänka sig. I övrigt får man känslan av nånting mellan en Bond-film och Harry Potter, det är småkul att titta på men inget man lägger ned tid på att se igen. Lite för enkla lösningar även om vägen är kantad med en hel del underhållande action.
– Tommy Söderberg

Stormbreaker - Detta var en underhållande barn och ungdomsfilm. Lite förutsägbar var den allt men jag tyckte om den. Många av dem var överdrivet sminkade och spelade över till max, fast det funkar i en sådan här film. Alex Pettyfer som spelade huvudrollen gjorde en lysande insats som en agerande spion. Många utav inslagen var som direkt hämtade ur James Bond filmerna men det kryddade till filmen lite extra.
– Linda Snöberg

Hanibal Rising – Filmen började intressant och lovande men utvecklades till nånting jag inte alls kan förknippa med den Hannibal som tidigare visats. Istället för att få en intressant utveckling från människa till monster eller en gradvis mognande kannibal får man se hur Hannibal söker upp och straffar eller hämnas på de krigsförbrytare som gjort honom orätt som barn.
– Tommy Söderberg

Hannibal Rising - Denna filmen kändes både kul och tråkig att se, dels pga att man fick veta vad som hände innan och det var inte så värst imponerande till varför han blev som han blev. Det skulle ha varit betydligt starkare och en helt annan berättelse. Jag tyckte att Gaspard Ulliel gjorde en lysande insats som Hannibal. Det sättet han pratade på var ju briljant.
– Linda Snöberg

Vampire Bats - Denna överaskade mej verkligen, detta måste vara den bästa fladdermusfilmen jag har sett, trots att fladdermössen var dåligt gjorda nästan hela filmen igenom. Man behövde inte vänta speciell länge på att det skulle börja händå något utan man drog tags i på direkten. Handlingen var bra och det var speciellt kul att se Lucy Lawless i en annan roll än i Xena som jag älskade.
- Linda Snöberg

Man Thing - En film som väldigt bra inledningsvis men som tappade rätt rejält framåt slutet. Den var mycket bättre när man inte såg det löjliga monstret utan att man själv fick fantisera ihop dess utseende. Skådisarna kan jag väl inte direkt klaga på, men de gjorde inte någon wow prestation heller.
- Linda Snöberg

Pumpkinhead: Ashes to Ashes - Trots att Jake West (Razor Blade Smile, Evil Aliens) står för regin känns den här filmen nästan ofattbart sömnig och med avskyvärt karikatyr-likande karaktärer. Endast Lance Henriksen drar upp betyget en smula under de (få) scener han medverkar i!
- Tommy Söderberg

Pumpkinhead - Ashes to Ashes - Detta var en rätt dålig film, monsret såg ju inte speciellt bra ut och mycket av detaljerna såg fejkade ut, och sminket i filmen var nog enormt dyrt he he.
- Linda Snöberg

The Hamiltons - Helt ok skådisar men ett lite för långsamt tempo på handlingens utveckling. Heller inte tillräckligt "skrämmande" och spännande för min smak!
- Tommy Söderberg

The Hamiltons - Detta var en väldigt bra film, jag tyckte den var tät och spännande och bitarna föll på plats en efter en, så man inte blir matad med att på en gång. Skådisarna gjorde ett bra jobb. En kuslig liten historia, men den tappar något mot slutet.
- Linda Snöberg

Chainsaw Sally - Lite av en besvikelse då skådespeleriet var under all kritik till en början. Sedemera växte dock skådisarna in i sina roller och blev klart stabilare. Alla Hyllningar och referenser till både filmer och seriemördare mm. tillförde dock extraunderhållningsvärde!
- Tommy Söderberg

Chainsaw Sally - Var inte så speciellt bra, skådisarna var inte trovärdiga i sina roller, men psykopaten Sally gjordes bra till och från men jag hade velat ha en betydligt bättre skådis med bättre carisma.
- Linda Snöberg

Gargoyles Revenge - Nja detta var la ingen klippa precis, men sevärd en gång var den iallafall. Fanns åtminstonne en rolig tvist, synd bara att själva monstret var dåligt gjort på sina ställen. Manuset var skapligt och likaså skådisarna.
- Linda Snöberg