Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Star Trek V: The Final Frontier – Här har Leonard Nimoy lämnat over regissörsstolen åt William Shatner och förutom några avsnitt ur TV-serien T.J. Hooker är det här hans debut i de sammanhangen. Jag vill inte påstå att det märks någon större skillnad jämfört med tidigare delar i sviten, åtminstone inte vad gäller de stora rollerna, de är alla så rutinerade och familjära med temat att det säkerligen inte behöver någon vidare instruktion för att bete sig på ett, i sammanhanget, korrekt sätt. Själva historien tycker jag har växt ganska mycket sedan jag först såg den här filmen för rätt många år sedan nu. Det handlar väl, i stort sett, om sökandet efter Gud oavsett vilket namn man kallar honom för. En metafor för våra olika religioners tolkningar av samma historia kanske, eller bara en uppdiktad historia som lämpar sig i science fiction sammanhang. – 7/10
- Tommy Söderberg

Star Trek IV: The Voyage Home – Det här är den tredje filmen i samma berättelse och följet efter sin föregångare The Search for Spock på samma sätt som den följde storyn i The Wrath of Khan. Jag gillar detta grepp skarpt och denna sammankoppling gör att man nästan kan behandla dem som en egen liten trilogi inom filmsviten. Den tillhör helt klart mina favoriter och jag vet inte om det enbart beror på att man i den här åker tillbaka i tiden, till ”vår” nutid och naturligtvis stöter på komplikationer angående detta, eller om det är den allmänt humoristiska tonen i den. Leonard Nimoy regisserar åter igen, liksom han gjorde med den föregående filmen och jag måste säga att han lyckas leverera betydligt bättre den här gången. Det är ett ganska spännande äventyr i den rätta Star Trek andan och det är kul att Jane Wyatt repriserar sin roll som Spocks mor – Amanda, från episoden Journey to Babel. Även Catherine Hicks medverkar i en hyggligt stor roll och gör bra ifrån sig! – 9/10
- Tommy Söderberg

Star Trek III: The Search for Spock – Jag kan väl inte påsta att jag någonsin ogillat den här filmen, men eftersom Spock (Leonard Nimoy) är min favorit bland alla karaktärerna och uppenbarligen är inte är med så mycket i denna (som titeln antyder) tappar den trots allt lite för mig. Filmen fortsätter i princip där den andra filmen The Wrath of Khan slutade och hela den klassiska besättningen gör så klart ett stabilt intryck. Medverkar gör även Christopher Lloyd i en mindre roll som Klingonsk befälhavare och går som vanligt helt upp i rollen. Allt som allt inte en av filmerna som jag uppskattar mest i sviten men med en så pass viktig del av helhetshistorien att den inte kan ignoreras som en bagatell heller. – 6/10
- Tommy Söderberg

The Vanguard – En av de mest meningslösa och ointressanta filmer jag har sett på länge. Man har liksom bara rört ihop historien och man bryr sig faktiskt inte ett smack om hur det går, och heller inte om hur det hela hänger ihop. Allt mynnar egentligen bara ut i en film i en skog där olika grupperingar springer runt och dödar varandra. Det är zombieliknande varelser vars utseende ser rätt hyfsat ut, åtminstone tills man får se det mer noggrant i närbild. Det är också någon form av soldater, alla iförda någon form av mohawk-frisyr och med ett Mellanöstern-inspirerat utseende. Detta föranleder mig att tro att det finns några underliggande metaforer om kristendom kontra islam eller liknande men det är bara en känsla jag får som inte kan kläs in i ord och motiveras på något sätt. Det är väl ett desperat försök att hitta någon mening med filmen antar jag för jag kan inte, trots att den vid några tillfällen är ganska slafsig, med berått mod rekommendera filmen till andra än de som måste se allt med zombieliknande varelser. – 3/10
- Tommy Söderberg

Whisper – En kidnappningsfilm med övernaturliga undertoner, så underliggande är de kanske inte föresten, det står ganska snart ställt bortom allt tvivel att det handlar om någon form av hybrid av filmer som Omen och The Shining. Ett barn med mystiska krafter som verkar vara omåttligt ondskefullt egentligen! Skådespelarmässigt funkar det ganska bra och även om det inte direkt finns några virtuoser i rollistan känner man igen flera stycken av dem utan att man kanske kan koppla dem till något namn så där utan vidare. Josh Holloway, som spelar Sawyer i Lost är dock ett undantag och man får väl säg att han har den mest framträdande rollen av alla. Det är dock inget nytt under solen från hans håll heller och har man sett några avsnitt ur den nämnda succéserien Lost vet man ungefär hur han kommer att agera. Ok, underhållning för stunden men lite för segt för att bli mer än så – tyvärr! – 5/10
- Tommy Söderberg

Star Trek II: The Wrath of Khan – Lite småironiskt är det allt när det är Walter Koenigs karaktär – Pavel Chekov, som stöter på en åldrad Khan (Ricardo Montalban) från originalseriens Space Seed. Jag menar, det är faktiskt den enda av de klassiska karaktärerna som inte var med i det avsnittet utan tillkom senare. Det är förstås inget som har någon betydelse om man inte känner till historien och även då kan man lätt avfärda det med att han visst kan ha varit med på skeppet utan att för den skull vara gestaltad i avsnittet. I vilket fall som helst når filmen helt andra dimensioner om man är medveten om den tidigare berättade historien. Karaktärerna, och i synnerhet Khan, blir liksom starkare då och faktum är att jag tycker man är väldigt trogen originalidén här! Som uppföljare till Star Trek: The Motion Picture fungerar filmen utmärkt, och även om det är mera äventyr här än de visuella utsvävningar med det okända som präglade första filmen är det helt klart en Science Fiction film som fortfarande håller! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Star Trek: The Motion Picture – När jag hyrde och såg den här filmen för största gången hade jag inte alls den erfarenhet av Star Trek fenomenet som jag har nu. Dessutom fick jag tag i en kortad version vilket resulterade i en del fullständigt obegripliga scener. Maken till värdelös redigering har jag sällan skådat. Hela det klassiska gänget från originalserien är samlat och då har man inte glömt bort några av de mindre rollerna som Grace Lee Whitney som Janice Rand och Majel Barrett som Christine Chapel. Det var förresten i den här filmen som jag upptäckte Persis Khambatta som av någon anledning blev något av en favoritskådespelare. Inte för att jag har sett så mycket mer med henne varken förr eller senare (med undantag för Nighthawks och Warriors of the Lost World). Nåja, Filmen är ganska komplex och spänner över många karaktärer, vi har dels Spock (Leonard Nimoy) som kämpar med att bli mindre mänsklig och genomgår någon sorts ritual på sin hemplanet Vulcan. Dels Kirk (William Shatner), som sin vana trogen kommenderar de andra med järnvilja. Han har, när filmen börjar avancerat till amiral, men det är ingen uppgift han trivs med och ser således till att han få föra befäl över Enterprise igen. Visuellt en mycket snygg science fiction film som definitivt är en värdig fortsättning på den klassiska TV-serien och ett stundom ganska spännande äventyr. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Experiment in Torture – Tja, vad ska man säga? Man borde väl ha lärt sig vid det här laget att om en film involverar tortyr i en eller annan form så kommer den att bli en besvikelse. Åtminstone jag har en förmåga att bolla upp förväntningarna och förutsätta att filmen kommer att påverka mig på ett revolterande sätt, vilket nästan aldrig sker. Jag vet inte om jag blivit luttrad eller om det helt enkelt inte finns någon som kan ta ut svängarna på det sätt jag önskar och verkligen visa tortyren som något hemskt och sadistiskt i stället för att rygga tillbaka med kameran och göra någon sorts halvmesyr, kanske med artistiska föresatser. Det här är i alla fall en lågbudgetrulle som inte lyckas beröra på något plan. Det är tämligen usla skådespelare, inte alls särskilt snygga tjejer, som kanske är en förutsättning för trovärdighet när det handlar om några strippor som lockats till en öde gård för snabba pengar. Jag känner ingen sympati för tjejerna, de är alla helt ointressanta och handlingen är antingen så rörig att man inte hinner uppfatta vad som händer eller så oengagerande att man helt enkelt inte bryr sig. Men det viktigaste av allt, var är tortyren? Med den titeln som filmen stoltserar med hade jag förväntat mig åtminstone någon innovativ plågsamhet, men det lilla som finns får mig inte ens att höja på ögonbrynen. – 3/10
- Tommy Söderberg

Wallander: One Step Behind – Jag har ingen aning om man ska se de här Wallanderfilmerna med Kenneth Branagh i någon speciell ordning eller inte, men det här är i alla fall den andra jag ser och jämförelser med Sidetracked är förstås oundvikliga. Precis som jag skrev om den så lider den här av att man valt att inte byta ut svenska namn och platser mot sådana som funkar att uttala på engelska. Kalle och Ystadpolice funkar liksom inte riktigt. I övrigt tycker jag inte Branagh är lika karismatisk här som i Sidetracked. Det vill säga, åtminstone inte till en början, men allt efter som att minuterna går och vi närmar oss slutet allt mer, blir också skådespeleriet bättre och bättre. Det finns ett par scener där han briljerar totalt och det är en fröjd att se. På det hela taget är det kanske en ganska onödig film och som spelades in redan 2005 som Steget Efter med Rolf Lassgård som Wallander, men framåt slutet är den ganska underhållande och klart värd att spendera en och en halv timme på om man inte har något bättre för sig. – 6/10
- Tommy Söderberg

Dark Floors (2008) – När det står klart att en film behandlar tidsparadoxer av ett eller annat slag blir jag alltid mera intresserad. Inte för att jag egentligen någon gång lyckas med konststycket att verkligen förstå hur det hänger ihop utan snarare för att jag fascineras av sättet manusförfattarna försöker få ihop det. Här har man gjort ett mycket bra jobb och handlingen, även om den ytligt sett är tämligen uttjatad, hänger ihop på ett bra sätt och det finns många detaljer längs vägen som verkligen får betydelse senare i filmen så det gäller at hänga med. Läser man på lite om filmen uppenbaras det att det finska hårdrocksbandet Lordi medverkar i filmen och så fort man får syn på första monstret är det uppenbart vilka roller de spelar. Personligen tycker jag dessa monster är mycket välgjorda och fungerar således mycket bra i skräckfilmssammanhang. Inte särskilt originellt kanske men mycket välgjort och faktiskt ganska spännande mellan varven. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda framåt slutet av filmen som tappar fokus men fortfarande en klart sevärd rulle! – 7/10
- Tommy Söderberg

While She Was Out – Kim Basinger spelar huvudrollen som kvinnan som bevittnar ett mord och sedan tvingas fly för sitt liv. Grunderna, att kvinnan tvingas bemöta ogärningsmännens våld med våld för att överleva, är väl på pappret tilltalande men det blir liksom inte så mycket av det och filmen levererar heller ingenting man inte sett för. Visserligen finns det ett par rejält våldsamma scener där man tagit ut svängarna och en sensmoral som visar på att man inte ska skit från någon och att det som inte dödar en gör en starkare, men det känns mest som dåliga ursäkter för att berätta den här uttjatade historien ytterliggare en gång. Kim Basinger är väl sådär, men är ändå den bästa skådisen i filmen. Endast av intresse för inbitna katt & råtta entusiaster. – 4/10
- Tommy Söderberg

Mamma Mia! – Få filmer har väl fått som hype på senare år som den här. Succén var given långt innan premiären kändes det som och visst är det väl lysande premisser att basera historien runt låtar av ABBA. Jag menar, det är svårt att förstöra ABBAs musik även om ingen av skådespelarna är någon egentligen sångare eller sångerska. Jag tycker de sköter sig ganska bra trots allt och framförallt Meryl Streep imponerar stort. Kanske inte med sin sång, som i och för sig är helt ok om än inte ekvilibristisk, men väl med sin skådespelartalang. Man blir rörd av henens sätt att agera och man sitter antingen med ett fånigt leende på läpparna eller med en fuktad ögonvrå och det är sannerligen inget dåligt betyg! Imponerande är det hur man fått ihop handlingen med sångerna och med vilken träffsäkerhet de vävs in i filmen. Kanonbra verkligen! Ännu roligare är att Björn och Benny medverkar i filmen, visserligen i mindre cameos men de finns där i alla fall. Tyvärr tappar filmen lite tempo framåt slutet och blir inte riktigt den fullträff som man initialt hoppades på men det är bra när och fullt tillräckligt för att det här ska vara en riktigt riktigt lyckad familjefilm som kommer att bli en kommande klassiker för framtida generationer! – 9/10
- Tommy Söderberg

The Strangers – Den här filmen är inte helt olik Them eller Ils som den hette på franska. Det är en intensiv film som inte varar riktigt i nittio minuter och det är kanske en del av fullträffen med den, eftersom det finns väldigt lite dötid förutom några få scener i filmens inledning, där det känns lite livlöst. Tvärtom blir det spännande nästan direkt även om själva otäckheterna inte sätter igång genast. Man lär känna karaktärerna, som det egentligen bara finns två stycken av – Kristen (Liv Tyler) och James (Scott Speedman) och vilket förhållande de egentligen har gentemot varandra. De har uppenbarligen bråkat eller åtminstone genomhärdat känsloanstormningar redan när filmen börjar och vi får gradvis ta del av vad som sedan händer med deras känslor. Detta samtidigt som filmens huvudhandling, själva terrorn av, för dem (och även för publiken), okända individer som bara tycks vilja dem illa för sakens egen sadistiska skull. Man svävar också i ovisshet om vad som verkligen är på väg att hända och vilket motiv de okända gärningsmännen egentligen har. Överlag starka skådespelarinsatser, kanske framförallt från Liv Tyler som jag generellt inte brukar vara särskilt förtjust i och en totalt sett synnerligen effektiv film måste jag säga! – 8/10
- Tommy Söderberg

Late Night Trains aka Night Train Murders – Den här filmen marknadsfördes också som The Last House on the Left 2 och visst finns det likheter med Wes Cravens film. Jag tycker dock inte de är tillräckligt stora för att börja skandera rip-off eller liknande glosor som man kan se lite här och var på nätet. Handlingen i korthet är ganska simpel och heller inte särskilt ovanlig om man sett några rullar i rape/revenge genren. Eller ja.. vanlig och vanlig förresten, det roliga med den här filmen att det faktiskt, trots att övergreppen kanske rent fysiskt utförs av männen så är den en kvinnas lustar som ligger bakom och som orkestrerar och styr småskurkarna precis som hon vill. Det finns också en uppenbar tanke bakom filmen att belysa vart samhället är på väg, att ingen verkar bry sig om någon annan är sig själv och så vidare. En smula seg som film kanske, men med ett underliggande budskap och med några fantastiskt sadistiska scener! – 7/10
- Tommy Söderberg

Friday the 13th: the Series – The First Season – Trots sin titel har den här TV-serien ingenting med vare sig Jason eller Camp Crystal Lake att göra. Det handlar istället om två avlägsna kusiner – Ryan (John D. LeMay) och Micki (Louise Robey) som ärver en antikaffär av sin farbror. Så långt är allt frid och fröjd men det visar sig snart att farbrodern slutit ett avtal med djävulen och att samtliga antikviteter som gubben sålt eller finns i butiken har en förbannelse över sig. Med hjälp av Jack (Chris Wiggins) som kan ett och annat om det ockulta försöker de återbringa alla ondskefulla föremål till ett speciellt valv i källaren, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Trevlig TV-underhållning om man är intresserad av ockultism och förbannelser även om skådespeleriet ibland är riktigt uselt och historierna ibland är väldigt lika varandra. Några kända regissörer, bland annat David Cronenberg bidrar förresten med ett avsnitt då och då. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

End of the Line – De första tio eller tjugo minuterna av denna faktiskt ganska slafsiga och grisiga rulle är ganska bra och det finns en krypande stämning. Den superreligiösa sekten är framställd med en ordentligt krypande stämning och innan man har fått riktigt full koll på deras intentioner är det rent av lite spännande. Eller nja, spännande var kanske att ta i, men intressant i alla fall! Tyvärr händer det sedan något och intresset bara försvinner. Det känns som om man missat att ge ett större djup till filmen, vars historia faktiskt bara mynnar ut i en ganska trist och platt berättelse. Finns det religiösa fanatiker vill jag gärna ha lite mer kropp och själ till varför de är som de är, vad de tror på innerst inne och varför det blivit itutade den propaganda som de så benhårt tror på. I stort sett inget nytt under solen och ska man prompt se en film i tunnelbanemiljö rekommenderar jag hellre Creep eller The Midnight Meat Train! – 5/10
Tommy Söderberg (fullängdsrecension)

 

The Sting aka Blåsningen – Det här är en av mina favoritfilmer – alla kategorier. Den är i stort sett helt perfekt. Skådespelarinsatserna är mycket bra och det gäller inte bara de största namnen Robert Redford och Paul Newman, heller inte Robert Shaw även om han är sanslöst bra i denna. Nej, även det mindre rollerna, besatta med folk som inte riktigt är lika kända, funkar strålande. Kanske hjälper själva tonen i filmen till att framhäva dessa då man verkligen lever i illusionen att det här är en verklig berättelse och inte bara en filmad historia. Det är väl egentligen ett av de bästa vitsord man kan få men det slutar inte där. Det är en perfekt avvägd, jag skulle nästan vilja kalla det för heist, även om det kanske inte strikt talat faller in under denna subgenre, film som både underhåller och lockar till skratt. Lägger man också till den fabulösa musiken av Scott Joplin, som definitivt hjälper till att sätta den rätta tidsprägeln på filmen råder det inget som helst tvivel om att vi faktiskt pratar om ett mästerverk här! – 10/10
- Tommy Söderberg

Slapshot – Det här är onekligen en kultklassiker av stora mått och bör naturligtvis ses som ett referensverk alla dagar i veckan. Frågan är dock hur bra den egentligen är? Jag kan väl inte påstå att det tillhör mina absoluta favoritfilmer och jag vet inte ens om jag tycker den är särskilt underhållande som film. Visst, det finns vissa avsnitt i den som alltid funkar men många gånger tycker jag det är ganska omogen humor med slagsmål och annat som hör hockeyrinken till. Man tar väl det ett par steg för långt kanske men man måste ge en eloge för att man kör idén fullt ut och inte stannat vid några halvmesyrer. Bland skådespelarna hittar vi bland andra Paul Newman. – 5/10
- Tommy Söderberg

M*A*S*H – Innan den kända TV-serien med samma namn kom till gjorde Robert Altman den här stjärnspäckade komedin om 4077:e mobila sjukvårdsenheten 1970. Medverkar gör, bara för att nämna några av de största namnen, bland annat Donald Sutherland, Elliott Gould, Tom Skerritt och Robert Duvall. Men den som kanske är mest förknippad, både med filmen och framförallt TV-serien är nog Gary Burghoff som spelar Korpral ”Radar”. Det är han som egentligen har koll på allting i hela lägret och som faktiskt många gånger ser till att allting fungerar som det ska. Det är en makalös film i alla avseenden och mycket underhållande trots att den egentligen behandlar ett väldigt allvarligt ämne och utspelar sig mitt under Koreakriget. Dialogerna är fullständigt briljanta och hur syniska som helst och jag kan inte annat än att rekommendera filmen å det bestämdaste! – 10/10
- Tommy Söderberg

Quarantine – I avdelningen karbonkopior har vi idag kommit till den amerikanska varianten av spanska [Rec]. Jag förstår inte riktigt visten med att göra om den här filmen när man inte gör något direkt nytt med den. Ok, jag ska väl inte påstå att jag är hundra procent säker på att allt verkligen finns med i den spanska förlagan, det fanns några enstaka scener som jag inte kände igen, men på det hela taget är det exakt samma film – fast på engelska. Överlag en besvikelse även om man såklart inte kan vara helt säker på att den här faktiskt inte hade varit mer spännande om man inte på förhand, via den spanska filmen, vetat precis vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Helt klart en onödig film, som visserligen är kompetent gjord men som inte kommer i närheten när det gäller spänning! – 6/10
- Tommy Söderberg

The List aka Deception – Seg thriller, som till en början centrerar sig kring en telefonlista där mäktiga och rika eller betydelsefulla personer inom affärsvärlden är involverade, och till vilken man kan ringa om man vill ha obunden sex. Det utvecklas senare till något mer liknar en klassisk bedragarfilm där det inte är jättesvårt att räkna ut hur det egentligen ligger till. Stabila skådespelarinsatser av Ewan McGregor, Michelle Williams och Hugh Jackman är till filmens fördel men rår inte på den trista berättelsen och det långsamma berättartempot. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

 

Who Framed Roger Rabbit? – En banbrytande film från 1988 där man mycket framgångsrikt blandade riktigt skådespeleri med animerade figurer. Bob Hoskins gör huvudrollen bra och vi ser även Christopher Lloyd i en av de mer betydande rollerna. Det uppkommer några komiska situationer men det var nog roligare i slutet av åttiotalet än i dag. Handlingen i sig har inget nytt under solen att förmedla förutom sitt något annorlunda yttre. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Sidetracked – Jag är ingen älskare av brittiska deckare medan jag ofta med stor förtjusning konsumerar svenska sådana. Det här blir lite av en hybrid för min del, då det är en engelskspråkig deckare som utspelar sig i Sverige – Ystad. Däri ligger lite av problemen också, det blir lite fånigt när man valt att behålla svenska namn och platser som nästan är helt omöjligt att uttala med någon form av bestående självrespekt på engelska. Det låter helt enkelt inte naturligt att höra en engelsman säga Hässleholm eller namn som Wetterstedt eller Arne Carlman. Skådespelarmässigt funkar dock filmen bra och Kenneth Branagh gör en ypperlig Wallander. Kul är också att man hittar David Warner i rollen som hans pappa. Handlingen är däremot på tok för förutsägbar för min smak och det gör väl heller inte saken bättre att den faktiskt redan är filmatiserad med Rolf Lassgård som Wallander i Villospår 2001. Ett vackert foto med många vackra bilder på de skånska landskapen förmår tyvärr heller inte rädda filmen mer än upp till godkänt. Ett gediget hantverk, men inte så mycket mer. – 6/10
- Tommy Söderberg

The Frighteners – Det här var väl egentligen den första av Peter Jacksons filmer som fick större spridning utanför den lilla klick av splatterfans som länge beundrat hans första rullar: Bad Taste, Meet the Feebles och Braindead. I huvudrollen ser vi Michael J. Fox som spökjägare – en bluffmakare egentligen, som försöker sätta ihop sitt liv efter en ragisk förlust. Att han lura sina stackars klienter på pengar betyder dock inte att han inte ser de döda såsom han påstår, för det är helt sant. Det är bara det att det är han som skickar dit sina ”kompisar” att spöka för att han ska få uppdraget att ”driva ut dem”. Bra spelat både av Michael J. Fox och spökena, vi ser förresten John Astin i en mindre roll som sådant, och av filmens ”skurk” Jake Busey. Men bäst av alla sköter sig ändå min gamle favorit Jeffrey Combs som smått nervös federal agent. Briljant gestaltade tillbakablickar och bra specialeffekter är till filmens fördel! – 8/10
- Tommy Söderberg

Without a Clue – För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln på filmen – Ombytta Roller på Baker Street, är mycket bättre än originaltiteln. Det är precis det som det handlar om, Dr Watson är egentligen hjärnan bakom det berömda parets framgångar och Sherlock Holmes är egentligen bara en misslyckad skådis, suput och kvinnokarl som Watson anställt för att hålla skenet uppe. Det blir många komiska situationer och både Ben Kingsley som spelar Watson och Michael Caine som gestaltar Sherlock Holmes passar ypperligt i sina roller. En filmisk bagatell kanhända, men ack så underhållande! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Clue – Filmen bygger på sällskapsspelet med samma namn, eller Cluedo som det heter i Sverige, och det saknas sannerligen inte kända namn i de stora rollerna. Eller vad sägs om Christopher Lloyd, Madeline Kahn och Tim Curry? Det är en hetsig komedi där teorierna om vem som egentligen är mördaren och om mordet skedde med ljusstaken, repet eller pistolen avlöser varandra. Vid filmens slut vet man varken ut eller in och vilken som helst av teorierna kan vara den egentliga sanningen – eller inte kanske? – 7/10
- Tommy Söderberg

 

 

Rollerball (1975) – Det här är en film om ett dystopiskt samhälle, inte olikt det som gestaltas i The Running Man eller Fulcis The New Gladiators. I fokus står en våldsam sport mot vilken allas ögon är riktade. Problemet är bara att det är själva sporten som ska stå i centrum, för att kontrollera samhällsmedborgarna på ett enkelt sätt, och inte de enskilda utövarna. Jonathan E. (James Caan) tillhör toppen av eliten och har en trogen skara av fans börjar bli alldeles för populär, vilket måste stävjas. När han vägrar pensionera sig skapas nya hårdare regler och de fem världsledande företagen, som besitter all makt, gör allt för att bli av med honom – på ett eller annat sätt! – 8/10

- Tommy Söderberg

Rollerball (2002) – Jämförelser med originalet från 1975 är naturligtvis oundvikliga och den här kommer till korta i alla avseenden. Borta är, (nästan i alla fall) det dystopiska samhället och kvar finns endast fokus på ett blodig och våldsam sport. Det blir platt, liv- och meningslöst. Faktum är att inte ens spelet blir vidare intressant och det säger kanske det mesta om den här filmen. Ett kapitalt misslyckande som får en del bonuspoäng som den egentligen inte förtjänar eftersom jag gillar själva idén så mycket som jag gör. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Bad Taste – Det känns inte som om det var särskilt länge sen man läste om den här filmen på olika fjortiscommunities, där det genomgående skröts om att man verkligen hade sett den och att det minsann var Peter Jackson som hade gjort den. Vi som var med långt innan Sagan om Ringen trilogin och dess succé skakade på huvudet, vi hade ju sett de här tidiga filmerna när de var nya och inte i samband med efterkommande succéer. Nåja, det är inte särskilt svårt att se vilken talang som skapat den här rullen, även om det förstås är lätt att hävda det så här med facit i hand. Det finns en genomgående tanke i filmen och det är inte bara en i mängden av otaliga splatterfilmer som glöms bort lika snabbt som det tillkommer nya. Det beror inte på att skådespelarna är särskilt bra eller på att handlingen är speciellt häpnadsväckande. Jag tror heller inte att effekterna är det som gör att filmen höjer sig över andra filmer. Snarare är det kontinuiteten i den som är så bra. Den är gjord på skoj med enkla medel men det finns en sällsynt filmskaparglädje bakom den som smittar av sig på alla som ser filmen. Så tror jag att det är i alla fall! – 7/10
- Tommy Söderberg

Braindead aka Dead Alive – Liksom Peter Jacksons första film Bad Taste, fick den här stor uppmärksamhet när fjortisarna ”kom på” att det fanns andra filmer av Peter Jackson än Sagan om Ringen trilogin. Som film betraktat är det absolut inget fel på den här och det är inte svårt att se talangen bakom den. Att den är en splatterfilm i humorns tecken är inget som drar ner intrycken det minsta lilla och det är väl egentligen bara några få scener i filmen början som känns lite väl billiga i sammanhanget. På det hela taget en genomtänkt film med några scener som kommer att stå sig som klassiker i många många år till! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

 

Meet the Feebles – Det här känns väl som ett naturligt steg i Peter Jacksons utveckling och en film, trots att det faktiskt är en dockfilm, helt klart kan jämföras med Bad Taste och Braindead. Det är en ganska grov och taktlös berättelse, men inte utan humor och gjord med självdistans. I brist på bättre ord och referenspunkter skulle jag nästa vilja kalla det här för Mupparna – The Splatter Way. Persongalleriet är fyllt till bredden med den ena udda karaktären efter den andra och som om inte det vore nog är den kryddad till bristningsgränser med sex och våld – det här är absolut inte barntillåtet. Personligen tycker jag nästan att den går ett par steg för långt i sin stilistism, men den tar å andra sidan steget fullt ut och det ska den ha en extra eloge för. – 7/10*
- Tommy Söderberg

Forgotten Silver – Det här är en så kallad Mockumentary, eller fuskdokumentär som vi kanske säger på svenska. Den är så pass välgjord att den lurade en hel nation av TV-tittare när den sändes för första gången i Nya Zeeländsk TV. I kort går det ut på att Peter Jackson hittat några gamla filmrullar i en lada eller liknande och på så sätt upptäckt en tidig filmpionjär som dessutom skulle ha varit före de tidigaste pionjärerna med sina filmupptagningar. Dessutom hävdas det, som ringar på vattnet, att en hel del andra vedertagna sanningar, såsom vem som egentligen fick det första flygplanet att lyfta faktiskt visat sig vara falska med den glömda filmskattens om referens. Det är mycket välgjort och svårt att se att de gamla filmsnuttarna faktiskt är falska – även när man vet om det. Helt klart en av Peter Jacksons allra bästa rullar ihop med Heavenly Creatures! – 8/10
- Tommy Söderberg

Anthropophagous: The Grim Reaper – Av någon outgrundlig anledning har den här filmen fått någon form av högre status i skräckfilmssammanhang. Det finns till och med en mer eller mindre regelrätt nyinspelning av tysken Andreas Schnaas – Cannibal Anthropophagous 2000 som jag också tycker suger ganska hårt. Handlingen är simpel, och heller inte olik flera av Joe D’Amatos andra rullar såsom Erotic Nights of the Living Dead eller Porno Holocaust. Några personer kommer till en öde ö där någon (eller något) väntar dem. I det här fallet handlar det om en skeppsbruten kannibal och så vitt jag förstår är några av gorescenerna i den här så mytomspunna att fansen nästan dreglar över dem. Det ser väl hyfsat ut, men jag vill ha lite mer kropp och själ än vad den här filmen lyckas leverera. Dock menar jag att den naturligtvis bör finnas i referensramen hos alla skräckfilmsintresserade filmtittare och att jag personligen trots allt hyser lite extra fascination för just Joe D’Amatos skapelser utan att jag egentligen vet varför. – 3/10
- Tommy Söderberg

Analyse That – Endast en blek skugga av första filmen Analyse This som kom tre år tidigare. Överspelet är mer konstant i den här rullen och det begränsar sig heller inte bara till Robert De Niro utan Billy Crystal är också långt ute och seglar emellanåt. Borta är den klockrena betraktelsen av respektfull vänskap mellan gangsterboss och psykiatriker och kvar är bara trams som känns framtvingat bara för att göra en fortsättning på den framgångsrika första filmen. Måste man se allt som finns bör man väl även se denna, men om man inte är komplettist finns det ingen anledning att offra tiden på denna. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

Analyse This – Egentligen en ganska klockren noir-gangster-pastisch där Billy Crystal briljerar väldeliga. Jag vill inte påstå att Robert De Niro gör ett dåligt jobb heller, men filmen innehåller några scener där han spelar över till den mildra grad, kanske för en komisk effekt, att det bara blir tramsigt av det. Handlingen i korthet går ut på att en psykiatriker (Billy Crystal) ska ha samtal med gangsterbossen Paul Vitti (Robert De Niro) om dennes problem, vilket är lättare sagt än gjort då Vitti har en fallenhet att lösa saker och ting på en gangsters sätt. Det gäller med andra ord att hålla tungan rätt i mun för psykiatrikern om han inte vill ha en ståplats i Nybroviken så att säga. Efterhand utvecklas dock en sorts vänskap mellan de två som bara fungerar på grund av gangsterns filosofi om ära och att till varje pris ställa upp för sina egna och så vidare. – 8/10
- Tommy Söderberg

A Tale of Two Sisters – Jag vet inte om titeln är en ordlek med Dickens Tales of Two Cities i åtanke, men det handlar i alla fall om en sydkoreansk film som fick väldigt stor uppmärksamhet för några år sedan. Jag tycker personligen att den är väl värd alla sina lovord, då jag, i många avseenden, finner det vara en fantastisk film. Det är kanske inte något man slötittar på eftersom handlingen är lite smått komplicerad och när själva upplösningen kommer är det nog bra om man hängt med lite. Det är inte helt självklart hur allting hänger ihop och sluttwisten är helt klart öppen för tolkningar. Låt oss bara säga att sinnessjuka och mentalsjukhus är en del av handlingen och att man aldrig kan vara helt säker på vad som är fantasi och verklighet. Jag skulle rent av vilja gå så långt som att jämföra den en smula med Das Kabinett des Dr Caligari, som blivit något av en ständig referenspunkt för mig när det gäller komplicerade sluttwists i fantasins gränsland. – 8/10
- Tommy Söderberg

Friday the 13th – Kanske den mesta referenspunkten i slasherfilmens historia! I stort sett alla har hört talas om den här oavsett om man är en fan av slashern eller inte. Man behöver inte ens känna till begreppet slasher och likväl ha den här i sin begreppsvärld som något våldsamt där människor dör i parti och minut. Jag tycker väl personligen inte att det är den bästa filmen som finns i genren och den är inte så där intensivt våldsfrekvent heller men att räkna ut den som en bagatell är å andra sidan att ta. Det råder ingen som helst tvekan om det inflytande filmen har på skräckfilmsvärlden och har man inte sett den är det nog inte mycket annat att göra än att skämmas! – 7/10
- Tommy Söderberg

Friday the 13th: Part 2 – Jag tror inte det är särskilt mycket spoiler att säga att Jason Voorhees, det vill säga filmseriens notoriske mördare, dyker upp för första gången på allvar här. Allvar är också något som kantar filmen, det finns inte utrymme för så mycket smålustiga oneliners och/eller komiska situationer som sedan skulle bli fallet i filmserien. Jason framstår också som mänsklig och det blir en ganska tät film av det hela. Detta är kanske den bästa filmen i hela serien sett ur detta perspektiv, det som händer har fortfarande en viss realistisk chans att verkligen inträffa. – 8/10
- Tommy Söderberg

Friday the 13th: Part 3 – Jag vet att många uppskattar den här och den efterföljande delen mest av allt i filmsviten. Problemet för mig är att jag inte riktigt ser poängen med dem, det finns inget vidare unikt över dem, förutom att Jasons mask introduceras och som får anses vara synonym med hela filmserien och kanske också en symbol för hela skräckfilmsvärlden i stort och jag upplever dem snarare som rena transportsträckor än fristående och kreativa slashers. Däremot är jag inte sen att understryka att jag naturligtvis anser att de måste finnas i var skräckfilmsnörds referensram och således måste jag rekommendera den här trots det något motsägelsefulla betyget. – 5/10
- Tommy Söderberg

Friday the 13th: Part 4 – The Final Chapter – Det är väl egentligen i och med den här delen i filmserien som humorn introduceras. Det är inget man gapskrattar åt, men det finns ändå där i bakgrunden någonstans. Det är ganska typiska händelser oh liksom den föregående delen räknar jag den här som någon sorts transportstäcka inför de senare, och betydligt mer underhållande delarna. Filmmytologiskt är den dock mycket viktig för filmserien då en av de mest centrala gestalterna – Tommy Jarvis, introduceras. Han kommer att spela en mycket viktigt roll i senare delar. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

Friday the 13th: Part 5 – A New Begining – Man måste ge en eloge till den här filmen även om jag finner den vara bland de absolut svagaste i serien. Man har åtminstone försökt att skapa nånting nytt och utan att avslöja för mycket kan jag säga att premisserna nog var goda och kanske hade funkat om det bara inte varit en del av just den här filmserien. Jag vill inte avslöja mer om det råkar finnas någon därute som faktiskt inte sett filmen än. Hur som helst var det här en stor besvikelse när jag såg den och det dröjde många åt innan jag ens vill ta i den här med tång igen. Numera har jag dock förlikat mig lite mer med filmens tanke. Inte för att jag gillar den ändå men… - 3/10
- Tommy Söderberg

Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives – Det här är min absoluta favoritfilm i serien, inte för att den kanske är den bästa eller för att den är skrämmande på nåt sätt (själv grundtanken med en skräckfilm är väl att skrämmas?), nej snarare handlar det om att det är första gången man använder de klichéer som filmen är sprängfylld med på ett riktigt effektivt sätt. Det blir en underhållande film där Jason, för första gången, tar steget riktigt fullt ut och blir filmens huvudkaraktär. Jag skulle nästan vilja säga hjälte, för visst är det Jason man hejar på i den här filmen. Man bryr sig väl inte om de stackars ungdomarna som bara finns till för att ge Jason något att sätta tänderna i? Enligt min åsikt gör CJ Graham den bästa tolkning av Jason av alla i den här filmen. Han har rätt kroppsbyggnad och andas på rätt sätt. Vad mer kan man begära? – 8/10
- Tommy Söderberg

Friday the 13th: Part 7 – The New Blood – Det här skulle väl i princip kunna vara samma film som föregångaren. De har många likheter med varandra, humorn, klichéerna, det krystade sättet att väcka Jason till liv på etc. etc. Det faktum att man valt att blanda in lite hokus pokus och övernaturligheter i och med den telekinesi som huvudpersonen använder sig av passar utmärkt. Jason är ändå inte mänskligt längre, varför inte ta steget fullt ut? Kane Hooder är en värdig efterträdare till CJ Graham och gör jobbet nästan lika bra. Klart underhållande film! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

 

Friday the 13: Part 8 – Jason Taken Manhattan – Första gången jag såg den här var man måttligt imponerad. Jag tyckte man hade förstört hela serien genom att ge Jason en personlighet och inte bara ett uttryckslöst ansikte (masken) som dödar på ren instinkt och inget annat. Jag har dock senare intagit en mindre fientlig inställning och kommit överens med vad filmen egentligen handlar om. Det är bara en i raden av filmen där vi får se Jason lemlästa och mörda på ett ganska uppfinningsrikt sett. Med andra ord vill jag påstå att den här filmen växt betydligt sedan min första bekantskap med den. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

 

Friday the 13th: Part 9 – Jason Goes to Hell – Att förlika sig med bristerna I de andra filmerna i serien är en sak och att förlika sig med den här genomruttna filmen är en helt annan. Visst, man har åtminstone försökt att göra någonting annorlunda och det måste man väl ge en eloge för men resultatet är en rena katastrof. Jag bryr mig inte ens om ifall jag skriver in någon spoiler här, men Jasons medverkar är I alla fall minimal och så får det inte vara i en film ur den här serien. Jag lämnar in mina vildaste protester mot denna dynga och ger den, efter omständigheterna ett generöst betyg. – 2/10
- Tommy Söderberg

 

 

Friday the 13th: Part 10 aka Jason X – Den här filmen har, enligt mig, fått ta emot alldeles för mycket skit som den inte förtjänar. Jag tycker helt klart att det är en underhållande film som passar utmärkt in i serien. Att den råkar utspela sig i rymden och i framtiden gör mig ingenting, det är gjort med glimten i ögat och det finns många sköna killz i den. Det är en naturlig fortsättning på serien där karaktären Jason lyfts fram på ett bra sätt. Det finns till och med en del som på ett snyggt sätt knyter tillbaka till Crystal Lake och de mer klassiska filmerna i serien. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

 

The Running Man – Den här framtidsskildringen känns verkligen inte som något som har sitt ursprung i Stephen Kings penna, men det har den. Och det är en ganska cynisk betraktelse av vad framtiden möjligen kan komma att ha i sitt sköte. En värld som styrs av tittarsiffror och manipulerade TV-bilder där den med mest pengar är den som har mest makt. En verklighet där en TV-show – The Running Man, är folkets enda verklighetsanknytning och där allt är fusk. Historien är inte helt olik Lucio Fulci rullen The New Gladiators eller för den delen originalinspelningen av Rollerball (remaken är ett kapitel helt för sig själv). I huvudrollen ser vi muskelberget Arnold Schwarzenegger och han passar utmärkt in i filmen. Det är en ganska stereotypisk betraktning av hjältepekoralet och den amerikanska frihetsdrömmen och faktiskt mycket underhållande! – 7/10
- Tommy Söderberg

Allan Quartermain and the Lost City of Gold – Richard Chamberlain och Sharon Stone repriserar sina roller I den här uppföljaren till King Solomons Mines från året tidigare. Man känner snabbt igen sig i filmen och den kantas av samma typ av äventyr och humor som gjorde första filmen så underhållande. Den här gången letar Allan Quartermain efter sin försvunna bror och hittar en mytomspunnen stad i guld. Snabbt kastas han och Jesse Hudson (Sharon Stone) in i stadens maktkamp och intrigerna kan börja. Inte fullt lika bra som ettan men fortfarande en klart underhållande film som håller att se om och om igen! James Earl Jones medverkar. – 7/10
- Tommy Söderberg

Max Payne – Intressanta premisser slarvas bort i en ganska intetsägande historia om en polis som är ute efter hämnd efter mordet på sin fru. Ärligt talat är jag, efter att filmen är slut, inte helt säker på vad det egentligen handlade om eller hur allting hänger ihop. Vem som egentligen var den största skurken eller om Max Payne verkligen fick den upprättelse han var ute efter. Det är osammanhängande och ganska rörigt berättat och inte i en positiv mening. Filmen bygger på ett TV-spel och det märks lite när man ser vilken mise-en-scène som finns i den. Vid flera tillfällen kan man helt klart se hur förlagan avspeglar sig i produktionen – på gott och ont kanske, det är visuellt framställt men ack så tråkigt. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Rallybrudar – Självklart finns rally med som en mycket viktigt ingrediens i den här filmen som ju handlar om att följa sina drömmar och inte låta sig nedslås av samhällets förutfattade normer om könsroller och liknande. Det är bra skådespeleri från de medverkande, som bland annat består av Eva Röse, Marie Robertsson, Claes Malmberg, Maria Lundkvist och Janne ”Loffe” Carlsson bara för att nämna några, men jag tycker inte att man riktigt lyckas fånga känslan av det sextiotal som filmen utspelar sig i. Det blir lite på låtsas och det är svårt att ta det på fullt allvar hela tiden. Bortser man från det så finns det helt klart en del komiska poänger i filmen som man både flinar åt och kanske till och med en och annan situation som man tar med sig i bagaget efter att filmen är slut. – 6/10
- Tommy Söderberg

Screamers: The Hunting – Jag skulle gissa att jag såg Screamers i samband med att den först gavs ut 1995 men den lämnade inga bestående intryck och jag hade väldigt få välbevarade minnen av den inför den här uppföljaren. Premisserna är lätt igenkänningsbara, en räddningspatrull som fått ett nödanrop från Sirius 6B och ger sig iväg för att söka efter överlevande. Självklart finns det någon i gänget som inser det oerhörda ekonomiska värdet i screamer-teknologin och medan han laddar ner hemligheterna i ett portabelt minns sätter han också igång maskinerna. Det är ganska blodiga och välgjorda effekter, men överlag känns det som en riktigt trött produktion som vill mer än vad den klarar av att leverera. Lance Henriksen medverkar och det är väl det som är den egentliga behållningen… – 4/10
- Tommy Söderberg

Maria Wern: Främmande Fågel – Det finns ett helt gäng böcker om Maria Wern skrivna av Anna Jansson och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte har en susning om hur många som är filmatiserade just nu. Det här är i alla fall en alldeles ny miniserie och det känns som en bra början på en ny våg av TV-underhållande deckare i stil med Beck och Wallander. I kort går det ut på att Maria Wern kommer tillbaka till sitt arbete som polis efter en längre tids sjukskrivning, vi får sedan ta del av allt fler detaljer om hennes föregående liv och målar på så sätt upp en egen bild av vad som hänt. Samtidigt börjar själva historien ta fart och Maria Wern, som är polisutredare får ta på sig att lösa fallet. Bra karaktärsutveckling med ett underhållande fall, men tafflig dialog och med en upplösning som blev en besvikelse. – 5/10
- Tommy Söderberg

Nims Island – Vad händer om man tar Pippi Långstrump, visserligen i något mer tillrättalagd version, och sätter henne på en öde ö. Ger henne några djur som bästa vänner, en pappa lika uppfinningsrik som McGyver och lika dedikerad till sin uppgift som självaste Robinson Kruse? Och om man sedan lägger till en äventyrshjälte skriven av en författare som knappast vågar gå utanför sin egen dörr (Jodie Foster) a la Sigourney Weaver i Copycat och inslag av Home Alone, där den lilla tjejen får chansen att försvara sitt hem mot en turistinvasion? Jo, man får en faktiskt ganska söt film även om den på pappret inte borde tilltala undertecknad nämnvärt. Visserligen kan jag inte förneka att Jodie Foster varit en favorit i åratal, men hennes senaste aktiviteter har kanske inte imponerat tillräckligt för att hon ska vara ett säkert kort längre. Här spelar hon dock ut hela sitt register och även om det här naturligtvis är en film som riktar sig till yngre åldrar lyckas hon göra rollen full rättvisa och faller inte i fällan att göra en schablonmässig karikatyr av det hon har att jobba med. En mycket underhållande film som ofta lockar till skratt! – 7/10
- Tommy Söderberg

Funny Games U.S. – Man känner igen sig genast i filmen då det, i princip, är fråga om en regelrätt karbonkopia av Michael Hanekes eget original (Funny Games) från 1997 – Scen för scen, nästan replik för replik. Varför samma regissör som redan gjort en mästerlig film väljer att göra om den, visserligen på engelska och med amerikanska skådespelare, är lite märkligt. Men för en gång skull görs filmen nästan full rättvisa även i detta format. Naomi Watts är en mycket skicklig skådespelerska som gör rollen som Ann full rättvisa och de andra skådespelarna skäms inte heller för sig. De har mycket att leva upp till med originalet som referenspunkt men jag tycker att det fungerar mycket bra på alla punkter. Några små petitesser som kanske inte ens går att klä i ord är allt jag kunde finna till filmens nackdel och då jämför jag endast med originalet. Ser man det i stort är det här fortfarande en oerhört kraftfull film och bland det absolut bästa jag sett någonsin i genren! – 10/10
- Tommy Söderberg

The Crippled Masters – Det här är en lite speciell rulle, även om själva handlingen är lika platt och intetsägande som den brukar vara i den här typen av kung-fu filmer. Den har nämligen det gemensamt med Tod Brownings Freaks att man använde sig av riktiga ”freaks” för filmen! Detta gör det delvis mycket intressantare, men också lite motbjudande. Bortser man från detta faktum är filmen ganska ordinär men trots allt ganska underhållande i sin koreografi och bör åtminstone finnas i referensramen för fans av genren!
– 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

The Octagon – Det här är en av mina favoritfilmer som jag har sett många många gånger! Jag vet inte riktigt vad det är som tilltalar mig så mycket för om sanningen ska fram är det faktiskt en ganska tunn historia om två adoptivbröder, där den ena (Chuck Norris) väljer den smala vägen, medan den andra (Tadishi Yamashita) satsar på en lukrativ rörelse genom att utbilda terrorister i martial arts. Vi känner igen upplägget från ett otal andra filmer, Chucken spårar upp skurkarna och tar sig an att på egen hand förgöra verksamheten. En efter en besegrar han ligans slagskämpar och ninjor tills han slutligen står öga mot öga med sin adoptivbror. Lee Van Cleef medverkar. – 9/10
- Tommy Söderberg

King Solomons Mines – Myten om kung Salomons skatt torde ha lockat historieberättare att förtälja oändligt många historier genom årens lopp och den här filmen, signerad J. Lee Thompson, med Richard Chamberlain som Allen Quartermain och Sharon Stone i huvudrollerna är heller inte den första filmatiseringen av Haggards bok på ämnet. Men oavsett hur många filmatiseringar som kom före den här eller hur många berättelser det finns är det här en mycket underhållande film som inte tar sig själv på allt för stort allvar. Man driver friskt med hjälteparollerna även om man också väver in allvarsamma ämnen som urbefolkningens rättigheter och att man inte ska vara girigare än vad man behöver. Den kom bara några år efter Raiders of the Lost Ark och det är svårt att inte konstatera likheter mellan Indiana Jones och Allen Quartermain. Här är humorn befriande och balanserar precis på gränsen mot trams. Gränsen överskrids dock aldrig och resultatet blir en mycket underhållande film som man kan se om och om igen utan att tröttna! – 9/10
- Tommy Söderberg

The Stendahl Syndrome – När jag såg den här i samband med att den först släptes på den svenska marknaden i form av en VHS-kassett var jag helt tagen redan innan förtexterna ebbat ut. När jag såg om den några år senare var jag väl inte lika lättflirtad men visst tusan är det här en bra film! Man kan helt enkelt inte komma över de visuella sinnesstämningarna som gestaltar Stendahlssyndromet är hur vackra som helst och det betyder mycket i den här filmen. Det betyder såklart inte att den övriga handlingen är eftersatt på något sätt utan bara att vi, som följt Mäster Argentos karriär vant oss vid en lägstanivå som i sig är mycket hög. Det är en våldsam historia om jakten på en mördare som utspelar, tack vare syndromet, i en verklighet där man inte kan vara helt säker på vad som verkligen händer och vad som är en illusion. – 8/10
- Tommy Söderberg

Blue Eyes of the Broken Doll – På många sätt en klassisk giallo även om en sådan, enligt de flesta definitioner ska komma från Italien och inte Spanien som här. Bildspråket är estetiskt tilltalande och de enkla melodislingorna, som är så typiska för genren funkar hur bra som helst. Kanske är historien lite för komplicerad med lite för många lösa ändar för min smak. Jag menar, visst gillar jag när man lockas på villospår av alla möjliga konstiga ledtrådar men här blir det liksom lite rörigt. Det är många intressanta karaktärer och många intressanta intriger dem emellan, men det blir som sagt lite mycket av det. Det spretar åt alla håll liksom. Morden är för övrigt snygga även om blodsfärgen inte riktigt är det rätta, man känner dock igen estetiken och gillar man gialli, lär man komma bra överens även med den här. – 6/10
- Tommy Söderberg

Deep Throat aka Långt Ner i Halsen – Precis som man konstaterar på omslaget till Studio S Entertainments nya utgåva av Deep Throat, så är det här sannerligen en film som nästan varje vuxen människa känner till eller åtminstone har hört talas om. Med det i bakhuvudet kanske vi ska vara tacksamma för kulturgärningen att äntligen få enkel tillgång till filmen, och möjligheten att skapa sig en egen uppfattning för oss som faktiskt ännu inte sett den. Handlingen är enkel även om det tar en stund att komma till pudelns kärna så att säga. Linda Lovelace, som också är ett namn nästan alla vuxna människor känner igen, kan inte få orgasm. Hon njuter visserligen av sex, men saknar det där lilla extra. Efter diverse experiment går hon slutligen till doktorn, som konstaterar att hon faktiskt saknar klitoris – åtminstone en normal placering av en dylik. Hennes sitter nämligen långt ned i halsen varvid hon behöver ägna sig åt helt andra aktiviteter än de vaginala som hittills utgjort merparten. Lite humor finns emellanåt, men på det hela taget finner jag det ganska bedrövligt. De pornografiska kvalitéerna är heller inget att hurra för även om jag finner det en smula ovanligt för tidsperioden med rakade underliv och analsex. Jag är förvisso ingen expert på området men ett par har man ju sett.
- Tommy Söderberg

The Fanglys – Att man inte ska döma filmen efter omslaget är naturligtvis ett axiom, men likväl händer det att man får för sig att filmen är på ett visst sätt enbart baserat på omslagsgrafiken. I det här fallet hade jag förväntat mig en maffig skräckfilm även om den av olika skäl troligen skulle vara gjord med en väldigt lite budget. På några punkter fick jag rätt, filmen verkar onekligen gjord med mindre pengar än vad jag har i lön, och jag räknar mig inte till de högavlönade i samhället, och skräck var det också. Men det första epitetet – maffigt, är det verkligen inte. En ganska fånig historia som endast överträffas av de taffliga skådisarna och det katastrofala sminkjobbet. Totalt sett en ganska meningslös film som tyvärr verkar ta sig själv på lite för stort allvar också. Jag säger inte att det är pretentiöst eller så, men lite mer glimten i ögat hade nog filmen mått bra av. – 2/10
- Tommy Söderberg

Against the Dark – Jag är absolut inget stort fan av Steven Seagal, men av någon anledning brukar jag se hans filmer ändå. Ibland rent av med förtjusning även om det tillhör undantagen att jag finner det jag ser riktigt bra och filmerna blir, med handen på hjärtat, faktiskt bara sämre och sämre. Nåja, det var i alla fall roligt att se honom som vampyrjägare i den här filmen även om vampyrerna knappast kan kallas för vampyrer. Det är med frågan om en zombieliknande smitta som gör att de infekterade trånar efter blod att livnära sig på. I filmen nämner man mutanter som beskrivning och det passar egentligen mycket bättre eftersom det också finna olika typer av dessa vampyrer, de utvecklas alltså från att först bara vara blodtörstiga bestar till tänkande och rationella varelser. Allt som allt en ganska intetsägande film, men kan vara av intresse för fanatiska fans av genren och/eller Steven Seagal. – 3/10
- Tommy Söderberg

Blindness – Jag förstår inte riktigt poängen med den här filmen, för det känns som om det borde ligga någon sensmoral eller kontenta gömd någonstans. Gör det inte det blir filmen än mer meningslös eftersom den idogt brister i logiken. Skådespelarinsatserna är inte urusla, men ingen är särskilt trovärdig som blind och det drar ju ner intrycket en hel del. Miljöerna är däremot bra även om man gärna skulle ha velat ha lite mer kött på benen orsakerna till at det ser ut som det gör. Det är förödelse överallt vilket naturligtvis kan relateras till människornas sjukdomstillstånd men man kan fråga sig varför regeringen sköter saken på det sätt som de gör? Allt som allt för många lösa trådar, och trådar som inte är särskilt intressanta att filosofera kring i efterhand heller, annars hade det nog kunnat funka. – 5/10
- Tommy Söderberg

Babylon A.D. – Vin Diesel tillhör väl inte de där skådisarna som lyckas leverera mest djup till sina karaktärer och det här är inget undantag. Dock måste jag säga att filmen blir mer och mer underhållande för varje minut som går, kanske i och med att mängden science fiction ökar och att filmen står ut mer och mer från träsket av dussinactionfilmer. Grundtanken för hur allt kommer att sluta är väl inte särskilt långsökt, men det finns ändock små detaljer man blir fundersam över och ibland slår till och med tvivlen till och man undrar om man egentligen var så smart som man först trodde. Allt som allt en underhållande actionfilm för stunden även om det ingalunda handlar om det mest välgjorda som skådats. En del actionscener är så röriga att man knappt kan urskilja vad som händer och det är ju inget gott tecken. – 5/10
- Tommy Söderberg

Ravenswood – Filmen bjuder väl på pappret på intressanta premisser och maktkamper mellan två män är ganska uppenbar om man läser handlingen. Den går ungefär ut på att ett yngre par tar sin tillflykt till ett ödsligt beläget hus där de tar husägaren som gisslan, efterhand avslöjas dock att han har egna hemligheter att ruva på. Tyvärr kändes inte som om det blev varken hackat eller malt och karaktärerna, med undantag för den manliga rånaren, som kunde ha varit riktigt intressanta blir liksom bara allt för platta och tråkiga. Den manliga rånaren är ännu värre, det finns liksom bara en fasad av honom, under skalet finns det inget som helst djup. Slutet, som hela filmen egentligen bygger på, är inte särskilt överraskande och den Mind Control, från antingen det ena eller andra hållet som man hade räknat med, uteblir i princip helt. Funkar som tidsfördriv om man har ett par timmar över, men kanske inte annars. – 4/10
- Tommy Söderberg

Passengers – Jag kan inte hjälpa det men det känns som om jag sett den här filmen tidigare. Jag menar naturligtvis inte exakt samma men en med liknande upplägg och som fokuserar på efterdyningarna av en flygolycka. Jag kan inte sätta fingret på det, men upplägget känns onekligen bekant. Hur som helst så går filmen ut på att den unga psykologen Claire Summers ska genomföra terapi med de få överlevande i en flygkrasch, mystiska saker inträffar och det verkar som om de överlevande försvinner en efter en. Hela filmen bygger på en massiv twist, som faktiskt överraskade mig en smula och som tydliggjordes bara några minuter innan själva avslöjandet. Vi har sett samma twist tidigare, men jag vill inte avslöja i vilken film då själva vetskapen skulle förta den enda poängen med att se filmen. I en liten roll hittar vi förresten David Morse.
– 6/10
- Tommy Söderberg

Asylum (2008) – Vad händer om man tar Freddy Kruger och blandar upp honom med ett mentalsjukhus, lägger till en gnutta Hellraiser och kanske toppar med en aning fredagen den trettonde? Svaret är naturligtvis Asylum, som inte bjuder på några direkta nyheter och som har ett ganska tjatigt upplägg. Spänningen är i princip helt frånvarande och den förutsägbara, och rent ut sagt många gånger korkade, historien blir faktiskt ganska irriterande efter ett tag och det är uppenbart att man underskattat publiken. Skådespelarna som till en början är riktigt usla bättrar sig dock och vill man se precis allt som finns att se i genren kan man väl se även den här – annars kan man lika gärna hoppa över den! – 4/10
- Tommy Söderberg

Batman: The Dark Knight – Det här var en film som många hade bestämt sig för var genialisk långt innan den hade premiär. Åtminstone delvis berodde detta på Heath Ledgers, som alltså spelar Jokern, tragiska bortgång. Själv intog jag en nästan motsatt ståndpunkt, jag börjar tvivla på filmen, kanske delvis på den hype som rådde men också beroende på att jag var en av de få recensenter som inte gillade Batman Begins något nämnvärt. Skulle jag då fått äta upp mina ord och skulle de som förespråkade Heath Ledgers briljans få rätt? Nja… Jag fann väl inte filmen vara något mästerverk direkt, även om den var betydligt bättre än Batman Begins. Batman var denna gång inte lika tydligt placerad i verkligheten och serietidningskänslan kom fram betydligt bättre. Handlingen var väl inte någon större höjdare och faktum är att jag tyckte det var ganska slarvigt berättat många gånger – godkänt men inte mer! Heath Ledger då? Var han lika genial i sin rollgestaltning som ”alla” andra tyckte? Låt mig säga så här.. Han var helt klart filmens höjdpunkt även om jag nog fortfarande tycker att hans tragiska bortgång gjort att hans popularitet i rollen skjutit mer i höjden än vad den borde ha gjort. Han är riktigt bra, men mer än så blir det inte. – 6/10
- Tommy Söderberg

Låt den Rätte Komma In – Få svenska filmer, och då särskilt de som involverar vampyrer i en eller annan form, har rönt sån uppståndelse som den här filmen. Men trots vampyrismen är det ingen regalrätt skräckfilm utan snarare en film om mobbing och utanförskap. Som sådan är den också bra och man kan lämna utanför de blodtörstiga ingredienserna om man så skulle vilja. Men är den värd all den positiva kritik som den fått? Nja, det tycker jag väl inte. Den blir visserligen bättre och mer spännande ju längre filmen går men förutom den sega inledningen finns det en hel del man retar sig på också. En del av skådespelarna är bedrövliga och vissa delar av handlingen är bara alldeles för plump. En ojämn film med andra ord! Dock vill jag rekommendera den för sina kvalitéer angående utanförskap och kanske för den unga kärlek som också behandlas. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Kautokeino: Upproret - Tydligen så bygger filmen på en verklig händelse och som sådan är den naturligtvis extra intressant i vanlig ordning. Några skådespelare känns igen, men Mikael Persbrandt i spetsen, men på det hela taget är det relativt okända ansikten för mig. Jag ser inte detta som något negativt – snarare tvärtom och kanske framförallt då mycket av dialogen sker på samiska som få av oss är särskilt bevandrade med. Själva handlingen som sådan är inte helt olik Bo Widerbergs mästerliga Ådalen 31 även om det finns en hel del kopplingar till olika indianfilmer också. Att sälja sprit till urinnevånare, oavsett om man kallar det för eldvatten eller något annat är väl inte helt ovanligt i de sammanhangen. Dock finner jag filmen lite väl seg för sitt eget bästa och är man inte intresserad ur en mer historisk prägel finns det inte så mycket poänger i den. Historien är ganska förutsägbar och klyshig och intresset för filmen minskar undan för undan ju närmare slutet man kommer. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

 

The Mutant Chronicles - På pappret en ganska underhållande historia och lägger man också till att Ron Perlman medverkar borde ju succén, eller åtminstone framgången, vara ett faktum. Tyvärr känns det dock som om man hamnar i vilken Dussinaction/Science Fiction/Fantasyfilm som helst och det svävar hela tiden en känsla av att det faktiskt är inspelat i en studio och inte i de ruiner filmen utspelar sig i. Det är fortfarande underhållande men det där lilla extra som måste till för att filmen ska höja sig över sina konkurrenter saknas. I mångt och mycket är det alltså effekterna som drar ner filmen då de många gånger är riktigt dåliga. 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

Vacancy 2: The First Cut - Det här är en uppföljare som utspelar sig för första filmen. Direkt när jag hörde talas om den ifrågasatte jag huruvida man skulle kunna få den här lika intressant och spännande utan att för den delen upprepa samma sak som man redan visat. Och faktum är, den här skiljer sig faktiskt lite grand från första filmen även om det egentligen är lite av samma upplägg. Istället för att fokusera på offrens skräck, även om detta också finns med som en liten ingrediens, så ser vi förloppet ur förövarnas synvinkel. Det är ett grepp som jag tyvker funkade hyfsat i Hostel 2 men här skapade det liksom aldrig någon egentligen spänning. Ok skådespeleri för genren men på det hela taget inget att hänga i julgranen. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

Mirrors – Skräckfilmer med speglar har alltid haft en lite speciell plats i mitt hjärta och i synnerhet sedan jag såg en episod ut Amazing Stories, betitlad Mirror Mirror, som fortfarande skrämmer skiten ur mig bara jag tänker på det. Den här är väl inte riktigt lika effektiv och efter första halvtimmen var jag måttligt imponerad. Lyckligtvis växer dock filmen i och med att mysteriet tätnar, man blir intresserad av vad som egentligen ligger bakom och hur upplösningen kommer att bli. Kiefer Sutherland, som spelar huvudrollen, har enligt min åsikt tappat rejält de senaste åren, men gör ändå ett stabilt intryck här. Han klarar av att spela en avdankad polis som kämpar mot sina alkoholproblem. I övrigt är kanske historien lite tunn och om man har sett Into the Mirror rymmer den kanske heller inte några rejäla överraskningar, men i brist på annat duger den. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

 

Hancock – Till en början utlovar den här att bli en riktigt underhållande historia om en superhjälte, tillika antihjälte. Även om historien känns uppenbart tunn är det tämligen underhållande och Will Smith passar perfekt in i rollen som alkoholiserad loser som råkar ha superkrafter. När vi kommer längre in i filmen ändrar den dock karaktär något. Istället för den slashas vi från början hör prata ovårdat och många gånger bete sig som ett egoistiskt svin börjar han förändras. Detta efter att ha räddat livet på en man som visat sig vara i PR-branschen och som är fast besluten att få Hancock omtyckt av allmänheten. Filmen tappar väl lite här men actionsekvenserna är fortfarande mycket välgjorda och underhållande, dessutom vill jag påstå att ett annat djup skapas i filmen, både i Will Smiths karaktär och i själva historien. Jag vill inte avslöja slutet, men nog finns där en hel del sentimentalitet där. – 7 /10
- Tommy Söderberg

 

 

Vampyrer – Svenska vampyrfilmer är man ju inte speciellt bortskämd med. Om det sedan beror på att de överlag håller en ganska låg standard eller om de faktiskt är väldigt få är en annan fråga. Här har man i alla fall försökt att skapa en annorlunda film som inte alls har några likheter med det vi normalt sett kallar vampyrfilm, förutom att de livnär sig på blod då förstås. Istället får vi följa en historia om två systrar, varav den ena vill lägga vampyrlivet på hyllan och försöka sig på ett normalt liv, medan den andra är helt tillfreds med sin tillvaro. Det blir mera av ett relationsdrama, med väldigt lite inblandning av de klassiska ingredienserna. Den är förvisso inte speciellt lång, bara strax över sjuttio minuter, så vill man se någonting annorlunda utan att offra särskilt mycket av sin tid kan man mycket väl se denna. Men kom ihåg att jag varnade för den… – 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

The Forbidden Kingdom – Ett klassiskt upplägg egentligen som vi har sett många många gånger förr. Den mobbade ynglingen drömmer sig bort till en annan värld där han själv får vara hjälten och stå upp emot det onda som försöker krossa allt som är värt att rädda. Roligt är att man för första gången parat ihop de mest kända kungfu-stjärnorna i filmbranschen – Jet Li och Jackie Chan och det blir en riktigt lyckad kombination. De fungerar bra tillsammans och Jackie Chans komiska talanger kommer väl till pass i rollen som den ständigt berusade ”Drunken Immortal” (en vink till Drunken Master där Jackie själv medverkar?). Mestadels känns det som om man befann sig i ett TV-spel och det säger jag i ordens positivaste betydelse, för jag gillar verkligen de sagoinspirerade miljöerna och själva sagan som utgör handlingen också (det finns också mängder av vinkar och referenser till olika spel och andra klassiska kungfu-filmer också för den delen). Det är förvisso en ganska svart eller vitaktig historia men den funkar i en film som denna där det viktigaste är att man ska bli underhållen av bländande action och innovativa fightingscener. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

 

Road Kill 2 aka Joyride 2: Dead Ahead – En av de mer lyckade uppföljarna jag har sett överhuvudtaget faktiskt. Inte för att jag hade första delen i speciellt färskt minne när jag såg denna men vissa detaljer hade åtminstone fastnat när man utsattes för dem igen. Men även om det här är en lyckad uppföljare och den faktiskt bjuder på en del spännande scener och en del ren och skär terror, lider den såklart av en del problem. Jag tycker skådespeleriet funkar tillfredställande även om jag stör mig å det grövsta på en del karaktärer (det är naturligtvis meningen att det ska vara enerverande) men logiken är emellanåt så svag att man undrar hur manusförfattarna egentligen tänkt när de skrev filmen. Visserligen ligger det lite i stilens – katt och råtta lekens, natur att förövaren vet allt om sin motståndare och kan följa minsta rörelse eller företeelse offret företar sig, men här känns det emellanåt lite överdrivet. Hur som helst tycker jag att detta är ett problem man kan leva med och således inte behöver lägga allt för stor vikt vid. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

 

Otis – På pappret skulle den här filmen egentligen kunnat vara hur bra som helst, men humoristiska intentioner förstör tyvärr vad som hade kunnat vara en riktigt stark och motbjudande film. Den behandlar en galning vid namn Otis, som kidnappar unga flickor, kallar dem för Kim och planerar att ta dem till studentbalen. Att Otis inte är riktigt normal är ganska uppenbart, men det handlar som synes inte bara om det faktum att han kidnappar unga flickor för att ha sex med dem, han är rejält efterbliven också eftersom han är i fyrtioårsåldern och knappast är i en situation där han ska ta någon flicka till balen. Men som sagt, det är alldeles för mycket komik i filmen för att den ska gå hem hos mig. Jag hade önskat mer terror i stil med den i smått genialiska Skrapbook, men man kan ju inte få allt. Dock måste jag, i motsatts till vad jag just skrev, betona att filmens allra mest underhållande scener faktiskt är bland de mest humoristiska – när Kims föräldrar (eller Riley som hon egentligen heter) utför en riktigt brutal hämnd, något av den brutalaste hämnd jag någonsin bevittnat på film faktiskt.– 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

Spiderwick – En tämligen underhållande fantasyfilm faktiskt. Att dess främsta målgrupp är barn har ingen större betydelse, fantasivarelserna ser bra ut och historien har det man förväntar sig av den. Det är en kamp mellan det goda och det onda och det finns till och med en underliggande sensmoral som i och för sig inte är så svår att räkna ut i förväg. Det finns också sentimentalitet som kan påverka ögonfukten om man är på det humöret. Dessutom ät det ett skapligt högt tempo och det blir aldrig långtråkigt. Gillar man fantasyfilm och familjeunderhållning bör man definitivt ges sig på att se den här. De allra yngsta kan förstås bli lite skrämda av det största monstret av dem alla – Mulgarath! Imponerar gör förresten den unge huvudrollsinnehavaren Freddie Highmore, som inte bara gör ett strålande jobb utan i dubbel upplaga då han spelar båda tvillingarna. En imponerande insats i de yngre tonåren (även om han ser betydligt yngre ut i rollerna). – 7/10
- Tommy Söderberg

Bloodrayne 2: The Vampire Chronicles – Jag tillhör dem som faktiskt gillade den första installationen i den här filmserien (kan man kalla två filmer för en filmserie?). Jag måste dock säga att allt som gjorde första filmen sevärd är som bortblåst här. Det är en fasansfullt seg film där skådespelarna verkar tävla om att spela över mest. Handlingen är så ointressant att det måste räknas som ett under att överhuvudtaget lyckas lida sig igenom hela. Däremot finns det några effekter som är anständiga, utan att för den skull vara någon form av referensverk i sammanhanget. Överlag en riktig skräpfilm… – 3/10
- Tommy Söderberg

 

 

Iron Man – Man får väl säga att det här är ytterliggare en i raden av seriehjältefilmer och man känner igen upplägget även om jag aldrig läst ett enda äventyr med den här hjälten. Det är kanske lite långsammare tempo än vad man är van vid, och då menar jag inte att det inte är en actionrökare, för jag gillar verkligen actionscenerna i den. Nej, jag tänker snarare på att det tar ett bra tag för storyn att utvecklas och man ges möjlighet att lära känna karaktärerna bättre än vad som normalt är brukligt i den här typen av film. Det är inte bara superkrafter och sedan pang på a la Fantastic Four utan en långsam process mot ett, förvisso förutsägbart, slutmål. Miljöerna är minst sagt högteknologiska, vilket är ganska naturligt då filmens huvudperson är någon form av tekniskt underbarn. Jag gillar det här, och dessutom ä det skönt att slippa tänka för en gångs skull. Det här är en film man kan slappna av och se utan att det gör något om det är några logiska misstag i manuset eller inte. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Prom Night (2008) – En film som knappast står för något nytt och revolutionerande. Inte för att det handlar om en nyinspelning av en i slasher-sammanhang klassisk film, eller för att jag för den delen älskar den filmen, utan för att det helt enkelt inte finns något nytt att finna i den här rullen. Den har ett standardiserat upplägg och bildspråket är så förutsägbart att det aldrig blir särkilt spännande heller. Att mördaren är känd för oss tittare (och för filmens karaktärer också för den delen) drar ner det en smula för min del. Det är förvisso inget ovanligt att det förhåller sig på det sättet, men den här filmens upplägg kanske hade tjänat på en mer okänd mördare. Allt som allt en ganska tam film, utan några speciellt häpnadsväckande mordsekvenser, men med en avslutande kvart som åtminstone lyfter betyg ett pinnhål! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Flightplan – Vore det inte för Jodie Foster skulle den här filmen troligen gå helt obemärkt förbi. Visst finns det delar av den som är riktigt bra utan hennes insats men de är lätt räknade. Resten av filmen känns alltför stöpt i samma standardiserade mall som så många andra actionthrillrar nuförtiden, där verkligheten eller förståndet hos huvudpersonen ifrågasätts. Detta funkar bra fram till ungefär halva filmen när det ställs bortom allt tvivel hur sanningen verkligen ser ut och vad som kommer att hända under filmens återstående del. Man hoppas in i det längsta att man ska ha fel och att filmskaparna ska lyckas överlista tittaren. Så blir dock inte fallet. En eloge skall ges till filmskaparna för att man vågade referera till det känsliga ämnet 9/11!
– 6/10
- Tommy Söderberg

 

7 Days to Live – En tämligen effektiv rysare som innehåller spår av till exempel The Shining, Poltergeist och kanske The Amityville Horror också! Amanda Plummer, som spelar en av huvudrollerna, gör ett bra jobb och då speciellt när hon ska åskådliggöra galenskap. Det är nämligen länge inte helt klart om det handlar om galenskap, då många av de klassiska detaljerna finns med: ett förlorat barn, ett rämnande förhållande, en ny plats och ett försök till en ny start i livet trots motgångarna, eller en mer traditionell spökhistoria. Resultatet blir att man hålls på halster och spänningen är faktiskt större än vad som vanligtvis är fallet. Även Sean Pertwee gör ett bra jobb som make och deras samspel när de illustrerar det förfallande förhållandet är strålande och det är kanske däri mycket av behållningen ligger – karaktärer som är helt och hållet trovärdiga vilket inte är så där jättevanligt i avdelningen filmer om hemsökta hus. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Terror Train – En film som jag såg för första gången helt nyligen. En klassiker säger kanske någon och jag kan väl till viss del hålla med om att det här är en film som man borde ha sett om man är intresserad av slashers från guldåldern – åttiotalet! Det innebär inte att det här tillhör en av pärlorna från den tiden, tvärtom finner jag den bland de segare filmerna faktiskt och det är heller inga större problem att räkna ut vem mördaren är. Men det är kanske det som är grejen att filmen, även om inte sker på ett bra sätt, försöker dölja identitet istället för att redan från början låta oss ta del av vad som verkligen händer. Detta har säkert sin grund och botten i att man vill skapa en stämning men det lyckas inte fullt ut. Till filmens försvar bör nämnas att det pågår en maskerad ombord på tåget och gästerna, som självklart är studenter, är i de allra flesta fall maskerade. Detta gör ju så klart att man får möjligheter till viss spänning då man alltig kan vara säker på vem som befinner sig under masken. För övrigt är det ju alltid kul att se Jamie Lee Curtis och hon gör faktiskt en riktigt bra prestation i denna!
– 6/10
- Tommy Söderberg

 

Altered – En ganska märklig upplevelse egentligen, inte för att den utmärker sig på något speciellt sätt överhuvudtaget egentligen, utan snarare för att den är och nosar lite inom alla möjliga stilar. Grundidén handlar om några killar som fångar en utomjording som de håller fången och fastkedjad, men som sedermera kommer loss och eftersom dess natur verkar vara ondskefull och mäktig försöker den göra processen kort med sina fångvaktare. Där finns lite Science Fiction, men är också uppblandad med rejält blodiga effekter som faktiskt ser riktigt bra ut. Dessa effekter kan i och för sig också härledas till mer komisk splatterfilm, medan delar av skådespeleriet är mer traditionellt komiskt – utan att för den skull allt behöver falla i den kategorin. Allt som allt en underhållande rulle för stunden, men något för ojämn för att nå någon av de högre höjderna. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Nighthawks – Av någon anledning hade jag tills helt nyligen missat den här. Inte för att jag är något större fan av Sylvester Stallones alla filmer, men jag har däremot en bakgrund som stort fan av Rutger Hauer, som ju spelar skurken, sedan hans definitiva genombrott med liftaren 1986. Men det här var inte någon av hans bästa prestationer, och definitivt inte Stallones bästa heller, han verkar göra en poäng av att behålla samma ansiktsuttryck genom hela filmen och inget kan få honom att ändra på detta heller oavsett vilka tragedier som inträffar. En katt och råtta lek mellan terrorist och polis utlovas om man läser handlingen och det är väl förvisso sant men det blir en medioker sådan som möjligen duger för en stunds förströelse, men utan att lämna några bestående intryck. Intressant är att återse min gamle favorit Persis Khambatta i en liten roll som terroristens medhjälpare och Joe Spinell (Maniac) som polischef. Jag undrar förresten inte om det inte är han som är den bästa skådisen här… – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Rise – Det här börjar väldigt intressant! En historia om någon form av sekt som verkar hänge sig åt bisarra ritualer och blodsoffer men som sedermera visar sig vara vampyrer. Tyvärr tappar man intresset för filmen när det står klart att så är fallet och ett idogt användande av klichéer sätter igång. Det är kul att se Lucy Liu, som spelar huvudrollen, i en vampyrfilm men kunde man inte försökt vara lite originellare? En hämnande vampyr har vi sett förr, själva grunden ligger inte speciellt långt från den betydligt bättre och mer actionladdade Blade – en hämnare som hämnas på vampyrerna trots att han/hon faktiskt är, åtminstone delvis, en av dem. 5/10
- Tommy Söderberg

The Objecive – Precis efter att ha sett den här måste jag erkänna att jag fortfarande inte har någon aning om vad som faktiskt hände i filmen. Det börjar med några soldater som ska ta sig över en öken och upp i några berg för att söka rätt på en man vid namn Mohammed. Något oförklarligt händer dem och antingen ser de syner och hallucinerar som bara den eller så blir de attackerade av utomjordingar eller liknande. I vilket fall som helst så ges ingen rationell förklaring till vad som verkligen hände dem och förutom ett slut som minst sagt är öppet förtolkningar har jag faktiskt ingen aning… Dessutom kunde resan ha varit betydligt intressantare då jag finner allt som händer, även om det inte är så mycket, totalt ointressant. De få saker som skulle kunna utvecklats för att få en intressantare historia lämnas därhän och istället hänges tiden åt... oförklarligheter. Nä, det här var inget för mig! – 2/10
- Tommy Söderberg

Gabriel – Jag gillar verkligen den här filmens grundidé, att ärkeänglar slåss mot de fallna ekvivalenterna i en kamp på liv och död. Det har jag i och för sig gjort ända sedan jag första såg The Prophecy (som av någon anledning fick titeln God’s Army i Europa) så historien är ingalunda ny. Det man har gjort här är snarare att modernisera änglarna och förvandlat dem till någon futuristisk tolkning där de både svär som borstbindare och för den delen tycks ha tappat tron totalt. Man har också förlagt handlingen till skärselden, platsen där domen om de dödas öde ännu inte fallit, men jag tycker nog att det kunde ha varit vilken stad i syndens näste som helst. Vad jag inte gillar är däremot utförandet, det är tämligen oengagerade skådespelarinsatser, manuset lämnar en hel del att önska och bildspråket är emellanåt så amatörmässigt att det nästan blir löjigt. Det är nästan omöjligt att låta bli att reta sig på det. Nej, det här var ingen film för mig! – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Wanted (2008) – Innehåller allt som en cool actionfilm ska innehålla och dessutom med en historia som är grundad i en fantasyhistoria. Det kunde ha blivit hur bra som helst och är det också stora delar av filmen, men när slutet nalkas blir det lite för mycket av det goda. Det blir lite väl mycket twists och hemligheter som avslöjas utan att det egentligen är riktigt motiverat. Att mycket av det som filmen går ut på är fullständigt ologiskt (som att skruva en kula runt ett hinder och ändå träffa mitt i prick) gör inte så mycket, det blir en del av filmens charm och trots sin bristande logik blir det trots allt ganska trovärdigt! Det är kul med en hemlig organisation av lönnmördare med en tusenårig historia, där man lärt sig att bemästra några av fysikens lagar. Visuellt påminner det väl lite om The Matrix kanske, fast med glimten i ögat. – 7/10
- Tommy Söderberg

Waz – Ytterliggare en i raden av filmer som på ett eller annat sätt försöker haka på succén med Saw. Den här kommer inte i närheten på något sått, men oavsett kvaliteten så har man åtminstone försökt baka in en hämndhistoria med tortyr som huvudingrediens. I huvudrollen ser vi vår egen Stellan Skarsgård som halvt avdankad polis som tillsammans med rookien Helen (Melissa George) försöker lösa fallet. En ganska standardiserad kriminalhistoria egentligen, fast med ett par saker som troligen är tänkta att sticka ut från mängden. Jag tycker inte det lyckas men visst kan man lägga en stund av sitt liv på filmen om man inte har något annat för sig. – 4/10
- Tommy Söderberg

Bridge to Terabithia – Det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Mina tankar gick mer i linje med en traditionell fantasyhistoria där man hittar en förtrollad värld alldeles runt kröken. Detta är väl förvisso till viss del vad som händer men det är betydligt mer uppenbart att det handlar om egna fantasier än vad jag hade föreställt mig. Dessutom finns det betydligt allvarligare teman i filmen, och då menar jag inte de uppenbara fall av mobbing och översitteri som allt för ofta hör skolmiljön till, utan hur man hanterar döden av en nära vän. Allt som allt finner jag det här vara en gripande film med mycket hjärta och som sådan måste den få något lite extra plusbetyg. Den är också tämligen välgjord och de fantasier som ungdomarna frambringar är verklighetstroget utförda och kan nog vara ganska skrämmande för de allra yngsta. – 6/10
- Tommy Söderberg

Johan Glans: World Tour of Skåne – Det är inte utan att jag faktiskt blev lite besviken på den här när jag såg den. Inte för att humorn saknas eller för att jag inte uppskattar Johan Glans, han är helt klart en av Sveriges roligaste män. Nä, min besvikelse bestod snarast över spellängden på DVDn och att det faktiskt inte handlar om någon ”world tour” överhuvudtaget. En standup rutin är vad vi bjuds på och den ligger på ungefär en timme. Det kanske ä vad man klarar av, jag vet inte men jag skulle nog vilja ha mer material när utgåvan har en sån titel. Så efter avdrag för längden, tillägg för humorn så hamnar den här på ett betyg av… 7/10
- Tommy Söderberg

The Golden Compass – En ganska underhållande, om än barnvänlig, fantasyhistoria. Problemet med den är att det inte är speciellt tydligt vad den egentligen handlar om. Visst finns det en övergripande historia, men det är också mycket bakgrundsfakta som skulle vara intressant att ta del av som helt enkelt utelämnas. Karaktärerna ges inte möjlighet till det djup de skulle kunna innehålla etc. vilket gör att filmen trots allt blir lite ointressant och seg på sina ställen trots att det faktiskt händer väldigt mycket. Visuellt fungerar filmen mycket bra, och även om allt inte ser tipp topp ut så gör det ingenting och man kommer också undan med en del på grund av sin tänka målgrupp. Djuren är gulliga och det är kanske bättre än att de ser helt realistiska ut i alla vinklar. Tyvärr blir det också ett äventyr utan något egentligt slut, det insinueras förstås en fortsättning och vill man veta mer får man nog helt enkelt förlita sig på en uppföljare. Detta drar ned betyget något men det är fortfarande en klart underhållande film för stunden! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Beowulf (2007) – Jag måste säga att jag till en början var gruvligt besviken på hur filmen var animerad, kanske delvis beroende på att jag faktiskt inte alls var beredd på en animation. Jag hade inte läst på ordentligt helt enkelt. Historien är däremot en klassisk fantasyberättelse, kanske urverket i sammanhanget då den ursprungliga berättelsen skrevs redan för sisådär tusen år sedan, om dess exakta datering tvistar de lärde… Nåja, när man bara börjar vänja sig vid vad som visas rent visuellt blir också filmen bättre och man kan hitta en hel del metaforer i den. Inget som i sig är särskilt revolutionerande, men saker som att slåss mot sitt eget samvete eller girighet och makttörst blir uppenbara. Slutligen blir kanske var man vis och inser vad det är som egentligen betyder något i livet och detta något kanske inte alltid behöver innefatta makt och rikedom. Tar man den här filmen för vad den är, ett äventyr om en man som bekämpar ett monster, blir kung och sedan inser de verkliga värdena i livet och inser att det är en klassisk saga som berättas tycker jag faktiskt att den blev ganska underhållande till slut! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Devils Chair – Den första halvan av filmen visar sig vara något som är att betrakta som innovativt på ett eller annat sätt. Att filmen är brittisk märks ganska tydligt, även om det bara skulle vara för accenternas skull. Den innehåller en berättarröst som talar om för oss att vi kommer att få se en händelse som redan har inträffat, varvid vi får följa med till början av händelseförloppet. Det är en blodig händelse där gränsen mellan fantasi och verklighet, galenskap och psykologi ligger väldigt nära varandra. Man blir sugen på att få reda på mer även om filmen har den egenheten att bilden fryses var och varannan gång filmens huvudperson och berättare ska beskriva vad som händer. Det är faktiskt lite spännande och understundom synnerligen blodigt och obehagligt. Men så börjar andra halvan och alla självklara kvalitéer är som bortblåsta. Manuset blir korkat, man visat något tramsigt monster, skådespelarna spelar över som om de aldrig gjort annat och twist på twist avlöser varandra. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Invisible – Detta är den amerikanska motsvarigheten till svenska Den Osynlige från 2002 och den håller faktiskt hög standard både vad gäller skådespelarinsatser och story, trots att det är en nyinspelning. Nick Powell upptäcker plötsligt, efter att ha blivit attackerad och misshandlad av skolans värsting, att ingen längre kan se honom. Snart drar han slutsatsen att han belägenhet beror på att han svävar någonstans mellan liv och död på den plats där man gömt undan kroppen. Problemet är bara att han inte kan kommunicera med omvärlden och påtala sin prekära situation. Allt hopp för hans överlevnad vilar nu på axlarna på den som tror sig ha dödat honom… Karaktärerna är fylliga och någonstans i kulisserna utvecklas faktiskt en kärlekshistoria av det lite ovanligare slaget. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Solstice – Har man sett dansk/svenska Midsommer dröjer det inte länge innan man känner igen sig i den här. Jag vill inte påstå att det är en regelrätt karbonkopia, men premisserna är de samma, historien utspelar sig på, i princip, samma sätt och i flera fall har man inte ens brytt sig om att ändra namnen på karaktärerna till mer lämpliga för den amerikanska marknaden. Visst funkar väl både Christian och Sofie, men namnet Malin känns verkligen inte bra i sammanhanget. Sammanfattningsvis tycker jag att filmen var ganska seg och utan den nerv som förlagan trots allt hade. Skådespelarmässigt är det emellanåt ganska bedrövligt även om en eller ett par av dem lyckas förmedla någon form av trovärdighet vid ett par tillfällen. – 5/10
- Tommy Söderberg