Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

My Monster – Jag var grymt imponerad av Ronny Carlssons första film i den här sviten – Video Geisteskrank (kan man räkna två filmer som en svit?) och hade således höga förhoppningar om den här. Tyvärr är den lite för märklig för min smak, den är grymt välgjord på det konstnärliga planet och man har sannerligen inte sparat på krutet när det gäller det visuella. Den som har sett kultfilmen Begotten eller I Never Left the White Room, en film som jag vet är en av Ronnys stora inspirationskällor, vet vad jag talar om, det är konstiga färger, eller total avsaknad av färger eller något annat som bara ser udda ut. Jag tycker formen förstör filmen lite grand, samtidigt är ju filmen formen. För utan ytterligheterna i den visuella framställningen hade det inte fungerat överhuvudtaget. Historien är en lös fortsättning på Video Geisteskrank och även denna gång lite kuslig ibland, men greppar inte tag i mig på samma sätt, kanske för att det är en betydligt ”svårare” film. Även denna finns med på samlingsdvdn Experimental Films Through the Lens of a Shitty Camcorder. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Alone in the Dark 2 – Först av allt måste vi konstatera att den här filmen inte har någonting överhuvudtaget att göra med filmen betitlad Alone in the Dark från 2005 som jag skrev om för ett tag sen. Det filmerna har gemensamt är att Uwe Boll står som producent till den här och regisserade den förra och att omslagsbilderna är ganska lika, och så titeln förstås. Dock handlar den här inte om någonting som ens påminner om det som ettan gick ut på, det är ingen actionfilm som den första filmen försökte vara, utan kretsar istället kring det ockulta. Någonstans, någon gång förr i tiden lyckades en häxa förstå hemligheten bakom evigt liv och nu flyr människor omkring för att en mystisk dolk fortfarande innehåller hennes essens eller vad man ska säga. Jag tycker inte att historien i sig är något att anmärka på men det känns lite märkligt att göra en uppföljare som handlar om något helt annat och om man ska vara riktigt ärlig kanske det är lite rörigt berättat. Skådespelarna är inget vidare, men jag står ut med dem och flera av dem har väl någon form av kultstatus idag, Danny Trejo, Lance Henriksen och Michael Paré för att nämna några. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Cradle Will Fall aka Baby Blues – De senaste åren har det kommit några filmen med mordiska barn i centrum, The Children och Eden Lake inte minst. Det finns också en hel serie filmer – Children of the Corn, där barnen i första filmens första skede mördade sina föräldrar. Här är det tvärtom! På en isolerad gård hamnar mamman till fyra barn plötsligt i ett psykotiskt tillstånd och börjar att jaga sina egna barn runt farmen. Äldste sonen, som är i tioårsåldern gör så gott han kan för att skydda sina småsyskon från den mordiska mamman. Enkel handling eller hur? Det är dock mycket effektivt och efter att man betat av den något stela och långdragna inledningen blir det rejält imponerande. Jag hade inte väntat mig sådana känslor av filmen och jag hade sannerligen inte trott att den skulle generera en sådan klump i magen. Det är ingen extremfilm på något sätt, men mammans galenskap framställs på ett bra sätt och barnens skådespeleri finns det inget att klaga på heller. Det är riktigt rörande att se hur väl den tioårige sonen tar hand om sina småsyskon och det är inte svårt att förstå den frustration och rädsla han måste känna efter allt han är med om. Det enda jag har att klaga på är att det går lite fort fram i början av galenskapen och att det framåt slutet blir lite enkelt. Tyvärr drar också något sämre (och oinspirerat) skådespeleri från pappan ner betyget som annars kunde blivit riktigt högt. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Solomon Kane – Det här är en films om egentligen tillhör både actionfilmerna och de mörkare fantasyfilmerna. Den utspelar sig dock i en relativt realistisk verklighet och även om trolldomen är väsentlig för filmens handling förekommer den ganska sparsamt. Det finns en matinékänsla som redan under ingressen blir högst påtaglig, jag gillar i och för sig stilen men hade inte väntat mig riktigt den tonen i filmen. Skådespelarmässigt fungerar väl filmen hyfsat även om det inte finns några direkt utmärkande insatser att tala om. Max Von Sydow är väl förvisso alltid kul att se och han har fungerat väl som härskare eller kung allt sedan han gestaltade Kejsar Ming i filmen om Blixt Gordon från 1980. Hans roll här är dock väldigt liten och huvudrollen, som spelas av James Purefoy, är desto större. Jag kan inte klaga på honom heller men det känns lite som om man gjort det lite enkelt för sig. Hans karaktär är lite väl ytlig och enkel. Hjälten som egentligen inte vill slåss och har ett mycket mörkt förflutet med mycket död och förintelse omkring sig har vi sett förut. Detta gör också att filmens mittenparti blir lite långsamt, man gör en poäng av att Solomon inte vill slåss förrän han motiverats tillräckligt och då bryr han sig inte längre om hans själ hamnar i Helvetet! En blandning av både bra och dåliga effekter, som ser mer eller mindre datoranimerade ut gör dock att filmen slutar på ett stabilt betyg. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Flavia The Heretic – Det här är egentligen inte en nunsploitationfilm i ordets rätta bemärkelse. Smädelserna mot den kristna kyrkan är inte framstädande och några egentligen sexorgier förkommer inte heller. Nåja, det finns väl någon sekvens framåt slutet, men det är inte alls lika centralt som det annars brukar kunna vara i nunsploitation. Istället handlar filmen om Flavia som upptäcker världen omkring sig, om hur hon upplever att kvinnorna får stå tillbaka mot männen som har makten, både i samhället i stort och inom kyrkan. Ett kvinnoförtryck, där olika moraliska regler gäller olika för de båda könen, helt enkelt. Till slut får hon nog och slår följe med några muslimer som attackerar och hämnas på den värld som hon anser ha oförättat henne. Det är en mycket seriös film som inte skyler över något av det som visas med humor eller väljer att dölja sitt budskap i exhibitionistiska sexorgier. Det finns väl, som jag tidigare var inne på, några scener framåt slutet där några tuttar tittar fram och en och annan buske syns men mycket mer än så är det inte. Istället är det historien som berättas som berör och det är intressant att se hur Flavia förändras allt efter filmens gång. Allt efter som att hon förundras över människan grymhet och dubbelmoral desto galnare blir hon. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

2012: Doomsday – Det verkar som om det har gått lite inflation i undergångsfilmer de senaste åren och i synnerhet eftersom det mytomspunna året 2012 närmar sig med stormsteg. Roland Emmerich film 2012 har sågats längs fotknölarna, men jag tyckte den var rätt bra… Det kan man tyvärr inte säga om den här filmen som verkar ha hakat på trenden och egentligen inte berättar någon historia alls. Ja, det där är ju förstås en överdrift men faktum är att historien är så pass rörig att om den vore mer komplicerade skulle man inte kunna hänga med alls. Hur lät det där? Var det begripligt? Positivt med filmen är att man har valt att använda en helt annan infallsvinkel än de flesta katastroffilmer och det är delvis därför jag kallar det här för undergångsfilm också. Det som händer, och som utspelar sig i den vetenskapliga världen, är att jorden slutar rotera och därmed störs seismisk aktivitet och jordens undergång blir följden. På ett ungefär i alla fall, jag är inte helt säker på att jag har fått alla de vetenskapliga bitarna rätt, för filmen berättas som sagt lite klumpigt, och så är jag ju ingen expert på fysik heller. Den religiösa delen av filmen, dör det finns en sådan också, handlar om någon uråldrig spådom från de gamla mayaindianerna. Man hittar ett mystiskt kors mitt inne i en pyramid (ja, det finns ju pyramider i sydamerikansk kultur också), som vittnar om att kristna varit i området mycket tidigare än vad man tidigare trott. Hur som helst finns det en profetia som man måste uppfylla för att de apokalyptiska aktiviteterna ska avslutas. Ganska ospännande över lag och kanske bara av intresse för undergångsfilmsfanatiker! – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Mega Shark Vs. Giant Octopus – Man undrar ibland varför filmskaparna alltid måste överdriva varelsernas storlek när det kommer till många djurskräckfilmer. Här framgår det dock klart och tydligt vilka intentionen man har haft med storleken och man förväntar sig faktiskt till och med gigantiska visualiseringar av de båda djuren. Man förväntar sig att filmen ska ha glimten i ögat, åtminstone när det gäller djuren, och det har den! Det är hur kul som helst när den gigantiska bläckfisken attackerar oljeplattformar eller en hel armada av ubåtar eller när ett större flygplan plötsligt dras ned från luften av en jättelik haj som hoppar upp ur vattnet. Samma haj som senare attackerar Golden Gate bron… Skådespelarna är också klart över förväntan, med kultskådisen Lorenzo Lamas i spetsen. Inget som kommer att gå till historien kanske, men skådespelarkalibern brukar inte vara så hög i sådana här filmer ändå. Det som drar ner filmen, för initialt är den som sagt hur underhållande som helst, är att man gjort filmen lite väl enkel. Man får se samma sekvens av en simmande haj flera gången och slagsmålsscenerna mellan bläckfisken och hajen upprepas också. Överlag hade jag hoppats på att få se fler innovativa attacker av de båda djuren, men det glöms lite bort när filmen går ut på att försöka döda dem, eller i slutändan att försöka få dem att döda varandra. Överlag en kul film om man är ett fan av genren. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Video Geisteskrank – Så fort Ronny Carlsson har gjort en ny film så har jag försökt att införskaffa den fortast möjligt. Jag gillar uppfinningsrikedomen och ambitionen hos denna unga svenska filmare så när han släppte Video Geisteskrank på VHS visste jag ju förstås att den ska jag ha! Det visade sig finnas ett svalt intresse för den på detta, enligt vissa, ålderdomliga format, men jag är mycket stolt över mitt numrerade exemplar, ”nr 1” dessutom. Filmen är också tillgänglig på samlings-dvdn Experimental Films Through the Lens of a Shitty Camcorder som finns att köpa här! . Hur som helst så imponeras man av upphovsmannens kompetens när det gäller att skapa trollbindande ljud/bild relationer. Musiken och ljuden som återfinns i filmen ackompanjerar de grafiska bilderna på ett perfekt sätt! Stilmässigt har inspiration hämtas från stumfilmseran och det fungerar mycket bra! Det är mycket skaparglädje som smittar av sig när man ser filmen och jag gillar det här skarpt! Inspiration har förstås också tagits från de legendariska August Underground filmerna och det finns små kopplingar här och där som vittnar om detta. Men ska sanningen fram så finner jag den här kortfilmen klart intressantare än sina mer kända inspirationskällor! Det är riktigt spännande och faktiskt rent av otäckt att se på när filmens huvudperson tar sig an uppgiften att förlusta sig med våldsorgier på det kvinnliga offret. Filmens handling är nämligen lika enkel som genial. Vår huvudperson (spelad av Ronny själv) har en checklista på saker han ska göra och som börjar ”oskyldigt” nog med att döda en liftare, sedan att spy på två oskyldiga tjejer för att så småningom komma fram till den tortyr som offret utsätts för under den tid som filmen varar. Mördarens mask – i form av ett grishuvud är ett annat genidrag! Det är originellt och utmärker sig från mängden samtidigt som det faktiskt känns ganska rysligt. Det känns äkta på något vis och det är man ju sannerligen inte bortskämd med! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Death Hunt – Även om Studio S Entertainment planerar att släppa denna film på svensk utgåva det fjärde kvartalet i år är det ingalunda någon ny film. Jag såg den första gången under någon av de otaliga filmkvällar helt dedicerade åt Charles Bronson som jag hade i mina ungdomsår. Jag har alltid gillat den men nu var det några år sedan sist. Och något som aldrig slagit mig tidigare är faktiskt vilka likheter som egentligen finns med en annan kultförklarad film – nämligen First Blood. I både filmerna jagas en person som är expert på överlevnad under extrema former. Miljön i den här är visserligen vinterlandskapens Kanada till skillnad från den djungelliknande skog John Rambo tvingas kämpa i, men träden är många och kampen mellan den jagade Charles Bronson och jägaren Lee Marvin sker med ömsesidig respekt. Likaså finns det en samhällskritisk sida i filmen och hur utvecklingen fortskrider efter att jakten påbörjats, med belöning till den som fångar eller dödar den flyende trappern, som egentligen är helt oskyldig och bara gör det han verkligen måste för att överleva, som faktiskt är lite skrämmande. Tydligen ligger det en verklig händelse till grund för filmen och det skulle verkligen inte förvåna mig. Märkligare saker har ju hänt! Hur som helst så håller filmen bra fortfarande, det är charmig och maktkampen mellan de två huvudrollerna är bra. Jakten känns ärlig tills penninghungern lockat dn stora massan att delta i jakten. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Romber Stomper – Det var inte länge sedan jag såg American History X, som ”alla” verkar hylla till skyarna, för första gången. Jag har också skrivit om Pariah, som behandlar liknande teman och så var det dags för den här nu då – Romper Stomper! Den kom ut 1992, alltså några år före de andra filmerna och är en australiensk produktion med Russell Crowe i huvudrollen. Liksom de andra filmerna och andra skinhead-gäng-med-nazistiska-eller-rasistiska-förbilder, så är det ytligt sett en våldsam skildring av naket och brutalt våld. Fast här får jag inte riktigt grepp på det. Mitt i all våldsamhet verkar man vara lite rädd för att ha med det är göra också. Så fort någon viftar med ett skjutvapen verkar alla bli livrädda även om de varit beredda på att offra livet i sekunden innan. Att bli ihjälslagen med påkar, basbollträn eller knytnävar går alltså bra, men att dör för en kula är en annan femma – tydligen. Under denna yta hittar man dock, i vanlig ordning, ganska svaga karaktärer som egentligen är väldigt sköra individer innerst inne. De behöver sin grupp för att känna sig starka annars är det egentligen ingenting och ledargestalten förstår detta mer än någon annan och är den mest själviska av dem alla när det kommer till kritan. Jag får ett blandat intryck när jag ser filmen. Det känns som lite halvmesyr när det gäller det egentliga budskapet men hantverket är gott och både Russell Crowe och de andra skådespelarna gör ett bra jobb! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Vittnet – Egentligen inte en mycket bättre film än de senaste installationerna men med några punkter som gör att värdet höjs lite. Dels så är episoden centrerad kring något som jag personligen brinner lite extra för och det är få saker som får mig att bli så förbannad som människohandel och trafficking, svart arbetskraft från Baltikum osv. Själva historien är väl inte mer välskriven än vanligt men det märks att man försöker att knyta upp alla lösa trådar till den här omgångens sista film. Karaktärer skrivs ut och sällan har Wallander ensamhet och skörhet varit så påtaglig som här! Dessutom vågar man äntligen insinuera att Wallander faktiskt har en dotter, vilken man inte har fått hört talas om under hela säsongen. Man kunde väl begära en förklaring till varför hon försvann ur serien åtminstone? Att säga att hon flyttat till en annan stad eller liknande borde väl inte ha kunna varit så svårt? – 7/10 
- Tommy Söderberg

 

 

Alone in the Dark (2005) – Den här filmen verkar sannerligen inte ha så hög status bland filmälskare världen över och tittar man på databaser som IMDB ligger den placerad på en mindre smickrande lista över de sämsta filmerna genom tiderna. Uppriktigt talat förstår jag inte varför för jag tyckte den var rätt bra! Det handlar förstås om en film som bygger på ett TV-spel och enligt vad jag har förstått så har folk ännu svårare att acceptera differenser mellan dessa media än när det gäller filmer som baseras på litterära verk. Lägg också till att Uwe Boll står som regissör och han har ju inte hög status heller bland folk. Men jag tycker som sagt att filmen fungerar utmärkt, den är actionfylld och har hyggligt skådespeleri från de större namnen såsom Christian Slater och Stephen Dorff. Fast dessa behöver kanske å andra sida inte överdrivet med regi för att utföra sina roller på ett bra sätt. Jag gillar också handlingen, man har blandat in en uråldrig kultur som upptäckt en passage mellan den goda och den onda världen och sedan misslyckats med att stänga dörren i tid. De varelser som det insinueras att ha slunkit igenom öppningen gestaltas på ett bra sätt. De är förstås datoranimerade men inte dåliga på något sätt. Man har lyckats att lägga sig precis på gränsen till att inte visa för mycket men samtidigt inte dölja mer än vad man behöver. Nej, jag förstår inte kritiken, jag gillar det här! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Identity – En del filmer hör man ideligen mycket gott om men tar sig ändå aldrig tiden att se. Identity är en sådan, jag tror inte jag har hört någon säga något dåligt om den någonsin men ändå har jag valt att inte utforska den och bilda mig en egen uppfattning. Faran är ju förstås att man målar upp en uppfattningsnivå som filmen sedan inte klarar av att leverera och det tjänar ju ingen på. Man blir som åskådare besviken och det är inte rätt mot filmskaparen heller. Hur som helst tog jag mig äntligen tid att se den här rullen nu, trots att den är från 2003. Jag kan konstatera att faran med höga förväntningar till viss de infrias och jag finner inte att filmen lever upp till mina förhoppningar. Det är absolut inte dåligt, men det känns som om de vändningar som finns i filmen (och som är svåra att skriva om utan att avslöja allt för vitala delar av handlingen) är något som var populär i mitten på 00-talet och som kanske är lite uttjatat vid det här laget. Vi kan väl nöja oss med att säga att det rör sig om en skildring av det abnorma psyket i en film påminner om upplägget i Agatha Christies Tio Små Negerpojkar. Det är väl genomfört även om man ser överraskningarna komma ganska tydligt i förväg. Jag vet inte om det är jag som är skadad men jag hade gärna sett att det var lite mer inlindat och lite mer komplext berättat. För min del blir det lite enkelt av det hela. Men skådespelarinsatserna är bra och skam vore det väl annars. Med namn som John Cusack, Ray Liotta, Amanda Peet, Alfred Molina, Clea Duvall och Rebecca De Mornay är det ganska svårt att misslyckas! Kort sagt är det här en bra film, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Barbarians – Få filmer har format mitt filmintresse som Ruggero Deodatos The Barbarians. Den ligger nästan helt själv bakom en fascination för en hel filmgenre. Conan Barbaren och dess uppföljare kanske hade andra kvaliteter än den här egentligen men kommer helt enkelt till korta när det gäller underhållningsvärde! Det här är en perfekt avvägning mellan tafflig komedi, fantasy, magi, äventyr och riktigt dåliga monsterscener. Och allt sammans är faktiskt helt underbart! De kroppsbyggande tvillingarna David och Peter Paul kanske inte är de bästa skådespelarna men genomför filmen med en omättlig charm och med glimten i ögat. Michael Berryman har helt säkert gjort bättre rollprestationer än här, men det passar in i konceptet så otroligt bra på något sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad min kärlek till denna film baseras på men det är onekligen så att alla ingredienser finns med och i lagom dos. Den tillhör dock kategorin filmer som jag nästan var lite nervös att se om när jag äntligen fick tag i en DVD utgåva alldeles nyligen. Efter att ha tagit mod till mig kan jag dock konstatera att filmen faktiskt är lika bra som någonsin! George Eastman medverkar förresten i en liten roll och Eva La Rue, som senare gjort karriär i serier som CSI: Miami och All My Children har en av de största. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Jack the Ripper (1976) – Kan man spela in en film som utspelar sig i London i Zürich? Ja, jag vill påstå att miljöerna funkar alldeles utmärkt i den här Jess Franco filmen! Visst lider den av problem, men atmosfären är verkligen inte ett av dem och den är emellanåt rejält gotisk! Det finns också en erotisk ton över hela filmen även om det inte förekommer så där särskilt mycket explicit nakenhet. Det är klart att en och annan tutte tittar fram när Jack the Ripper (Klaus Kinski) strider till verket men överlag tycker jag att det är ganska återhållsamt med den biten. Och det förvånande mig en smula eftersom Jess Franco är filmens upphovsman. Nu är väl förvisso inte det här en typisk Jess Franco film heller och jag finner den klart mera stämningsfull än det mesta jag har sett av honom. Fast å andra sidan skulle jag inte vilja rubricera mig som någon expert av denne spanjors verk heller så jag antar att jag inte riktigt vet. Det är svårt att göra en bedömning av skådespelarnas färdigheter eftersom filmen är katastrofalt uselt dubbad (jag såg den engelskspråkiga versionen) och tyvärr drar detta ned intrycket en hel del. Jag blir uppriktigt sagt förbannad på att man inte lagt ner mer möda på att få det bra när det uppenbarligen går att göra så otroligt mycket bättre. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Humanoids From the Deep – Det första jag reagerade på när det gäller den här filmen har egentligen inget med filmen att göra utan DVD omslagets beskaffenhet. Man har skrivit en av skådespelarnas namn på – ryggen – av omslaget vilket jag inte riktigt förstår. Hade det varit någon superstjärna som i sin tidigaste karriär medverkat i någon ultrakultskräckis kunde jag mycket väl ha förstås tilltaget. Men Emma Samms? Vet någon ens vem det är? Enligt baksidans text var hon med i Dynasty… Hur som helst är filmens upplägg klassiskt! Något millitärt experiment har gått fel och istället för amfibiehybrida soldater har restprodukten blivit något okontrollerbart monster. Ett monster som nu huserar just i de vatten där miljöfarligt avfall dumpas av skrupelfria skurkar. En efter en försvinner lokalbefolkningen och vår hjältes dotter som en av dem. Så där, nu har vi gett filmen en mening och helyllehjälten en anledning till att rädda hela samhället. Tittar vi på hur monstren är framställda, för det är väl mer eller mindre en monsterfilm tycker jag, så har man lyckats ganska bra. Så länge man får se varelserna halvdolda – i princip bara händer och armar funkar det hur bra som helst. När man övergår till mer helfigursframställningar är det väl lite sådär, men jag tycker helt klart man fångat skräpfilmskänslan och det finns en viss charm över det hela! Robert Carradine medverkar i en betydande roll! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

[Rec 2] – Jag gillade verkligen den första filmen skarpt! Man hade lyckats att få inspelningarna riktigt verklighetstrogna och man hade fått illusionen komplett av varför man egentligen filmade från första början. Kort sagt skulle man kunna säga att det fanns ett motiv till själva formen av filmen – subjektivt via första person och en kamera, vad kameran filmer är det vi ser. Därför var mina förhoppningar stora när uppföljaren äntligen kom. Men det var inte utan tvivel jag tog mig an uppgiften och ganska snart besannades mina farhågor – Filmen levde inte upp till förväntningarna överhuvudtaget! Det var i stort sett samma upplägg och lyckligtvis får man reda på lite mer bakomliggande information, men motivationen till varför man filmade filmen genom en ensam kamera var som bortblåst. Räddningsteamet som kommer in i byggnaden är alla utrustade med kameror, vilket gör att det finns lite mer valmöjligheter att visa flera saker samtidigt, ur olika vinklar och där folk inte råkar vara just då. Man har också blandat in ytterligare en kamerautrustad grupp som förvillar och förstör illusionen. Överlag är det rörigt och väldigt ospännande, filmen är på tok för seg för sitt eget bästa och eftersom man inte förmår uppehålla spänningsmomenten faller det ganska hårt på den biten. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Wild Things: Foursome – Jag måste erkänna att jag faktiskt gillar de tre första filmerna i den här filmserien. Visserligen har de tappat lite för varje film som har gjorts men jag tycker fortfarande att de har varit godkända. Nu kan väl i och för sig mitt minne spela mig ett litet spratt här också kanske för särskilt många minnen har jag inte. Inte mer än att jag vet att det brukar vara mycket intriger, hemlighetsmakeri, svartsjuka, och i slutändan – girighet! Den här filmen är inget undantag på någon av dessa fronter men det spelar ingen roll, det lyckas inte särskilt bra. Skådespelarna är på tok för dåliga och det finns ingen finess i historien. Låt vara att man inte riktigt vet vem som lurar vem i slutända, men det är ju å andra sidan lite av den här filmseriens signum. Det är mest upprepningar av sådant vi har sett förut blandat med genreklichéer och inte särskilt smickrande någonstans. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

The Town that Dreaded Sundown – Filmer som av en eller annan anledning inte finns utgivna på DVD tenderar att få en kultstatus i en alldeles egen klass. Jag vet inte om det är svårigheten att komma över en kopia som gör att lusten att äga och se dessa filmer är så mycket mer mytomspunnen än ekvivalenta filmer som faktiskt finns i vettiga utgåvor. Jag har förvisso aldrig jagat utgåvor och varit nöjd med vad jag har kunnat finna. När det gäller den här får man väl helt enkelt vara beredd att ge lite avkall på kvalitet och DVDns tillgänglighet. Filmen i sig är intressant i flera avseenden, bortsett från ovan nämnda inledning. Den berättas som om det vore någon form av dokumentär, komplett med berättarröst och allt. Vidare bygger den på ett verkligt seriemördarfall och filmen med sådana ingredienser brukar alltid locka lite extra. Slutligen har den lite slasher-feeling emellanåt och om man är gammal skräckfilmsfanatiker som jag brinner hjärtat kanske lite extra för det. Men allt det där är egentligen av under ordnad betydelse.

Frågan man måste ställa sig är – lever den upp till hypen? Nja, både ja och nej kanske. Det är inte en speciellt välspelad film när det kommer till skådespelarinsatserna. Det är heller ingen katastrof, men långt ifrån top-notch om man säger så. Jag gillar heller inte riktigt de humoristiska bitarna i den och finner väl det vara filmens absoluta akilleshäl egentligen. Man hade verkligen inte behövt lätta upp stämningen på det sättet. Några av filmens mest spännande scener, för det finns sådana, kunde fått den att stå på helt egna ben! Det råder ingen som helst tvekan om det! Vi har en mördare som framställs, inte helt olikt Jason Voorhees i Fredagen den Trettonde – del 2, det vill säga med en säck överhuvudet med hål för ögonen. Men att förneka att filmen är intressant kan jag inte göra, det finns en spänning i den och för ovanlighetens skull är det inte helt självklart hela tiden vad som kommer att hända härnäst. Den dokumentariska formen gör kanske att det känns mindre påhittat än vad som annars skulle varit fallet, annars kanske det rent av är lika sanningsenligt framställd som man påstår i filmens början – Bara namnen har ändrats! Nja, jag är skeptisk... – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Kings of the Sun – Episka filmer är alltid intressanta och mayafolket är kanske det mest mytomspunna av alla gamla civilisationer. Med alla mått mätt borde den här filmen vara hur bra som helst, men det är den inte. Det är visserligen storslaget och statister i massor men storyn är under all kritik. Tja, nästan i alla fall! Det är alldeles för enkelt och för förutsägbart och för ologiskt också! Vidare tycks filmen ha mage att trycka på åskådaren någon form av moralitet vad gäller människooffer till Gudarna. Men det jag stör mig på mest är att fienden som anfaller vår huvudperson – Balam den nionde (George Chakiris), och driver honom på flykten frammållas som en tölp som inte kan hålla sig på sin plats utan måste erövra utan att förstå att någon annan redan brukar marken han vill lägga vantarna på. Mayafolket, som drivs på flykten frammålas med andra ord som offer som måste fly. Så långt är det väl ok, men nog kunde väl Mayafolket visa lite mer ödmjukhet när de flytt över haven och hittat land igen. För nu är det ju de som invaderar och tar land som redan tillhör någon annan! Dubbelmoral så det förslår och det må så vara, men det känns som om filmen försvarar detta och det tycker jag inte om! Yul Brynner som förstås alltid är bra är den här filmens behållning som indianhövdingen Black Eagle! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Don’t Ring the Doorbell aka The Mafu Cage – Filmens alternativtitel – The Mafu Cage passar filmen mycket bättre än Don’t Ring the Doorbell, som jag faktiskt inte riktigt förstår meningen med. En bur är nämligen central i historien och även om den från början innehåller en apa kommer det att förändras under filmens gång, allt eftersom att systerns mentala hälsa vacklar mer och mer. Jag kanske ska ta det från början? Två systrar bor tillsammans med en apa i ett förfallet hus i djungeln efter att deras far dött och svårare än så är det inte. Visst kan man hitta poängen när det gäller mental ohälsa eller galenskap men filmen är allt för seg den första timmen eller så för att man ska orka intressera sig för den. Sista halvtimmen är något bättre men vacklande skådespeleri förstör lite av upplevelsen, åtminstone gjorde den det för mig. Jag kan därför bara rekommendera filmen till dem som verkligen måste se allt som har med mänsklig galenskap att göra. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Killer Nun – Det här kanske är en av de mest kända filmerna inom den så kallade nunspoitaiongenren. Den innehåller dock förvånansvärt få sexuella situationer och våldet är inte särskilt explicit det mesta av tiden. Faktum är att den är ganska långtråkig i kanske en timme innan den börjar komma loss lite. Handlingen centrerar sig kring en nunna (Anita Ekberg) som måste komma över morfin för att inte bli galen och utspelar sig på ett sjukhus för äldre som nunnorna driver. Premisserna har helt klart potential men det hela blir allt för pretentiöst när man försöker att komplicera till handlingen mer än nödvändigt. Att göra något kvasiintellektuellt av en rulle av det här slaget är, enligt mig, totalt onödigt och tillför inte filmen några positiva aspekter alls. Några scener höjer dock upp upplevelsen och gör att det inte bara är tid som gått till spillo och med facit i hand anser jag nog att det här är en rulle som bör finnas i referensramen! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Boys Don’t Cry – Linda var i sin recension av den här filmen alldeles lyrisk över dess egenskaper och det har under en tid stört mig lite att jag faktiskt inte sett den. Man blir ju nyfiken när den typen av superlativ uttalas om en film inte har sett. Och således gjorde jag nyligen slag i saken och såg den! Jag kan väl inte påstå att jag var lika imponerad som Linda men filmen var ingalunda dålig! Jag var heller inte lika imponerad över Hillary Swanks insats men viss gör hon bra ifrån sig. Det är väl dessutom vanligare att män spelar kvinnor (Tootsie, Mrs Doubtfire och To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar är några exempel) och på det sättet intressant. Hur som helst så tycker jag det dröjde lite för länge innan den tog tag i mig och att den inledningsvis var ganska seg. Allt eftersom historien utvecklas blir den dock mer och mer intressant och slutet är ganska starkt! Jag hade för min del inte riktigt räknat ut hur det skulle gå och det är ju alltid ett plus. Ett plus är också att filmen tydligen baseras på en verklig händelse och som sådant är det förstås ett tragiskt drama! Och en gång för alla måste man slå fast att filmens viktigaste egenskap inte är vad den visar utan vad den får åskådaren att tänka på. Och filmen har sannerligen ett budskap som man inte slutar att fundera över så fort den har tagit slut. Nej, moraliska funderingar om självförakt, främlingsfientlighet och ett förakt mot saker man inte riktigt förstår eller kan sätta sig in i, kvarstår! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Indrivaren – Jag har sedan en tid tillbaka kunnat konstatera att Wallanderfilmerna inte längre håller samma klass som de en gång gjorde. Och innan någon hinner protestera så, visst är jag medveten om vilken låg status dessa och alla andra svenska deckarserier för den delen har i stugorna – åtminstone i vissa stugor. I min boning har de dock alltid varit uppskattade och även om jag sagt det förr skadar det inte att nämna att jag verkligen tycker att vi är duktiga på polisfilmer i Sverige. Det är helt ok att inte hålla med, men så ställer jag mig till fenomenet! Men Wallanderfilmerna har som sagt, sedan en tid tillbaka, överlevt sig själva och det finns inte mycket behållning i dem längre. I bästa fall finns det någon sensmoral att berätta framåt slutet, som här, men överlag är det ganska trista och fantasilösa historier. Skådespelarna går på sparlåga och levererar inget som inte sker på rutin och det finns ingen nerv i filmerna längre. Jag hoppas verkligen att jag får äta upp mina ord i framtiden, men just nu kan jag verkligen inte påstå att den här serien utvecklas till det bättre. Det här är väl förvisso inte den sämsta filmen om Wallander men särskilt upplyftande är det inte. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Farsan – Josef Fares har enligt mig lyckats med varenda film han tagit sig för att göra. Några har förstås blivit mer framgångsrika än andra och hans första film – Jalla Jalla är kanske fortfarande den bästa. Och även om jag gillar både Zozo och Leo vill jag påstå att hans rätta element är komedin! Han har en härlig touch när det gäller och det märks inte minst när han använder sig av sin egen familj i rollerna. Han bror Fares Fares är inte med i den här men precis som titeln antyder så är det hans far – Jan Fares, som spelar huvudrollen. Givetvis handlar det till stor del om situationskomik med fokus på kulturkrockar och det är något som kan vara riktigt roligt att titta på om det är gjort på rätt sätt. Är det för prenetiöst blir det bara påträngande och jobbigt men om det är, precis som här, gjort med en viss självdistans kan det bli hur bra som helst! Dessutom gör det faktum att Torkel Petterson, som har blivit något av en favoritskådespelare för mig (och för Josef Fares också verkar det som) att det hela blir intressantare. Och även om själva handlingen inte tillhör de mest avancerade så blir man glad av filmen, man skrattar åt farsan, som inte riktigt förstår hur det svenska samhäller fungerar och man får helt enkelt en ögonblickbild av de inblandade personernas livssituation. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Trigger Man – Några kamrater ger sig ut i skogen för att jaga men blir själva villebrådet! Det är ungefär handlingen i den här filmen och det innebär potential enligt mig. Jag gillar filmer som fokuserar på människojakt även om jag i skrivandets stund inga kan komma på särskilt många att nämna, Surviving the Game med Rutger Hauer är nog den enda… Hur som helst så betyder potential verkligen inte att man lyckas med sitt uppsåt och filmen är i sina bästa stunder medioker. Skådespelarinsatserna är bedrövliga och filmen är hur seg som helst. Man vill ju ha lite mer tempo och spänning i en film av det här slaget men får ingenting. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Oasis of Fear – Det här var en ganska tråkig film på många sätt och vis faktiskt. Inte en giallo i konventionell mening och det är väl det som gör att jag inte gillar den lika mycket som jag kanske borde heller. Historien är lite smårörig och om man är lite trött när man ser filmen så är det inte helt självklart att man sätter ihop storyn på det sätt som det är meningen att den ska vara. Det är kanske en fördel också i och för sig, att filmen inte är helt enkel och presenterar sin handling på silverfat. Åskådaren ges tid att tänka lite själv och det är något som jag allt som oftast ha förespråkat i mina recensioner och omdömen! Lite kvinnobröst finns med men överlag är den inte överdrivet sleazy, vilket innebär, som jag ser det, att man antingen tagit i för lite eller för mycket. Handlingen i sig är väldigtsexanspelande men jag vet inte riktigt om filmen skulle tjäna på att bli mer sexuellt explicit eller inte. Hur som helst så fann jag filmen i slutändan vara godkänd men inte så mycket mer och jag ser inget direkt värde i att se om den igen, den typen av underhållningsvärde är nästan helt frånvarandra. Det skulle i och för sig vara en poäng om man inte förstod handlingen första gången, men inte annars. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Clash of the Titans (1981) – Det här är förstås en klassisk historia även om den, så vitt jag vet, tar sig en del friheter jämfört med den mytologiska förlagan. Det är också en klassisk film förstås och en med effekter av den legendariske Ray Harryhausen. Men även hur mycket jag än beundrar hans visuella effekter i Jason and the Argonauts från 1963, känns det inte helt rätt här. Filmen är från 1981 och är lite för ny för att kunna fungera med den typ av handgjorda effekter som Ray Harryhausen innebär. Detta drar förstås ner betyget en hel del även om dess givna plats i filmhistorien inte kan ifrågasättas. Miljöerna är som regel mycket bra och jag har heller inget att klaga på när det gäller skådespeleriet. Överlag blir dock filmen lite seg och de visuella stop-motion effekterna irriterande. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Jason and the Argonauts (2000) – Efter att ha sett filmen med samma namn från 1963 blev jag nyfiken på denna. Jag gillar ju trots allt filmatiserade grekiska sagor och tycker det är svårt att misslyckas med historier av en sådan kaliber som det faktiskt handlar om. Och jag tyckte väl inte illa om den här heller, men den tar sig lite för mycket friheter tycker jag. Nu är väl inte jag den som jämför med litterära förlagor i onödan och tycker dessutom verkligen att man ska få ändra historien lite för att det ska passa konceptet film, allt som går att skriva går ju som bekant inte att filma på ett effektivt sätt. Jag har inget emot att man ändrat på en del saker jämfört med 1963 års version (som jag förövrigt tycker är en referensfilm i sammanhanget) men jag gillar inte att man ändrat på de inbördes relationerna mellan Gudarna. Herkules, eller Herakles som han faktiskt kallades av grekerna, framställs helt fel och även om det här är en miniserie gjord för TV tycker jag det är på tok för mycket dötid i den. Man fokuserar på fel ställen och gör inte de mytologiska platserna full rättvisa. En ok film alltså men inte så mycket mera och den har definitivt inget att sätta emot Ray Harryhausens sagolika effekter i den andra filmen. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

No-Do aka The Haunting – Spanien har producerat en hel del intressanta skräckfilmer de senaste åren. Ok, det har varit en del filmer som varit hellre än bra också, men det känns som om man har fokuserat på en stil som tilltalar mig personligen. Det är inte bara en massa blodsdrypande effekter utan snarare en spänning som byggs upp i dessa filmer. Företrädesvis handlar det om spökhistorier i någon form och det här är inget undantag. Historien kretsar kring ett par som flyttar in i ett gammalt hus (intet nytt under solen precis) där det inträffat något av övernaturlig karaktär. Kyrkan, som har varit inblandad och dessutom äger fastigheten vill dock inte veta av att det hänt någon märkligt alls i huset tills en av prästerna som varit med vid de gångna händelserna börjar gräva i saken. Det blir väl inget revolutionerande av det hela och filmen är inledningsvis ganska seg, men någonstans på mitten börjar det bli riktigt intressant. Det är väl i samband med att tempot trappas upp och fokus på själva spökhistorien kommer i centrum. Det finns nämligen ett par sidospår som förvisso också är intressanta och som visar sig ha en hel del att göra med upplösningen, som det ägnas en hel del tid åt också. Hur som helst så håller inte spänningen i sig och efter ett tag återgår filmen till sin initiala sävlighet. Jag ångrar absolut inte att jag såg den, och det finns absolut något att hämta för den spökfilmsintresserade. Jag har dessutom ett stort intresse för filmer där kyrkan konspirerar för att dölja mörka hemligheter från det förgångna och i och med detta kanske inte kan vara helt objektiv i min bedömning av underhållningsvärdet. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Meteor – Det här är ytterligare en i raden av miniserier som handlar om någon form av global katastrof. En komet träffar en av asteroiderna i det stora asteroidbältet mellan jorden och mars, som kommer ur kurs. Den är nu på väg rakt emot jorden och dess massa beräknas vara ungefär så stor som tre Mount Everest. Historien är klassisk och funkar minst lika bra här som den brukar göra och den fick mig dessutom att tänka på en sak. Jag har tidigare delat upp katastroffilmer enbart i två kategorier, dels de där någon form av global, närmast apokalyptisk, katastrof inträffar och de där dammar brister eller skyskrapor brinner, filmer som begränsar katastrofen till en specifik plats. En tredje kategori bör dock införas, nämligen de filmer där katastrofen är förestående men aldrig inträffar. Filmer där själva spänningen går ut på vad som skulle kunna hända med som aldrig händer helt enkelt. Jag vill inte säga att den här filmen faller under den sista kategorin helt och hållet men den ultimata katastrofen uteblir i alla fall! Och det är heller inte särskilt oväntat, man förstår kanske snabbt hur det kommer att gå. Jag gillar filmen, men den är på tok för lång – runt tre timmar, och har alldeles för många sidospår som egentligen inte tillför själva grundhandlingen någonting. Jag tror man skulle kunna klippa ner filmen med nästan halva tiden faktiskt. Men jag gillar den trots allt och fann den klart underhållande! Flera känna skådespelare såsom Christopher Lloyd, Jason Alexander och Stacy Keach medverkar. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Gold – På den svenska utgåvan – från Studio S Entertainment, av den här filmen står det att det här är en storsuccé från skaparna av James Bond och det må väl vara hänt att någon som också varit inblandad i någon Bondfilm också haft ett finger med i spelet här, men storsuccé? Det är väl ändå att ta i? Möjligen gick filmen väldig bra när den en gång kom ut på marknaden i mitten av sjuttiotalet, men idag håller den knappast. Det är absolut inte dåligt på något sätt, skådespelarna fungerar i sina roller, men det blir liksom inte mer än så. Roger Moore spelar i princip samma kvinnokarl som har gjorde som James Bond fast utan närvaron. Det blir lite Bondfilm light över det här och det är väl inte så bra kanske. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief – Jag är ganska intresserad av grekisk mytologi och även om jag inte är någon expert på området tror jag att jag vet mer än de flesta om saken. Nu skildrar den här ungdomsfilmen inte några av de grekiska sagorna på något komplicerat sätt men det är alltid bra att vara lite påläst inför sådana här filmatiseringar. Det är bra att ha basal kännedom om vidunder som hydran eller Medusa, vars blick kan förvandla människor till sten. Men det är som sagt en ungdomsfilm och det märks. Jag hade i och för sig önskat att den var lite vuxnare men jag gillar filmen i alla fall! Det är lagom mycket fantasy för min smak och det är en hel del det! Ett par kända skådespelare medverkar också, Pierce Brosnan som kentaur och Uma Thurman som självaste Medusa! Effekterna är förvånansvärt bra även om själva historien som sagt har lite vuxen prägel att önska. En klart underhållande film! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

My Dear Killer – Det här visade sig vara en relativt stereotypisk giallo och det säger jag i ordets allra positivaste betydelse. Jag gillar i och för sig när man krånglar till det också men ibland är det förlösande med en struktur man känner till och har sett många gånger förr. Filmen har väl inte jättemycket avklädda kvinnokroppar i sig men sleaze är heller inte det jag först och främst förknippar giallo med. Det är snarare ett brott som begåtts och som försöker att klaras upp. Det blir en utredning där det finns alldeles för många som vet för mycket och likvideras en efter en på välkänt manér, dock innehåller filmen ett av de ovanligaste mordredskapen i filmhistorien – en grävskopa! Men även förutom detta tilltag fungerar filmen bra, att räkna ut mördaren är ingen idé och misstankar riktas förstås mot alla som överhuvudtaget skulle kunna tänkas ha möjlighet att utföra dåden. Överlag en spännande och stilistisk film som torde tilltala all med intresse för galli! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Infestation – Jag hade hoppats att det här skulle vara en djurskräckfilm av klassiskt snitt men upptäckte snart att den går I humorns tecken. Lyckligtvis har man besparat oss den allra fjantigaste komiken och den ligger inte på et pubertal nivå. Istället har man valt att flirta med genrens stereotyper vilket är ett grepp jag uppskattar. Man gapskrattar inte men underhållande är det onekligen! Ingenstans blir man överraskad av någon oväntat vändning, men det är en del av humorn och även om de gigantiska insekterna som filmens monster är lite platsiga och lite gummiaktiga emellanåt gör det ingenting. Det blir också en del av underhållningsvärdet. Dock vill jag påpeka att det verkligen inte rör sig om kalkonvärden och att underhållningsvärdet är genuint! I korta lag en mycket underhållande rulle som var sant fan av djurskräckgenren borde se – även om den är lite komisk till sin natur! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Heroes – S01E01 – S01E02 – Det här är en serie som jag försökte mig på att följa när den började gå på någon TV-kanal för ett par år sedan. Men eftersom disciplinen alltid tryter när man har en TV-tid att passa lyckades jag inte hålla liv i ambitionen särskilt länge. Och ska sanningen fram så var jag väl heller inte så imponerad. Nu har jag dock fått för mig att återknyta bekantskapen, fast på DVD! Jag kan väl inte påstå att seriens början imponerar så väldigt på mig den här gången heller, men eftersom jag fuskat och sett någon episod här och där från någon senare säsong, och således vet vad som komma skall, är jag lite extra förlåtande. Än så länge har det väl egentligen bara introducerats karaktärer och man är inte helt säker på vart det kommer att leda men jag har som sagt goda förhoppningar och det är en helt annan sak att se den på DVD när man inte har samma press på sig att passa tider.
- Tommy Söderberg

 

The Day of the Triffids (2009) – Så vitt jag vet finns det två installationer av den här historien sen tidigare, En film från 1962 och en miniserie från 1981. Här är det åter dags för en miniserie på ämnet men man har förstås gjort om lite sedan det senaste begav sig. Det känns som om den här vinklingen har ett lite annorlunda budskap än tidigare, då var det egentligen bara en tillfällighet att det skedde en katastrof medan man nu väver in någon form av moralitet i det hela. Triffiderna används för att utvinna olja ur och även om man vet att växterna är tänkande varelser behandlar man dem utan minsta respekt. När sedan katastrofen som gör att 99 % av befolkningen blir blinda kan man väl säg att Triffiderna får sin hämnd på människorna som behandlat dem illa. Det är ganska likt en stereotypisk djurskräckfilm på många sätt även om det här handlar om växter. Men växterna kan förflytta sig och även kommunicera med varandra och är ytterst farliga. Jämför man med de tidigare versionerna av historien kommer dock den här till korta och även om man har försökt att den handlingen lite mera kropp och själ så lyckas man inte fullt ut. I slutändan blir det en ganska meningslös berättelse som visserligen är underhållande under de nästan tre timmar den varar men som inte lämnar några bestående intryck. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Resident Evil 3: Exctinction – Liksom föregångaren Resident Evil 2: Apocalypse handlar det här, i mångt och mycket, om en actionfilm. Det gör däremot inte lika mycket här som i föregångaren och det känns inte lika mycket som action för dess egen skull här. Det här är en mer genomtänkt film som faktiskt handlar om någonting! Det finns fortfarande forskning som skulle göra vem som helst mörkrädd om den skedde i verkligheten och Umbrella, som företaget heter verkar ha outtömliga resurser när det gäller högteknologiska forskningsanläggningar under jord! Milla Jovovich, som åter spelar huvudrollen som Alice, har utvecklat nya mentala förmågor som gör henne oerhört mäktig och värdefull för Umbrellas forskning. Denna nya twist, eller tillägg i själva historien, gör att det faktiskt, åtminstone i viss mån, känns färskt igen. Man har inte bara upprepat sig utan åtminstone försökt utveckla sig lite. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Daybreakers – Det här var en lite annorlunda vampyrfilm och även om just vampyrrullar inte tillhör min absoluta favorit subgenrer så gillar jag när man försöker utveckla och/eller hitta på någonting nytt. Här är världen till största delen befolkad av vampyrer och människan är utrotningshotad. Detta är förstås ett problem för människan som art, men även för vampyrerna eftersom deras föda (blod) ransoneras hårdare och hårdare för att räcka till. Man arbetar därför för att framställa syntetiskt blod. Det finns dock en motståndsrörelse som tänker annorlunda och inte sitter fast i de stora bolagens profithunger, som tänker annorlunda. Vad skulle hända om man kunde vända processen i stället, att få vampyrerna att bli människor igen? Finns det ett sätta att göra det? Ja, nu verkar det finnas en metod som fungerar men det är lång ifrån alla som är frälsta på idén! Eller som någon uttrycker det när det blir frågan om ett botemedel: ”vad finns där att bota?”. Hur som helst är det absolut ingen renodlad skräckfilm även om den innehåller vampyrer, det handlar mer om en framtidsskildring där man förstås kan läsa i metaforer till dagens matindustri, om människans behandling av de djur som vi föder upp med enda avsikt att slakta för att sedan äta köttet. Jag gillar det här! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Resident Evil 2: Apocalypse Eftersom jag nyligen såg om den första filmen i den här serien och fann den vara bättre än vad mitt minne kunder redovisa tyckte jag att det var lika bra att se om tvåan också. Den här hade jag i princip inga som helst minne ifrån och förväntningarna var lågt ställda. Inga minnen från en film man redan har sett borgar ju inte för någon kvalitativ upplevelse direkt. Och faktum är att det var ingen höjdare heller! Det som hade gjort att ettan varit underhållande var som bortblåst här. Det fanns ingen själ överhuvudtaget och det kändes mest som om man klippt ihop en massa actionscener för sakens egen skull. Ingen handling förde filmen framåt och frånsett ett par saker var det bara gammal skåpmat. Slutscenerna gjorde dock att jag kände mig nödgad att höja slutbetyget ett snäpp då det åtminstone levererade något att fundera över. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Resident Evil – Jag såg den här filmen när den var ny och var verkligen inte imponerad! Nej, det var snarare tvärtom faktiskt, jag tyckte det var bland det värsta skräp jag hade sett på länge. Häromdagen såg jag om den för jag tycker om att ge filmer en andra chans ibland och döm av min förvåning när jag fann den riktigt underhållande! Jag vet faktiskt inte vad det var om jag initialt inte hade tyckt om med filmen för nu var det riktigt trevlig underhållning! Milla Jovovich är en skådespelerska jag lärt mig att tycka mycket om de senaste åren och det kanske har något med saken att göra, eller så kanske det beror på att jag denna gång hade mera koll på vad som egentligen skulle hända eller att jag var mer överinseende med den grunda handlingen. Det är som taget ur en serietidning och med tanke på att filmen bygger på ett dataspel är det kanske inte kontigt!? Jag har förvisso aldrig spelat spelet och känner heller inget behov av det men att det är en bra spelidé är uppenbart! Hur som helst genererade den här filmen, vid detta återseende en lust att plöja igenom uppföljarna också. Vi får väl se om jag har ändrat uppfattning om dem också. I och för sig så har jag mycket svaga minnen från dem. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Ssssnake – Det här är en film som jag velat se väldigt länge! Av olika anledningar har det dock inte blivit av förrän nu. Det är ingen djurskräckfilm i vanlig bemärkelse, det vill säga enligt de riktlinjer som vi satt upp här. Det finns inget överlägset antal ormar som tar över världen, medan man förstås kan diskutera de andra punkterna. Filmens handling går nämligen ut på att en forskare försöker att mutera en människa med hjälp av ormgift och närmare bestämt det från en kungskobra. Den här delen av filmen är väl inte direkt skrämmande men stora delar av den ackompanjeras av ett bra sminkarbete. Nej, det som är mest intressant är de ormattacker som trots allt förekommer och som ser förvånansvärt bra ut. Dessutom får man uppfattningen av att det faktiskt är på riktigt! Ormarna är inte överdrivna utan ser faktiskt helt äkta ut! Kanske blir man lurad av textskylten som visas före filmen där man tackar skådespelarna för att de vågat ställa upp i scener som varit extremt farliga. Detta göra kanske att man tror att fler scener är äkta än vad de är? Man kanske missar hur man klippt ihop stunts med skådespeleri etc.? Jag säger inte att det är så, för jag kan faktiskt inte avgöra hur äkta det är många gånger, men jag betvivlar att någon av skådespelarna låtit sig bitas av an svart mamba bara för filmens skull… Hur som helst gillar jag filmen mycket och även om det inte visade sig vara en djurskräckis i konventionell mening var den välspelad och från en tidsperiod (1973) när dessa filmer inte behövde ha ett högt tempo hela tiden och klippning som en action film (jämför med Snakes on a Plane så får Ni se). Det här är en film man ska ha sett! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Mammoth – Eftersom jag nyligen fick för mig att jag skulle börja samla på djurskräckfilmer i något mer organiserad form än vad jag har gjort tidigare införskaffade jag den här filmen. Mammutar är väl inte det vanligaste att bygga en sådan här film på täckte jag så det skulle kunna vara kul! Nu var det väl inte en djurskräckfilm i den bemärkelsen och det framstod som ganska uppenbart redan efter några minuter. Eller rättare sagt, redan musiken vid menyerna på DVDn avslöjade att det var frågan om någon sorts ungdomsfilm. Dessutom var Sci-Fi Channel involverade i produktionen vilket också innebar att eventuella skräckförtjänster skulle bytas ut mot inslag av science fiction! Och mycket riktigt, filmen går ut på att någon form av utomjordiskt liv kommer till vår planet, tar en infrusen mammut (ett föremål på ett museum) i besittning. Därefter går nämnda mammut bärsärkargång i omgivningen. Myndigheterna skickar ut sina ”men in black” för att undersöka och tysta ner saken. Till slut blir det en kamp mot klockan eftersom man, från myndighetshåll, kommer att utplåna hela den lilla staden från jordens yta om man inte klarar av att besegra det väldiga djuret. Man ska som sagt vara medveten om vilken målgrupp filmen vänder sig till och absolut inte räkna med att bli skrämd eller ens överraskad någon gång i filmen. Har man detta i bakhuvudet kan man vara lite extra förlåtande mot de överspelande skådespelarna och den serietidningsliknande handlingen. Det finns inget som helst djup någonstans, men är man ett fan av djur(skräck)filmer och dessutom science fiction på en lite tramsigare nivå kan man helt klart räkna med att bli underhållen i någon timme. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Supernatural S01E01 – S01E08 – Jag hade hört mycket got om den här serien innan jag personligen gjorde min första bekantskap med den för bara några dagar sen. I kort handlar det om två bröder som åker land och rike kring för att spåra upp olika mystiska (och ondskefulla) händelser där man kan hitta övernaturliga orsaker. Det handlar om besatthet, spöken, poltergeist, monster och liknande och det hela borde passa mig som handen i handsken eftersom jag är mycket intresserad av dylika parapsykoligiska fenomen. Dock hoppas jag att serien blir bättre än i de initiala avsnitten och faktum är att jag redan efter en fyra fem avsnitt märkte en viss förändring i strukturen. Det är nämligen lite enkelt, man får inte speciellt mycket information och när bröderna har besegrad sin ”fiende” för avsnittet är det bara… slut! Man får väldigt lite information om vad som egentligen orsakat händelsen från första början, bakgrundshistoria helt enkelt. Än så länge finner jag det alltså vara en hygglig serie om övernaturliga fenomen men inte utan invändningar och jag skulle nog inte kunna se hur många avsnitt som helt i sträck utan att tröttna. Men vi får se, blir det bättre så blir det! En rolig detalj är att man har använt sig av rätt mycket rockmusik av det tyngre (och mer klassiska slaget a la 70- och 80-tal) när bröderna anländer eller avreser från en ny stad. För upplägget liknar det som Hulken en gång hade, varje avsnitt början med att de kommer till en ny stad, utreder och löser ett fall, och sedan lämnar staden…
- Tommy Söderberg

 

The Storm – Jag brukar alltid gilla katastroffilmer och när det handlar om naturkatastrofer blir det oftast ännu bättre. Man berättar historier som oftast går ut på samma sak, moder natur är mäktig och man ska inte jävlas med henne i onödan. Allt som oftast ligger ju människan bakom genom miljöförstöring (global uppvärmning etc.) någonstans i bakgrunden och så även här. Man tror sig kunna kontrollera vädret med metoder som jag inte har meterologiska kunskaper nog att förstå, men så är det i alla fall. Naturligtvis finns det intressen som sträcker sig lång upp i den amerikanska regeringen och naturligtvis kan man använda vädret både för att rädda människoliv (se till att det regnar i ökenområden etc.) eller som vapen (orsaka orkaner etc. i fiendeland). Naturligtvis går också en experimentfas åt skogen och man orsakar en katastrof på hemmaplan som någon naturligtvis försöker att mörklägga. All forskning har sitt pris menar man och då får man räkna med att en och annan stryker med i processen. Filmen framställer både pekoralt flaggviftande som tydligt måste vara en ingrediens i sådana här filmer, och en konspiration bland de styrande politikerna. Det är både amerikanska värderingar och intriger på regeringsnivå alltså. Eftersom filmen är ganska lång och dessutom producerad för TV har den en relativt långsam inledning och det är väl att förvänta, men det händer inte mycket mer sen heller… Katastrofen kommer och katastrofen löses och det är uppenbart redan från början! I stort sett inget att hetsa upp sig för men är man fanatiskt intresserad av katastroffilmer kan det väl kanske finnas ett visst intresse här… Kanske! – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Paparazzi – Delar av den här filmen för onekligen tankarna till Prinsessan Dianas tragiska dödsolycka, nämligen paparazzis som inte skyr några som helst medel för att få sin bild. De orsakar en olycka genom allt sitt fotograferande och det är faktiskt inte alls svårt att sätta sig in i huvudpersonens – kändisens, liv! Att ständigt vara påpassat och inte kunna göra någonting utan att det blixtrar och att någon tar ett fotografi måste vara enormt påfrestande! Detta gör filmen på ett bra sätt medan den hämnd som filmens kändis – en fiktiv filmskådis, utför blir lite uddlös och fadd. Man hade kunnat göra så mycket mer med konceptet, men det blir i alla fall hyggligt till slut. Ett par roliga detaljer finns det. Dels så gör Mel Gibson, som också varit inblandad i själva produktionen av filmen, en cameo, och dels så refererar man till Baldwin-bröderna och en händelse där en paparazzi varit extra närgången. Det senare blir roligt eftersom en av dessa bröder – Daniel Baldwin, medverkar i filmen och har en av rollerna som just en paparazzi! Överlag blir det en lite rolig variant på hämndtemat även om den inte riktigt når ända fram. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

American History X – Det här är en film som jag borde ha sett för länge sen men som av någon anledning förblivit osedd. Alla hyllningar av den på olika forum runt om på nätet har gjort att mina förväntningar var skyhöga och det är sällan bra med sådana förutsättningar före filmtittandet. Och jag var efter några minuter också orolig för att jag skulle bli gruvligt besviken eftersom filmen inte grep tag i mig på det sätt jag hade hoppats. Den blir dock aldrig seg och den växer allt eftersom tiden går, skådespeleriet är bra och det finns mycket att tänka på. Dialogen och monologerna är av toppsnitt och ligger precis på rätt nivå. Man inser hur många som skulle kunna luras av argumenten som läggs fram om man är lite extra mottaglig på grund av frustration eller något annat som gör att man är lite extra bitter på samhället. Samtidigt argumenteras det på en nivå där man som åskådare inser hålen i argumentationen och ser det absurda i slutsatserna och det är väl det som är den här filmens absolut största tillgång enligt mig. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

The Grudge 3 – Liksom som när jag såg den föregående delen The Grudge 2, så hade jag inget minne av vad som tidigare hänt i filmserien. Själva grundidén hade jag koll på men inte mycket mer än så och med facit i hand så behövdes inte mycket mer än så heller. Jag inser vilken koppling filmerna har med varandra och man behöver verkligen inte ha sett något annat före den här för att förstå hur det hänger ihop. Och man behöver inte ens ha sett någon av de asiatiska förlagorna, utan det räcker med valfri asiatisk spökfilm, för att inse hur undermålig den här filmen är. Någonstans är det väl meningen att en skräckfilm eller spökfilm ska skrämmas? Men det här är gjort på ett sätt där man knappast ens reagerar på de överraskningseffekter som filmen innehåller. Man blir helt enkelt inte överraskad och man blir sannerligen inte tagen av någon atmosfär eller liknande. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Göta Kanal 3: Kanalkungens Hemlighet – Det här är verkligen ingen höjdarfilm men det finns några förmildrande omständigheter som gör den uthärdlig. Visserligen känns det som om man skrivit ett manus efter att man först har bestämt grundförutsättningarna. ”Loffe” ska vara med, han ska ha problem med kronofogden som ska spelas av Magnus Härenstam och så måste vi ha kanoten och Svante Grundberg med! Det blir lite krystat och sökt och just denna del av filmen är ingen höjdare. Det känns mest som upprepningar av vad man gjort tidigare – i bästa fall! Dock tycker jag att det finns några referenser till de tidigare filmerna eller åtminstone den första som är roligare. Till exempel att man ska ”skita i det blå skåpet” ett uttryck som ju ”Loffe” myntade i den första filmen. Men det blir klart bättre, eller åtminstone mer underhållande när man går ifrån den färdiga mallen och hittar på en helt ny historia som inte nödvändigtvis utspelar sig på kanalen, vare sig det gäller en tävling eller något annat. Filmens avslutande del – skattjakten, påminner nämligen mera om filmer som National Treassure eller för den delen Da Vinci Koden. Alltså många ledtrådar som till slut, genom kluriga attiraljer leder fram till en skatt eller hemlighet. Att detta parti i filmen inte är rimligt om man ser det någorlunda rationellt drar ned behållningen en smula men om man tar sig friheten att inte se alltför strängt på det kan man åtminstone få sig en stunds underhållning av filmen. Detta även om man aldrig någonsin kommer att se om den! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Black Sun: The Nanking Massacre – Liksom i de tidigare filmerna av Men Behind the Sun serien, som den här filmen ibland sägs tillhöra, så kanske det är lättare att knyta an till händelserna om man byter ut kineserna mot judar och japanerna mot nazister och flyttar hela handlingen till Europa istället. Det är brott mot mänskliga rättigheter uppradade efter varandra och enbart detta gör det här till en viktig skildring och ett historiskt dokument! Filmen är också gjord på det sättet att man emellanåt hänvisar till bilder eller filmsnuttar som påstås vara dokumentariska. Det är ett effektivt grepp om man vill påverka åskådaren och det är ofta en ångestladdad upplevelse att se. Men tyvärr lyckas man inte fullt ut, många av effekterna när de japanska soldaternas sadistiska tilltag ska visualiseras är ganska dåligt gjorda och kan knappast tas som äkta vara. Likväl är den en sevärd film även om det inte är underhållande på något sätt och det ska väl inte en sån här film vara heller! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Collector – Jag gillade den här filmen från första minuten, inte för att jag egentligen hade full koll på vad den skulle handla om, mer än det uppenbara som man kan läsa på baksidan av fodralet. Att en inbrottstjuv ska bryta sig in i en fastighet som tillhör någon rik knös och att det redan finns någon därinne. Att inte veta mer än så förhöjer kanske spänningen en smula också eftersom man inte riktigt är beredd på vad som ska hända. Så vill du verkligen inte veta mer än så är det kanske bäst att du slutar läsa nu. Ni andra som inte har något emot att få lite mer information kan förstås läsa vidare. Jag kan konstatera att spänningen är den här filmens största behållning och att jag hade önskat en lite starkare motivation från mördarens sida. För det handlar ingalunda om enbart en samlare, det är inte ont innovativa fällor uppsatta över hela huset designade att vålla smärtsam skada om något av offren skulle försöka fly. Det saknas heller inte explicit våld när samlaren torterar sina offer i fastighetens källare och man kan väl säga att det här är någon slags korsning mellan Saw och People Under the Stairs kanske. Inga riktigt bra jämförelser någon av dem egentligen men de får duga. Själva atmosfären påminner väldigt mycket om de två filmerna i alla fall! Men så är det ju som sagt det där med motivationen. När filmen är slut sitter man fortfarande förväntansfull och tror att man ska levereras ett svar eller två, men icke! Man får snällt nöja sig med att filmen slutar och de är väl inte omöjligt att någon kommer att göra en uppföljare på den här, den var i alla fall effektiv så länge den varade! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Trail of the Incredible Hulk – På svenska heter den här filmen Hulken och Daredevil och jag tycker det är en mycket mer lockande titel än den engelska. Detta beror säkerligen på att Daredevil var en av mina favorithjältar i serietidningsfortmat när jag väste upp, jag har väl fortfarande dem liggande någonstans förresten. Hur som helst så hamnar David Banner i klammeri med rättvisan och tas om hand av Matt Murdock, en rättskaffens man. Ha har dessutom en hemlig identitet – Daredevil, där han bekämpar brott i staden. Framförallt är han ute efter storgangstern Fisk och spelas av min gamle favorit John Rhys-Davies (som på DVD-omslagets baksida benämns som Kingpin, en klassisk serietidningsskurk) och nu råkar de två männens öde korsa varandra. Efter mycket snack, för TV-filmen följer samma mönster när det gäller berättande, förvandlingar etc, som serien gjorde, slår de sina påsar ihop. Det är överlag ganska B, men det förväntar man sig. Men jag kan inte bli besviken på Bixby/Ferrigno. Istället blir jag det på Daredevil, eller rättare sagt hur man har målat upp honom. Karaktären är de väl egentligen inget fel på, men vad är det för dräkt han har på sig?! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Genvägen aka Snarveien – Norrmännen har lyckats ganska bra med sina skräckfilmer de senaste åren. De har gett oss Fritt Vilt 1 & 2, Rovdyr och Död Snö, som jag förvisso inte var så förtjust i. Här försöker man sig på att korsa valfri inavelsskräck a la Wrong Turn med Saw och kommer väl en bit på väg. Jag säger en bit på väg för det lyckas inte riktigt fullt ut. För det första påverkar det norska språket filmen i en komisk riktning oavsett hur seriöst det egentligen är. Men filmens stora problem är att det är alldeles för enkel! Det finns inget djup i karaktärerna och det finns ingen djupare mening bakom handlingen heller. Det finns en massa öppningar att utforska men man går inte på djupet någonstans vilket är synd. För det finns helt klart potential och det här kunde ha blivit en riktigt bra skräckis! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Road – Det här en av de filmer som jag på senare tid bollat upp till högst förväntningar på senaste tiden. Det gör också att det här blir en av de filmer som jag blivit mest besviken på under samma tidsrymd. Det innebär egentligen inte att filmen är dålig på något sätt, för skådespeleri och budskap är helt klart över genomsnittsnivån och filmen är också stilistiskt utförd och trovärdig nästan helt igenom. Det finns några scener när ruiner och liknande verkligen ser uppbyggda ut a la Full Metal Jacket och inte som raserade fastighetsspillror eller liknande men dessa går att ignorera. Jag mådde dock inte så dåligt av filmens postapokalyptiska kontext som jag hade förväntat mig och det tycker jag man ska göra av en film som tar sig själv på så stort allvar som jag finner att den här filmen gör. Det handlar inte om någon obskyr subgenre (postapokalyps) från det glada 70- eller 80-talet utan om en seriöst menad film som inte bara är ute efter att exploatera temat. Några överraskningar bjuds man dock inte på och det är väl ganska tydligt ungefär vad som kommer att hända redan från början. Det finns en tydlig nedåtgående spiral som förstärks allt mer medan hoppet försvinner för karaktärerna. Samtidigt finns det en medmänsklig faktor som känns uppfriskande och som gör att man någonstans i bakhuvudet kan förutsätta att det inte är slutet vi ser utan att det faktiskt finns möjligheter att kämpa vidare, bygga upp på nytt och, faktiskt, inte ge upp hoppet! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Cradle of Fear – Det här är onekligen en ganska värdelös film överlag. Splattereffekterna är förvisso oftast ganska bra och storyn har sina höjdpunkter. Den är dock väldigt löst sammanhållen och det finns egentligen flera historier som berättas. De har alla det gemensamt att människor går grymma och våldsamma öden till mötes. Kameraföringen och skådespeleriet är oerhört amatörmässigt men jag gillar faktiskt en av de avslutande historierna och det var också därför jag genomled de första nittio minuterna, för det här är en ganska lång film som mäter två timmar. Det är väl ganska långt för att vara en film av det här slaget och det är jobbigt att ta sig igenom den. Inte för att den är påfrestande för sitt makabra innehåll, även om den kunde vara det om den varit bättre gjord, utan för att det är riktigt uselt! Men jag gillar som sagt delar av filmen och det avspeglar sig på betyget också! – 2/10
- Tommy Söderberg

 

The Blood of Others – Jag har alltid haft ett lite extra gott öga till Jodie Foster och hennes filmer brukar finna sin väg till mina hyllor på det ena eller det andra sättet. Den här har stått där under ganska lång tid utan att jag funnit mig motiverad nog att se den. Så här med facit i hand kan jag konstatera att den nog kunde ha stått kvar ett tag till… Jodie Foster är väl i och för sig bra, även om både hon och de andra skådespelarna spelar över en smula då och då. Historien känns dock tam och inte särskilt intressant alls. Motståndsrörelser och andra världskriget kan göras så mycket intressantare och den romantik som vävs in känns också helt malplacerad. Nej, behållning blir helt enkelt att det är kul att se bortglömda roller med Jodie Foster, Sam Neil och Michael Ontkean som åtminstone jag i första hand förknippar med Twin Peaks! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

The Taking of Pelham 1 2 3 – Det är knappt man känner igen John Travolta i rollen som kaparen och man har verkligen lyckats bra med hans sminkning. Han ser ut precis som en stereotypisk kåkfarare och det är ju precis det han visar sig vara. Övrig rollbesättning, med Denzel Washington i spetsen, funkar också bra men det känns som att det är något som saknas i slutändan. Det finns goda förutsättningar, men när filmen är slut känner man sig ändå lite snuvad på konfekten. Upplägget påminner lite om Die Hard, terrorister som tar ett tunnelbanetåg i besittning, men som visar sig vara intresserade av något helt annat. Men jag vet inte om filmskaparna gjort det lite väl enkelt för sig eller om jag inte riktigt fattar filmen för jag tycker inte man har knutit ihop säcken ordentligt på slutet. Man lämnas inte direkt med några frågetecken utan det är snarare så att frågorna aldrig ställs!– 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Crawling Eye – Jag visste naturligtvis att den här filmen hade en hel del år på nacken. Men jag brukar å andra sidan gilla äldre science fiction filmer. Inte för att de brukar vara särskilt välgjorda eller originella utan för att de brukar ha en viss charm och framställa framtiden eller liknande på ett, så här med facit i hand, fantasifullt sätt. Det här man väl delvis gjort här också och man har blandat in ett monster från yttre rymden (eller var det nu kommer ifrån) som ser ut ungefär som vad DVD omslaget skvallrar om. Det är lite för dåligt och taffligt gjort för att charmen ska fungera fullt ut. Och det är lite för ointressant för att det ska finnas ett egentligt underhållsvärde också! På många sätt är det en tidstypisk film där rädslan för kommunism känns tydlig men det når som sagt inte riktigt ända fram. Är man inte fanatiskt intresserad av antingen monsterfilm eller science fiction från den här tidperioden kan man lika gärna hoppa över den här! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

A Perfect Getaway – Den här filmen var lite intressant trots allt jag upplevde den som ganska seg rätt mycket av tiden. Detta är mycket tack vara skådespelarinsatserna, som förvisso inte är strålande men som funkar och gör att det skapas en spänning mellan de fyra huvudrollsinnehavarna. Emellanåt blir det lite överspel men det gör inget för filmen är underhållande i alla fall! Milla Jovovich är alltid trevlig att se på och det här är kanske en lite annorlunda roll för henne. Filmen innehåller också en twist som jag inte vill avslöja så mycket om, men jag kan väl säga att de gjorde filmen mer sevärd och mindre förutsägbar i alla fall! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Bröllopsfotografen – När Ulf Malmros ligger bakom en film vet man att man kommer att bjudas på ett rikt persongalleri och att samhällstrukturen som filmen uppvisar kommer att bjuda på någon form av dysfunktionell egenskap. Det handlar ofta om relationer mellan människor och om mindre samhällen. Här har han förevigat värmländska Molkom på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att skratta åt det. Nu vet inte jag om jag skulle vilja framställa mina hemtrakter på ett komiskt sätt men han lyckas göra det med charm och samtidigt belysa problematiken som en liten by kan råka ut för när bruket läggs ned. En enda arbetsgivare som gör att nästan alla mister jobbet! Vår huvudperson, som drömmer om att bli en fullfjädrad fotograf, ger sig dock iväg från den lilla hålan till Stockholm för att söka lyckan. Där träffar han dottern (Tuva Novotny) till en rik knös (Johannes Brost) och försöker sälja in sina idéer som fotograf till denne. Även Kjell Bergkvist har en framträdande roll som misslyckad skådespelare och även han försöker snylta så mycket han kan på överklassen. Och det är väl det filmen går ut på kan man säga, det finns helt klart ett budskap där. Man ska vara sig själv och när man väl står inför döden är vi alla lika ändå. Det uttalas till och med så i filmen vid något tillfälle. Hur som helst tycker jag att filmen oftast blir lite för enkel och även om den är underhållande och man sitter med ett fånigt flinande på läpparna mest hela tiden hade jag önskat mig ett lite mer komplicerat manus. Man ska inte glömma sitt ursprung och vara ödmjuk mot de man passerar på vägen upp men jag skulle nog vilja ha lite mer än så. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Arvet – Efter den, enligt mig, misslyckade Vålnaden dröjde det inte länge förrän jag gav mig på den här filmen i serien om Kurt Wallander. Åter igen kan jag konstatera, även om jag kanske inte uttalat det tydligt tidigare, att de här senaste filmerna inte håller lika hög klass som de första filmerna gjorde. Det känns som om manusförfattarna har fått idétorka och även om fallen är nya känns det som om det stöts och blöts samma sak om och om igen. Dock försöker man i denna att intressera åskådaren genom att väva in en kärlekshistoria, som får stora konsekvenser för den pågående utredningen, mellan de två aspiranter som vi har fått följa under den senaste säsongens filmen. Man har också lagt in någon form av kylighet mellan Wallander och Lena Endres rollkaraktär. Det sistnämnda är intressant och man undrar mest hela tiden över vad som egentligen har hänt och varför det har utvecklats sig på det sättet. Själva fallet är mindre intressant och det känns inte som om fokus ligger där heller. På det hela taget blir det inte mer än godkänt för denna rulle och jag hoppas verkligen att man tar sig kragen och ser till att göra nästkommande filmer bättre i dessa avseenden! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Texas Chainsaw Massacre: The Begining – Att titeln anspelar på att man skulle få någon form av bakgrundshistoria till varför saker och ting blev som de blev kan man ta med en nypa salt. Handlingen utspelar sig före nyinspelningen, men några djupgående psykologiska aspekter finns inte att få och det var väl kanske inte så oväntat heller… Men trots detta bjuds vi på en historia som innehåller både terror och blodigt våld. Leatherface, står dock i skymundan och det mesta utförs av resterande familjemedlemmar i den dysfunktionella familjen Hewitt, framförallt av Sheriff Hoyt (R. Lee Ermey). Hur han ”blir” sheriff finns förresten berättat i den här delen av historien. Jag tycker att R. Lee Ermey är en bra skådis och har absolut inget emot att han får så pass mycket tid framför kameran som han får, det är enbart till filmens fördel att man inte slänger fram Letherface hela tiden men det blir lite tjatigt och lite livlöst i slutändan. Det finns inte så mycket nyanser och dynamik att jobba med och filmen engagerar inte sin åskådare tillräcklig. Det är helt klart en film som man bör ha sett och jag rekommenderar inte att man hoppar över den här på grund av bristande kvalitativa egenskaper, men det är ingalunda den bästa filmen i sviten. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

We Own the Night – Jag har väl egentligen ingen speciell koll på Joaquin Pheonix, mer än att jag imponerades av honom i filmen om Johnny Cashs liv – Walk the Line. Här imponeras jag i liknande utsträckning och det är helt klart att han spelar skjortan av både Mark Wahlberg och Robert Duvall, den senare blev jag ganska besviken på faktiskt. Inte för att han gör en dålig prestation utan för att jag vet att han kan så mycket bättre! Fast att spela en dedikerad polis kanske inte är någon direkt utmaning för honom. Känslorna vi som åskådare måste konfronteras med sträcker sig från medömkan och deltagande till ilska och frustration. Det är en ganska naken historia som berättas och den berättas utan krusiduller. Det finns inget direkt underhållande våld i filmen, det är inte den typen av film, och det som faktiskt visas är ganska sparsamt. Men man känner med huvudpersonerna och deras frustration ändå! Eller kanske tack vara att man inte får en massa sökta actionscener nedkörda i halsen. Jag gillar det här – mycket! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Vålnaden – Gång efter annan har jag konstaterat att jag verkligen gillar svenska deckare och att jag tycker att vi är bra på att göra sådana filmer i Sverige. Jag står fast vid den åsikten även om den här delen i Wallander-serien vittnar om motsatsen. Handlingen, som kunde har varit riktigt intressant blir bara platt och tråkig. Det finns inget bakomliggande och inget djup alls. Dessutom är polisarbetet av en sådan natur att riktiga poliser borde skämmas för att bli framställda på det här sättet. Grundensemblen när det gäller skådespelare, Krister Henriksson, Lena Endre etc. funkar väl lika bra som vanligt men det känns som om det sakna något i den här filmen som helst klart får betraktas som en av de svagaste i filmserien! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

The Day of the Apocalypse – Som vanligt handlade det här om förutsättningslöst tittande för min del. Jag hade väl läst igenom handlingen men mycket mer än så var det inte. Mina förhoppningar om kvalitativ film slogs dock snabbt i spillror när jag under förtexterna upptäckte att det var (den ökände?) Uwe Boll som låg bakom filmen. Han har ju tidigare gjort sig känd för att ha legat bakom ett antal filmer baserade på olika TV-spel: Postal, House of the Dead och Bloodrayne för att nämna några. Han gjorde också Seed, eller Slaktaren som den hette i Sverige som jag tyckte var ganska bra! Jag gillade i och för sig Bloodrayne och Postal på sitt sätt också. Hur som helst så höjdes mina förhoppningar igen när jag i nästa ögonblick upptäckte att min gamle favoritskådis Lauren Holly skulle medverka. Jag gjorde bekantskap med henne i serien Picket Fences en gång i tiden och hon har sedan dess stannat bland mina favoriter. Hon står väl inte för agerande i världsklass här, men hon passar bra in i rollen och det gör sannerligen Luke Perry som ”främlingen” också! Det är inget briljant skådespeleri men han bär upp karaktären bra med sin blotta närvaro. Jag är faktiskt lite imponerad! Och själva filmen är faktiskt inte dålig alls, den är aara fruktansvärt ointressant och ospännande. Att blanda in apokalyptiska föresatser känns bara onödigt då själva historien om en främling som kommer och, mer eller mindre, våldgästar inte kräver det. Historien har berättats förr i filmer som till exempel Roman Polanskis Kniven i Vattnet och Dead Calm som också utspelar sig på sjön, eller för den delen i Pacific Heights med Michael Keaton eller Blind Side med Rutger Hauer och den här filmatiseringen bräcker inte någon av dem. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Case of the Bloody Iris – Det här är väl en relativt känd giallo, åtminstone i kretsar där sådana filmer är av högsta intresse. I vanlig ordning sätter filmen igång med ett spektakulärt (nåja) mord som sedan för handlingen vidare. Mördaren har dock inte svarta skinnhandskar som i stereotypen utan gulbeiga. Musiken är däremot mer typisk och tilltalande. Tyvärr är det lite för ospännande, lite för lite stilism och lite för mycket romantiska eller sensuella scener för min smak. Man tappar intresset efter ett tag och börjar intressera sig för vad man ska äta till frukost morgonen efter istället. Slutet har man rört till i vanlig ordning men utan den finess som oftast kantar genren. Nej, jag vill nog kalla mig aningen besviken efter att ha sett den här filmen. Det är inte en film jag ångrar att jag såg men det är heller inte gräddan av eliten. – 4/10
- Tommy Söderberg