Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

The Incredible Hulk – Efter att ha sett filmen Hulk från 2003 och blivit ganska besviken beslut jag trots allt att ge den här en chans. Det är en fortsättning på vad som hände i första filmen men man har bytt ut samtliga skådisar. Jag kan inte säga att det är någon nackdel även om man kanske saknar Sam Elliott som General Ross. Betty Ross, generalens dotter, spelas denna gång av Liv Tyler och jag tycker det funkar bra, men bäst av allt fungerar Edward Norton som Hulken! Själva historien är mycket bättre berättad och det är till och med intressant att se vad som händer. Det är mindre känsla av serietidningsberättande och det är enbart positivt. Lika positivt är att man har lagt in lite referenser till den gamla TV-serien med Bill Bixby och Lou Ferrigno även om det inte är mycket. Tyvärr lider filmen lite grand av samma sak som den första också, nämligen Hulkens storlek. Det är inte riktigt lika påtagligt här men olika situationer och vinklar framställer Hulken som olika stor och det är inte bra. Hur som helst är det en stabil underhållning för stunden och en film som till och med kanske kan stå pall för ett återseende någon gång i framtiden! – 6/10
-Tommy Söderberg

The Expendables – Det känns som om jag gått in för ganska många filmer på senaste tiden med alldeles för höga förväntningar. Det här är ytterligare en film i raden som jag hört mycket gott om (men också en del dåligt) och rollistan är verkligen imponerande. Inte några briljanta karaktärsskådespelare kanske, men för en actionfilm nöjer jag mig med namn som Sylvester Stallone, Eric Roberts, Jet Li, Dolph Lundgren, Jason Staham, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis. Dessutom har jag säkert glömt bort någon i min uppräkning. Men man ska vara på det klara med att vissa av namnen inte är med särskilt mycket, Schwarzenegger och Willis har till exempel helt meningslösa roller som knappast hade behövts om det inte vore så att det är just dessa skådespelare som gestaltar rollerna. Större cameos kan man säga kanske, ett par tre repliker eller så. Och visst är det en actionfilm, det råder ingen tvekan om det. Den är till och med ganska underhållande längs vägen och det är väl tur det för någon större handling är det inte frågan om. Jag vet knappt vad den handlade om efter att jag sett klart den om jag ska vara lite elak. Men replikerna är småkul och hela filmer dryper av macho bullshit vilket förmodligen är ungefär vad som var meningen med den. Stallone har varit med och skrivit den samt står för regin och det funkar väl så där. Underhållande och kul för stunden, men bra? Nja… – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Girl Next Door – Det här är en film som jag har sett fram emot väldigt länge eftersom jag nästan enbart hört gott om den. Den lär bygga på en verklig händelse men det vet man ju hur det brukar vara med sådana saker, en liten fjäder kan ibland bli en hel höna så att säga. Hur som helst så tycker jag att själva handlingen är ganska gruvlig. Flickan i huset intill hålls i ett järngrepp av grannfrun och den verbala misshandeln ersätts snart av mer regelrätt tortyr. Men även om det är magvändande och revolterande så är filmen förvånansvärt seg och faktiskt ganska ointressant. Det ska erkännas att spänningen och stämningen som byggs upp eskalerar efter hand, och det är förstås bra i en film som denna, men det blir aldrig motbjudande på riktigt. Delvis tror jag att detta beror på att skådespelarna, i synnerhet barnskådespelarna inte är så bra i sina roller. De är absolut inte dåliga, men något större djup förmår de inte att leverera. Tant Ruth, som får antas vara sinnesjuk, gör ett något starkare intryck som grannfrun men inte heller hon är särskilt tredimensionell i mina ögon. Det är väl en ok film egentligen men jag blev trots allt lite besviken på den. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Survival of the Dead – Vad är det här, den femte eller sjätte zombiefilmen från zombiefilmernas mästare George A. Romero? För jag vill faktiskt fortfarande kalla honom för en mästare av genren. Tittar man på den här så är det långt bättre än vad man skulle kunna räkna med om någon annan hade hållit i trådarna. Det är hyggliga skådisar och överlag en god narvaro i filmen. Tyvärr är den ganska seg och zombiesminkningarna är inget vidare heller. Till skillnad från de flesta av de tidigare filmerna så finns det inget klar poäng med den här filmen, det finns ingen samhällsironi a la Dawn of the Dead eller något annat som återanknyter till den ursprungliga trilogins sötma. Det känns snarare, precis som de flesta zombiefilmer, att poängen är att komma på så innovativa sätt som möjligt att döda zombies på. Jag tycker inte man lyckas nämnvärt i så fall även om det finns några scener som är lite kul i detta avseende. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

X-Men Origins: Wolverine – Det här är i alla avseenden en bättre och vuxnare film än X-men trilogin. Den är inte lika serietidningsk (kan man verkligen säga så?) som de tre föregående filmerna. Varken när det gäller handlingen eller berättandes och det tycker jag enbart är positivt i det här fallet. I stället blir det en stabil science fiction historia där man inte nödvändigtvis måste ha någonting i referensramen sedan tidigare, filmen står helt på egna ben och även om det möjligen underlättar vid något enstaka tillfällen att man vet vad som ska hända senare på tidslinjen (det här är ju en film som utspelar sig för de tre tidigare) är det verkligen lätt räknade tillfällen. Skådespelarmässigt fungerar det minst lika bra som tidigare och Hugh Jackman är faktiskt fantastiskt fabulös i rollen som Wolverine. Det enda som drar ner filmens betyg en smula är att den framåt slutet blir lite långrandig och seg samt att man förlitar sig lite för mycket på häftiga actionscener fram till dess. Alltså actionscener som inte är speciellt adrenalinhöjande och som egentligen inte behöver vara med i en sådan här film. Bakgrund till olika karaktärer är dock alltid kul så där får den lite plupoäng! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Lost Boys 3: The Thirst – The Lost Boys är en av de där filmerna som alla alltid verkar tycka är hur bra som helst vare sig det handlar om nostalgiska skäl eller inte. När den fick en uppföljare 21 år senare var det många som satte näsan i vädret och menade att man minsann inte kunde göra en uppföljare till en film av en sådan dignitet och förvänta sig att den skulle bli värdig originalet. För min egen del måste jag erkänna att jag hade mina tvivel kring det hela och att jag i skrivandets stund inte har särskilt många minnen från upplevelsen heller. Hur som helst så behöver man inte vara särskilt bekant med del två i serien för att kunna förstå handlingen i den här. Det finns väl något enstaka tillfällen då man önskar att man kom ihåg tvåan med mer precision men oftast inte. Jag klarar mig bra med att bara minnas att jag inte gillade tvåan något nämnvärt. Däremot refererar trean vid ett par tillfällen till den första filmen på ett sätt som jag gillar. Det känns lite som om Corey Feldman, som står listad även som exekutiv producent, vill göra någon form av hommage till sin bortgångne vän och kollega Corey Haim, som medverkade i den första filmen, men det kan å andra sidan vara jag som överanalyserar igen. Hur som helst så gillar jag referenserna. Och det finns flera saker som är underhållande med filmen, till exempel så ser det riktigt bra ut när vampyrerna dör. Det finns också en och annan överraskning i själva historien, även om man knappt kan tro det, för initialt är det verkligen ett bedrövligt manus. Det är inte förrän filmen kommit igång som det blir mer och mer underhållande faktiskt. Tyvärr är skådespeleriet under all kritik från de flesta håll och jag måste konstatera att nästan alla medverkande spelar skjortan av Corey Feldman som spelar över å det grövsta i nästan varenda scen. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Mega Piranha – I alla avseende en usel film egentligen. Det var kanske inget annat att vänta heller då de flesta djurskräckfilmer vars titel insinuerar storlek har den egenskapen. Men det innebär inte att det inte är underhållande och det må jag säga att den här är! Pirayorna som blir större och större i kombination med det fantastiskt usla skådespeleriet höjer underhållningsvärdet med flera enheter. Och man får också säga att det är ett förhållandevis högt tempo i filmen vilket också bidrar till att höja betyget en smula. Till filmens nackdel, om man nu inte räknar kalkonvärdet som något negativt, är väl att flera av de animerade scener där pirayor anfaller människor, djur, båtar och helikoptrar är ganska uselt utförda. Det blir lite för tramsigt och löjligt emellanåt helt enkelt. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Mirrors 2 – Nu är det två år sedan Alexandre Aja gav oss Mirrors, en film som jag inför den här uppföljaren inte hade en smack minnen av. Undan för undan återkom dock vissa minnen även om det egentligen var gissningar om att det och det kunde ha hänt i första filmen. Nu tror jag i och för sig inte att man är i så stort behov att ha första filmen i minnet när man ser den här heller, den står helt på egna ben även om det självklart finns en liknande röd tråd här. Det finns en värld bakom speglarna och får man se sin egen spegelbild leva ett eget liv är man ganska illa ute, det kan inte sluta annat än med ond bråd död egentligen. Sen finns det en annan historia också som känns halvt kopierad från de asiatiska spökfilmerna där man måste hitta kroppen av en ung tjej som blivit förorättat (läs: mördad). Den första filmen var i och för sig en version av Into the Mirror, som självklart hade en koreansk titel också som har jag glömt nu, men det här är bara en uppföljare. Inte dålig på något sätt egentligen, bara tråkig och intetsägande. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Hulk – Det finns filmer man knappt vågar se om för att man tror att tidens tand inte varit snälla mot dem, att det enbart är av nostalgiska skäl man uppskattar dem även om man egentligen inte minns något från dem. Hulk är inte en sån film! När jag så den första gången, eller rättare sagt, när jag försökte se den första gången, för jag gav upp innan den hade hunnit ta slut, var jag inte särskilt imponerad. Den typen av filmer är det en helt annan femma att se om eftersom man hoppas och önskar att minnet ska spela en ett spratt och att filmen faktiskt är mycket bättre än vad man mindes den som. Tyvärr kan jag inte påstå att den här gången gjorde mig direkt imponerad heller! Det är visserligen några kända skådespelare, som inte gör dåligt ifrån sig, i rollerna, Eric Bana i huvudrollen har jag väl inget direkt att säga om men Jennifer Connelly, Sam Elliott och Nick Nolte borde borga för någon form av kvalitet i alla fall. Men det är ju så vansinnigt segt berättat, det blir enormt ointressant även om det faktiskt borde vara lite intressant. Själva Hulkens uppenbarelse, och framförallt förvandling, är bedrövligt animerad men man får väl säga att man till viss del åtminstone har lyckats fånga serietidningens atmosfär där. Dock har man misslyckats ganska rejält när det gäller att storleksbestämma honom. Från vissa vinklar ser han ut att vara i en viss storlek medan har från andra vinklar ser yt att ha en helt annan storlek och det är inte vidare lyckat. Nej, den här var lika tråkig som jag befarade och mindes den som, men den får lite pluspoäng för sina skådespelare som faktiskt inte är lika långt under all kritik som själva filmen! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

A Force of One – Efter att ha sett och skrivit om Good Guys Wear Black för ett tag sedan fick jag lite mersmak och bestämde mig för att gå igenom fler av Chuckens gamla filmer. A Force of One var en gammal nostalgisk upplevelse och som sådan kanske inte helt lätt att se med objektiva ögon. Skådespeleriet är emellanåt ganska bedrövligt och hela berättelsen är rätt så stereotypisk och klichéfylls egentligen. Men trots det gillar jag den, eller kanske tack vara det? I staden, som jag inte riktigt för kläm på vilken det är, härjar en knarkliga. När polisen utreder fallet hittas den ena polisen efter den andra ihjälslagna. Man misstänker att mördaren behärskar karate och konsulterar mästare Matt Logan (Chuck Norris) han är först motvillig med ställer sedan upp att träna poliserna i basalt självförsvar. Det är mycket fokus på fightingscener i ringen, lite för mycket kanske, och historien är kanske lite för enkel egentligen. Men det är som sagt en nostalgisk upplevelse att se filmen igen och jag kan inte annat än att låta detta färga mitt omdöme denna gång. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Blast – Ibland får man tag i filmer som man kan se helt förutsättningslöst. Det är förstås ambitionen hela tiden men oftast råkar man känna till åtminstone någonting om produktionerna innan, och färgas, oavsett om man vill det, eller ens är medveten om det, av det. Men den här hade jag alltså inga förväntningar på överhuvudtaget. Kort sagt kan man väl säga att det är en film i Die Hard stil och att den utspelar sig ombord på en oljerigg. Det är inte världens smartaste manus och det är inte världens bästa skådespelare men som en stunds underhållning funkar den absolut! En rolig sekvens är när man inte annat kan låta bli att tänka på Under Siege, eller Under Belägring som den hette på svenska, och Steven Seagals karaktär Casey Ryback och plötsligt som omnämns just detta i filmen. Lite med glimten i ögat så där. En överraskning kom också i slutet när jag upptäckte att det var min gamle favorit Anthony Hickox som hade gjort filmen! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Eraser – Fram till alldeles nyligen hade jag helt missat den här Schwarzeneggerrullen från 1996. Under hela tiden jag tittade tyckte jag att filmen kändes hur åttiotalig som helst och satt och funderade på om den drev med sig själv eller inte. Framförallt i början, eller första halvan eller så upplevde jag rejäla klyshor och fantastiskt överspel av nästan samtliga skådisar. Om det avtog efter detta är jag inte helt säker på eller om det var så att jag vande mig vid det. Men som vanligt gäller förstås att det finns ett problem om man inte kan avgöra om det finns en medvetenhet över dessa saker eller inte. Är det medvetet överspelat etc. så kan jag stå ut med det på ett annat sätt. Hur som helst är det rejäl action och det både smäller och exploderar mycket runt huvudkaraktärerna mest hela tiden. Det är också en stjärnspäckad film med en massa kända ansikten framför kameran. Till det stora Namnen hör James Caan, Vanessa Williams och James Coburn samt självklart Arnold Schwarzenegger då, men det finns betydligt fler man känner igen, utan att man med nödvändighet kan nämna dem vid namn, än så. Så vad har jag kommit fram till? Jo, det är stabil underhållning hela tiden oavsett om glimten i ögat är närvarande hela tiden. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: The Fifth Woman – Jag brukar opponera mig emot att man har valt att inte byta ut svenska namn och platser i de här engelskspråkiga filmerna om Kurt Wallander och den här filmen är inget undantag. I övrigt är det väl heller inget nytt under solen, filmen är redan gjorde en gång med Rolf Lassgård som vanligt, Kenneth Branagh och de andra skådespelarna gör bra ifrån sig och karaktärerna är bra formade överlag. Fallet är gruvligt och historien betydligt bättre än vad som brukar vara fallet i de filmer där Krister Henriksson gestaltat Wallander och Kurt är mer eller mindre ensam och utstött av sina nära och kära, kanske mest beroende på honom själv. Inga direkta överraskningar alltså. Dock blir filmen en aning seg framåt slutet och jag får nog säga att det här är den sämsta filmen om Wallander med Kenneth Branagh så långt. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Mutants – Det här är väl egentligen en blandning av postapokalyps, virus och zombie nästan. Jag vill inte påstå att den lyckas speciellt bra med någotdera och man har lyckats göra den kollosalt ointressant om man ska vara helt ärlig. Skådespeleri och annat kan man väl inte klaga på egentligen även om jag kan konstatera problematiken kring att bedöma trovärdigheten i replikernas framförande av ett språk man inte behärskar, i det här fallet franska. Undan för undan blir den väl något bättre och framåt slutet när tempot trappas upp ganska rejält blir det som bäst med på det hela taget en ganska stor besvikelse av en film som faktiskt hade ganska stor potential. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Good Guys Wear Black – Filmen börjar egentligen inte förrän efter en längre prolog där man får se upptakten till konspirationen som sedan resten av filmen handlar om. Det är en oerhört ointressant prolog även om den förstås är mycket viktig för helheten där Chuck Norris och hans team ”Svarta Tigrarna” blir lurade av sina uppdragsgivare – regeringen. Fem år går sedan och en efter en av de som trots allt klarade sig ur Vietnams djungler levande likvideras en efter en i ett upplägg som inte skiljer sig så rysligt mycket från Schwarzenegger filmen Commando. Helheten blir dock mycket mer konspirationspolitisk och sensmoralen är inte vidare regeringsvänlig. Det låg kanske i tiden att fördöma och hylla vietnamveteraner under det sena sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet då filmer som First Blood och The Park is Mine också gjordes under denna tidisperiod. Hur som helst blir det inte riktigt så mycket av det, det är mycket väsen för ingenting kan man säga även om det är intressant att lägga ytterligare en rulle med Chuck Norris i referensramen. Man märker att han inte riktigt är färsig som skådespelare men hittar klar potential till vad som senare komma skall även om han aldrig kommer att bli någon virtuos i sammanhanget. – 5/10
- Tommy Söderberg

Hierro – Spanska skräckthrillerfilmer brukar kunna attrahera mig betydligt mer än amerikanska sådana. De brukar kunna bjuda på en betydligt bättre och mer genomtänkt stämning än vad amerikanarna klarar av. De ligger någonstans emellan det som brukar kunna komma från Asien och kanske främst Japan och USA när det gäller märklighet och stämning. Tyvärr blir det lite för mycket denna gång och det blir lite rörigt. Det känns inte som om man riktigt har bestämt sig för vad man ville göra och man har helt enkelt försökt för mycket och det blir sälla bra. Det är för mycket vändningar och för mycket som händer i den ganska limiterade handlingen. Ska man göra en film om det mänskliga psyket och om posttraumatisk stress ska man antingen vara mycket påläst eller vara medveten hur man utnyttjar dramaturgi och jag tycker inte att filmen lyckas med någotdera. – 4/10
-Tommy Söderberg

Witchcraft – Liksom när det gäller Silent Assassins införskaffades den här filmen enbart på grund av det faktum att Linda Blair medverkar. Hon är inte med särskilt mycket i denna heller men kanske något mer än de få tillfällen man fick se henne i Silent Assassins. Hennes medverkar här är mera av huvudrollskaraktär även om man kanske ska betrakta det som en större biroll. Handlingen i filmen centrerar sig kring någon form av häxhistoria men vad filmen egentligen går ut på är jag inte riktigt sker på även direkt efter att jag såg den. Det är rörigt och förvirrande och det känns mest som lösryckta scener. Det är gott om klyshor, men filmen har charm och jag skäms inte över att ha den i min hylla. Det kanske inte är en film som kommer att gå till historien som Linda Blairs, eller David Hasslehoffs bästa, för han medverkar också i en ganska meningslös roll egentligen. – 4/10
- Tommy Söderberg

Silent Assassins – Jag har väl redan nämnt det vid flera tillfällen, i stort sett vid samtliga tillfällen då jag har skrivit om en film som Linda Blair medverkar i, men jag har någon konstig fascination för henne. Den här har Linda Blair på omslaget och visst medverkar hon, men det inte mycket inte. Istället är det frågan om en mycket liten roll i en film där istället Sam Jones och Jun Chong har huvudrollerna. Vidare är det en actionfilm med lite karatesparkar här och där som andas till Chuck Norris vibbar (Tänk A Force of One eller så) som har en B-aktig charm även om den är seg och verkligen inte särskilt välspelad. En biokemist kidnappas och tvingas dela med sig av sina kunskaper för att en gangster ska kunna tillverka ett biokemisktvapen. En ganska stereotypisk handling och en ganska stereotypisk film som jag kanske inte kommer att se om på ett bra tag. Men Linda Blair är som sagt med och det var egentligen en ensa anledningen till att jag köpte och såg den och det får väl räknas för något. – 4/10
- Tommy Söderberg

Frozen – Jag hade läst lite korta omdömen om den här filmen här och där innan jag såg den och genomgående kan man säga att den fick mycket goda vitsord. Upplägget i filmen är enkelt, nästan genialiskt klaustrofobiskt utan att vara särskilt instängt. Några ungdomar fastnar i en skidlift, personalen går hem för veckan och premisserna ser verkligen inte bra ut för ungdomarna. På pappret ett hur bra upplägg som helst alltså… I verkligheten blir det absolut inte dåligt heller, men man känner ändå att det är något som saknas för att det ska bli den optimala filmupplevelsen. Skådespelarna är riktigt bra utan att vara av absolut yttersta klass så det är absolut inte deras fel. Vidare väcker filmen absolut känslor och smittar av de tre ungdomarnas hopplöshet på åskådaren men det känns ändå lite för enkelt, karaktärerna är lite för oproblematiserade och handlingen är lite för enkel. Jag kan dock inte konstruktivt komma på något sätt att bättra på dessa problem och ska man se helt krasst på det så är det helt klart en underhållande och gruvlig film trots allt och absolut inget jag ångrar att jag har sett. Det blir trots allt ganska effektivt under den dryga en och en halv timme som den varar även om den kanske inte ger några bestående intryck. – 6/10
- Tommy Söderberg

20 Years After – I en postapokalyptisk värld sänder Michael ut radiotransmissioner tills den dag han får påhälsning av en främling som påstår sig ha hört även en annan röst i etern, tillsammans ger de sig ut för att finna den främmande rösten. Samtidigt ger sig en gravid kvinna, den första sedan tjugo år, och hennes mamma ut efter att söka upp andra människor. Det finns också en tredje gruppering som vill komma åt den havande kvinnans barn för sina egna syften och slutligen sammanstrålas deras stigar. Så kan man nog beskriva den här filmens handling tror jag. Det handlar alltså om postapokalyps och människorna lever i skyddade byggnader, under jorden, i grottor och liknande. Det finns vissa motsättningar mellan de olika grupperingarna men för det mesta är det helt förvirrande. Det finns ingen tydlighet i motiven bakom någon av karaktärerna egentligen och även om filmen egentligen inte är dålig på något sätt blir den en smula seg och meningslös. Just det, omotiverade karaktärer är en bra beskrivning å den här filmens största problem! I filmen slutplädering, eller vad man ska kalla det finns det någon form av poäng, det ska erkännas, men vägen dit är så lång och så seg att det inte är säkert att man ens orkar bry sig om den. – 4/10
-Tommy Söderberg

30 Days of Night: Dark Days – Stella, som överlevde första filmen när staden Barrow invaderades av vampyrer under den mörka månaden, föreläser nu om vad som egentligen hände. Ingen tror naturligtvis henne när hon talar om hur hela staden blev utplånad av vampyrer, folk skrattar. Men några få, som råkat ut för liknande händelser, hittar henne och rekryterar henne till sitt eget mål – att lokalisera och döda ledarvampyren Lillith! Omständigare än så är egentligen inte handlingen i den här uppföljaren. Och man lyckas väl göra ungefär det man har föresatt sig att göra också, det är en någorlunda tät historia även om den känns lite enkelt vid några tillfällen. Skådespeleriet är inte på topp, framförallt när det gäller några mindra viktiga roller av vampyrer och liknande som uppför sig lite väl stereotypiskt. Det är synd när man uppenbarligen gjort en sak av att försöka frångår stereotyperna i filmen och göra originalitet istället. Några snygga förvandlingar finns men över lag en ganska seg film. – 4/10
- Tommy Söderberg

The Devil Wears Prada – Romantiska komedier är generellt en genre som jag har väldigt svårt för. Men eftersom det här var en film som fick en hel del uppmärksamhet när den kom för några år sedan tänkte jag att jag skulle se efter vad det var lite mer noggrant. Jag hade väl inte förväntat mig något speciellt överhuvudtaget egentligen och visste inte heller om man skulle ta handlingen bokstavligt eller inte – om Miranda, chefen på en stor modetidning var Djävulen personifierad eller om det var ett bildligt uttryck. Det visade sig vara en synonym till den mest krävande chef man kan tänka sig ungefär så någon ockultism finns det inte att hämta här. Hur som helst så upptäckte jag ganska omgående att jag tyckte om det jag såg. Skådespelarna var bra i sina roller och Meryl Streep, som spelar den hänsynslösa Miranda är fullständigt fabulös! Sensmoralen i filmen är inget nytt och går ut på ungefär det man kan förvänta sig, var ärlig mot dig själv, fjäska inte för andra (läs: chefen) och sälj inte din själ till ditt jobb om du olyckliggör dig privat. Handingen som sådan tar heller inte några oväntade vändningar, men det är roligt i alla fall! Det är inte vad som berättas som är det intressanta utan hur det berättas. Det är inte teknisk ekvilibrism från filmmakarna i form av briljant foto och annat utan personinstruerade skådespelartalanger som gör filmen till vad den är. Det och ett väldigt bra manus! Ignorera sensmoralen och koncentrera dig på vägen mellan start och mål istället så gillar du kanske den här lika mycket som jag! – 8/10
- Tommy Söderberg

Beck: Levande Begravd – Jag har sett den här senaste filmen om Martin Beck och hans medarbetare jämföras med regelrätt gialli vid några tillfällen och det är kanske inte en så dum jämförelse egentligen. Vi har en, även för oss – publiken, maskerad mördare, ett ganska långsökt hämndmotiv och relativt bestialiska metoder. Polisen står lamslagen och förstår inte vad det rör sig om även om vi åskådare förstår att vi förs bakom ljuset av de diverse villospår som planteras för oss. Tyvärr lyckas inte Peter Haber, Mikael Persbrandt och de andra, eller kanske snarare Harald Hamrell, som står för regin som vanligt, att upprätthålla den spänning som skulle vara historien värdig. Det blir väl ungefär så bra som man kan förvänta sig, varken bättre eller sämre och så bjuds man på lite granne och lite ”oväntade” förändringar lite här och där jämfört med tidigare mallar. Helt ok, men inte så mycket mer alltså. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

X-Men: The Last Stand – Så var det dags för tredje delen om mutanterna då. Ärligt talat börjar det bli lite tjatigt nu även om det fortfarande är underhållande underhållning. Actionsekvenserna är snygga även om det inte finns något annat att förvänta egentligen. Det finns inget som överraskar egentligen. Man har slängt in några nya karaktärer, förstärkt några som har varit med tidigare och tagit ytterligare ett steg närmare tvådimensionellt serietidningsberättande. Ett par referenser till de initiala nazikopplingarna finns kvar men nu handlar det snarare om rätten att få vara sig själv, inte tvingas in i några mönster som inte känns bekväma etc. Jag kan inte utan låta bli att dra paralleller till homosexualitet som fortfarande räknades som ett sjukdomstillstånd för inte så länge sen och fortfarande gör det i olika delar av världen egentligen. Alla människors rätt till ett lika värde är något som är en hjärtfråga för mig så jag får väl gripa efter det halmstrå som går att tolka på det sättet. Hur som helst är det alltså en underhållande film för stunden även om den här heller inte kommer att gå till historien, åtminstone inte i min bok. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

X-Men 2 – Jämförelser med första filmen är förstås ofrånkomliga och i den jämförelsen står sig den här sig slätt. För även om första filmen inte var något mästerverk i berättarteknik fanns det ändå en charm och någon sorts originalitet över den. Det här blir mest som en actionfilm i mängden bara. Det känns som om man försöker lite för mycket och de actionsekvenser som finns är ganska ordinära. Inte för att det inte ser bra ut, för det gör det onekligen, men det är ändå inget man lyfter på ögonbrynen för. Det är en typisk uppföljare som exploaterar de som en uppföljare ska exploatera. Det finns inga direkta underliggande budskap, såsom första filmens nazijämförelser, utom lite grand på slutet då kanske där man konstaterar att man antingen kan lära sig något av historien eller upprepa samma misstag om och om igen. Skådespelarinsatserna är väl ungefär likvärdiga, Patrick Stewart har inte mycket utrymme, Ian McKellen något mer och Hugh Jackman, som Wolverine kanske mest. Det är också hans karaktär som driver filmen framåt kan man säga så hans mystiska karaktär är höljd i dimmor. Allt som allt underhållande för stunden men inget som ger några bestående intryck. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

X-Men – Jag är ett stort fan av superhjältefilmer och jag såg den här i samband med att den kom 2000. Serietidningsförlagan var inget som jag var bekant med och inget som jag är vidare bekant med idag heller faktiskt. Jag har aldrig läst den men bara genom att titta på filmen och bilda mig en uppfattning utifrån karaktärerna tycker jag att jag kan göra en bedömning av vad det handlar om. Filmen lär vara trogen karaktärerna, men berätta en helt ny historia så jag antar att man inte är mycket hjälpt av någon bakgrundskunskap i alla fall… Hur som helst så är det mycket bra skådespelare i flera av rollerna: Patrick Stewart och Ian McKellen för att nämna två av de allra största namnen. De gör väl ungefär vad som kan förväntas av dem och i och med att det hela bygger på en serietidning får man väl förvänta sig en viss sorts berättarteknik, som om man översatte filmens scener till serietidningens bildrutor ungefär, tycker jag att de gör ett strålande jobb. Filmens upplägg, en uppenbar koppling till koncentrationsläger och judeutrotning fungerar väl och bringar en allvarsam underton i den annars ganska glättiga och enkla historien. Den är också väldigt snygg och effekterna, som en film av det här slaget nästan måste bygga på, är inte over-the.top utan kontrollerade och nästan rent av realistiska. I dagens ljus är det helt klart en god början på trilogin även om jag vill minnas att jag var måttligt imponerad vid min första bekantskap. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Sinking of Japan – Ett sjunkande Japan är väl ett klart intressant scenario? Det var min tanke när jag införskaffade den här rullen i alla fall! Det visade sig att det var en japansk film, men japansk dialog, vilket absolut inte kan sägas vara någon nackdel. Det är inte lika mycket effektsökeri som i amerikanska ekvivalenter och det märks också att det här är en riktig film och inte bara något som är gjort för TV. Destruktionseffekterna är mycket bättre genomförda och som sagt inte lika publikfriande som man är van vid. Men även själva handlingen är mer komplex än vad man är van vid från västerländska katastroffilmer. Men filmen är upplagd på ett sådant sätt att man förmodligen kunde ha fått ett större utbyte av den om man, redan sedan tidigare, känt till japansk geografi lite bättre, eftersom det ständigt refereras till olika öar etc. Vidare kan man inte säga att det är en actionfilm i den striktaste bemärkelsen, det är lika mycket en kärlekshistoria som en katastroffilm egentligen och det är faktiskt riktigt rörande emellanåt. Några av skådespelarna är fantastiska, och även om det förekommer heroiska hjälteinsatser, liksom det nästan alltid gör i den här typen av film, blir det aldrig lika påklistrat som man är van vid. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Category 7: End of Days – Ibland kommer de i följd de här katastroffilmerna. Handlingen som påbörjades i den nästan tre timmar långa Category 6: Day of Destruction fortsätter här i nästan tre timmar till. Det blir mycket av samma vara, det är ganska dåliga datoranimerade effekter för det mesta men emellanåt har man lyckats få till det riktigt hyggligt! Skådespelarprestationerna är generellt sämre i den här filmen jämfört med de förra även om man lyckats få med några riktigt stora namn som Robert Wagner och Tom Skerritt som förstås sköter sig klockrent. Även Randy Quaid från förra filmen är med och gör bra ifrån sig, men de stora rollerna är alltså inte lika vassa. Det är folk som offrar sig för en ”större sak” men det blir aldrig så där äckelpatriotiskt som det ibland kan bli i den här typen av amerikanska katastrofskildringar. Tempot är mycket högra än i den första filmen och jag tycker väl att sidohandlingarna är bättre också. Man har övergivit de teknologiska problematiseringarna och gått vidare till bibliska proportioner. I centrum finns nämligen den där typen av pengahungriga amerikanska TV-predikanter som alltid finns med när katastrofer hotar jordens existens. Huruvida de tror på sitt eget budskap eller enbart är kvacksalvare är inte helt självklart med det är helt klart en frisk fläkt (hehe) i filmen. – 6/10
- Tommy Söderberg - 20101024

Category 6: Day of Destrucion – Jag har sett och skrivit om ett gäng länga katastroffilmer gjorda för TV nu och de har alla (nästan) en sak gemensamt. Man delar upp berättandet i två delar där den första leder upp till den slutgiltiga katastrofen som sedan den andra delen handlar om. I just den här blandar men egentligen två typer av katastrofer, dels den mer naturliga, där gigantiska stormar hotar och ödelägger bebyggelse, och dels giriga elbolag som försöker komma billigt undan genom att tillverka datorsystem som är så billiga att en hacker utan vidare kan ta sig in i system och ställa till oreda. Det är en underhållande film för stunden kan man väl säga men inte mycket mer än så och när den är slut känns det som om den trots allt varit ganska meningslös. Det är hyggliga skådespelarinsatser men CG-effekterna är många gånger mer än bedrövliga och det är inte vidare spännande någon gång egentligen... – 6/10
- Tommy Söderberg - 20101024

 

Wallander: The Man Who Smiled – Den här brittiska versionen från 2010 av Mannen som log från 2003 lider i stort sett av samma problem som de övriga filmerna om Wallander med Kenneth Branagh i huvudrollen. Svenska namn och platser blir nästan lite löjväckande med det engelska språket. Till exempel så låter Ystad, Tomelilla, Torstensson, Magnus, Sten och Anders helt enkelt fel. Skådespeleriet är dock ovanligt bra och Kenneth Branagh gör en strålande insats som Wallander. Övrig skådespelararsenal är också bra men karaktärerna är lite tråkiga. Tråkigast av allt är dock att själva historien – fallet, är lite för enkelt. Man har inga som helst problem med att räkna ut vad som kommer att hända, hur det hänger ihop och vem som är den skylidiga och det var inte så bra kanske. Fel jag tycker filmen trots allt är ganska charmig och underhållande, mycket tack vara närvaron i skådespelet förstås och utdelar ett skapligt betyg! – 7/10
- Tommy Söderberg - 20101024

 

Gang Boyz aka Skins – Eftersom jag, liksom jag konstaterat många gånger förr, har någon sorts konstig fascination för filmer där Linda Blair medverkar kunde jag förstås inte motstå den här rullen. Läser man på baksidan för man intrycket om att det handlar om någon sorts hämndfilm och det funkar alltid även om Linda Blair oftast inte lyckas leverera det man skulle önska av henne. Men det är om man läser på baksidan det. Tittar man på filmen får man en helt annan uppfattning. Man kan säga att filmen handlar om tre saker. För det första så handlar det om ett skinheadgäng som bär nazistiska symboler och sprider allmän oreda i samhället – Hollywood. För det andra om en före detta polis (Wings Hauser, som också regisserat filmen) som åter får ordning på sitt liv, kämpar för att nyktra till och åter får ihop det med sin fru – Linda Blair. För det tredje så finns det lite sensmoral om homosexualitet, om alla människors lika värde och lite andra rena självklarheter egentligen. Fast det är klart, lite på slutet får man ju lite hämnd också tillsammans med lite floskler om hur folk kan förenas mot en gemensam fiende. Jag är inte säker på om jag gillar alla budskap i filmen, alla människors lika värde oavsett sexuella preferenser är väl en sak, men att uppmana till våld är en annan. Nåja, filmen var mot alla odds underhållande och klart värd att offra knappt en och en halv timme på. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Shuttle – Liksom Hush, som jag skrev om för ett tag sedan, så saknar denna djup. Visserligen får man till slut reda på allt man vill veta och gärningsmannens motiv är kanske inte jättekomplicerat heller. Jag hade dock önskat att man hade problematiserat lite mer och gjort filmen lite tätare. Till en början tycker jag att filmen är lite väl tvådimensionell och jag får nästan lite serietidningskänsla av berättartekniken. Lyckligtvis bättrar det sig och efter att halva filmen är gången är det faktiskt riktigt spännande emellanåt! Men det blir aldrig mer än så, terrorn som man hoppas ska komma, uteblir helt och hållet och filmen utvecklas stadigt mot västgötaklimax. Den klarar sig undan ett misslyckande med nöd och näppe och balanserar verkligen på gränsen och blir i slutändan underhållande för stunden men inte så mycket mer. 6/10
- Tommy Söderberg

 

Grotesque – Om det var Hostel som startade den nya vågen av tortyrfilm känns i sammanhanget som en ganska ointressant fråga. Men är det kommer en ny film från landet som en gång i tiden gav oss Guinea Pig filmen Flowers of Flesh and Blood väcks det onekligen ett intresse för oss som älskar det makabra. Man utgår från att filmen kommer att ta ut svängarna å det grövsta för japanerna brukar ju sannerligen inte spara på krutet när det gäller groteska och våldsamma filmatiseringar. Upplägget i den här är enkelt, en man kidnappar ett par och torterar dem, deras överlevnadsinstinkt ska ge honom njutning. Svårare än så är det inte och det skulle väl ha kunnat funka också, men tyvärr finns det inget i filmen som egentligen berör. Förövaren använder tjatiga metoder, håller ett ohyggligt lågt tempo och offren verkar knappt plågade. Jag vet inte om man ville förmedla något budskap med filmen för det känns nästan som om det är tanken emellanåt. Jag kan dock inte påstå att jag förstår vad detta budskap i så fall skulle kunna vara och jag kräver heller inte något budskap av en film av det här slaget. Men lite motbjudande och revolterande scener kunde man väl begära? Jag känner ingenting och det var väl knappast meningen. På det hela taget en ganska poänglös film som var hur seg och innehållslös som helst som man bara ”måste” se för att den är så makaber. En scen med ett öga känns som en hommage till Flowers of Flesh and Blood annars är den helt poänglös. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Hora – En norsk rape/revenge som är tydligt inspirerad av klassikern I Spit on Your Grave. Jag säger tydligt inspirerad för det finns scener som i princip är hämtade från den äldre filmen. Stilmässigt påminner de inte särkilt om varandra och jag vet ärligt talat inte riktigt vad Hora påminner om på det planet. Det fladdrar mellan en rape/revenge rulle av klassiskt snitt, en grindhouse och en fejkad sådan. Men det menar jag att det känns så tydligt att man har försökt efterlikna en gammal grindhousefilm så mycket att det nästan inte blir roligt längre utan bara irriterande. Det är fejkade slitageskador på filmen och så vidare.. Inget att hetsa upp sig för tycker jag även om det förstås är kul att någon ger sin i kast med att hålla genren vid liv. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Beowulf & Grendel – Har man sett några filmatiseringar av den här klassiska berättelsen som skrevs för över tusen år sedan blir man naturligtvis nyfiken på att ytterligare utveckla sin referensram. Tyvärr bidrar dock denna film inte med något nytt under solen även om själva historien framsälls mera mänskligt än många av de andra ”monster-filmerna”. Grendel är ett troll och inget monster egentligen och berättandet känns faktiskt ganska trovärdigt! Oförätt som hämnas med oförätt som föder oförätt är väl en ganska bra beskrivning. Det är inte särskilt väl genomfört när det kommer till skådespelarinsatser även om det kanske är kul, att som svensk, att få se Stellan Skarsgård i en betydande roll. Som Beowulf ser vi Gerald Butler och han funkar väl i och för sig utmärkt även om man ibland får känslan av novellfilm gjord för och av ungdomar. Lite överdrivet kanske, men vissa vibbar går helt klart åt det hållet. Så, det här kanske inte är den bästa filmatiseringen och inte den intressantaste heller, men jag ångrar i alla fall inte att jag lade tid på den! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Tokyo Fist – Mina erfarenheter av Shinya Tsukamoto som filmskapare består ungefär i Tetsuo och Tetsuo 2. Det är två filmer som jag verkligen älskar och hade därför höga förhoppningar om den här. Tyvärr levde den inte alls upp till mina förväntningar och jag fann den istället oerhört tråkig. Jag tycker att handlingen var alldeles för luddig och fanns det symbolik i det visuella tycker jag det försvann i mängden. Kanhända hade jag reagerat annorlunda om jag inte haft sådana förväntningar men jag tycker att det var en särdeles tråkig film även om det var välgjord. Surrealismen flödar emellanåt men det blir lite för mycket av de mest bisarra slagsmålsscenerna. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Strip Nude for your Killer – En klassisk giallo om man frågar kännare av genren! Som titeln antyder är det också en hel del naket, sleaze och liknande i stora delar av filmen. Som ett fan av stilen har jag väl inget emot det egentligen men det känns lite som om man har lagt in nakenscener lite för sakens egen skull snarare än för att det tillför filmen något. Vackra kvinnokroppar i alla ära men om man försöker bygga en hel film kring det utan några mer djuplodade kvaliteter är man ute på hal is. Detta gör att jag inte tycker det här är en speciellt lyckad film trots att den är visuellt tilltalande, och då tänker jag inte enbart på kvinnlig färgring. För det är ju onekligen ofta så att skådespelare och handling är av underordnad betydelse i den här typen av film. Det finns estetiska kvaliteter som smäller högre helt enkelt, blodiga mordsekvenser inte minst! Här blir det dock lite väl tunt och jag är faktiskt ganska besviken om jag ska vara ärlig! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Hush – Om man gillar filmer som the Hitcher från 1986 med bland annat Rutger Hauer eller Joy Ride, from hette Road Kill när den släpptes i Sverige från 2001, borde man fatta tycke för den här också! Skillnaden är att det här är en brittisk film och att den som sådan, nästan per automatik, blir mer realistisk än de två nämnda titlarna. Kameraarbetet är mycket bra och eftersom det är väldigt mycket flackande fram och tillbaka med den känns det som en del av huvudpersonens panik smittar av sig på åskådaren. Jag gillar greppet, det påverkar i alla fall mig och jag tycker det är intressant hela vägen även om man kanske inte kan säga att det blir direkt spännande i ordets allra striktaste betydelse. Det är som sagt katt och råtta lek och jag gillar sådana filmer! Det finns bara ett litet problem som jag anser att man kunde ha utfört bättre. Eftersom filmen handlar om en kille som ser en kvinna fastkedjad på ett lastbilsflak och att hela filmen sedan går ut på att samma lastbilschaufför har tagit hans flickvän tillfånga, kanske det vore på sin plats att utveckla själva motivationen till varför kidnappningarna äger rum, för det är otvivelaktigt flera inblandade och flera tillfångatagna kvinnor också. Man försöker så gott man kan att göra det så gruvligt som möjligt med hjälp av dialogen på flera ställen, men det är lite för många lösa trådar och det blir lite för mycket snack och lite för lite verkstad i detta avseende. Missförstå mig inte, jag tycker filmen är effektiv och bra i alla fall, men jag skulle ha önskat lite mer utveckling av förövarens karaktär. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Splinter – Den här filmen har ett upplägg som man har sett många gånger förr. Ett par ger sig ut för att campa men blir överfallna av en våldsman som tvingar dem att köra honom och hans tjej därifrån. Självklart är det inte han som är det farliga utan ett yttre hot som man tidigt förstår när man fokuserar på en skylt som visar att statliga experiment försiggår i området. Det dröjer sen inte länge förrän folket överfalls av ett monster som för tankarna till den svenska filmen Det Okända, som sedan växer och påminner mig om självaste The Thing. De barrikaderar sig och försöker att klara livhanken helt enkelt och mycket mer än så är det inte. Det finns inget direkt djup i någon av karaktärerna och det finns inga överraskningar längs vägen och allt går väl ungefär som man har räknat med. Underhållning för stunden, men inget mer. 5/10
- Tommy Söderberg

Kick-Ass – Om man tittar på den här filmens trailer verkar det vara en nästan ofattbart löjlig och meningslös film. Men om man ser på kommentarer runt om på nätet får man ett helt annat intryck. Nästan allt jag sett den här filmen kommenteras med har varit, om inte fantastiskt så nära på i alla fall. Med sådana lovord blir man ju förstås intresserad och kanske får man också höga förväntningar, för höga till och med. För jag vill inte påstå att jag håller med i hypen kring denna film. Den har väl sina poänger, inget snack om den saken, men så där rysligt mycket mer än så tycker jag inte att den har att bjuda på. Den är dessutom en smula ojämn och fragmenterad. Fragmenterad på ett sätt som inte innebär att man hoppar hit och dit i handlingen eller att berättandet är komplicerat. Nej snarare handlar det om att det inte finns någon direkt följsamhet i berättandet. När vi antas ha tröttnat på den initiala historien om tonåringen som frågar sig varför det inte finns några superhjältar och sedan tar på sig rollen som sådan själv, blandar man in något långsökt hämndmotiv och försöker efterlikna en serietidning. Visserligen finns det vissa spår av detta redan från början, men inget som stör. Det blir lite torftigt och lite nödlösning av det hela tycker jag. Skådespelarprestationerna kan man dock inte klaga på och även om jag vet att det finns de som anser att Nicolas Cage inte ens skulle kunna spela sig själv så brukar jag gilla honom, och så även här. Men det blir tyvärr aldrig ett högre lyft för den här filmen än underhållning för stunden, men det är ju inte det sämsta! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Suck – Enda anledningen till att jag ville se den här filmen var egentligen att Alice Cooper medverkar. Jag hade alltså egentligen ingen aning om vilken typ av film det handlade om och så här, direkt efter att jag har sett den är jag inte heller säker på vad jag just såg. Ofta är det en positiv egenskap som innebär att man som åskådare har fått något att fundera över, men inte i det här fallet. Jag är förvirrad och vet inte riktigt vad man ville göra med filmen. Det finns sekvenser som är helt lysande och satir som känns väldigt genomtänkt, jag gillar när man visualiserar klassiska skivomslag som Abbey Road och Born in the USA inflätat i filmens naturliga handling, men på det hela taget är jag väldigt förvirrad. Om man ville göra en komedi, vilket känns som det mest troliga alternativet, har man misslyckats ganska kapitalt och om man ville att filmen skulle har en ironisk ton kan man inte säga att det är särskilt lyckat heller. Vampyrer hör ju ofta skräckgenren till, men någon skräckfilm är det absolut inte frågan om, det är heller inte särskilt erotiskt, vilket man också brukar förknippa vampyrer med. Ska du se en parodi/satir/komedi om ett rockband så se hellre This is Spinal Tap! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

This Night I Will Possess Your Corpse – Det här är uppföljaren till At Midnight I’ll Take Your Soul från 1964, den här filmen är från 1967. Den börjar ungefär som man kan förvänta sig, med frågeställningar om vad som är liv, vad som är död och vad som är evighet. Filosofiskt formulerade frågeställningar om hela existensen, framförallt när det gäller Gudomlig existens kan man säga. Det är inget nytt och efter att ha sett ett gäng av José Mojica Marins filmer hade jag inte förväntat mig mindre. Det är lite av poängen med hans filmer tycker jag, nihilism som lätt kan tolkas som nattsvart cynism. Dialogen är som vanligt på Portugisiska, filmen är (metadels) gjord i svartvitt och den tar vid där den förra filmen slutade. Inledningssekvenserna är ganska fängslande och Marins, som själv spelar huvudrollen, gör ett bra jobb. Och eftersom det redan har gjorts en film före den här behöver man inte lägga så mycket tid på att presentera hans karaktär (även om den är intressant). Det innebär att vi ganska snabbt kan kasta oss över handlingen. Coffin Joe vill ha en son och det är sannolikt detta han åsyftar när han filosoferar kring blodets eviga liv. Det har faktiskt inte slagit mig tidigare, men här blir det alltså uppenbart. Men denna mer ytliga handling är egentligen inte särskilt intressant, det är frågeställningarna och nihilismen som gör filmen till vad den är och jag finner att det är betydligt mer av den varan här än i den föregående filmen. Det finns också en mycket visuell sekvens som åtminstone får mig att tänka på slutsekvensen av Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales där en jättelik Djävul bajsar ut nunnor. Det finns förstås inte en liknande scen här men det finns något i stämningen som gör att jag kan se ett samband. De är ju gjorda i samma tidsperiod förstås, så det är kanske det. Men Pasolini gjorde väl heller ingen hemlighet av att ifrågasätta existensen av någon högra makt i och för sig. Tyvärr behåller inte andra halvan av filmen åskådaren lika intresserad. Det blir en långdragen process av Ångest där Coffin Joe lider alla helvetets kval efter att han upptäckt att den perfekta kvinnan, som han söket efter mest hela filmen, inte ger honom den son han så efterlängtar. Hela hans värld rasar samman och hela visualiseringen av hans sorg blir lite segdragen tycker jag. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Prey of the Jaguar – Filmen stoltserar med namn som Stacy Keach och Linda Blair, men det är en försvinnande liten tid de tillbringar framför kameran. Men lite är gott kanske, för jag tycker faktiskt att Linda Blair är bland det bästa jag har sett henne, hon brukar ju vara högst medioker i sitt skådespeleri. Och även Stacy Keach är bra, det är knappt jag känner igenom honom och det är ju kul att rollen är lite annorlunda för honom. Filmen i stort är egentligen en riktig skräpfilm. Handlingen har gjorts hur många gånger som helst och den lilla twist man har lagt till med att ”hämnaren” klär ut sin till sonens egenhändigt påhittade superhjälte, är egentligen ganska tramsig. Men på något sätt blir det ganska charmig ändå och kampscenerna är klart underhållande. Jag gillar det här, men om man ska försöka vara lite objektiv så är det egentligen inte speciellt bra. Och frågan är om man ska premiera den personliga smaken, underhållningsfaktorn eller de faktiska kvaliteterna? Jag ger den… 7/10
- Tommy Söderberg

 

Jungle Warriors – Det här skulle på många sätt kunna ha varit en bortglömd pärla och jag gillar den, men det saknas lite för att den ska kunna tillskansa sig epitetet pärla. Till de positiva sakerna hör att det faktiskt är riktigt anständigt skådespeleri, inte från alla, men från några av de stora rollerna i alla fall. Flera kända skådespelare medverkar, John Vernon och Sybill Danning men även Paul L. Smith och Dana Elcar, som man kanske inte känner till namn men garanterat känner igen om man ser dem! Jag gillar också att det faktiskt finns en logisk förklaring till varför modellerna hamnar i djungeln. Dock ska man vara medveten om att det mest av filmen inte utspelar sig i någon djungel och att det här egentligen inte kan anses vara någon djungelfilm överhuvudtaget. Istället hamnar modellerna snabbt i klorna på knarkhandlarna som torterar dem och fängslar dem i källaren. Åtminstone till den dag då de bryter sig fria (vilket går lite för snabbt och lätt tycker jag) och det lägger sig i knarkuppgörelsen genom att slå ned ett par vakter och ta deras automatvapen. Utgåvan från Anchor Bay, som jag såg, är dock uppenbarligen trimmad på ett eller ett par ställen, vilket är synd för det bidrar tyvärr till ett sämre omdöme. Jag skulle också gärna sett lite mer onödig våpighet från modellerna och kanske lite mer sleaze hade gjort susen också. På det hela taget en underhållande film, men som kunde ha blivit mycket bättre. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Spy Next Door – Som vanligt när det gäller filmer med Jackie Chan, åtminstone nuförtiden, jag har inte direkt koll på hans tidigare Hong Kong karriär, så bjuds man på innovativa actionscener. Det är mer regel än undantag att rekvisitan och miljöerna där filmen utspelar sig tar en betydande del av slagsmålen. För även om det här är en films som är barnanpassad i sina komiska inslag (och sådana inslag finns det gott om) så missar man inga tillfällen att slåss lite också. Det är visserligen underhållande att se på men jag känner inte att filmen sticker ut från mängden mer än någonting annat Jackie Chan gjort de senaste åren. Man får ungefär det man kan förvänta sig men inget mer. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Red Heat – Det här är en film som jag egentligen sökt efter ända sedan den gjordes i mitten av åttiotalet. Inte konstant såklart, under långa perioder har jag helt och hållet glömt bort den och man kan väl *host* säga att hela mitt internetverksamma liv har varit en sådan period. Nåväl, jag fick i alla fall tag i den till slut och eftersom jag alltid, av någon outgrundlig anledning, gillat Linda Blair var det med stort intresse jag satte mig ner för att se den. Det är ju en WIP (Women in Prison) och som sådan följer den vissa bestämda mönster, det är omotiverade duschscener, maktkamp mellan fångar och personal, sexualsadistisk tortyr. Nåja, det sistnämnda får man väl mera tänka sig kanske, men lesbiska interaktioner är desto tydligare och någon duschscen där både Linda Blair och de andra skådespelarna får visa upp sig finns det också. Hon är egentligen inte en särskilt bra skådespelerska och har väl egentligen bara varit riktigt bra i en enda film – exorcisten, men jag fascineras av henne och jag tycker hon passar ypperligt som oskyldigt dömd i ett sadistiskt fängelse. Hon har det där speciellt oskyldigt söta utseendet som passar rollen ypperligt. Filmen i sig är kanske inte speciellt rå, men det finns en närvaro i den som jag tycker brukar saknas i den här typen av film. Tyvärr blir slutet lite för enkelt och det finns väl också en hel del logiska luckor som man kunde ha önskat att man kunde ha löst på ett betydligt bättre sätt, för att ett riktigt högt betyg ska kunna utdelas. Faktum är att det tvära slutet drar ner det hela en smula. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Transmorphers – Att det här skulle vara någon billigare klon av megasuccén Transformers var ganska uppenbart. Åtminstone om man får tro omslaget som ju verkligen skvallrar om detta, det är ju ren stöld för tusan! Filmen i sig hade väl vissa likheter men inte lika många som jag hade hoppats på. Jag ville att filmen skulle vara som tranformers, fast utan de onödiga förvecklingarna. En ren actionfilm helt enkelt! Och visst är det väl action emellanåt, det är amatörmässigt utfört och fotomontagen och de dataanimerade sekvenserna ser inget vidare ut, men det finns där. Tyvärr är filmen lite väl ”pratigt” och svår att hänga med i. Man bryr sig inte om karaktärerna och man bryr sig inte om hur det ska gå heller. Grundidén är bra men det faller som sagt lite platt. I slutändan hamnar det någonstans emellan en riktigt tråkig och illa utförd film och en kalkonrulle. Det är inte tillräckligt roligt för att vara underhållande hela vägen och det är kanske den värsta fällan en film kan hamna i! – 2/10
- Tommy Söderberg