Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Island Fury – Eftersom mitt ex av Barracuda som jag nyligen skrev om är en så kallad double feature fick jag en film på köpet. Denna film var Island Fury, en film som utlovade både gangsters i jakt på sina pengar och kannibaler – allt på en öde ö. Eller nästan öde i alla fall eftersom den trots allt måste vara befolkad om där ska finnas kannibaler. Det låter ju som lovande premisser, eller hur? Tyvärr klarar filmen inte av att hålla riktigt lika mycket som den utlovar och av kannibalerna ser man inte ett spår. Åtminstone inte av mer traditionella infödingar som äter människokött! Möjligen kan man tolka fram en och annan kannibalistisk egenskap bland öns enda bofasta familj, men det är inget uttalat och man får inte se något av det slaget ske överhuvudtaget. Hur som helst så utspelar sig filmens handling parallellt i nutid och dåtid. Vi får följa huvudrollsinnehaverskorna och samtidigt se deras historia, för de har varit på ön tidigare och det var ingen trevlig vistelse. Och dessa tillbaka blickar, som tar upp alldeles för mycket av filmen, är ingen trevlig upplevelse för oss heller eftersom de flesta av skådespelarna är riktigt bedrövliga. I nutidsberättelsen försöker de åtminstone agera men i tillbakablicken verkar de bara ha gett upp och somliga tycks bara läsa sina repliker innantill. Riktigt dåligt är det alltså på detta plan och jag överdriver ingalunda! – 2/10
- Tommy Söderberg

 

Barracuda aka The Lucifer Project – Jag såg den här under förutsättningen att det skulle vara en djurskräckfilm, som jag dessutom spenderat en hel del år på att hitta utgiven på en engelskspråkig DVD. Efter införskaffandet för ett par sår sedan har den dock blivit stående i bokhyllan av någon anledning. Hur som helst har jag nu tagit mig tid att titta på den och kan konstatera att någon regelrätt djurskräckfilm rör det sig sannerligen inte om. Visserligen finns det ett par småcharmiga scener där barracudor attackerar människor men även om de som sagt är charmiga är de ganska bedrövligt filmade. Behållningen ligger istället i det som finns emellan dessa scener, själva historien om experiment som förorenar vattnet och som någon inte skyr några som helst medel för att hemlighålla! Skådespelarmässigt är det ganska ojämnt, några av aktörerna är ordentligt bedrövliga medan ett par faktiskt är anständiga. Dock ska man komma ihåg att det rör sig om en skräpproduktion och även om dessa ofta är charmiga är de sällan riktigt bra. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

The Descent 2 – Jag tyckte att första filmen var riktigt bra även om jag aldrig tillhörde de största fanatikerna. Det var en tät och spännande film där man kunde dra slutsatser om paranoia och klaustrofobi likväl som de uppenbara monster som ingick i filmens narrativ. Själva överraskningsmomenten går inte att upprepa i en uppföljare eftersom vi redan vet vad vi kommer att utsättas för och där faller väl filmen lite kanske. Men för den, i genren mindre insatte, finns det helt klart kaskader av överraskningseffekter att gotta sig i och som uppföljare betraktat för man säga att filmen är relativt lyckad! Jag tycker också att man lyckats undgå att fastna i fällan att göra samma film en gång till fast med andra skådisar. Självklart måste man ge sig ned i tunnelsystemet och självklart måste de inblandade träffa på samma typ av monster som fanns i den första filmen men jag tycker trots allt att man gör något mer av det. - 5/10
- Tommy Söderberg

 

Long Distance – Jag hade inga direkta förväntningar av den här filmen även om en handling där en okänd gärningsman ringer för att terrorisera en ung kvinna onekligen låter tilltalande. Det finns utrymme för en hel del spänning i en sådan produktion och det var väl det jag hade hoppats på helt enkelt. Genast slår det mig hur likt själva uppläggen initialt är Mario Bavas The Telephone i segmentfilmen Black Sabbath från 1963. Det finns flera detaljer i filmens mise-en-scène som för tankarna i de banorna även om den här naturligtvis aldrig kommer i närheten av den spänning Mario Bava lyckades åstadkomma. Manuset och dialogen en till en början riktigt korkad men jag tycker det bättrar sig lite efterhand och framåt slutet är det inte alls pjåkigt! Kanske kunde man ha önskat sig en lite fräschare upplösning och inte en som använts i olika former till leda de senaste åren men på det hela taget tycker trots allt att det blir godkänt. Kvaliteterna är något ojämna och ibland är huvudrollsinnehaverskan bedrövligt dålig för att i nästa stund vara hur bra som helst. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Footprints on the Moon – Inte en Giallo i dess vanliga form, det finns ingen maskerad mördare i svarta skinnhandskar eller någon utredare som försöker klura ut en brutal mordsekvens eller liknande. Dessutom finner jag färgerna, jämför med vad som är brukligt för stilen, vara i blekaste laget, liksom filmens nerv. Vidare staplar sig handlingen fram på ett sätt som känns väldigt sökt och inte naturligt. Ändå gillar jag verkligen estetiken i filmen och även om den inte är snyggt blir den gradvis intressantare och intressantare för att framåt slutet bli riktigt spännande. Man blir helt klart intresserad av att få reda på vad själva mysteriet som huvudpersonen försöker lösa verkligen består i. Den smyger sig på en kan man säga! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Tower of Death aka Game of Death 2 – Att sälja den här filmen med Bruce Lees namn är egentligen ganska smaklöst. Det lilla han medverkar är dessutom endast inklippta scener eftersom han dog tretton år tidigare. Istället fokuserar det mesta av filmen på hans rollkaraktär Billy Lo (från Game of Death) eller snarare på denna rollkaraktärs bror – Bobby Lo… Han ger sig ut för att söka svaret på sin bror död och hittar slutligen dödens torn, som byggts nedåt i marken istället för ovan jord. Hur som helst är de flesta av kampscenerna så pass dåliga att de enbart blir löjeväckande, det finns inget av den nerv som bättre filmer med Bruce Lee trots allt har och både ljudeffekter och dramaturgi är så överdrivet att det bara blir tramsigt. Ett tag fungerar det som charm men det håller inte hela filmen igenom. I stort sett en ganska misslyckad film, men som trots allt kan vara av intresse för de största entusiasterna och fansen av de skräpigaste Kung-Fu filmerna. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Babysitter Wanted – Jag hade väl egentligen inga förväntningar överhuvudtaget på den här filmen. Att det var någon sorts horror eller thriller var tämligen uppenbart och det räckte för mig. Upplägget är klassiskt, först får man en teaser och sedan klipper man till personer som filmen kommer att handla om. Att den unga kvinnan, som handlingen sedan centrerar sig kring riskerar att gå samma öde till mötes är liksom själva grundtanken. Till en början fungerar konceptet ganska bra och det är lite halvspännande på ett förutsägbart vis. Klichéerna duggar tätt, men det kan ju ha sin charm också. Efter ett tag väljer man dock att avslöja ockulta detaljer för åskådaren som gör att filmen genast bli tramsig och inte längre går att ta på allvar. Man förstör filmens potential totalt och kvar blir bara något som kunde ha lyckats om man tagit till vara det som faktiskt fanns där. Nä, jag är ganska besviken! – 4/10
-Tommy Söderberg

 

Så Olika – Helena Bergströms andra film som regissör börjar i ett högt tempo och fångar genast in åskådaren. Vi får stifta bekantskap med två systrar vars personligheter ligger till grund för hela historien egentligen. Den ena gör politisk karriär medan den andra jobbar med att producera TV-program och runt om dem kretsar en massa människor vars öden vi får följa. Det handlar om falnad kärlek, otrohet, guldbröllop, demens, tidningsskandaler och politiskt rävspel. Tyvärr tappar filmen tempo framåt mitten och blir ganska ointressant för några minuter innan den hittar rätt tråd igen. Och bara det att den lyckas komma igång igen får betraktas som positivt! Tyvärr är andra halvan betydligt ojämnare än den första och ju närmare man kommer slutet desto närmare kommer man också sentimentaliteten och moraliserande som ju är standard i den här typen av romantiska komedier. Hur som helst är det ne klart godkänd film och jag tycker att Helena Bergström, i och med den här och första filmen Se Upp För Dårarna, har bevisat att hon är kompetent även bakom kameran! I rollerna hittar vi, förutom systrarna Lövdahl (Ingela Olsson och Anna Ulrika Ericsson) gott om kändisar såsom Rolf Lassgård, Philip Zandén, Nina Gunke, Johan Wideberg, Rickard Wolff och Siw Malmkvist. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Trick ’r Treat – Från början hade jag fått för mig att det här var en episodfilm, eftersom man kunde läsa att det var fyra olika historier på baksidan. Och det är väl en sanning med modifikation kanske. Visserligen är det mycket riktigt olika historier som berättas, men de vävs samman på ett så skickligt sätt att man knappt märker det. Detta betyder förstås inte att själva historierna är särskilt bra eller skrämmande trots att de utspelar sig på halloween. Eller så är det just det som är felet, det blir lite ytligt, lite klämkäckt och lite lamt för att skrämma eller intressera någon som nått eller, som i mitt fall, passerat tonåren för länge sedan. Själva sammanknytandet av historierna är alltså intressantare än själva historierna i sig och det är inte bra! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

En Fyra För Tre – Det här är en serie som det inte är helt lätt att få tag på visade det sig. På olika auktionssajter kunde slutpriset för en enda säsong (åtminstone den första) hamna på flera hundra kronor över butikspris. Visserligen verkar allt vara slutsålt överallt och det gör ju förstås att priset skjuter i höjden om efterfrågan finns. Hur som helst så fick jag möjlighet att se alla säsongerna helt nyligen och eftersom jag inte sett dem när de gick på TV 96-97 var det med, både stor nyfikenhet och skepsis jag tog mig an uppgiften! I korthet handlar serien om tre ungdomar som bor tillsammans i en lägenhet, Kristin (Lina Perned), Jessica (Anna Jacobsson) och Tobias (Göran Gillinger). För att hyresvärden – Lennart (Björn Gustafson), som bor på våningen under, ska tillåta Tobbe att bo där måste Tobbe låtsas att han är homosexuell (så inga ”sexorgier” kan förekomma). Lennart är mycket strikt och gammaldags och förhållandet med frun Margareta (Birgitta Andersson) är väl lite knackigt. Hon tjatar på honom om sex och om pengar men han är som han är och han pikar väl henne tillbaka lika mycket han.

De första två säsongerna, med betoning på den allra första, är de bästa och roligaste. Det känns lite som om man försöker mjölka ur för mycket ur det hela sedan. Man börjar upprepa skämten om att de är sena med hyran lite väl mycket och man slarvar en hel del med manuset i de senare säsongerna. Man underskattar publiken helt enkelt och det är något som jag inte uppskattar. I sista säsongen byter till och med Kristin hårfärg och blir stereotypiskt blond, vilket är lite tråkigt. Det var lite av en friskt fläkt att ha henne korkad, fast med mörkt hår under de första tre säsongerna. Det känns också som om man försöker göra lite mycket och det är kanske det som gör att det inte blir lika roligt efter ett tag. Det är bara kul när någon kastar sig på soffan ett visst antal gånger innan det blir tjatigt.

Under alla förhållanden så byter man slutligen ut Lennart och Margareta, mot en ny hyresvärd – Bjarne (Göran Rangerstam), som är fanatiskt intresserad av dansband, under sista säsongen. Det kanske är ett desperat att förnya serien, vad vet jag, och det funkar väl till viss del, men samspelet mellan hyresvärden och hyrestagarna blir aldrig riktigt lika bra. Bjarne som karaktär är inte lika klockren som Lennart och Margareta var.

Det är gått om (medvetet) överspel genom hela serien, framförallt av Göran Gillinger, men även av många av de andra, Göran Rangerstam inte minst. Men Björn Gustafson håller måttet hela vägen och är en fantastisk skådespelare! Jag har sagt det förr men det tål att upprepas! Självklart förekommer det också en del gästskådespeleri i serien och om man bara ska nämna några namn kan man ju ta Mickel Dubois och Mi Ridell till exempel.
-Tommy Söderberg

 

Arctic Outbreak aka The Thaw – Personligen gillar jag originaltiteln – The Thaw bättre men det är ju å andra sedan inget ovanligt att omgjorda titlar blir sämre. Filmen handlar nämligen om den globala uppvärmningen men om det är ett svepskäl för filmens handling eller inte ska jag låta vara osagt. Hur som helst så upptäcker den ansedde forskaren och miljöaktivisten Dr. David Krupien (Val Kilmer) av en händelse ett kadaver av en förhistorisk varelse inbäddad i den artiska isen. Inne i djuret lever någon form av parasiter som snabbt tinas upp och tar sin hemvist i nästa varma värddjur det kan hitta – människan! Överlag är det inget nytt under solen och man känner igen en hel del från John Carpenters The Thing från det tidiga åttiotalet. Även Horror Express ploppar upp lite i skallen vid något tillfälle men den stora mallen och inspirationskällan måste alltså ha varit The Thing. Men även om det som sagt inte är något nytt under solen så är det inte dåligt heller. Det är en ganska trevligt underhållande film för stunden och några scener är ganska bra. De dataanimerade effekterna ser förvånansvärt bra ut och överlag känns filmen realistisk. – 5/10
-Tommy Söderberg

 

Simon Says – Skulle man bara betygsätta innovativa mordsekvenser så skulle den här filmen få ett riktigt högt betyg men tyvärr är ju upplevelsen beroende av en massa andra saker också! Skådespeleriet funkar ganska bra och Crispin Glover är erkänt duktig på att spela halvgalen och förvirrad. Här gör han en dubbelroll som tvillingarna Simon och Stanley och det är ingen spoiler att avslöja att han funkar riktigt bra som psykotisk mördare eftersom det avslöjas så pass tidigt i filmen. Med det sagt kan man genast konstatera att den spänning filmen kunde ha byggt upp nästan saknas helt i och med att mördaren avslöjas. Det är lite synd samtidigt som man faktiskt får valuta för sina pengar i och med Crispin Glovers rolltolkning. Det är ingen originell film på något sätt, det är ett gäng ungdomar som ska campa i ödemarken och så kommer en galning (Glover) och dödar dem, men det finns några vändningar som faktiskt är lite annorlunda och på det hela taget fann jag det här vara en riktigt upplyftande och underhållande film. – 6/10
-Tommy Söderberg

 

Feast 3 – The Happy Finish – Det här var ett klart uppsving från föregående Feast 2 – Sloppy Seconds även om filmen i sig inte är speciellt bra! Man har plockat bort och förfinat humorn en smula, eller rättare sagt, man har tagit bort det allra tramsigaste och fånigaste från föregående del och fått in lite mer finess i det hela. Det är fortfarande mera komedi än skräck, tro inget annat, men monstren är välgjorda och man störs inte lika kraftfullt av en irriterande berättarteknik denna gång. Några svar till var monstren kommer ifrån får man naturligtvis inte utan man är om möjligt ännu mer förvirrad framåt slutet. Detta är förstås en medveten strategi av filmskaparna och låt oss nöja oss med att säga att inspiration av Transformers filmernas framgångar säkerligen har präglat några av slutscenerna. Allra sist kommer dock en genomgång av alla tre filmerna på ett sätt som jag tyckte var ganska skoj. Men man måste som sagt vara medveten om vad det är man tittar på och se det hela lite med glimten i ögat om det ska finnas någon chans till uppskattning överhuvudtaget! – 4/10
-Tommy Söderberg

 

Sorority Row – Jag har hört rätt mycket negativt om den här remaken (House on Sorotity Row kom redan 1983) men jag tycker verkligen inte den förtjänar sitt dåliga rykte! Inte för att det är en kanonrulle på något sätt eller att den skulle vara nyskapande eller exceptionellt välspelad heller. Men den är inte sämre än något annat heller och flera av mordsekvenserna, för det handlar ju trots allt om en slasher, är uppfinningsrika. En av sekvenserna, som jag tyvärr inte kan gå in i detalj utan att avslöja mer än jag borde, imponerade rätt rejält och var riktigt rolig att bevittna! Men även om det rör sig om en remake egentligen tycker jag filmen har mer gemensamt med I Know What you Did last Summer till sin uppbyggnad och mördarens klädsel verkar också vara inspirerad från den filmen mer än något annat! Hur som helst är det helt klart en underhållande rulle, som kanske blir lite väl stereotypisk för sitt eget bästa framåt slutet. Gillar man slasher i allmänhet tycker jag nog att man bör införskaffa sig den här i referensramen, och så är det ju kul att se Carrie Fisher göra en roll igen! – 6/10
-Tommy Söderberg

 

Carriers – Postapokalyptiska filmer är alltid av intresse för undertecknad och här är en film som utspelar sig efter att en stor epidemisk katastrof inträffat och decimerat jordens befolkning till ett fåtal. Det handlar alltså inte om förödelse på grund av kärnvapenkrig och liknande, vilket förstås betyder att landskapen och husen är i stort sett orörda. Visst finns det tecken på plundring och liknande, men vi pratar alltså inte om ruiner. Mitt i allt detta får vi möta ett brödrapar med flickvänner som åker runt för att undvika den dödliga smittan. Det finns utrymme för sentimentalitet och en del scener är riktigt rörande samtidigt som det finns några scener som är riktigt spännande! Tyvärr blir det på det hela taget en ganska meningslös film som inte ger någonting egentligen. Den borde ha kunnat leverera mer helt enkelt! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Cabin Fever 2: Spring Fever – Frågan är varför man väljer att se uppföljaren till en film man inte ens tyckte var bra?! Jag gav Cabin Fever ett ganska klent betyg när jag skrev om den men ändå kände jag en lust att se den här. Den är totalt olik sin föregångare på alla plan. För det första är den här uppenbarligen gjord som en skräckkomedi, vilket jag inte upplevde den första filmen som. För den andra handlar det inte om någon lite isolerad grupp som drabbas av det farliga viruset, det har transporterats till en stad med hjälp av mineralvatten. Man tycks också gjort filmen effektmässigt grisig för saken egen skull, vilket är ett grepp jag inte riktigt gillar. Det fungerar under vissa förutsättningar, men alltså inte här där det bara blir trams av det! Karaktärerna är träiga, men det är å andra sidan inte en film som lär får några seriösa utmärkelser ändå. Jag tycker mig hitta inspiration från filmer som Demons, [REC] och vilken humoristisk high school skräckis som helst egentligen. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Vertige aka High Lane – En liten del av alla äventyrsfilmer som görs baseras på något sätt på bergsbestigning, ännu färre fokuserar totalt på det och nästan ingen har en galen mördare som jagar äventyrarna. Här är en sån film! Den ligger och balanserar på gränsen mellan äventyr, thriller och horror och är faktiskt rejält spännande i vissa partier! Vi bjuds på mer fylliga karaktärer än vad man hade kunnat räkna med och även om det är lite segt understundom innehåller filmen scener som nästan får den mest hårdhudade filmtittaren att rygga tillbaka. Till filmens nackdel hör att karaktärerna under stundom är rejält korkade och att ett triangeldrama utspelas samtidigt som de försöker att fly för sina liv. Att storyn inte riktigt hänger ihop hela vägen, även om den påstås baseras sig på verkliga händelser är också någonting man får leva med. Det är en fransk film på franska men skulle jag jämföra med något annat skulle nog Wolf Creek ligga närmast till hands! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Cenntenial aka Kampen om Colorado – S01E12 – The Scream of Eagles – Det sista avsnittet i serien känns lite annorlunda jämför med den historia som berättats tidigare. Det är mera som en epilog och beskriver kortfattat hela historien. Man gör detta delvis genom att berätta om en historisk artikel som ska skrivas om samhället, delvis genom tillbakablickar på det som hänt under seriens gång. Man skulle kunna säga att man tryck ihop de mest essentiella scener till ett enda avsnitt, dock utan att ha den minsta behållning av dem om man inte sett hela serien först! Moraliserandet blir också en stor del av detta avslutande avsnitt, att inte ta mer av naturen än vad man kan ge tillbaka, den vite mannens orättvisa behandling av indianerna – än i våra dagar, och så bjuds vi på upplösningen av några oupplösta trådar också. Överlag känns det som om det här avsnittet kunde vara gjort mycket senare eller som en sista chans att mjölka ut att som överhuvudtaget är möjligt ur serien samtidigt måste jag säga att det faktiskt är en värdig avslutning, ett högst märkligt, men inte desto mindre sant, sammanträffande!
- Tommy Söderberg

 

Cenntenial aka Kampen om Colorado – S01E4-S01E11 – Efter att den grundläggande historien lagts i de första avsnitten börjar historien om själva staden ta form. Det är inte längre ett vildmarksäventyr med indianer och vita utan om makt kamp och nybyggare. Det är inte längre lika intressant som det initialt var, även om det naturligtvis berättas en historia som är viktig för de efterkommande avsnitten. Det som berättas är alltså viktigt för historien och för hela seriens avslutning. Man bygger karaktärer som är rättskaffens och som inte riktigt förstår hur man kan behandla mexikanare och indianer som något annat än människor, karaktärer med civilkurage nog att sätta sig emot systemet och hävda den humanitära rätten. Men det tillkommer också en annan sorts människor i Cenntenial – Wendells, som redan från börjar utmärker sig genom att lura och bedra för egen vinnings skull och som så småningom blir väldigt rika och inflytelserika i det lilla samhället (som förvisso inte är så litet längre). Det är fortfarande en sevärd serie men som sagt inte lika attraktiv som i de första avsnitten.
- Tommy Söderberg

 

Feast 2: Sloppy Seconds – Bitvis gör den här filmen verkligen skäl för sin undertitel, för det är emellanåt riktigt grisigt. Detta utan att vara något man egentligen ryggar tillbaka för, eller reagerar något särkilt alls på egentligen eftersom hela filmen är oerhört tramsig. Skådespelarna är urusla och själva historien blir så fånig av att man inte verkar ha kunnat bestämma sig för vad det var man vill göra. Det fladdrar åt alla möjliga håll och min uppfattning är att man gjort presentationen av karaktärerna (en omständlig process) på ett sätt som ska föra tankarna till Tarantino och möjligen lura någon att tro att han är inblandad på något sätt i filmen, Men även om man, som jag, inte är något större fan av Tarantino, är det ganska uppenbart att så inte är fallet. Men även om filmen är värdelös och ointressant det mesta av tiden finns det faktiskt några få scener som är intressanta eller åtminstone underhållande. Synd bara att det går så långt mellan dem… – 2/10
-Tommy Söderberg

Isolation – Brittiska filmer brukar, som jag nämnt många gånger tidigare, innehålla en helt en annan typ av realism än den vi är van vid från det stora landet i väster och det här är inget undantag. Dessutom han man lyckats med överraskningseffekterna riktigt bra och det är inte utan än att man får erkänna att man faktiskt hoppade till vid något tillfälle. Handlingen är inte unik, men man har lyckats förklä den så bra att den nästan känns ny! På en avlägsen och förfallen gård på Irland experimenterar man med genmanipulation. När kon, som är föremål för experimentet ska till att kalva blir väldigt uppenbart hur fel allting har gått och när det dessutom visar sig att den nyfödda kalven är gravis redan från födseln finns det inga tvivel kvar. Det blir en katt och råtta lek mellan det framavlade monstret och människorna som ska försöka hålla det stången och se till att det under inga omständigheter tar sig ur gården karantän. Skulle detta ske kan hela mänskligheten utplånas… – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Fermat’s Room – Den här köpte jag eftersom man påstod att det skulle vara en blandning av Cube, Pi och Saw i en och samma film. Efter att ha sett den förstår jag vad man menar även om jag inte riktigt tycker att det är så väldigt likt egentligen. Som Cube så utspelar den sig (mestadels) i ett enda rum och primtal har också viss betydelse i handlingen. Matematiska ekvationer och fanatism har väl lite släktskap med Pi, men inget närmare samband tycker jag. Man skulle lika gärna ha sagt någon annan film där matematik är framträdande. Likheten med Saw är väl kanske att de kidnappade får lösa problem för att klara livhanken. Men nu får jag nästan det att låta som om jag inte gillade filmen eller att jag tyckte den var svag och så är inte fallet. Jag tycker förstås inte att det var något mästerverk men helt klart en stabil upplevelse även om den kanske var lite förutsägbar på sina ställen. Jag hade dock lite problem med de matematiska gåtorna och eftersom filmen är på spanska och de engelska undertexterna svischade förbi lite väl snabbt ibland hade jag lite svårt att hänga med i lösningarna, som i filmen måste ske inom en viss tidsram för att vara giltiga. Det är dock ett trevlig mysterium och det saknas inte detaljer i själva brottets kalkyl. En trevlig film som helst klart rekommenderas även om den inte var lika mästerlig som jag hade hoppats. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

WolfHound – Jag hade ingen aning om att det här var en rysk film när jag satte på den och trodde väl egentligen bara att det skulle vara en stunds underhållning. Men utan att vara någon expert på rysk film tycker jag mig känna igen sättet som filmen är berättad på från andra filmer därifrån, det är verkligen inte bara ett fantasyäventyr i mängden utan man känner att det finns eftertank i historien. Den är också uppenbarligen filmad för en vuxnare publik än vad som är normalt för den här genren och blodet skvätter rejält emellanåt. Det finns helt enkelt ett allvar som inte brukar finnas i de här filmerna som jag gillar. Man har inte bara flamsat bort potential med ungdomsanpassade effekter och dialog. Det är förstås väldigt svart och vitt berättat, såsom är brukligt i genren mer det finns ändå någonting mer där och man känner faktiskt med karaktärerna! Det är rätt ovanligt i sådana här filmer. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Tjenare Kungen! – Som alltid när det gäller filmer av Ulf Malmros så är miljöerna oklanderliga. De utspelar sig i ett eget universum där tiden inte är direkt definierad men allt håller sig inom ramarna för vad som är realistiskt. Här stiftar vi bekantskap med Abra, som drömmer om sitt eget punkband, hon drar från vardagens tristess och stiftar bekantskap med Milla som delar samma värderingar. Åtminstone till en början, för undan för undan slås en kil emellan dem. De är vänner, sedan ovänner och sedan tillbaka till kompisstadiet igen. Det är ingen särskilt nyskapande film och det finns egentligen ingenting som är direkt oväntat i den, utan är rent av ganska förutsägbar! Men det gör ingenting, den lockar fram känslor och efter att ha sett den skulle jag genast kunna se den igen. Det är ett gott tecken på en bra film och det här är faktiskt bland det bästa jag har sett på länge! Kjell Bergkvist och Morgan Alling medverkar i mindre roller. – 10/10
- Tommy Söderberg

 

Imagine That – Eddie Murphy tillhör de där skådespelarna som numera verkar livnära sig på att medverka i precis vad som helst så länge de får betalt för det. Han väljer ofta manus där han får utrymme att tramsa och spela över hur mycket som helst. Det här är inget undantag! Hans dotter har en magisk snuttefilt som, med vilken hon kan ta kontakt med en annan värld. Denna värld, eller åtminstone några av invånarna i den, hjälper sedan Evan (Eddie Murphy) att göra affärer med rätt bolag och personer. Och det är inte bara hans karaktär som är överdriven och tramsig utan flera andra också. Framåt slutet blir det dock lite sött, och även om det inte är särskilt oväntat, blir det också en historia med metaforisk uppfostran och om Evans uppvaknande till sitt ”inre barn”. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Terror out of the Sky – Djurskräckfilmer skiljer sig som bekant åt en liten smula. Man kan fokusera på gigantiska mutationer av det utvalda djuret eller kopiösa mängder av detsamma. Faran i bägge fallen är att om man tar i för mycket blir det inte skrämmande längre utan bara komiskt och tramsigt. Här har man dock lyckats hitta en bra nivå och även om filmen inte kommer att åstadkomma några sömnlösa nätter så vågar jag påstå att det är tämligen realistisk. Om just den variant av bi som filmen handlar om finns i verkligheten, eller om den skulle kunna finnas teoretiskt ens en gång har jag ingen aning om, men det är inte särskilt intressant. Emotionellt känns det som om det skulle kunna vara sant och reaktioner, från både bina och människorna känns trovärdiga. Det medverkar inga jättekändisar, men en hel del av skådespelarna känner man åtminstone igen, detta utan att vara förmögen att koppla ihop deras ansikten med namn. Hur som helst ett riktigt bra bidrag till djurskräckfilmerna! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Oj Då, En Till! – En fars i översättning av Sven Melander, med bland annat Kent Andersson, Meg Westergren Ulf Brunnberg och sist men inte minst Björn Gustavsson, från 1987. Som i många farser handlar det om missförstånd mellan de olika inblandade som alla får olika mycket information om saker och ting och där vi i publiken måste vara mycket vaksamma då det hela håller ett högt tempo! Björn Gustavsson är helt fantastisk i de tre(!) huvudrollerna! Det är snabba byten mellan hans olika karaktärer och jag har sällan varit så imponerad av en skådespelare! Handlingen är inte rolig från början, som alltid tar det en bra stund innan man hunnit presentera så mycket fakta att man kan börja skämta. Efter en stund ligger man dock dubbelvikt och tjippar efter andan, mycket på grund av Björn Gustavssons briljans, men också tack vare den komiska dialogen och de ”dåliga” ordvitsarna. Det är välskrivet och välspelad och hur kul och förvirrande som helst i slutändan! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Cenntenial aka Kampen om Colorado – S01E03 – The Wagon and the Elephant – Vi börjar nu få följa nästa generation i den här berättelsen. Vi för göra bekantskap med Levi Zendt, som stöts ut från sin religiösa by och bestämmer sig för att resa västerut med sin kärlek Elly. Saker och ting går väl inte riktigt som det var tänkt men tar sig en utveckling som passar historien som handen i handsken. Vi får också för första gången träffa på Donald Pleasence karaktär som minst sagt är oväntad. Jag menar att man absolut inte hade förväntat sig att han skulle spela just en sån roll. Låter det kryptiskt så kommer man att förstå precis vad jag menar när man ser avsnittet! Även Timothy Dalton gör sitt första inträde i serien här och man slås över hur många kända skådespelare som faktiskt medverkar. Inte bara sådana som blivit kända senare utan faktiskt även de som var ganska stora stjärnor vid tiden för inspelningen. Det är helt klart en bra serie som belyser både nybyggarlusten hos de första pionjärerna, indianernas frustration över ett krig de inte kan vinna och den vita mannens, eller åtminstone politikernas byråkrati!
- Tommy Söderberg

 

Crossing Over – Det här är en film som handlar om raspolitik, eller kanske snarare om illegal immigration till USA, att jag under stundom funderade på om Spike Lee varit inblandad i dess tillkomst! Med det sagt kan jag snabbt konstatera att det faktiskt inte handlar om raser, utan mera om olika kulturer, om viljan att få stanna i möjligheternas land och vilka personliga uppoffringar man gör för att göra detta till verklighet. Men också om byråkratin i det hela och om paranoian för terrorism. Mitt i allt detta står Max Brogan (Harrison Ford) som får representera medmänsklighet och samvetet för de som ”bara gör sitt jobb”. Och det är val detta som är filmen andemening, det finns faktiskt en människa eller en hel familj bakom de byråkratiska besluten som fattas av myndigheterna! Jag vet egentligen inte om det är en samhällskritisk, och därmed, i någon mån, en USA-fientlig film, eller om den bara försöker skildra situationen som objektivt som möjligt. – 6/10
- Tommy Söderberg

9 – Animerad film med ett ganska vuxet tema, inte för att den känn särskilt olämplig för barn, men det är nog humor och tragik som kräver en vuxens erfarenhet för att fungera fullt ut. Storyn är inte unik på något sätt, man skulle väl nästan kunna applicera vilken postapokalyptisk rulle som helst i den här grunden, skillnaden är animationen och att det handlar om några dockor som överlevt det stora kriget mellan människa och maskin. Överlag tycker jag att det är en ganska grund handling men det hela räddas av filmen charm. Det finns en hel del referenser till ett totalitärt samhälle och jag kommer personligen att tänka på nazityskland när jag ser den. Det finns, låt oss säga, vissa symboler som påminner om andra symboler om ni förstår vad jag menar. Rösterna består av idel kändisar, Elijah Wood, Christopher Plummer, Crispin Glover, Jennifer Connelly och Martin Landau är väl åtminstone värda att nämna. I slutändan tycker jag dock att man blir lite snuvad på konfekten, det blir lite för lätt och lite för mycket yta i förhållande till innehållet, vilket förstås måste dra ner betyget. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Final Destination – Om man har sett de tre första filmerna i sviten kommer inget i den här att komma som någon överraskning och det är faktiskt ganska anmärkningsvärt att man kommit undan med att göra, i princip, samma film fyra gånger nu. Skillnaden är att den här är gjord i 3D som trenden kräver och även om man ser 2D versionen, som jag gjorde, är det ganska uppenbart utan att det faktiskt går till överdrift. Hur som helst ser man inte en film av det här slaget för handlingens skull, och i synnerhet inte när man upprepar storyn för tredje gången, utan snarare för att se hur innovativa manusförfattarna kan vara i dödsscenerna. Jag tycker överlag att man lyckas mycket bra även om man kan se en del upprepningar även på detta plan från de föregående delarna. Det finns också några scener där man är övertygad om att något ska hända utan att det hela verkställs så att säga, ett sätt att lura åskådaren helt enkelt. En sevärd film är det men det finns absolut inget nytt under solen i den. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

True Blood S02E01 – S02E12 – Den andra säsongen kommer igång lite långsamt och det känns som om den tappar lite jämfört med den första. Efter några avsnitt har man dock kommit in i handlingen igen och med nya karaktärer och varelser som man egentligen inte vet någonting om blir det hela intressant igen. Man förtydligare de rasistiska metaforerna och blandar in fanatiskt religionsutövande i ekvationen. Man får också lite mer bakgrund till både Bills och Erics karaktärer och det förekommer mer svenska längs vägen från den senare. Tyvärr är det bara trovärdigt när det är Alexander Skarsgård som talar och det märks allt för tydligt när skådespelarna lärt sig sina svenska repliker fonetiskt. Helt ärligt kan jag inte ens höra vad det är de säger. Hur som helst så kände jag att avslutningen på säsongen var lite tam och med lite för lite intressanta lösa trådar. Det är klart att man är intresserad av att se mer, då jag tycker att det är en riktigt bra serie, men lite mer spänning på slutet, när man just avslutat andra säsongens stora mysterium, skulle man ju kunna ha tänkt sig. Nåja, nu blir det till att vänta för om jag fattat saken rätt så dröjer det flera månader innan säsong ska börja visas…
- Tommy Söderberg

 

Transformers: Revenge of the Fallen – Liksom sin föregångare är det här en visuellt fullmatad film och det finns egentligen inte en enda död minut. Trots detta blir det emellanåt hur segt och trist som helst. Den är kanske inte riktigt lika klämkäck och tramsig som sin föregångare heller, vilket jag kritiserade den för, och det är nog ännu lättare att ta till sig någon form av metaforiskt berättande här. Den lyckas dock inte beröra och inte underhålla nämnvärt heller och allt som finns är egentligen bara yta, och så floskler då förstås. Jag menar att den enbart är av intresse för riktiga fans av leksakerna eller liknande och verkligen inget att hänga i julgranen. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Beck: I Stormens Öga – Det var länge sedan jag såg någon Beckfilm nu, jag har mest plöjt en massa andra svenska polisserier såsom Wallander, Irene Huss, Johan Falk och nu senast Morden med Kjell Bergkvist. Därför är det extra trevligt att jag återkom till den här serien och upptäckte hur bra den här filmen egentligen är. Det är helt klart en helt annan stil av film än vad vi tidigare varit vana vid när det gäller Beckfilmerna. Det är ett snabbare tempo i bildspråket och vi kommer verkligen Gunvald Larsson när i den här filmen. Det känns som om Mikael Persbrandt utvecklat karaktären en smula sedan sist och det hela blir mycket fängslande. Peter Haber är inte särskilt närvarande även om han förstås gör bra ifrån sig när han är med men själva rollen som Martin Beck är betydligt mindre än vad vi tidigare varit vana vid. Hur som helst finns det en närvaro i filmen som kryper in under skinnet och som höjder den här en bit över de flesta tidigare filmatiseringarna av Beck med Haber/Persbrandt. Men framförallt är det här en film där Kirsti Torhaug, som spelar den centrala karaktären Kim ges utrymme att briljera! Det är helt enkelt en mycket bra och en av de allra bästa filmerna så långt i serien! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

My Sisters Keeper – För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln av filmen är bättre än originalspråkets – Allt För Min Syster, då det handlar om en ficka som kommit till världen av en enda anledning, nämligen att vara sin cancersjuka systers donator. Det är åtminstone vad vi får reda på i filmens inledning. Vi får också en tämligen briljant retorik om varför barn blir till där man hävdar att det bara är de som har svårt för att få barn som planerar dem, resten sker på fyllan och villan. Det är kanske ett lite väl krasst åskådningssätt, men visst ligger det något i det. Hur som helst får vi följa en familj där den ena dottern – Kate (Sofia Vassileva), är svårt cancersjuk, sonen Jesse (Evan Ellingson) och så den andra dottern – Anna (Abigail Breslin), då! De gör alla ett strålande arbete framför kameran, framförallt de två systrarna som också har betydligt mer framträdande roller. Mamman spelas av Cameron Diaz som också imponerar! Det finns många riktigt bra scener och det är inte svårt att få tårarna att flöda! Det är helt enkelt den typ av film som framkallar känslor av den storleksklassen, men framför allt är det en film som ställer saker och ting på sin spets och frågan oss – publiken, vad som är moraliskt och etiskt försvarbart. Vad är egentligen ett liv? Är det att spendera tiden med att vänta på att återbesöka sjukhuset för flera operationer eller finns det någon mer? Vem bär rätten att bestämma huruvida Anna ska donera organ till sin syster? Hon själv eller mamman? Helgar ändamålet verkligen medlen? I slutskedet tog filmen några vändningar som jag inte skulle vilja att den hade gjort och det gör att den inte slutat riktigt lika starkt som den hade potential att göra, men det är fortfarande en mycket bra och stark film som jag verkligen rekommenderar alla som kan hantera den här typen av svåra problematiseringar! – 8/10
- Tommy Söderberg

White Water Summer – Till en början en ganska typisk få-ungadomar-att-mogna-till-och-lära-känna-sig-själva-under-en-vildmarkstripp film med Kevin Bacon som ledare. Undan för undan börjar dock hans mörkare sidor titta fram och ganska snart inser man att han sannerligen inte är någon bra ledare för ett sådant företag. Han bestraffar på ett sätt om inte är hållbart i längden och hans humörsvängningar gör att han utsätter ungdomarna för större faror än vad som är nödvändigt. Allt som allt inte en jättebra film, men inte en dålig heller och har man inget bättre för sig en eftermiddag kan man helt klart titta på den. Det finns någon form av moralitet i den som i och för sig inte är särskilt unik eller oväntat men som trots allt gör att filmen funkar på något sätt. Det är underhållning för stunden helt enkelt. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Centennial aka Kampen om Colorado – S01E02 – The Yellow Apron – Vi har nu fått följa berättelsens första huvudpersoner under ett ganska stort antal år. Vi har bekantat oss med deras egenskaper och skådespelarna har förvaltat sitt ansvar att gestalta karaktärerna väl. I princip kan man säga, med något undantag, att man inte alls upplever det som skådespeleri överhuvudtaget och det är nog det bästa man kan göra som skådespelare. Att gå in i rollen till den mildra grad att man blir ett med rollen. Man kommer än närmare deras inre här än vad man gjorde i Only the Rocks Live Forever, som egentligen bara presenterade karaktärerna för oss. Pasquinel är inte alls den tuffing vi föranleddes att tro, åtminstone inte enligt honom själv, och det här avsnittet belyser hans egentliga ensamhet på ett väldigt bra sätt. Vi får se hans barn växa upp, både inne i stan, men främst de som han har tillsammans med Lerkorg och det är inte svårt att räkna ut vilka livsöden som kommer att gestaltas i seriens nästa skede. Helt klart en serie som ger mersmak!

Centennial aka Kampen om Colorado – S01E01 – Only the Rocks Live Forever – Det här är början på en lång historia som kommer att sträcka sig över generationer. Vi får följa pälshandlaren Pasquinel (Robert Conrad) som börjar byteshandla med olika indianstammar och forsla sina tillgångar till civilisationen för att bli rik. Indianhövdingarna Haltade Bävern och Vilt Vatten är två viktiga karaktärer och vi får också göra bekantskap med Alexander McKeag (Richard Chamberlain) en skotte som förälskar sig i en ung indianska, närmare bestämt Haltande Bäverns dotter Lerkorg (Barbara Carrera). Men ödet har en egen väg och det vill inte riktigt gå hans väg. Pasquinel däremot gifter sig hemma i civilisationen, får indianernas största förtroende och gifter sig även med Lerkorg enligt hennes fars önskan. Det är överlag en mycket gripande berättelse där olika människors öden vävs samman. Det är berättat på ett sätt som gör att det nästan känns på riktigt och även om historien naturligtvis är uppdiktad och rent fiktiv finns det förstås verkliga händelser som allting grundar sig i. Överlag känns efterforskningsarbetet som ligger i botten mycket förstoendeingivande och det är lite A och O när det gäller filmatiseringar av det här slaget. Även Raymond Burr medverkar i en betydande roll.
- Tommy Söderberg

 

Morden – Inte en helt konventionell svensk deckare med Kjell Bergkvist i huvudrollen. Det mesta utspelar sig på en ö, där man hittat ett tjugofem år gammalt lik. Detta kopplar man ihop med ett annat fall som inträffade just för tjugofem år sedan på samma ö – de Lundströmska morden. Teamet, med Kjell Bergkvist i spetsen, åker ut på plats och gör sina efterforskningar. Det som skiljer den här från Beck och Wallander och alla andra svenska polisserier är kanske främst karaktärerna, som känns mer genom arbetade och skruvade är i någon av de andra serierna. Dessutom vågar jag påstå att den påminner en smula mer om de brittiska deckarserierna (som jag förvisso inte brukar vara så förtjust i) och det känns som om alla, både poliserna och öborna, bär på någon form av hemlighet. Faktum är att man någonstans i bakhuvudet inte skulle bli allt för förvånad om Loglady skulle komma fram och yppa några obegripliga påståenden. Helt klart en underhållande miniserie i sex delar även om jag finner vägen mot målet betydligt intressantare än själva upplösningen, men så är det ju ibland! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Deadline – En relativt ospännande spökfilm med Brittany Murphy och Thora Birch. Den lider tyvärr av samma problem som så många andra filmer av det här slaget gör, man ska väva samman personliga händelser i karaktärernas liv med vad som händer i själva spökhistorien och på så sätt förvirra åskådaren till att inte riktigt veta om det verkligen spökar på riktigt eller om det är en produkt av ett tidigare trauma, medicinering eller något helt annat. Och eftersom filmen dessutom handlar om en författare som hyr ett gammal stort hus för att få vara i fred och skriva sin bok lägger man till ytterliggare ett sätt att förvirra åskådaren. Vad av det som händer i filmen händer verkligen och vad är endast i författarens fantasi samtidigt som hon skriver? Vi har sett exempel på den här typen av historier tidigare, i House of Long Shadows inte minst, och det känns ärligt talat som om det är lite uttjatat numera. – 4/10
- Tommy Söderberg

Sally – Att Ulf Malmros är duktig på att skildra udda och märkliga karaktärer i ett universum som verkar skilja sig en hel del från verkligheten är väl ingen hemlighet. Och även om jag ingalunda har sett allt han har varit inblandad i under karriären vågar jag påstå att Sally är en av de mest komplexa personligheterna som gestaltats i följetong i svensk TV. Det är kvinnan, spelad av Maria Lundkvist, som har mer problem med sig själv än vad någon klarar att räkna upp. Hon är mytoman, narcissist, en vuxen människa med ett barns psyke, oförmögen att se sina egna fel och brister och mycket mera. Hon har många funderingar över vardagslivet och lyckas alltid fokusera på helt fel saker även om hon i grunden från gång till gång faktiskt inte är så dum som man skulle kunna tro. Hon vill så gärna, men det blir bara fel. Ser man serien som en underhållnings- och humor serie kan man förvisso ha ett visst utbyte av den, men det är inte förrän man sett hela serien och skapar sig en helhetsbild av hennes utveckling, för hon gör faktiskt en del framsteg i de senare avsnitten, som själva poängen kommer fram. Ulf Malmros tycks hitta någon form av sensmoral och budskap med hela grejen men det är som sagt inget som direkt märks om man inte är uppmärksam och ser serien i sin helhet. I övriga roller ser vi Sven Wollter, med en ängels tålamod, som hennes pappa och Anneli Martini som bibliotekskollegan, som även hon måste sägas ha ett enormt tålamod. Gästspel av Kjell Bergqvist, Micke Dubois, Christer Glenning, Bengt Grive, Jean Pierre Barda, Lasse Anrell och Ma Oftedal blir en rolig touch och de diverse karaktärerna av Sven-Åke Gustavsson, Margareta Pettersson, Lakke Magnusson och Carl Harlén måste ha varit roliga att spela. Helt klart en mycket intressant serie!
- Tommy Söderberg

 

Frozen River – På pappret inte en särskilt upphetsande film kanske. Detta förstås om man undantar den rad priser och utmärkelser, för både bästa film och för bästa skådespelerska som filmen både vunnit och blivit nominerad till. Men handlingen är egentligen försvinnande enkel och borde inte hetsa upp någon till intresse. Men det gör den ändå! Det tar inte särskilt lång tid innan man är helt fast i filmen och man inte kan vänta på att få veta hur det ska utveckla sig härnäst. Men framförallt är det verkligen en skådespelarfilm. Melissa Leo, som gör huvudrollen är hur trovärdig som helst och samspelet med Misty Upham, som spelar den smugglande indianskan är magnifikt! Hur är förstås också mycket passade i sin roll och de kompletterar varandras desperation mycket bra! Små sidohandlingar, till exempel med Ray Eddys (Melissa Leo) söner – T.J. och Ricky, gör filmen än mer intressant och lockande och helt klart bland det bästa jag har sett i år så långt! – 9/10
- Tommy Söderberg

 

The Toybox – Sällan har väl ett DVD-omslag varit mer missvisande än till den här brittiska filmen från 2005. Detta betyder förstås inte att filmen inte är bra utan bara att man inte ska döma filmen efter omslaget. Mer skruvade karaktärer och dysfunktionell familj än så här går väl knappast att hitta och även om själva handlingen kanske inte är så där våldsamt närvarande är det intressant hur familjerelationen ser ut. Det finns några lösa trådar som jag inte riktigt gillar att man lämnar hängande men man kan inte få allt. Det är tämligen skickligt agerat av de inblandade och det finns många innovativa lösningar på visualiseringen av de dysfunktionella relationerna i familjen. Galenskaperna avlöser varandra och det finns mycket kvar att fundera kring även efter att eftertexterna rullar klart. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Witness Protection – Egentligen en ganska dålig film, men som man trots allt inte kan låta bli att underhållas av. I grund och botten är det väl en ganska stereotypisk historia där ett missförstånd blir upprinnelsen till hur huvudpersonerna – stjärnvittnet i en större rättegång under vittnesskydd och en lokal vicesheriff. Han tror att hon är kidnappad och ”räddar” henne, i själva verket är hon skyddad av FBI. Att allt inte är riktigt som det först utger sig för att vara blir mer och mer påtagligt ju längre filmen går och trots att det är en ganska låg humoristisk nivå tvärt igenom hela filmen lyckas man ändå få till dialogen på några ställen. En filmisk bagatell är det helt klart även om det är roligt att återse min gamle favorit Yaphet Kotto i en roll som han visserligen skulle kunna göra i sömnen. Medverkar gör också Peter Stormare med en överdriven (men charmig) brittisk accent och Eric Roberts i en roll som förväntas av honom. Slapstick blandat med en nästan ofattbart korkad handlig som trots allt inte går att undgå att roas av och mot alla odds får den ett högre betyg än vad den egentligen förtjänar. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

A Dirty Shame – John Waters är onekligen en filmskapare som gett den dåliga smaken ett ansikte. Vad han än företar sig så gör det inte på impuls eller ogenomtänkt på något sätt. han tycks alltid ha en tanke och vilja provocera eller utmana systemet på ett eller annat sätt med sina filmer. Skapa debatt rent av eller bara röra runt i grytan och få folk att börja fundera. Här är ämnet sex och det är till en början precis vad man förväntar sig av John Waters. Det är dålig smak i kvadrat och det är underhållande att se på hur han bryter mot konventionerna och vågar göra sånt som ingen annan skulle ha drömt om. Det är lagom överspelat och det finns en lättsam touch på det hela, ett budskap eller moralisering rent av. Låt folk ägna sig åt sina böjelser så länge de inte skadar varandra eller tvingar någon tycks han säga. Tyvärr känns det inte riktigt som att han vet vart han ska sluta den här gången och det blir till slut lite för mycket. Det bara mal på och mal på och drar i slutändan tyvärr ner filmen från de initiala höjderna till betydligt lägre nivåer. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Land of the Lost – Helt klart en rulle med potential! Filmer som kretsar kring människor som hamnar i okända världar där urtidsdjuren fortfarande lever är oftast underhållande. Man ska dock ha klart för sig att det här är en komedi och inte en genomsnittlig äventyrsfilm i dylika miljöer. Och tyvärr, måste jag säga, blir det lite väl tramsigt och lite väl barnsligt ganska snabbt! Jag hade hoppats att man hade kunnat hålla det på en mer subtil nivå men det blir lite för mycket till slut. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

 

Huset Vid Vägens Ände – Jag såg och recenserade Huset Vid Vägens Ände redan 2007 men tyckte att jag hade anledningen att se om den i samband med att den nu fick riktig DVD-realese och att jag faktiskt blivit citerad som referens på omslaget. Vad jag mindes så var det en spännande film, men med mindre lyckade skådespelare i några av rollerna. Handlingen, eller vad filmen ruvade på under sina mystiska händelseförlopp, hade jag totalt glömt bort! Nåväl, jag såg om den och hade väl rätt i mina erinringar men filmen var mycket effektivare än vad jag mindes den som. Jag satt på helspänn och undrade vad som skulle hända härnäst och om man skulle få någon förklaring till de oförklarliga händelserna som filmen centrerar sig kring. Jag blev absolut inte besviken och hur man kan tycka att en film, som man dessutom redan sett med kritiska ögon sedan tidigare, kan vara så här fantastiskt spännande vet jag inte. Jag blev definitivt inte besviken på filmen den här gången heller! Köp den idag! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Surrogates – Bruce Willis spelar huvudrollen i denna framtidsvision av vad som skulle kunna vara möjlighet om Internets utvecklig består. Filmen debatterar förstås om det verkligen är frågan om en utveckling eller om det i själva verket är en inbromsning av människans progression som art, rent av avveckling. Den nya tidens umgängesform går ut på att man själv inte längre träffas fysiskt utan genom surrogat som man styr med sina tankar och som utför alla dagliga sysslor, som att gå till arbetet, äta och umgås med sina medmänniskor. Naturligtvis finns det en motståndsgrupp till hela den här kulturen och man kan helt klart dra paralleller till den amerikanska historiens förtryck av urinvånarna, med reservat och liknande för minoriteterna. Eller vilket land som helt med minoriteter egentligen, vi är väl inte mycket bättre som tvingar in samerna i våra ”svenska” mönster etc. Hur som helst pågår kampen mellan de störa företagen som saluför surrogaten och motståndsrörelsen som vill att vi åter igen ska vara människor. Det är en underhållande och välgjord film som dock tenderar att bli lite platt och enkel i slutändan, även om man lyckas få till en och annan lyckad twist på slutet. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Twilight – Plågsamt seg film som trots att den innehåller vampyrer varken kan räknas som skräck eller erotik, något som ju ofta går hand i hand med dessa nattens varelser. Här är det dock annorlunda. Vampyrerna har inga problem med att vistas i solljus även om de ser lite konstiga ut i direkt sken, det skimrar lite om dem kan man säga. Men det är som sagt en seg film, egentligen inte dålig, bara ointressant. Det är väl alltid lite intressantare så länge det finns någon form av mystik kvar, men det går ganska snabbt över. De unga tu fattar tycke för varandra, för det här är i grund och botten egentligen en kärlekshistoria i collagemiljö, och på den vägen är det. Han lovar både sig själv och henne att han ska skydda henne och det är väl fint, men det blir lite väl svart och vitt. Det är mycket snack och lite verkstad skulle man kunna säga. Hur som helst finns det trots allt några få intressanta eller åtminstone underhållande scener i filmen. Några är utspridda längs början, under själva utvecklingen av karaktärerna, men framförallt är det ett parti fram emot slutet av filmen som det är lite högre tempo i. Tyvärr håller det inte ända fram och filmen slutar ungefär som den började – ointressant! – 3/10
- Tommy Söderberg

 

The Redsin Tower – Toetag Pictures och Fred Vogel har ju onekligen skapat sig ett namn i och med tillkomsten av August Underground och dess två uppföljare. Detta gör att man förstås blir nyfiken på vad som presteras även i andra filmer efter nämnda trilogi är väldigt väldigt speciell. Tyvärr måste jag säga att det här inte var något som tilltalade mig det minsta lilla. Ok, sminket var bra, det kan jag inte förneka, men filmen i övrigt är fantastiskt ointressant! Den är seg och man har inte haft vett att klippa ner scenerna till en uthärdlig nivå, har det väl börjat hända något i en scen håller man på och mjölka tills det blir så tröttsamt att man tappar intresset för den saken också. Skådespeleriet var väl kanske inte urusel hela tiden, men tillräckligt stora delar för att man ska hoppas att alla karaktärerna dör – nu genast! – 3/10
- Tommy Söderberg

 

The Enchanted Story of Pinocchio – En lite småtramsig tolkning av den klassiska Pinocchio-sagan, men samtidigt med en hel del charm vilket gör att man inte kan låta bli att småle lite åt den. Men även om den är småtramsig och stereotypisk måste man ta hänsyn till vilken målgrupp filmen riktar sig till och ser man den som en gullig familjefilm funkar den förvånansvärt väl! Jag tror inte det är en särskilt bra inkörsport till historien om man inte känner till den sedan tidigare, men om man ser sedan som en kul tolkning och twist på det man redan känner till blir det rätt underhållande mellan varven. Bob Hoskins spelar rollen som snickaren Geppetto, som ursprungligen snidar till Pinocchio ur en träbit och Robbie Kay som pojken själv. Dessutom medverkar, till min stora förtjusning Joss Ackland i en hyfsat stor biroll. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

At Midnight I’ll Take You Soul – Eftersom jag tidigare recenserat en del filmer av brasilianaren José Mojica Marins i samband med att Njutafilms gav ut boxen The Coffin Joe Aftermath Collection visste jag väl ungefär vad jag hade att förvänta mig av den här rullen. Det är den första i en serie filmer om samma karaktär – Coffin Joe, som man valt att översätta Zé do Caixão till på engelska. Och eftersom portugisiska inte är ett språk jag behärskar så nöjer jag mig med det! Handlingen är ganska enkel, José Mojica Marins spelar själv huvudrollen som den udda karaktären Coffin Joe. Han är någon form av begravningsentreprenör men det är inte allt han är. Han verkar också vara den rikaste i trakten och en som inte räds något eller någon. Han anser sig vara starkare och mäktigare än någon annan och van att få sin vilja igenom. Han njuter av att andra människor fruktar honom helt enkelt. Men bakom denna illusion till handling ligger något annat, en utveckling av den inledande monologen och frågeställningen: What is life? It is the beginning of death. What is death? It is the end of life! What is existence? It is the continuity of blood. What is blood? It is the reason to exist! Och det är detta som gör filmen till vad den är! Det är ett ambitiöst hantverk och som sådant helt klart bedydelsefullt för filmhistorien och det ska bli intressant att lägga ännu fler av José Mojica Marins verk till referensramen. Det är helt klart en filmskapare av betydelse även om underhållningsvärdet tyvärr dras ned något av tungsintheten. Det är helt enkelt svårt att beskriva vad man känner när man ser en film av honom och det tar flera dagar att bearbeta vad man just sett! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Nothing but the Truth – Filmen berättar en fiktiv historia om en journalist som skriver en uppseendeväckande artikel och avslöjar i och med detta identiteten av en CIA-agent. Svallvågorna når ändå upp till presidentens nivå och när man från regeringshåll börjar anse att det handlar om rikets säkerhet, gäller inte lagen om att skydda källan längre. Rachel, som skrivit artikeln, står dock fast vid sitt beslut och trots att hon blir fängslad för domstolstrots vägrar hon avslöja sin källa. Det är i grund och botten en film om civilkurage, att det utspelar sig i USA har ingen egentlig betydelse så man skulle kunna applicera händelseförloppet på vilket annat ”civiliserat” land som helst utan större problem. Mycket utspelar sin i rättegångsmiljöer, vilket jag uppskattar och en hel del i förhandlingar och fängelse också. Trots detta blir filmen aldrig mera än intressant och de allra högsta förväntningar av en sån här konspirationsthriller uteblir. Innehåller ett av de mest oväntade slut jag någonsin har sett och flera kända ansikten: Alan Alda, Kate Beckinsale, David Schwimmer och Matt Dillon för att nämna några! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E12 – You’be the Death of Me – I säsongens sista avsnitt klaras en del saker upp. Vem som egentligen är mördaren till exempel! Man skapar också nya motsättningar och mysterier att spinna vidare på och man avslöjar inte allt man gått och funderat på under säsongen heller. Man funderar på om det finns fler varelser än vampyrer och ”shapeshifters” där ute? Några av stadens invånare är ju som sagt lite mystiska och man funderar om det inte är någon liten hemlighet de döljer. För Sookies del avslutas dock säsongen på ett bra sätt och det verkar som om allt går hennes väg till slut. Det ska bli intressant att se vad säsong två har i sitt sköte, men förväntningarna är tyvärr inte lika höga som de var i början av första säsongen.
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E11 – To Love is to Bury – Åter igen hamnar Jason i klammeri med rättvisan. Men den här gången verkar han själv tro att det är han som ligger bakom morden och ber o matt bli inlåst. Bill, som måste utföra straffet att förvandla en människa till vampyr, lider ångest kval men måste genomföra riten. Allt går kanske inte som han hade hoppats och hans ”barn” kräver mera övervakning än vad någon hade räknat med. Så här i slutet av säsongen är det oväntat händelsefattigt. Det började ju så bra med klockren dialog och med grym satir men tyvärr måste jag säga att serien har tappat lite.
- Tommy Söderberg

True Blood – S01E10 – I Don’t Wanna Know – Det fokuseras mycket runt droger och man kan skönja att Jason kommer att förändras något inom den närmaste tiden. Det är svårt att säga varför med det känn som om hans karaktär kommer att bli intressantare längre fram i serien. Det gäller förstås de andra karaktärerna också. Tara bestämmer sig för att genomgå en liknande exorcism som modern och får låna pengar av Sam. Fler och fler verkar mer och mer mystiska och det märks att det börjar dra ihop sig till säsongsavslutning. Man försöker göra det så intressant som möjligt, introducera nya karaktärer och använda några som fått lite tid framför kameran lite mer.
- Tommy Söderberg

True Blood – S01E09 – Plaisir d’amour – Det känns lite som om serien har gått lite i stå. Man verkar försöka ändra inriktning på den lite och komplicera saker och ting ytterliggare bara för att man ska behålla intresset. Lite motsatt effekt har det men samtidigt vill man ju faktiskt veta hur allting hänger ihop så lite lyckat är det ju ändå. Alexander Skarsgård medverkar lite igen och man är fortsatt intresserad för hans karaktär som tydligen ska vara mycket mäktig. Lite motsägelsefullt med hans yttre kan man tycka, men man ska ju inte döma boken efter sina pärmar heller.
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E08 – The Fourth Man in the Fire – Sookie är orolig för att Bill kan ha varit en av de brända kvarlevorna i branden i avsnittet före. När det visar sig att han dyker upp igen återfinner också sig hennes levnadsglädje, Hon verkar vara lite förändrad efter att ha blivit biten och är mer aggressiv och hennes stubin brinner också snabbare än förut. Jason verkar förändrad och det är antingen drogerna eller det faktum att han träffat en ny kvinna som är anledningen. I vilket fall som helst har de drogberoendet gemensamt. Taras mamma är som en helt annan människa efter exorcismen och Sam avslöjas att han springer runt naken i skogen en gång om året för att hedra sina döda föräldrar som vad nudister. Men hans historia stämmer inte riktigt när den kollas upp. Döljer han något?
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E07 – Burning House of Love – När jag skrev att historien inte utvecklades i förra avsnittet, var jag kanske inte helt ärlig. Sookie hade sex med Bill och lät honom bita henne och sedan dess vävar hon som på små moln. Trots att farmodern är död har hon ett humör som strålar och hon beter sig som hon är hur förälskas som helst. Jasons metaforiska drogmissbruk eskalerar och Taras mamma, som är gravt alkoholiserad, är övertygad om att hon är besatt av en demon och söker efter en exorcism och Sam springer runt naken i skogen. Dessutom brinner huset där tre vampyrer har sin hemvist ned. Man hittar dock fyra kvarlever. Vem är den fjärde? Är det den saknade Bill som följt med dem natten före?
- Tommy Söderberg

True Blood – S01E06 – Gold Ground – Med bakgrund av förra avsnittet så är det här en episod som går i sorgens tecken för Sookie och många av de andra karaktärerna. Mycket mer än så blir det tyvärr inte. Vi får väl följa de andra karaktärerna ungefär så mycket som vi behöver för att hålla intresset vid liv men på det hela taget tycker jag det mest handlar om transport sträckor här. Inga speciella händelser inträffar och metaforerna tycks ha tagit ledigt också. Inte ett dåligt avsnitt egentligen men ett som inte för handlingen framåt så värst mycket heller.
- Tommy Söderberg

 

 

The Blade Master aka Ator l’invincible 2 – Liksom i första filmen om Ator gestaltas här den legendariske krigaren av Miles O’Keeffe och Joe D’Amato står för regin även om förtexterna säger David Hills. Jag såg den här på svensk TV en gång i tidernas begynnelse och har, i princip, varit på jakt efter den sedan dess. Den har dock visat sig vara mycket svår att hitta på DVD vilket föranledde att jag till slut hittade den, tillsammans med åtta andra ”Swords and Sorcery” filmer och det är precis vad boxen heter det! Det är i alla avseenden en ganska usel film men kalkonvärdena är fantastiska och det är stor underhållning att se, åtminstone om man gillar den här typen av film. Helt klart underskattat enligt mig och enbart scenen med den gigantiska ormen är helt klart värd pengarna enligt mig uppfattning! Handlingen är dock så grund som man kan förvänta sig och den som är ute efter överraskningar göre sig icke besvär. Det är helt enkelt en stunds underhållning och inget mer! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Hostel 2 – Jag recenserade Hostel 2 redan för ett par år sedan men när jag läser igenom den med dagens ljus tycker jag nog att jag var lite orättvis mot filmens kvalitéer. Inte för att det är någon mästerlig film på något sätt men den är klart mycket bättre än första filmen i alla fall! Historieberättandet är bättre och skådespelarinsatserna är också bättre! Det är inte alls en lite seg film som föregångaren och Eli Har lyckats skapa lite sympati i historien den här gången och det är positivt att se hur de båda filmerna följer på varandra. Det är faktiskt ganska sällsynt att man lyckas fortsätta en historia så pass följsamt utan att det blir långsökt och löjeväckande! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Hostel – Den som varit uppmärksam har på senare tid kunnat läsa om hur jag gett mig på filmer som jag minns som ganska dåliga för att se hur de står sig i dagens ljus, så att säga. Ofta har minnena varit ganska korrekt överensstämmande med vad jag tyckt vid återseendet, men så finns det ett par undantag, den här till exempel! Jag mindes den som en rätt usel film som i princip var hur seg som helst hela tiden och som ”bara” ägnade sig åt utstuderat våld hela tiden. När jag återsåg den idag kunde jag konstatera att det faktiskt inte alls är särskilt mycket explicit våld i den, man luras nog att minnas mer än vad som faktiskt förekommer. Däremot var filmen fortfarande seg och ganska så förutsägbar. Huruvida detta beror på att jag trots allt har stora delar av filmen i bakhuvudet eller inte ska jag låta vara osagt. Jag kunde dock se en lite större bild av händelseförloppet den här gången. Jämförelser med annan människohandel, prostitution och sexindustrin är tydliga och det är väl det som gör filmen till vad den är kanske. Det finns helt klart en sensmoral inblandad även om narrativet är vad man kan förvänta sig av en film producerad i USA. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Halloween 2 (2009) – Det enda jag minns av Rob Zombies första film om Michael Myers är väl i stort sett att jag inte blev vidare imponerad. Många var ju rent lyriska över filmen och även om det kanske bara var ett fåtal fans så ordades det om att det faktiskt skulle vara en bättre film än originalet på flera punkter. Trams sade jag… Nåväl, här är det alltså dags för uppföljaren till nyinspelningen, eller nytolkningen eller vad man väljer att kalla det och jag kan väl konstatera att jag inte är särskilt imponerad av den här heller. Det är absolut inte en dålig film ur en stilistisk synvinkel, det ser ut som en film av Rob Zombie helt enkelt. Problemet är bara att alla hans filmer ser likadana ut och jag står efter ett tag inte ut med dialogen längre. Jag hör ordet fuck i varenda mening – fuck fuck fuck, och det blir ärligt talat lite tröttsamt i längden. Jag förstår att detta ligger i linje med det som Rob Zombie vill skapa men det funkar inte här. Skådespelarna gör heller inga minnesvärda prestationer, det blir platt och trist och ingen tredimensionellitet i karaktärerna. Inte ens min gamla favorit Malcolm McDowell är bra… Vidare finner jag inte mordsekvenserna särskilt upphetsande, i enlighet med den stilistiska filosofin som den övriga filmen har så är det mörkt, rått och brutalt, men det blir lite tröttsamt att se Michael Myers frenetiskt sticka kniven tjugo eller trettio gånger i samma offer. Självklart finns det ljusglimtar i filmen men det är tyvärr alldeles för långt mellan dem! – 4/10
- Tommy Söderberg

Cabin Fever – Det här är en av de filmer som jag minns som högst medioker utan att minnas en enda detalj om handlingen. Jag bestämde mig därför för att se om filmen och kolla om den verkligen var så dålig som jag mindes den eller inte. Tyvärr måste jag konstatera att det faktiskt var en särdeles intetsägande film. Man väcker inte liv i någon nyfikenhet och är tämligen ointresserad av hur det går för de inblandade. Manuset är korkat och filmen slarvigt utförd. Det känns inte riktigt som om nybörjaren Eli Roth har riktig kläm på hur man berättar en historia på ett effektivt sätt. Men visst, några effektiva scener finns det väl i filmen. Makeupeffekterna ser riktigt bra ut och framåt slutet tycker jag mig också se referenser till ett par andra filmer – med Romeros Night of the Living Dead i spetsen, men det är kanske så att jag överanalyserar? – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Johan Falk: Gruppen För Särskilda Insatser – Som jag tidigare har förklarat så har jag sett de här filmerna om Johan Falk i helt fel ordning, men inte förrän nu har jag egentligen insett hur mycket av behållningen jag har missat på det här sättet. Man kan visserligen välja att se filmerna som ligger tidigare på tidslinjen som någon form av prequals men det funkar inte riktigt fullt ut. Nu, när man ser den första av filmerna sist, vet man en massa information som gör att man inte riktigt blir så överraskad av händelserna som man kanske borde bli. Man sitter snarare och väntar på att det ska hända. Och eftersom den här filmen onekligen är den bästa av allihop kan man undra hur bra den hade varit om man hade sett den på rätt sätt? Nu blir den ”bara” jävligt bra! – 9/10
- Tommy Söderberg

 

Wrong Turn 2: Dead End – För en tid sedan skrev jag om både Wrong Turn och Wrong Turn 3 här på sajten utan att ha några som helst minnen från tvåan. Idag beslutade jag mig för att återknyta bekantskapen med den medan jag fortfarande hade de andra två filmerna i någorlunda färskt minne. Att jämföra den här med första filmen måste anses vara en skymf mot ursprunget av serien. Borta är all spänning och känsla av att det faktiskt skulle kunna finnas en plats djupt inne i den amerikanska landsbygden som skulle kunna vara en realistisk skådeplats för händelserna. Istället har man målat upp en bild av en realityshow, där några, mer eller mindre, osannolika karaktärer tävlar om en prissumma på hundratusen dollar. Naturligtvis stöter de på en inavlad familj som bor i området och som förstås tar död på den en efter en med yxa, pilbåge eller kniv. Sminket är väl hyggligt, men det känns också som att man tagit i lite för mycket när man skapat den vanställda lokalbefolkningen. Detta påverkar tyvärr filmen i en komisk riktning vilket kanske inte var riktigt meningen och ska man vara riktigt ärlig så är det lite tröttsamt att bry sig om vem som överlever eller inte till slut. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Skytten – Även om jag är riktigt förtjust i våra svenska polisfilmsserier måste jag erkänna att det börjar bli lite tröttsamt nu. Idéerna verkar ha torkat ut alldeles på manusförfattarna och det känns numera som om man griper efter halmstrån. Visserligen kan jag inte tycka illa om att man väljer att utveckla karaktären Pontus en smula i den här filmen, eller att man valt Stefan Sauk till att spela hans pappa, men till slut blir symboliken mellan hans privatliv och den utredning som han deltar i lite för mycket. Det blir övertydligt och faktiskt lite löjeväckande att se på. Att man i de senaste filmerna valt att framställa Kurt Wallander som riktigt trött och sliten bådar inte gott och man hoppas ju att det inte är av anledningen att projektet läggs ned! För hur som helst, och även om det inte lyckas fullt ut är det faktiskt en liten charmig serie filmer som jag trots allt vill se fler av! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Laid to Rest – Ett av de stora problemen med neoslashers är att de inte har riktigt samma känsla som de från guldåldern. Ofta försöker man för mycket eller gör gore-effekterna så grisiga att det blir löjligt istället för stämningsfullt och spännande. Delvis är detta ett problem här men oftast funkar det ganska bra och det är väl bara vid något enstaka tillfälle man fastnat i fällan att använda tarmar och annat som egentligen inte hör hemma i genren. Sådant är till för med humoristiska splatterfilmer enligt min åsikt. Ett annat problem, som i och för sig inte är något som kan sägas vara unikt för dagens slashers, utan var lika närvarande förr, är skådisar som är allt annat är bra och trovärdiga. Här är det även problem med regin och hur mycket ologiska reaktioner som helst, jag har väldigt svårt för att tänka mig att någon skulle reagera på det viset som sker i filmen när man är jagad av en till synes galen och maskbeklädd mördare. Den här filmens andra halva är klart bättre än den första och mer klassisk i sitt snitt. Det blir mer spännande och jakten utan att behöva ta hänsyn till logik tar sin början och blir faktiskt riktigt sevärd till slut! Tyvärr gör de absoluta slutscenerna och själva upplösningen att man blir lite snuvad på konfekten, då det helt plötsligt blir så rörigt och osammanhängande när man ska berätta hur allt hänger ihop att man inte förstår någonting istället. Mja.. en högst medelmåttig neoslasher på det hela taget… – 5/10
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E05 – Sparks Fly Out – I sitt rus av V-juice och efter att han lärt känna Taras egentliga känslor om honom i avsnittet tidigare, ser Jason världen med helt andra ögon. Han är öppet intresserad av Tara, men det slutar med att han har vildsint sex med en annan kvinna, en främmande kvinna. Bill håller sitt löfte och ställer upp som talare under mötet med ”ättlingarna till de ärofyllda döda” det vill säga de som stupade på sydstatssidan under inbördeskriget. Vi får veta mer om hans ursprung och känna hans frustration över sin personliga historia, med allt vad det innebär av emotionella förluster och kärlek. På det hela taget ett mycket intressant avsnitt som dock också innebär en svår förändring bland rollkaraktärerna!
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E04 – Escape from Dragon House – Här I fjärde avsnittet introduceras vi äntligen till vår svenske vampyr i serien – Alexander Skarsgård! Han spelar Eric, en mycket gammal och auktoritär vampyr, ganska bra. Jag, som är lite allergisk mot svenskklingande engelska, tycker att han gör ett ganska bra jobb även om det är tydligt att han inte är infödd amerikan. Man utnyttjar detta också på ett finurligt sätt genom att låta honom prata på ett okänt språk för engelsktalande amerikaner. Att man sedan gör gällande att det var ett afrikanskt språk, som jag i skrivandets stund lyckats glömma, när det faktiskt är svenska är ganska kul och jag hoppas att det inte är sista gången denna tråd tas upp. Vi får mer vampyrinformation, bakgrund och annat intressant i något som verkar vara en hierarkisk maktkamp och Jason blir misstänkt för ännu ett mord, ökar sin libido med hjälp av V-juice och överdoserar ganska rejält. Dialogerna som var ett starkt kort i seriens första två avsnitt verkar vara tillbaka på topp och det blir mer och mer uppenbart att serien, i viss mån, kommer att baseras på sex. Det här är helt klart ett mycket bättre och intressantare avsnitt än det föregående!
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E03 – Mine – Här i tredje avsnittet känns det inte som om man lyckas upprätthålla riktigt samma geist som i de två första episoderna. Karaktärerna känns lite tröttare och dialogen inte lika klockren som tidigare. Jag kan dock tänka mig att utvecklingen som sker, när man får bekanta sig lite mera med en vampyrklan, är viktig för den fortsatta utvecklingen. Det är bara det att det inte riktigt är tydligt än och det här känns mera som ett mellanavsnitt som fyller ut serien till sin fulla säsong. Dock vill jag mena att avsnittets andra hälft är betydligt starkare än den första, vilket är lite märkligt eftersom vampyrnärvaron, som borde vara bland det intressantaste i serien, är störst i första halvan. Hur som helst ställs några nya frågor som man gärna vill ha svar på och även om det inte är det bästa avsnittet hittills är det helt klart så att man även fortsättningsvis är intresserad av fortsättningen!
- Tommy Söderberg

 

Zombieland – Det här är en riktigt underhållande hollywoodiserad zombiefilm med utmärkta skådespelarinsatser och ett tilltalande, om än humoristiskt, upplägg. Man har lyckats särskilt väl med musikvalen som då och då snarare för tankarna till olika on-the-road filmer är till skräckfilmer, men så är det ju ingen skräckfilm heller utan snarare en actionkomedi! Tempot är högt och karaktärerna är intressanta, i synnerhet den roll som Woody Harrelson gör med bravur! Han har kommit att bli en av de allra vassaste skådisarna nuförtiden och bland det bästa han gör är att spela halvgalna och excentriska typer, se bara på rollen han gjorde i 2012 och jämför med den här! Men även om det inte är någon skräckfilm har man emellanåt tagit ut svängarna rejält vad gäller innovativa sätt att ta kål på zombies med. Glöm ett enkelt skott i huvudet a la den gamla skolan. Tänk dig häcksaxar och maskingevär istället. Och även om filmens yta är underhållande att se på så är det de små detaljerna som höjer den, det finns gott om referenser till både den ena och andra filmen subtilt gömda i filmen. Några är uppenbara medan man får titta djupare för att finna andra. En av de tydligaste torde vara när Woody Harrelson spelar Banjo… – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Anacondas: Trail of Blood – Om jag minns alldeles rätt så har inte första och andra filmen i Anakonda-serien ett dugg med den här och trean att göra. Det handlar inte längre om en mytomspunnen skatt som vaktas av mytologiska jätteormar utan om misslyckade experiment som gör anakondan till en livsfarlig fiende. Nu är ju förstås anakondan som art farlig i alla avseenden men en av sidoeffekterna med det serum som ska bota cancer är ökad aggressivitet och en ämnesomsättning som gör ormen tio gånger så stor som den naturligt skulle vara. Detta innebär inte, hör och häpna, att den ser onaturlig ut utan man har lyckats ganska bra med storleken faktiskt. Det är klart att man har tagit ut svängarna lite, men det är ingalunda som i Python- eller Boa Vs. Python filmerna (som i och för sig har kalkonvärden som den här filmen inte kommer i närheten av). Jag tycker överlag att man lyckats väl med ormen! Dock finner jag karaktärerna nästan ofattbart korkade och klumpiga många gånger, så ofta att jag nästan blir lite irriterad faktiskt! Handlingen är grund och det finns inget djup i karaktärerna men det är det väl å andra sidan ingen som har räknat med heller? Klart godkänd tycker jag utan att för den skull hamna i sällskap med genres allra bästa filmer! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

2012 – Är det något som Roland Emmerich kan göra så är det storslagna katastroffilmer med massiv förödelse i sitt kölvatten! Och även om jag personligen förr i världen gjorde allt jag kunde för att övertyga folk om vilken usel film Independance Day var kan jag inte ignorera dess produktionskvaliteter. Här har Emmerich helt klart lärt sig av sina tidigare misstag även om det är lite för mycket heroiska hjälteinsatser där folk offrar sig för en större sak för att jag ska trivas riktigt bra med filmen. Den är också lite för lång och blir lite seg i början och slutet. Mittenpartiet är dock filmens pärla och där finns inte en enda död eller händelselös sekund. Briljant realism genomförd på ett storartat sätt skulle man kunna säga. Man kan heller inte klaga på skådespelarna och flera namnkunniga aktörer medverkar. I de stora rollerna ser vi John Cusack och Chiwetel Ejiofor, men även namn som Danny Glover och Amanda Peet medverkar i betydande roller. Dock är jag mest imponerad av Woody Harrelsons gestaltning av den smått fanatiske eller åtminstone gravt excentriske domedagsprofeten Charlie Frost! Hur det går ska jag inte avslöja, om nu någon inte kan räkna ut hur det går i en amerikansk katastroffilm av gigantisk modell, men jag garanterar att de inblandade aldrig någonsin kommer att glömma sitt äventyr! Helt enkelt en riktigt underhållande film där man bitvis till och med har fått det amerikanska flaggviftandet under kontroll! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

District 9 – Filmen börjar i form av en dokumentär, eller i alla fall en mockumentär, där en annorlunda verklighetshistoria berättas. Att nyttja sig att greppet att berätta filmen som om det vore sanning, men nyhetssändningar, intervjuer och så vidare är väl i sig inget fel men inget jag förväntade mig och, ärligt talat, inte särskilt väl utfört. Med det menar jag absolut inte att det skulle vara dåligt utfört på något vis, men tempot i berättandet är så långsamt att det blir riktigt tråkigt att se filmen redan efter några få minuter. Längre fram byter man stil och frångår allt eftersom den dokumentariska berättartekniken för att övergår till en mer konventionell action- och science fiction rulle. Denna del av filmen är klart mer underhållande även om man behåller en fladdrande kamera, som för att förstärka verklighetskänslan, filmen igenom. Likheter med verkligheten, metaforer med ett apartheidsystem eller förföljelsen av indianer är stor, men om man inte hade mer att säga än så tycker jag att man gör det på ett onödigt tillkrånglat sätt! Jag kan gå med på att filmen är välgjord och att CG-effekterna är hur bra som helst, men innehållet har lika mycket djup som en vattenpöl. Nä, det här var inte min stil på film, vilket naturligtvis också avspeglar sig i betyget. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Saw VI – I avdelningen uppföljande besvikelser har vi idag kommit fram till sjätte delen av Saw. Inte för att jag egentligen hade särskilt stora förväntningar efter de senaste filmernas fiaskon, men jag hade faktiskt hört ganska gott om just den här filmen innan jag såg den. Tyvärr infriades mina värsta farhågor och det var precis lika rörigt och intetsägande som det varit i de senaste filmerna. Det är tillbakablickar från och till och karaktärerna, förutom några få, är så ointressanta att man knappt orkar skilja dem från varandra. Filmen innehåller förvisso några riktigt grova och innovativa scener, men det känns också mestadels som att man inte riktigt kan ta de val som offren ställs inför riktigt på allvar. Man skulle cyniskt kunna hävda att det brister lite på realismen för även om filmserien i sig inte direkt bygger på en realistisk mördare finns det en del oskrivna lagar jag tycker att man borde klara av att följa även här. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Wrong Turn 3: Left For Dead – Det var kanske dumt av mig att se första filmen i serien Wrong Turn och inte tvåan precis före den här, men filmerna bör väl ändå kunna stå på egna ben om det ska vara någon klass på dem? Här har man försökt göra något annorlunda och det ska väl filmskaparna ha en liten eloge för tycker jag! Tyvärr blir det mest pannkaka av alltihop och en handling som mest påminner om House of Blood – några fångar som rymmer från en förolyckad fångtransport in i skogen. Självklart blandar man där in inavelsingredienserna som hör den här filmserien till, men det känns inte som om detta får lika stort utrymme som det borde. Det blir en mindre viktig del av handlingen så att säga och det var kanske inte den bästa lösningen. Makeupeffekterna på de inavlade jägarna som dödar de rymmande fångarna en efter en är bedrövliga och det känns helt enkelt lite för fånigt mest hela tiden. Någon skräck infinner sig aldrig även om själva goreeffekterna är riktigt bra det mesta av tiden. Ok skådespeleri, men inget som kommer att gå till historien. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Wrong Turn – När jag såg den här filmen för första gången för några år sedan var jag måttligt imponerad. Men eftersom minnet ibland kan spela en små spratt kände jag att jag nu var tvungen att se om den för att se huru vida mitt minne var falskt eller äkta. Det visade sig att jag fann filmen långt mycket effektivare än vad jag mindes den som. Det är inte originellt på något vis, men helt klart spännande och välgjort. Effekterna är gedigna och skådespeleriet helt klart godkänt. Att några repliker är ofattbart dumma eller att logiken brister ibland är inget som gör så mycket och om man som jag har sett en hel del filmer med samma andemening och innebörd, rent av nästan stöpta i samma mall, kommer inte handlingen som någon överraskning. Men det är underhållande och även om jag inte riktigt fattade det när det begav sig förra gången så är det här helt klart en av de bästa filmerna på området, den bör ingå i referensramen och räknas som en av de viktigaste filmerna inom sitt gebit. – 7/10
- Tommy Söderberg

Läs också Lindas fullständiga recension av filmen från 2005!

The Keeper – Har man sett en film med Steven Seagal så har man sett alla brukar man säga och det gäller väl i viss mån även den här. Dock kan jag tycka att det känns piggare än på länge och det vet i tusan om inte den forne aikidomästaren bantat ned sig några kilon också. Han känns inte lika plufsig som han gjort under de senaste åren. Men trots detta innehåller alltså filmen inget man inte sett tidigare och även om man kan nyttja den som en och en halv timmes underhållning har den inget bestående värde och kommer säkerligen att glömmas bort lika snabbt! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

Beneath Still Waters – Brian Yuzna är väl mest framgångsrik som producent av riktigt anständiga skräckfilmer, ofta med Stuart Gordon i regissörsstolen, men har även ett förflutet som regissör. Några av hans bästa filmer är helt klart kultrullen Society och den andra och tredje delen av Re-Animator sagan. Han gjorde delar av Necronomicon och den synnerligen effektiva The Dentist med Corbin Bernsen i huvudrollen som en något sadistisk tandläkare. Men han har också gjort riktiga bottennapp som Rottweiler och The Dentist 2. Skulle man placera den här filmen på en kvalitativ linje skulle den väl kanske hamna någonstans mitt i, absolut inget mästerverk, men kanske heller inte så usel som betyget av den på vissa ställen på nätet vittnar om. I stort sett gillar jag handlingen, det är ockult och det är mörkt, men musiken är kanske inte alltid rätt vald för skrämmande foto vilket resulterar i en komisk approach vid några tillfällen. Jag tror det är fullt medvetet men jag gillar det inte ändå. Samma sak kan gälla de utsvävningar handlingen gör till både klassisk katastroffilm (där en stor damm är på väg att brista) och flirtar med zombiegenren. Jag tror inte lika mycket på medvetenhet här som i musikvalen och det hela resulterar i att det spretar lite för mycket åt alla möjliga håll. Det hade varit bättre om man hade hållit sig till den ockulta grundtanken där man bland annat försöker väva in Aliester Crowley. Något som också stör mig en smula är att skådespelarna antingen inte behärskar engelska fullt ut och således bryter på spanska, eller fejkar sin brytning för att få det mer realistiskt. I vilket fall som helst blir det inte fullt trovärdigt och det känns aningen konstlat. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Tournament – En gång vart sjunde år anordnas en superhemlig tävling där enbart de bästa lönnmördarna får vara med. Reglerna är enkla, det gäller att döda eller dödas och vara dem som slutligen står som segrare. Tio miljoner dollar står på spel för deltagarna men ännu mer än så står på spel bakom kulisserna där storspelarna samlats för att hålla vadslagning och spela sina pengar på vinnaren. En sinnessjuk tävling kan man tycka men jämför man med andra filmer med liknande tema, Battle Royale, Rollerball, The Running Man och The New Gladiators är det inte så stora skillnader egentligen. Ok, det är lite blodigare än vad man är van vid i den här typen av mainstreamfilm, men sluttwisten kommer inte som någon överraskning direkt. Hur som helst är det helt klart en underhållande film för stunden och som faktiskt belyser medmänsklighet mitt i allt våld. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Kraken: Tentacles of the Deep – På intet sätt är det här en originell film om ett gigantiskt sjömonster. Det handlar i det här fallet om en jättelik bläckfisk som enligt legenden bevakar en mytomspunnen opal och attackerar alla som kommer i närheten av den. Och som i alla filmer av det här slaget konkurrerar filmens huvudpersoner med en girig antagonist som inte skyr några medel för att besitta de mytomspunna föremål som fiskas upp ur havet. Själva monstret är väl inte bättre gjort här än vad det brukar vara, men det är å andra sida inte sämre heller. Filmer av det här slaget tenderar att ha en ganska liten budget och man får helt enkelt inte ha för höga krav på det området. Samma sak kan gälla skådespelarna, som förstås inte kommer att få några utmärkelser för sina insatser, men jämfört med andra filmer av samma slag tycker jag nog de står sig väl, kanske till och med något bättre än genomsnittet! Hur som helt är det här en film man lär finna underhållande om man gillar djurskräckisar i största allmänhet. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Fräls oss ifrån ondo – Den här filmen stoltserar med en massa höga betyg på framsidan av omslaget och den är faktiskt värd varenda ett av dem! Vad filmen egentligen handlar om är inte lätt att komprimera ihop till bara några rader, åtminstone inte om man vill få det någorlunda begripligt, men jag gör väl ett försök då. Vi får följa livet i en mindre dansk by där alla känner alla och där alla också har sin givna plats. Det finns mer eller mindre misslyckade figurer och någon enstaka mer framgångsrik person också. Allt verkar vara frid och fröjd men under ytan finns främlingsfientlighet, åtrå till sin nästas hustru och allehanda dolda problem. Ingen verkar leva i någon särskilt lycklig relation och alla verkar ha någon inre demon att kämpa emot. Utom möjligen Anna, som ironiskt nog blir den utlösande faktorn för våldsutbrotten och belägringen av det hus där hennes påstådda mördare sökt fristad. Allt eskalerar och till slut kan ingen, inte ens polisen, hålla det under kontroll längre. En bra jämförelse med filmens avslutande del torde vara Sam Peckinpahs Straw Dogs med sitt nakna och brutala våld. Jag tycker mig upptäcka mer eller mindre tydliga referenser till andra filmer också, men det är antagligen bara jag som överanalyserar så jag nämner inget mer här. Hur som helst är manuset och skådespeleriet bland det bästa jag har sett i nordisk film, klart att det skulle vara danskarna som ju redan tidigare givit oss mästerverk som Nattevagten och verkligen vet hur man utnyttjar spänningen i en film. Moraliska dilemman finns det gott om i hela filmen och man problematiserar idogt hela vägen ända fram till slutscenen. Helt klart en mycket imponerande rulle som jag varmt rekommenderar! – 9/10
- Tommy Söderberg

 

Matter of Life and Death – S01E13 – Första episoden på Noble Entertainments andra utgivning av Månbas Alpha eller Space 1999 som det heter i original, är en ganska typisk historia och det som egentligen är essensen i hela berättelsen. John Koenig och den andra besättningen på basen tror sig ha hittat den perfekta platsen att kolonisera och gör sig redo att lämna månbasen till förmån för den tillsynes gästvänliga planeten. De upptäcker dock snart att detta inte är möjligt och att allt som placeras på planeten konfronteras med antimateria.
- Tommy Söderberg

Earthbound – S01E14 – Helt klart en höjdpunkt i sammanhanget. Inte bara för att historien är välgjord och väldigt mycket Science Fiction utan även för att skådespeleriet från en av gästskådespelarna – Christopher Lee, är magnifikt! Historien behandlar politik och pacifism och jag kan inte låta bli utan att reagera för vilket egoistsikt svin en populationsmedlem är. Att man inte kommer någon vart med det beteendet och att man i slutändan inte får ta något med sig dit man går blir förstås uppenbart. Jag gillar den här episoden skarpt! Hatten av för Noble Entertainment som givit ut box nummer 2 med resten av första säsongen!
- Tommy Söderberg

Full Circle – S01E15 – Lika mycket jag än tyckte om förra episoden Earthbound lika mycket tycker jag den här faller till korta. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Star Trek episoden The Gallileo Seven som också behandlar grottmänniskor och liknande fenomen. Spänningen saknas dock här och det känns lite grand som om man skapat den här episoden för att kunna ge Zienia Mertons lite mer tid framför kameran med sin karaktär Sandra Benes. Jag sätt nästan och väntade på att de skulle klä av henne också, men det kom aldrig längre än till djurhudar och det var ju skönt att man inte fastnade i den fällan! Hur som helst var det lite för lätt att räkna ut hur allt hängde ihop när besättningen uppenbarligen hade betydligt större problem att klura ut mysteriet. Jag ser dock fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!
- Tommy Söderberg

 

Another Time, Another Place – S01E16 – Vad vore väl Science Fiction utan några tidsparadoxer då och då? Jag får lite vibbar av Star Trek Voyager episoden Blink of an Eye och liksom den är det här är en ganska trevlig historia. Den slarvas dock bort utan att man utforskar den ordentligt. När man väl kommit fram till att besättningen klonats och befinner sig i två olika tidsåldrar hade man kanske kunnat göra lite mer av det? Som det är nu ägnar man mycket mera tid åt uppbyggnaden än åt att skapa teorier om vad som hänt och/eller problematisera händelserna. Man konstaterar sonika att det är ett problem och tar det första bästa alternativet som lösning på problemet och tar sedan det förödande resultatet med en lite för stor klackspark. Kanske har Koenig och de andra gjort sig allt för hemmastadda på basen och skräms lite av tanken att lämna den som deras hem? Jag tycker de borde kämpat mer! Men skulle de lämna basen skulle det å andra sidan inte finnas rum för fler episoden i den här andra boxvolymen från Noble Entertainment och så vill vi ju inte ha det!
- Tommy Söderberg

 

The Infernal Machine – S01E17 – Helt klart en av de bättre episoderna från första säsongen. Och jag vet att jag måste sluta jämföra med Star Trek, men jag få lite vibbar av The Corbomite Maneuver när jag ser den här. Det borde jag egentligen inte få för historierna är egentligen inte särskilt lika varandra, det är bara spänningen när det okända rymdskeppet konfronteras som påminner en smula. Det finns förstås en maktkamp mellan Koenig (Martin Landau) och den främmande intelligensen som också påminner men mycket mer än så är det faktiskt inte. I vilket fall som helst är det fina miljöer i den här episoden och man får verkligen känslan av att den främmande farkosten är enorm. Jag ser helt klart fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!
- Tommy Söderberg

 

Månbas Alpha: Ring Around the Moon – S01E18 – När det är utomjordiska krafter iblandade, som på ett eller annat sätt attackerar eller inkräktar på våra huvudpersoner, väcks mitt intresse verkligen till liv. Här är det utfört lagom spännande och lagom korkat för att vara riktigt underhållande. För visst är det väl så att man måste ifrågasätta en del handlingar som besättningen gör. Inte står man väl först helt handfallen när någon handgripligen försöker tömma databankarna på information för att sedan ropa på befälhavaren Koenig (Martin Landau) för att sedan bli instruerad att kalla på säkerhetsavdelningen? Det känns som lite för många steg i min värld, men de funkar trots allt. Hur som helst var det här ett av de mer spännande avsnitten hittills på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment.
- Tommy Söderberg

 

Månbas Alpha: Missing Link – S01E19 – Det här avsnittet var ingen höjdare. Det är visserligen kul att se Peter Cushing som gästskådespelare, men mycket mer än så blir det inte. Avsnittet fokuserar på tok för mycket på en inre kamp som kommendör Koenig (Martin Landau) för med sig själv som för oss – åskådarna, utspelar sig på en annan planet. Det känns som något man set om och om igen redan och även om det är över trettio år sedan just det här skapades hjälper inte det. Det finns andra som visualiserat liknande tillstånd på ett bättre sätt och gjort et mera intressant även om det här skulle var gjort tidigare. Nä, på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment är det här nog det sämsta avsnittet hittills. Kanske om man räknar in första volymen av boxen också förresten!
- Tommy Söderberg

 

Månbas Alpha: The Last Sunset – S01E20 – Fördelen med att titta på en serie av den här slaget när den finns utgiven i en box såsom Noble Entertainment har gjort är enorm. Man behöver inte följa något slaviskt och man behöver heller inte anpassa sin tid efter TV-sändningarna som man fick göra i min barndom när serien visade på TV1 eller om det var TV2, det fanns ju inte fler kanaler… Det här är i vilket fall som helst en klar uppryckning jämfört med förra avsnittet Missing Link som jag inte gillade alls. Här ställs besättningen återigen inför möjligheten att en planet i deras väg har potential att kunna bibehålla mänskligt liv. Deras förhoppningar grumlas dock när någon form av mackapär anländer och dess mening inte kan fastslås. Är det en fientlig varning från planeten de strävar efter att befolka eller en vänlig hälsning från densamma?
- Tommy Söderberg

 

Månbas Alpha: Space Brain – S01E21 – Nu var det ett bra tag sedan jag såg något överhuvudtaget av Månbas Alpha, men eftersom jag är ett stort fan av dylika serier och finner dem tidlösa kommer man snabbt in i det igen efter bara några få minuter. Den här gången attackeras månen av en främmande makt som först och främst tar sig in i basens datorer. En ”Eagle” skickas förstås ut för att undersöka när man finner varifrån de inträngande signalerna kommer ifrån, för att genast stöta på problem och attackeras av den främmande intelligensen. För att göra en lång historia kort så tar den främmande intelligensen slutligen en av besättningsmännen i besittning, eller kontrollerar åtminstone hjärnan på densamme. Månbasen, som inte kan styra sin kurs måste passerar genom det farligaste området, precis där fienden, som tycks vara en gigantisk hjärna, håller till. Därför behandlas Alpha som om den vore en bakterie för den främmande hjärnan. Vita blodkroppar ska ta kål på den… Idén i sig är inte ny utan användes i Star Trek (TOS) The Immunity Syndrome redan 1968 även om det naturligtvis inte rör sig om en exakt kopia här. Hur som helst ett klart underhållande avsnitt i serien!
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E02 – The First Taste – Andra avsnittet börjar precis där det första slutar och fortsätter sedan med att anspela på titeln. Sookie är svårt skadad och Bill hjälper henne genom att låta henne dricka av sitt blod. Hon helas från sina skador på nolltid och relationen mellan henne och Bill stärks. Farmodern, som redan i första episoden visat intresse för vampyren, eller åtminstone för dennes livserfarenhet om han var gammal nog att minnas inbördeskriget, får träffa honom när Sookie bjuder in honom till huset för att träffas. Undan för undan få man veta mer och mer av vampyrernas hemligheter, att de måste bli inbjudna för att kunna komma in i en dödligs hus a la The Lost Boys till exempel. Hur det ligger till med speglar och vitlök är ännu inte klargjort, men jag utgår ifrån att vi kommer att få veta mer och mer även om att det just är vampyrer egentligen är oväsentligt och snarast bör ses som en metafor för rasförtryck och handlingen belyser fördomar och lagstyrda rättigheter för minoriteter eller förtryckta folkslag. Så ser jag på det hela i alla fall. Hur som helst är det, redan här i andra avsnittet, en serie som ger mersmak och redan när episoden tar slut vill man se nästa!
- Tommy Söderberg

 

True Blood – S01E01 – Strange Love – Första avsnittet i en ny serie bygger ju i mångt och mycket på att presentera karaktärer och kanske inte så mycket på att fördjupa sig i någon långsiktig handling. Den här serien är förstås inget undantag och vi får möta några udda och skruvade karaktärer som i det närmaste för tankarna till serier som Twin Peaks. Människorna lever sedan ett par år tillbaka och japanernas introduktion av syntetiskt blod, sida vid sida med vampyrerna. Sookie, som kan läsa andra människors tankar, jobbar som servitris på ett kafé där det en dag stegar in en vampyr som hon blir våldsamt fascinerad av. Han verkar inte vilja henne något illa även alla människor i hennes omgivning varnar henne för att ytterliggare fördjupa sin relation med honom. Hennes bror – Jason, är traktens kåtbock som verkar sätta på alla utom den som åtrår honom mest, Sookies bästa kompis, den färgade och frispråkiga Tara. Det är gott om referenser till rasism och historisk raspolitik.
-Tommy Söderberg

 

G.I. Joe: The Rise of Cobra – Ja, det här var ju en actionfilm som heter duga! Det är fullt pådrag under nästan hela filmen med explosioner och skjutande hit och dit. Det är High-Tech så det förslår och man förundras ibland av skaparnas uppfinningsrikedom. Tyvärr känns det som om det blir lite för mycket av det goda och någonstans i all spektakulär yta har man glömt bort ett djup i innehållet. Handlingen är lite för svart och vit och det blir lite väl mycket serietidning över det hela. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen filmatiseringar av serietidningar och liknande, men här blir det liksom så övertydligt att man istället börjar reta sig på tilltaget. Vad som däremot är bra är förstås actionscenerna även om de gärna hade fått vara lite kortare för min del. Även här känns det som man vräker på så mycket man orkar och således inte har tid (eller råd) att utveckla intressanta tredimensionella karaktärer. Visst, man får lite bakgrundshistoria genom några tillbakablickar här och där men jag skulle vilja ha haft mer! Hur som helst är det helt klart en film att se om man gillar hjärndöda actionrökare och jag ska väl heller inte sticka under stol med att jag givetvis kommer att se uppföljaren som annonseras ganska tydligt i slutet av filmen! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Terminator: Salvation – Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av den här filmen som jag inte hade några som helst förhoppningar på. Med tanke på vilken kalkonflopp trean var fanns det helt enkelt inte mycket hopp om den. Lägg också till att en Terminatorfilm utan Schwarzenegger knappast kan räknas som riktigt äkta (hans ansikte används dock en liten stund men det är fejkat och det syns också ganska tydligt). Men Christian Bale sköter sig alldeles utmärkt i rollen som John Conner – mannan som i det närmaste ses som Messias eller åtminstone som någon for av levande legend av sina män i motståndsrörelsen. Det är ett bra drag filmen igenom och det finns inte särskilt mycket dötid någonstans. Dessutom har man lyckats få med hommager till de tidigare filmerna, både genom repliker som ”I’ll be Back” och ”Come with me if you wanna live” och olika scener och kameraåkningar. Jag gillar sådana grepp och det ger åskådaren ytterliggare utbyte av filmen, mer än att det är action hela tiden menar jag. Det blir inte ”bara” en actionfilm, utan också något mer. Hur som helst var tekniken träffsäker och mycket underhållande att se på, man har ju aldrig direkt tänkt sig alla de former av olika Terminators som existerar i filmen, men då måste vi också komma ihåg att den utspelar sig i krigets tidigaste skede och att T-800 ännu är under utvecklingsstadiet. Självklart krävs det en del tankeverksamhet av åskådaren för att få ihop själva tidslinjen eftersom det ursprungligen handlar som tidsresor, att John Connor skickar tillbaka en man för att rädda sin egen mamma som sedan också blir hans far och dör. Här lever han förstås och är yngre än John Connor… Förvirrande men faktiskt helt logiskt. Helena Bonham Carter medverkar förresten också i en liten roll. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Johan Falk: Vapenbröder – Liksom i filmen National Target är det här karaktären Frank, eller Lisa som han kallas för innanför dörrarna till GSI, som får mycket utrymme. Jag klagar inte eftersom jag tycker att det är en av de intressantaste karaktärerna i filmserien. Det enda jag kan beklaga är att jag inte såg filmerna i rätt ordning då händelseförloppet onekligen utvecklar karaktärerna, och då med Frank i spetsen, på ett sätt som nu gör att man istället får se de första delarna som prequals. Han känns till exempel inte lika trött och sliten här som han kommer att göra i de senare filmerna. Johan Falks karaktär är däremot precis likadan hela tiden och det är kanske precis så som det ska vara av en man som bara lever för jobbet även om han har en son och en särbo, sannolikt måste den typen av människor ha någon form teknik för att förtrycka traumatiska händelser. Trots detta är det lite tråkigt och när man har sett 5-6 filmer om Johan Falk på ganska kort tid känns det rätt mättat inombords. Det är fortfarande bra men man önskar att man kunde ge karaktärerna lite mer djup. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Läckan – Jag blev så glad när jag upptäckte att Michael Segerström skulle vara med i filmen och i en inte helt obetydlig roll. Detta dels för att jag då visste att några fler meningar på skånska än var som är brukligt skulle bli verklighet och delvis för att jag alltid uppskattat hans skådespeleri i de roller han tagit sig för. Tyvärr spelar han över ganska rejält och drar istället ner de scener som ska framkalla sorg och förtvivlan eller åtminstone sympati för honom till en nästan komisk nivå och det var väl inte riktigt meningen. I övrigt tycker jag att man har lyckats bra med skådespelarprestationerna i denna. De runtomliggande karaktärerna är starkare än vanligt och det är ju positivt. Det som inte är lika positivt är att poliserna kanske framstår som ännu mer korkade än vanligt och dialogen är verkligen anskrämlig emellanåt. Trots detta får jag ändå lov att säga att det är en underhållande film på det hela taget. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

666: Demon Child – Av och till kan omslag vara riktigt rejält missledande! Tittar man på den här filmens DVD omslag så får man väl förvisso inte vibbar av att det skulle vara en kolossalt genomarbetad och Oscarsnominerad film, men knappast att det skulle vara en riktigt så bedrövlig kalkonfilm heller och då använder jag inte ordet i en positiv betydelse! Det som händer, och det är inte mycket, är att ett mystiskt ägg kläcks och ur det kommer en blodtörstig demonbebis som dödar arkeologistudenterna en efter en. Skådespelarna spelar över av bara tusan och själva monstret är inte direkt välgjord om man ska uttrycka sig diplomatiskt. Vidare är berättelsen så pass ointressant så man kommer på sig själv att fundera över andra filmer och framtida inköp under filmens gång. Åtminstone till framåt slutet när man äntligen börjar få det som man har trånat efter i princip hela filmen – lite bakgrundhistoria till den mytologi som skapats för filmen. Men säg den lycka (åter igen ytterst diplomatiskt uttryckt) som är beständig, strax möts man av ett västgötaklimax som inte finner några gränser och så är filmen…slut! Det enda jag kan tillägga är att jag gärna skulle vilja begagna mig av den gamla klyschan – jag vill ha tillbaka en och en halv timme av mitt liv! – 2/10
- Tommy Söderberg

 

Johan Falk: National Target – En av de segaste uppstarterna i hela filmserien, åtminstone av de filmer jag har sett hittills om Göteborgs Grupp för Särskilda Insatser – GSI. Men efter att ungefär halva filmen har gått, händer något och historien blir plötsligt hur intressant som helst och jag skulle nästa vilja kalla den för spännande. Karaktären Frank tar stort utrymme i den här filmen och det är helt klart en av de mest intressanta karaktärerna som filmserien har att erbjuda. Om man, som jag, inte sett filmserien i kronologiskt ordning får man här också svar på en del fakta om honom som man i senare filmer refererat till. Mycket mer finns egentligen inte att orda om, filmen är förstås lik de andra i sitt upplägg, saker och ting sker på ett visst vis och personer beter sig enligt de mönster som de tidigare gjort. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Johan Falk: De Fredlösa – När jag nu ser min tredje film i sviten om Johan Falk har jag inte längre en tanke på att jag inte har sett dem i rätt ordning. Här tycker jag dock att man helt klart har nytta av sina tidigare bekantskapare med karaktärerna. Hur mycket extra man hade fått om man hade sett samtliga filmer före den här vet jag förstås inte, men enbart med den erfarenhet jag nu tillskansat mig växer historien. Dock skulle jag inte rekommendera någon som just börjat sätta sig in i filmerna att börja med den här, åtminstone inte med facit i hand. Slutet är... väldigt definitivt, om man utrycker det på så vis. Jag tänker inte avslöja mer än så men det handlar om flera olika karaktärer som på sina egna sätt gör upp med sin bakgrund eller liknande. Skådespeleriet är väl ungefär samma som tidigare, inga virtuoser på något sätt men helt klart stabilt, åtminstone av kärntruppen. Storyn är väl lite bättre än de andra filmerna tycker jag och jag vet egentligen inte varför för så där rysligt mångfacetterad och komplex är den inte egentligen. Nä, jag tror snarare att de positiva elementen till största delen består av att man faktiskt känner med och bryr sig om karaktärerna. Det skulle i så fall betyda att manuset är bättre än det brukar… Ja, så är det förstås! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Johan Falk: Operation Näktergal – Som jag skrev nyligen om den föregående filmen i sviten om Johan Falk, så omöjliggör olika omständigheter ett kronologiskt tittande av filmserien för min del och att detta möjligen kan har en negativ effekt på underhållningsvärdet. Här är det faktiskt så att jag sett föregående film (Leo Gaut) men har ingen som helst nytta av det, det finns inga uppenbara kopplingar mellan filmerna så det är möjligtvis så att jag skapar ett problem där inget finns med mina antaganden. Hur som helst handlar den här filmen lika mycket om trafficking, vilket är ett kärt ämne för mig personligen om det framställs på rätt sätt, som om förmågan att hålla huvudet kallt i situationer som kräver det och om det är moraliskt rätt att utnyttja utomstående för att ändamålet helgar medlen? Om detta kan förstås de lärde bråka medan vi ägnar oss åt någonting annat, men på det stora hela är det en underhållande polisfilm tycker jag. Man behöver inte stirra sig blind på problematiken jag just nämnde utan kan ta filmen precis för vad den är egentligen! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Prästen – Har man sett en Wallander har man sett alla säger kanske någon och det ligger kanske lite i det. De har alla samma grundpremisser och det är egentligen bara fallen som skiljer dem åt, det och så lite personlig utveckling av karaktärerna. I den här delen får vi se lite svartsjuka mellan Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Katarina (Lena Endre) eller rättare sagt från Wallanders håll då Katarina tar en av de unga kadetterna under sina vingar och hjälper honom med en avhandling om olika regler och lagar. Själva fallet, en präst som hittas mördad och sedan sätts i samband med ett skumraskföretag är inte ett av de mest unika, men funkar och det finns till och med lite moraliserande dolt bakom fasaderna, eller rättare sagt en frågeställning om moraliskt ställningstagande kontra lagen ämnad åt åskådaren. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Johan Falk: Leo Gaut – Eftersom olika omständigheter gör att jag inte kommer att se filmerna om Göteborgs särskilda Grupp för Särskilda Insatser – GSI, med Johan Falk i centrum, i rätt ordning kommer små detaljer att förstöras eller åtminstone inte få den fokus som de annars skulle ha haft. Jag tänker på olika personrelationer som utvecklas lite under filmseriens gång etc. för det handlar förstås om helt fristående avsnitt, eller fall om man så vill i varje enskild film. Det här är alltså min första bekantskap med Sveriges senaste polisfilmserie och den ger mersmak. Det handlar inte om något som är bättre än allt annat och heller inte om något finnande av vare sig den heliga Graal eller katharsis. Det är stabil polisfilmsunderhållning helt enkelt varken bättre eller sämre än något annat. Skådespelarinsatserna varierar som brukligt är i dessa massproducerade berättelser, där några – de mest kända ansiktena och de största rollerna sköter sig bra (troligen på ren rutin) medan andra knappast fått någon regi alls. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Night at the Museum 2 – Det finns rätt mycket likheter mellan den här och den första filmen. Många av animationerna är fantastiska och det är ett högt tempo av underhållande och skruvade karaktärer. Det som skiljer är väl att Larry Daley (Ben Stiller) den här gången slutat sitt jobb som nattvakt och driver sitt eget framgångsrika företag som utvecklar små uppfinningar. Åtminstone till den dag så han får reda på att museet ska renoveras och många av utställningsföremålen arkiveras centralt. När Dexter – den lilla apan, dessutom stjäler guldplattan som gör alla levande och på så sätt hamnar i klorna på en ondskefull egyptisk farao måste han ge sig av till Washington för att rädda sina vänner. Manuset känns lite lamt och lite träigt vid sina tillfällen och dialogerna är under stundom lite väl tramsiga och fjantiga, nästan lite sökta tycker jag. Det finns inte riktigt det där naturliga flytet där och det känns som om man har försökt lite för mycket. Trots detta är det en väldigt underhållande film om man är ute efter en uppföljare! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Harry Potter and the Half-Blood Prince – Även om jag har funnit de tidigare Harry Potter filmerna mycket underhållande vill jag inte sälla mig till de mest fanatiska beundrarna av historien. Jag har inte läst någon av böckerna och kommer sannolikt inte att göra det heller. Hur som helst finner jag den här vara den mest onödiga av filmerna, den första halvan, drygt en timme, är omåttlig segt och det händer inte mycket intressant överhuvudtaget. Dessutom känns både karaktärerna och skådespelarna rätt trötta, det finns liksom ingen intressant gnista i dem. Det som tidigare varit så signifikativt för filmerna – de visuella effekterna är nästan helt bortblåsta och bara vid något enstaka tillfälle få vi se röliga fotografier etc. Istället har man ägnat mer tid åt dialog och karaktärernas inbördes förhållanden, kärlekshistorier och dylikt. Visserligen är detta väl ett måste eftersom man trots allt beskriver ungdomar under uppväxt på en skola, även om det råkar vara en värld full av märkliga varelser och magi, men jag tycker ändå att det stannar upp filmen på ett sätt som inte varit fallet tidigare. Den andra halvan av filmen är klart intressantare, det börjar hända lite och man börjar få svar på några frågor man inte ens visste att man ställde. Saker och ting hettar till och så är det… slut! Mitt i alltihopa snuvas man på konfekten, slutstriden och filmens slutgiltiga upplösning. Kvar blir bara en mellanfilm fylld med transportsträckor där en och annan detalj, som man med lätthet kunde ha avslöjat som en del av en annan film, tydliggörs. En klar besvikelse! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Cellisten – Jag tycker den här filmen har fått lite väl dålig kritik på sina ställen och även om det kanske inte är den bästa filmen i Wallander-sviten förtjänar den inte detta. Visserligen har jag aldrig känt att polisen framstått som så korkad och inkompetent i de tidigare filmerna och jag vet inte om man ska tolka det som någon form av ironi eller inte. Men jag tycker själva fallet är intressant, om än möjligen något långsökt och skådespelarprestationerna är i samma klass som vanligt. Lena Endre är som vanligt magnifik (som hon är i alla sina roller) medan de andra kanske mera medverkar på ren rutin. Skånskan är som vanligt nästan helt frånvarande trots att det utspelar si i och omkring Ystad vilket jag gång efter annan reagerat mot. Här är dessutom polisen i Malmö medverkande och det är samma sak där. Jag tror jag uppfattade kanske en eller två meningar med skånskt uttal i hela filmen och det är på tok för lite! Inte den bästa filmen om och med Wallander kanske, men inte den sämsta heller. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Knowing – En tät och spännande actionthriller med science fiction inslag är aldrig fel och det är precis vad vi bjuds på här. Mysterierna är täta och även om de egentligen inte är särskilt många blir man väldigt intresserad av hur det egentligen hänger ihop. Lyckligtvis har man inte satsat allt på ett enda kort utan det finns flera olika trådar som man måste pussla ihop. Vissa av dem är förstås intressantare än andra och vägen innan man förstår hur det hänger ihop är fascinerande. Filmen håller ett högt tempo och den blir aldrig tråkig även om det egentligen inte händer så mycket. Men själva slutet borde de allt ha sett över en gång extra, det är långt ifrån bar och känns ärligt talat ganska krystat. Det finns visserligen möjligheter till tolkningar av religiös karaktär vis sidan av den vetenskapliga vilket jag gillar, men det känns lite som en nödlösning när man inte kunde hitta på mera. Annars är det en klart godkänd film som kunde ha fått ett högre betyg med ett bättre slut. – 7/10
- Tommy Söderberg

Transformers – Till det yttre är det helt klart en fulländad film! Effekterna är magnifika och ser helt naturliga ut även om de förstås är gjorda i en dator. När det gäller innehåll är det väl lite sämre ställt men man räknar väl å andra sidan inte med den djupaste handlingen när man tar sig för att se den här heller. Det är lite för svart och vit handling och de komiska intentionerna som jag förmodar är till för att skapa en lite lösare stämning gör mer skada än nytta. Det blir lite för klämkäckt och påklistrat för min smak. Action saknas förstås inte och det finns inte många händelselösa sekunder i filmen, vilket definitivt är till filmens fördel! Filmens essens är således mycket snygg och välutförd och man får ungefär det man förväntar sig. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Zathura – Filmen skryter med att det är samma folk låg bakom Jumanji, en film som jag verkligen älskade! Eller, kanske inte själva filmen i sig, men själva idén med ett spel som utspelar sig i verkligheten så att säga, som ligger bakom den här. Man skulle mycket väl kunna kallat den här för Jumanji 2 för de är så pass lika i stort. Deltagarna knatar runt på spelplanen och råkar ut för diverse missöden – i rymdmiljö den här gången. Skådespelarmässigt är det väl ingen höjdare och den bjuder inte på någon Robin Williams som Jumanji gjorde, men historien är trevlig, söt och rolig. Man har till och med slängt in en tidsparadox i handlingen vars lösning är lika svårt som alltid att sätta fingret på. En underhållande film helt enkelt och en som man kan se med hela familjen! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Fritt Vilt 2 aka Kallt Byte 2 – Den här uppföljaren till 2006 års norska succéskräckis börjar väl ungefär där den första filmen slutar. Den enda överlevanden efter massakern hittas, tas omhand och placeras på det lokala sjukhuset. Hennes historia är naturligtvis för otrolig för att kunna tas på fullt allvar, men polisen undersöker ändå platsen och finner mycket riktigt kropparna i den ravin som hon har beskrivit. När man tagit hand om dessa och fört dem till samma sjukhus som Jannicke befinner sig på börjar mardrömmen om igen. Man lyckas nämligen liva upp en av kropparna igen – mördaren! Det blir inte riktigt samma typ av film som den första men det är minst lika bra den här gången, det är skitigt och brutalt och skulle man ändra på något skulle det väl enbart vara att det är lite för förutsägbart, men man kan ju inte få allt! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Antichrist – Mestadels en ganska seg film som förvisso stoltserar med magnifika skådespelarinsatser (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) och visuella perfektioner och som sedan urartar i våldsonani a la Lars Von Trier. Det finns också ett uppenbart djup och mycket att fundera över efter att filmen är slut, men det känns som om mycket är skapat för sakens egen skull och inte för att det egentligen tillför filmen något. Det är uppradade händelser av chockerande och/eller motbjudande karaktär som gör filmen till vad den är och alltihop känns lite som ett trick för att skapa intresse för sig själv och sin film. Det är svårt att sätta ord på riktigt vad jag menar för det är absolut inte frågan om en film med enbart yta utan innehåll. Snarare är det så att innehållet eller djupet verkar vara konstruerat och tillgjort, rent av långsökt och Ni får faktiskt nöja Er med den förklaringen för det är den bästa jag kan erbjuda i nuläget! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Sauna – Det här motsvarar precis mina fördomar om hur en finska skräckfilm ser ut. Den är svår, tungsint och fylld av stämning! Dock är den inte särskilt skrämmande om nu det var meningen. Det känns lite som om man skrivit historien med utgångspunkten att man måste ha med en bastu i filmens handling just för att den kommer ifrån, och utspelar sig i, Finland. Hur historiskt korrekt filmen är har jag ingen aning om men händelseförloppet känns i alla fall trovärdigt och kostymer och så vidare är helt klockrena i sammanhanget. Det finns helt enkelt inget som avslöjar att det faktiskt är en film och inte ett historiskt dokument och det måste väl vara ett positivt betyg. Tyvärr blir det lite för tråkigt och lite för segt för att fungera på alla plan, men det är helt klart en intressant och sevärd film som bör ses av alla skräckfilmsfans! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Race to Witch Mountain – Jag gillar science fiction, jag gillar Fantasy och jag gillar action om det sker under rätt former. Blandar man ihop dessa genrer med varandra och kombinerar dem kan det mycket väl bli en riktig höjdare men det är långt ifrån säkert. Här har vi en film som åtminstone försöker blanda och ge allt det positiva från genrerna men det som ligger den i fatet är nog att den verkar vara riktad mer till ungdomar än till den (fysiskt sett) mogna skara som undertecknad numera tillhör. Det är lite platt och lite enkelt en del gånger, att världen antingen är svart eller vit skull man kunna säga om man vill förenkla resonemangen lite. Det är lite vad man har gjort i filmen, man har gjort det lätt för sig själv och karaktärerna är huggna i sten. De visar en enda sida av sig själva och inget kan få dem att avvika från den utstakade stigen. Det är lite tråkigt tycker jag och jag hade gärna önskat lite mer djup i både historia och karaktärer. Annars är det helt klart en mycket välgjord film rent effektmässigt sett. Kanske kunde man ha önskat att utomjordingarnas speciella förmågor var lite mer fantasifulla och säregna än vad de visar sig vara och det känns lite som om man haft idétorka på skrivarstadiet. Men hur som helst är det en underhållande film i Science fiction-fantasy facket! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Must Love Dogs – I grund och botten ett relationsdrama med gott om komiska undertoner, med andra ord en romantisk komedi. Det är nog den filmgenre som jag generellt har svårast för och inte många känns särskilt lyckade, man fastnar i fällan att göra dem alldeles för förutsägbara, gulliga och sentimentala. Det är väl egentligen fallet även här men man lyckas komma undan med det av någon anledning. Delvis beror det förstås på stabilt skådespeleri från John Cusack och Diane Lane men även Christopher Plummer och Stockard Channing lyckas bra med sina rolltolkningar. Vidare består filmen av en mängd udda karaktärer som faktiskt blir ganska underhållande. Dessutom verkar inte filmen tas sig på alldeles för stort allvar utan lyckas vara lättsam och uppfriskande. En bagatell i filmvärlden måhända, men i alla fall en som underhåller i hela sin längd på cirka en och en halv timme! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Last House on the Left – Som vanligt när det gäller filmer som redan gjorts en eller flera gånger tidigare är det lätt att man fastnar i jämförelsernas fälla. I det här fallet handlar det om en ny version av Wes Cravens kultfilm från 1972 med samma titel, som i sin tur inspirerats från Ingmar Bergmans Jungrukällan. Här har man ändrat på en del från Wes Cravens film och i vissa fall faktiskt tänkt om helt och hållet. I det stora hela bjuder dock inte filmen på några större överraskningar och den når aldrig upp till den brutala känslan som råa rape/revenge filmer från tidigt sjuttiotal kunde göra. Det är visserligen skitigt och brutalt vid några tillfällen och terrorn är hur stark som helst men det saknas något och känns inte riktigt äkta. Det är svårt att sätta fingret på vad det är men filmen kommer liksom aldrig riktigt till skott och det blir snabbt väldigt segt. Gärningsmännens brutaleter går över väldigt fort och hämnden känns uddlös. I stort sett en film som är kul att ha sett men som inte lämnar några bestående intryck. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Gods Must Be Crazy II – Om jag mindes första filmen med förtjusning så var det inget som inkluderade denna uppföljare i alla fall! Samma typ av slapstickhumor, uppsnabbade filmsekvenser för en komisk framtoning och så vidare. Fast här finns det inte mycket av den genialitet som var närvarande i första filmens inledning. Här är det mer pang på rödbetan och historien är mer gullig än rolig många gånger. Visst finns det komiska poänger och det vet i tusan om inte den här är jämnare än den första filmen som hade både högra toppar och djupare dalar. Funkar att se på som underhållning för stunden men har sett sina bästa dagar. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

Edgeplay: A Film About The Runaways – Jag hade förväntat mig en dokumentär om The Runaways, en av mina gamla favoritgrupper, där liveupptagningar och liknande skulle ha en framträdande roll. Tji fick jag, istället fokuserar filmen på hur hemsk tiden som medlem i bandet var för tjejerna. Kim Fowley, som brukar anses vara den som skapade och marknadsförde bandet till framgångar, framställs som värsta sortens svin och ingen av de forna medlemmarna har något gott att säga om honom. Som dokumentär fann jag den rörig och om man inte tidigare är något så nät bekant med bandets tidslinje blir man nog rejält förvirrad. Dessutom medverkar inte Joan Jett i några av intervjusegmenten vilket jag tycker är lite märkligt. Alla de andra klassiska medlemmarna finns dock med: Cherrie Currie, Lita Ford, Sandy West, Jackie Fox och dennes ersättare efter avhoppet – Vicki Blue. Lite kul är förstås att det är Vicki Blue som gjort dokumentären, fast under namnet Victory Tischler-Blue. Halvintressant lyckas den väl bli ändå och det är alltid kul att höra historien om storhetstiden från flickorna själva. Tyvärr lyckades inte Vicki få rättigheterna till särskilt mycket av The Runaways musik för filmen, så det är mestadels Lita Ford och Suzi Quatro man får höra i bakgrunden, men det är ju inte få skam det heller! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Gods must be Crazy – När jag såg den här I min ungdom tyckte jag den var hur bra som helst och jag mindes den som en hejdlös skrattfest. När man ser om sådana filmer blir man dock allt som oftast besviken och så även denna gång. Inledningsjämförelserna är fullständigt briljanta och ironin klär filmen som en smäck, men den slapstickhumor, eller vad man ska kalla den tilltalar mig inte lika mycket längre. Det blir fånigt och tramsigt och utan den eftertanke som inledningsscenerna utlovar. Själva grunden i filmen, att någon kastar ut en coca-cola flaska från ett flygplan är egentligen så dum att det inte finns. Dock fungerar den som en utmärkt symbol för västerlandets korruption, ägandets baksida och allmänt fördärv för bushstammen. Några småskratt lockar den väl fram i kulturkrockarna men överlag en gasnka dum historia. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

City of Ember – Några forskare bestämmer att det är i mänsklighetens bästa intresse att bygga en underjordisk stad, låta människorna bo där i tvåhundra år för att sedan avslöja att det faktiskt finns en annan värld också. Det är premisser som tilltalar mig väldeliga och filmen blandar också science fiction med äventyr på ett bra sätt. Den utspelar sig i en fantasivärld som mycket väl skulle kunna vara en framtida verklighet och det gillar jag. Man har tagit ut svängarna lagom mycket med andra ord. Tyvärr märks det att filmens målgrupp är lite yngre tittare och karaktärerna är inte så grundligt uppmålande som man kanske skulle vilja. Det funkar förstås rätt bra ändå även om det är lite svart och vitt i filmens uppbyggnad. Vad som däremot är svårare att smälta är hur seg filmen blir fast det händer en massa saker hela tiden. Detta är förstås inte sanningen hela tiden och den förta tiden går förstås åt till att introducera karaktärerna för oss, men sedan… Det fortsätter att vara segt fast det är actionscener och handlingen blir kanske lite väl förutsägbar om man sett några andra filmer med liknande upplägg sedan tidigare. Det är definitivt inget nytt under solen men snyggt utfört och det är en klart sevärd film om man är intresserad av den här typen av science fiction! Medverkar gör förresten både Bill Murray i en mindre smickrande roll och min gamle favorit Martin Landau. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Book of Blood – För en gångs skull har jag faktiskt läst novellen som ligger till grund för filmen, på originalspråket till och med! Det är nämligen den första berättelsen i Clive Barkers novellsamling Six Books of Blood. Och med tanke på vad jag kände när jag läste den så var mina förväntningar uppskruvade på max. Sådana förväntningar ska man inte ha, det vet alla och även om man då och då tycks glömma det blir man snabbt påmind av sin besvikelse. Det här blev en ganska seg historia som faktiskt hade hur mycket potential som helst. Skådespeleri och effekter hade jag inget att klaga på men själva historien hade gjort hur ointressant som helst och tempot var också bedrövligt lågt, inget som klädde filmen alls. Med detta i åtanke kan jag inte, hur gärna jag än skulle vilja, ge filmen ett högre betyg än – välgjord men ganska tråkig! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Grudge 2 – När jag nu såg den här uppföljaren till den amerikanska nyinspelningen, som i grund och botten härrör från den japanska Ju-On (som även i ursprungslandet gjordes om och turerna kring de olika versionerna är en lång historia), gjorde jag det ett par år för sent. Det vill säga att den var redan ett par år gammal när jag såg den och hade inte längre några som helst minnen av den första filmen, den amerikanska första filmen alltså. Jag tror dock inte att det hade varit någon nackdel att ha The Grudge i bakhuvudet när man ser denna. Historien är lätt rörig och verkar utspela sig på flera platser och tidsperioder på samma gång. Jag brukar normalt gilla detta grepp men här är det inget jag hänger riktigt med i. Det kan förstås också bero på att filmen inte tilltalade mig så där nämnvärt (eller det omvända förhållandet naturligtvis). Visst är det en välgjord film och överraskningseffekterna duggar tätt mellan varven, tempot är högt och den borde inte vara så seg som den faktiskt är. Allt som allt en film man bör se kanske, men inget man måste skynda sig med. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Hills Run Red – Det här var en av de filmerna som jag sett mest fram emot det senaste året eller så. Handlingen, sökandet efter en försvunnen film så depraverande att den försvunnit från jorden yta, påminner inte så lite om John Carpenters mästerliga bidrag till Masters of Horror serien – Cigarette Burns, eller för den delen Roman Polanskis The Ninth Gate. Tyvärr lever inte filmen upp till mina högt ställda förväntningar och är dessutom ganska oinspirerat spelad. Det känns inte som om skådespelarna är riktigt engagerade och allt man känner efter att filmen är slut är ett stort – Jaha… Var det allt jag fick se? – 5/10
- Tommy Söderberg

Star Trek – Jag undrar om jag hade upplevt den här filmen på samma positiva sätt om jag inte varit rätt så rejält insatt i den alternativa verklighet där Star Trek utspelas. Jag känner till alla karaktärerna från originalserien och jag har sett alla filmerna, och därmed skapat en referensram som gör att alla de historiska händelserna som refereras till i filmen är bekanta på något sätt. Först blev jag lite fundersam över ett par saker som jag upplevde att man hade ändrat på, men insåg senare förklaringen till detta och förstår nu att man faktiskt inte kunde ha gjort på något annat sätt. Man kan väl se hela filmen som ett sätt att introducera karaktärerna en gång till för ytterliggare en filmserie, för jag är övertygad om att det kommer att komma en sån och jag välkomnar den! Karaktärerna är klockrena och framförallt Zachary Quinto som min favoritkaraktär Spock! Han gör ett strålande jobb och att Leonard Nimoy gästar filmen är heller inget fel! Kanske kan man ha en åsikt om Anton Yelchins sätt att gestalta Pavel Chekov, men jag väljer att inte hänga upp mig på sådana detaljer. Då är Spock, James T. Kirk och Leonard ”Bones” McCoy betydligt vikigare karaktärer ihop med Montgomery Scott! - 10/10
- Tommy Söderberg

Drag Me to Hell – Nämner man Sam Raimi så kommer alla skräckfilmsfans att hoppa upp och ner av glädje och skrika Evil Dead Evil Dead! De som inte är riktigt lika fanatiska kanske nöjer sig med att konstatera att det är han som gjort Spidermanfilmerna till vad de är. Här har han i alla fall kommit tillbaka till sina rötter och skapat en skräckfilm igen och som sådan såg jag verkligen fram emot den! Jag blev dock inte lika överväldigad som jag hade räknat med och hoppats på. Det var lite för mycket klischéfylld humor och lite för usla CG-effekter vid några tillfällen för att jag skulle vara fullt nöjd. Vid de stunder då detta inte är ett faktum finner jag dock filmen hur tät och spännande som helst och det råder inget som helst tvivel om att Sam Raimi vet hur man gör effektiv film! Det finns både en skrämmande stämning och mer traditionella överraskningseffekter att festa i och till råga på allt är det ett par saker i historien som överraskade mig rejält! – 7/10
- Tommy Söderberg

Underworld – Jag minns att jag ratade denna och stängde av den ganska snabbt när jag först försökte se den i samband med releasen. Jag tog sedan aldrig tag i att göra ett nytt försök förrän helt nyligen. Öppningsscenerna var jag fortfarande inte särskilt imponerad av, det var mest en massa skjutande, men sedan började en historia ta form, en historia med massor av referenser till korrekt historia, människoförtryck och så vidare. Det råder ett krig mellan vampyrer och Lycans, som egentligen inte är något annat än en omskrivning för varulvar. Undan för undan får man ta del av historien och en efter en faller pusselbitarna på plats. Allt man trodde sig veta från början kanske inte riktigt stämmer, eventuellt beroende på ur vilken synvinkel man väljer att se det. Tyvärr gillar jag inte sätter som varulvarna är gestaltade, de ser väl helt ok ut egentligen men de hade väl inte behövt klättra på väggar och tak? Det drar ned det hela en smula för mig, men överlag en mycket underhållande film! Nu ser jag bara fram emot tvåan… – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Slayer – Ett antal soldater på uppdrag stöter på någonting som de inte räknat med, en klan av blodtörstiga vampyrer. Efter att han kommit undan med livet i behåll och återvänt från Amazonas regnskogar (eller vilken djungel det nu handlar om) och fått vila i några månader (ingen tror förstås på vittnesmålen om vampyrer) är det dags igen. Den här gången är det två olika team som åker och i slutändan konfronteras med varandra (när det ena blivit konverterat till vampyrer). Det är inte svårt att räkna ut händelseförloppet, men det gör ingenting. Det är en del av filmens charm och det är också alla genreklichéer som filmen är fullsmockad med. Jag tror inte de är där med glimten i ögat utan allvarligt menade men det blir inte desto mindre underhållande för det! Filmen kryllar av halvkändisar (nåja) som Casper Van Dien, Kevin Grevioux, Jennifer O’Dell och Danny Trejo och jag tycker de gör ett bra jobb faktiskt. Skådespeleriet är kanske inte i toppklass men filmen kräver å andra sidan inte det heller. Det är gott om blod och slafs och även om det ser lite fånigt ut vis något enstaka tillfälle har man lyckats hålla det inom relativt rimliga gränser trots allt. Några effekter är hellre än bra men det är också sånt man får ta, underhållande är filmen i alla fall! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E11 – An Impossible Silence – Ytterliggare ett avsnitt som visar vilken fin sammanhållning och omtanke för varandra de har I det underjordiska landet. Den här gången är det en dövstum kvinna som blir vittne till ett mord. Genom teckenspråk kan hon berätta vad som har hänt för Vincent som givetvis vidarebefordrar informationen till Catherine. Mot sin chefs vilja börjar hon undersöka fallet som visar sig handla om en polismördare och att det faktiskt är fel man som anklagas för dådet. Men eftersom det är poliser inblandade finns det ingen säker plats för vittnet, inte ens på polisstationen. Hur som helst tycker jag att det här är en riktigt värdig avslutning på boxen och det är väl egentligen bara att sätta sig och vänta på Vol 2 som släpps 20091028 nu.
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E10 – A Children’s Story – Nu börjar den första boxen närma sig sitt slut och man har väl lärt känna karaktärerna rejält vid det här laget. Här handlar det om barn som försvinner från ett ansett och respektabelt barnhem. När Vincent för misstankar om skumraskaffärer till Catherine upptäcker hon dock att allt inte står rätt till. Barn försvinner bakom den framgångsrika fasaden för att tvingas till ett liv bortom andra sidan lagen. Naturligtvis slutar allting lyckligt (som vanligt) och alla skurkar får antingen sitt straff, eller utsätts för Vincents raseri till slut. I episoden framkommer också något som visserligen har varit andemeningen hela tiden men som ett av de räddade barnen nu måste lova: Att alltid hjälpa dem som behöver hjälp och att alltid ta emot hjälp från dem som erbjuder den. Det är väl ganska sunda levnadsregler egentligen och man undrar lite varför världen inte riktigt fungerar på det sättet…
- Tommy Söderberg

 

Kill Theory – Tänk dig att du blir instängd i ett hus, övervakad och utan möjlighet att ta dig därifrån utan att möta en våldsam död. Du får reda på att det enda sättet du kan ta dig levande därifrån är att vara den enda som lever vid ett specifikt klockslag. Lägg också till att du valt att åka till den specifika platsen med dina bästa kompisar för att festa. Hur skulle du reagera? Ungefär så fungerar handlingen i den här filmen och det är väl ganska makabert, även om det påminner en hel del om andra filmer, Battle Royale inte minst! Tyvärr känner jag att filmen utlovar mer än vad den klarar av att hålla och det som kunde ha blivit riktigt otäckt blir i bästa fall mediokert. Ok, det är rätt våldsamma och grafiska mordsekvenser (för det är ju i stort sett en slasher) som räddar upp den något. Annars är det en ganska förutsägbar historia… – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Tycus – Det här var inte alls vad jag hade föreställt mig att det skulle vara. Jag hade förväntat mig en katastrof film med både det ena och det andra i, men istället verkade man utveckla en konspirationsfilm. Konspirationer är förvisso alltid intressant men här blev det varken hackat eller mal och trots att Dennis Hopper medverkar är både filmen och skådespelarna bedrövligt dåliga. Jag tycker i och för sig att det finns en charm med den typen av filmer med det blir alltför många misstag och uppenbara publikfrierier att inte fungerar till slut. Det blir bara en enda soppa och det som kunde ha blivit spännande slarvas bort i ett totalt intetsägande manus. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

10.5 Earthquake – Jag har tidigare skrivit om den två år senare filmatiseringen som följer på den här – 10.5 Apocalypse. Jag har inte den i mitt färskaste minne mer än att jag minns hur mycket jag gillade den, så jag kan inte riktigt säga hur de båda miniserien hänger ihop. Det är i varje fall många av skådespelarna som är samma, några försvinner förstås i den här och några tillkommer i den andra serien men det finns ändå ett samband mellan dem. Dock har den här inte mycket att komma med i jämförelsen, den är mycket segare och mer långsökt i sin berättelse. Det är rätt mycket flaggviftande om hur patriotisk presidenten är och om hur höga ämbetsmän offrar sig för ”saken”. Effekterna är också oftast pinsamt bedrövliga och filmen kommer liksom aldrig till skott. Nä, den här gjorde ett milt intryck på mig och får klara sig med ett ganska svalt betyg. – 5/10
- Tommy Söderberg

Snuff: A Documentary About Killing on Camera – Jag såg ju och skrev om en annan dokumentär om snuff för ett tag sen - The Dark Side Of Porn - Does Snuff Exist och kunde konstatera att det är svårt att sätta betyg på just dokumentärer. Det gäller dock inte den här som jag genast fattade tycke för. Det känns som en betydligt mer djupgående dokumentär än den förut nämnda och de som talar framför kameran, för filmen är uppbyggd som om någon intervjuar en massa personer som berättar om olika saker, verkar också mer kunniga inom ämnet! Den är också upplagd så att ämnet avverkas i kapitel där det första förstås hamnar om vilken definition av begreppet man kommer att utgå ifrån. Sedan är det lite av det gamla vanliga, man talar om att det handlar om ryktesspridning och/eller lysande marknadsföring, självklart tar man upp Slaughter, som senare blev Snuff från 1976 – A Film That Could Only Be Made in South America, Where Life is CHEAP och att det alltid är så att ingen egentligen sett en snuff film utan bara hört talas om någon som känner en som har sett en. Låter misstänkt likt ett rykte eller hur? Men här skiljer sig dokumentären sig från allt annat jag sett/läst i ämnet, Mark L. Rosen, en av experterna påstår sig nämligen har sett en film som stämmer överens med det som beskrivs i filmens första skede. Han är uppenbart tagen av sin berättelse vilket jag betvivlar är agerat! Som åskådare konfronteras man med starka känslor och även om man får se väldigt lite egentligt magstarka scener (några få utdrag ur dödsfilmer blandas in i narrativet) så är den så informativt upplysande att man får en klump i magen. – 9/10
- Tommy Söderberg

 

5ive Days to Midnight – Miniserie om en collageprofessor som hittar en mystisk väska. I den finner han detaljerat bevismaterial från en mordutredning, det är bara en hake… Det är han som är offret och han är inte död än! Det visar sig att han har fem dagar på sig att förhindra att han blir mördad vilket är lättare sagt än gjort. De flesta i hans närhet står uppsatta som misstänkta vilket gör hans undersökningar mycket svårare, dessutom verkar ödet inte vara helt enkelt att ändra på så där utan vidare. Saker som är bestämda att inträffa tycks också inträffa. Det är åtminstone vad fysikgeniet Carl anser och hans övertygelse om att allting i universum rubbas ur sin bana om professor Neumeyer överlever den tid då hans död spås inträffa som gör honom till en av de huvudmisstänkta. Men var kommer egentligen väskan, som är tillverkad i ett tidigare okänt material, ifrån? Är det ett skämt från någon av Neumeyers närmsta vänner? Kommer den från framtiden? Vem har i så fall skickat den? Kan Professor Neumeyer förhindra sin egen död? Det blir en ganska spännande thriller med inslag från Science fiction där allting inte är helt självklart även om en del bitar är ganska förutsägbara och att vändningar inte kan anses vara överraskande! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Caretaker – Slasherns storhetstid var ju på åttiotalet och även om det fortfarande görs film i genren är det sällan de når samma känsla som när det en gång begav sig. Vad detta beror på är svårt att sia om, delvis beror det förstås på att man numera har en mycket större referensram och kräver betydligt mer för att man ska bli nöjd som åskådare. Hur som helst är det här ett försök att göra en neoslasher med alla de klassiska ingredienserna. Det är en makaber spökhistoria som berättas för att skrämma slag på tjejerna i gänget, och möjligen för att komma innanför trosorna på desamma, dock utan lägereld. Mördaren är maskerad och verkar kunna ta sig genom landskapet med samma hastighet som en viss Jason Voorhees genskjuter sina offer. Dock har man glömt att ge filmen någon logik och dialogerna är fasansfulla. Man har också glömt bort att göra det spännande för åskådaren och man bryr sig inte ett smack om vad som händer med tonåringarna som en efter en mördas med något modifierad fruktplockarverktyg. I princip alla mord sker utanför kameran och det höjer ju inte heller intresset… Ett par kända skådisar medverkar: Jennifer Tilly och Judd Nelson men de förmår inte höja filmen är till riktigt dålig hur mycket de än försöker… – 2/10
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E09 – Dark Spirit – På sätt och vis ett roligt avsnitt, åtminstone om man som jag är ett stort skräckfilmsfan. Catherine får nämligen ett fall i uppdrag där det påstås vara Voodoo inblandat. Nu är väl inte Voodoo explicit för skräckfilmsgenren men det är vanligt förekommande och det är ganska intressant. Detta innebär också att det finns större utrymme för riktigt bra makeupeffekter i några av de syner Catherine ser (för naturligtvis faller hon offer för vidskepligheten). Vincent å sin sida är lika klok som vanligt och inser att man inte kan påverkas av det man inte tror på och besegrar således ogärningsmännen och skyddar Catherine.
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E08 – Song of Orpheus – Nu har serien stabiliserat sig på allvar, det handlar inte längre bara om att Vincent ska rädda Catherine ur knipor eller tvärtom. Deras kärlek består så klart, men den här gången är der Far som råkar illa ut. Efter en tidningsannons förstår han att han måste lämna underjorden och besöka sitt förflutna på ovansidan. Han möts av en värld han inte känner igen och inser genast vilken trygghet han lämnat bakom sig. För oss tittare är det intressant att få lite mer bakgrundshistoria till karaktären som tidigare varit så hemlighetsfull. Som vanligt är det tydlig sensmoral om att man ska vara nöjd med livet man lever, inte tänka negativa tankar och att det alltid finns någon som har det värre än en själv. Allt som allt ett riktigt bra och rörande avsnitt som kanske kan betraktas som en parantes i helhetshistorien men som helt klart har ett värde för karaktärsutvecklingen.
- Tommy Söderberg

 

The Dark Side Of Porn - Does Snuff Exist - Det är svårt att sätta betyg på en dokumentär. Intressant men lite för mycket tabloid för min smak. Det är uppenbart att skaparna vill få åskådarna att tänka på ett visst sätt vilket är ett grepp jag inte gillar, åtminstone inte när det görs på ett sånt sätt att man enkelt kan räkna ut det. Några kul fakta var det förstås, inget direkt nytt men det är alltid lite kul med lite bakgrundshistoria till begreppet (även om det som sagt inte var några nyheter på den fronten). Det fokuseras mycket på filmer som Snuff från 1976, Cannibal Holocaust, Flowers of Flesh and Blood, Faces of Death och så en film jag inte är bekant med – Hardcore. Denna måste jag nog snoka reda på… Hur som helst så är det mycket spekulationer, några mordfall med anknytning till ämnet osv. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Day After Tomorrow – När jag såg den här filmen för första gången i samband med att den kom ut på DVD gillade jag den inte. Nu några år efteråt tänkte jag att jag skulle ge den en andra chans och med tanke på att jag egentligen inte kom ihåg ett smack av den kunde den ju också vara bra mycket bättre än vad jag mindes den som. Men… Jag måste säga att jag åter igen blev besviken. En så ospännande film som detta är, trots att det rör sig om en katastrof bortom de vildaste fantasier, en riktig katastrof. Visst är effekterna många gånger riktigt bra, även om jag också tycker att de emellanåt ser lite för överdrivna ut, men ofta är det också så orealistiska situationer att det inte ens känns seriöst. Skådespelarna fungerar väl i sina roller även om ingen av dem skimrar på något sätt. Det blir helt enkelt en ganska platt och tråkig film. Dock vill jag hävda att det finns ett par förmildrande omständigheter och det handlar mestadels om den medmänsklighetsironi som gestaltas genom att folk faktiskt flyr från USA till Mexico istället för det omvända och att vi i slutändan måste lita på att den tredje världen ställer upp för oss när hela vår existens håller på att gå om intet och det är vi som behöver hjälp för en gångs skull. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

The End of the World aka Lost City Raiders – Jag måste erkänna att jag hade förväntat mig någon typ av katastroffilm i global skala när jag valde att se den här filmen. The End of the World låter så där härligt apokalyptiskt. Men faktum är att filmens originaltitel Lost City Raiders passar filmen mycket bättre eftersom det egentligen är det den handlar om. Vattnet har stigit i alla världens hav och bara de högsta byggnaderna sticker upp ovanför vattenytan. Mitt i allt detta existerar en legend om en mystisk spira som ska ha makten att kontrollera vattennivån, allt enligt legenden alltså. Självklart är det inte bara de goda som vill åt spiran utan även de mindre nogräknade individer som enbart vill använda dess makt för egen vinnings skull. Det blir väl en helt ok äventyrsfilm av det till slut, även om skådespelarinsatserna inte är de bästa och manuset är lite väl linjärt och styrt. Precis lagom mycket Science Fiction och Fantasy för att fungera och underhålla skulle jag dock vilja säga. Om man gillar den typen av film vill säga! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

One Eyed Monster – Jag vet inte om det är inne att göra film med porrskådisar numera men förutom Ron Jeremy, som ju blivit något av ett fenomen i sammanhanget hittar vi även Veronica Hart i en av rollerna. Nu är ju inte någon av dessa roller speciellt stora i och för sig men de presterar på intet sätt sämre än någon av de andra, mer rumsrena skådisarna, snarare tvärtom faktiskt. Själva idén att en utomjording av något slag tar kontroll över Ron Jeremys Penis är väl ganska rolig även om jag faktiskt ryggade tillbaka en smula innan jag såg den, då jag befarade att den skulle vara alltför tramsig för min smak. Komisk är en sak och tramsighet en annan, som är mycket svårare att bemästra. Dialogen är oftast hur usel som helst, men det finns några finesser i manuset som faktiskt är ganska skojiga. För övrigt tror jag inte att man ska ta filmen på så väldigt stort allvar i alla fall, det är väl snarare så att man velat skapa en underhållande film där skådespelarna faktiskt bjuder lite på sig själva. Hur som helst skulle jag ha önskat att man kunde ha visat lite mer än vad man faktiskt gör och då talar jag förstås inte om närgångna penetrationsscener, även om filmen kanske faktiskt hade varit bättre som en ren porrproduktion, utan om lite mer utförliga dödsscener. Det torde väl finnas oräkneliga sätt att gestalta detta utan att behöva bryta scenen varje gång Ron Jeremys penis ska till att mörda? – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E07 – Nor Iron Bars a Cage – Åter igen är det dags för ett avsnitt där det är Vincent som råkar illa ut. Det som föregår detta är att Catherine får ett erbjudande om ett bättre jobb, fast i en annan stad. Det är förstås ett dilemma för henne om hon ska tacka ja eller inte eftersom banden med Vincent är så starka. Vincent å andra sidan uppmuntrar henne verkligen till att ta jobbet, även om det är tämligen uppenbart att hans hjärta skriker av smärta! Detta är alltså ett av de avsnitt där vi verkligen får ta del av hans osjälviskhet, hur han tänker på andra i första rummet utan att ta det minsta hänsyn till sig själv. Detta märker man inte minst när han blir fångad och undersökt av forskare. Den ena är hård och den andra mycket mjukare. Rivalitet uppstår men Vincent vet genast vem av dem som han kan lita, åtminstone delvis, på. Helt klart ett av de bästa avsnitten så långt och jag har heller inget att klaga på när det gäller skådespeleri och liknande. Dessa problem verkar vara avklarade som barnsjukdomar i serien nu och det är förstås väldigt positivt. Man kan istället helhjärtat koncentrera sig på själva historierna.
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E06 – The Beast Within – Att känna igen Ron Perlman under allt smink han måste ha för att bli Vincent är sannerligen inte det lättaste, det är bara vissa miner eller rörelsemönster som avslöjar att det faktiskt är han som finns där under någonstans. Här handlar det om maffians inblandning i hamnarbetet, något som en barndomskamrat till Vincent ligger bakom. Som vanligt hamnar Catherine mitt i händelserna när det blir hon som ska ta sig an fallet. Vincent kommer till undsättning och han passar på att utdela sin kärleksförklaring till Catherine mer än en gång under episodens gång, ett hyggligt avsnitt, men inte ett av de allra bästa så långt. Ironiskt nog så störde jag mig inte så mycket på överspeleri och liknande som jag tidigare gjort och bara några få saker verkade tämligen orealistiska i sammanhanget.
- Tommy Söderberg