Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Beauty and the Beast – S01E06 – The Beast Within – Att känna igen Ron Perlman under allt smink han måste ha för att bli Vincent är sannerligen inte det lättaste, det är bara vissa miner eller rörelsemönster som avslöjar att det faktiskt är han som finns där under någonstans. Här handlar det om maffians inblandning i hamnarbetet, något som en barndomskamrat till Vincent ligger bakom. Som vanligt hamnar Catherine mitt i händelserna när det blir hon som ska ta sig an fallet. Vincent kommer till undsättning och han passar på att utdela sin kärleksförklaring till Catherine mer än en gång under episodens gång, ett hyggligt avsnitt, men inte ett av de allra bästa så långt. Ironiskt nog så störde jag mig inte så mycket på överspeleri och liknande som jag tidigare gjort och bara några få saker verkade tämligen orealistiska i sammanhanget.
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Tjuven – Det här är helt klart en av de bästa Wallanderfilmerna sedan Mastermind! Den har ett fascinerande fall, ett någorlunda intelligent manus och faktiskt ganska intressanta karaktärer. I kort går det ut på att grannsamverkan försöker förhindra ytterliggare inbrott i ett bostadsområde, det ena ger det andra och snart har medborgarrättskämparna misshandlat den misstänkta inbrottstjuven. Han försvinner spårlöst men på hans mobil hittar polisen bilder av en kvinna som ser ut att vara inlindad i plast och mördad. Det är väl inte allt för svårt att lägga ihop två och två om vem eller vilka som är de skyldiga, men det är intressant att få alla pusselbitarna på plats. Dessutom gör vi, inte en djupdykning kanske, men i alla fall en stilstudie i några av karaktärerna. Relationen mellan Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Katarina Ahlsell (Lena Endre) utvecklas ytterliggare, vilket måste ses som positivt och intressant i sammanhanget. Med andra ord så är själva historien utanför utredningen betydligt intressantare än vad jag vanligtvis uppfattar den vara! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E05 – Masques – Liksom fjärde episoden handlar det här avsnitt mycket om Vincent och man får val se det som en del i hans karaktärsutveckling. Men det är också ett sätt att belysa tragiken i kärlekshistorien med Catherine. Det är Halloween och Vincent känner att det faktiskt är den enda dagen på året då han kan vistas i staden utan att folk blir rädda för honom, folk är ändå utklädda till diverse monster och annat att ingen skulle lyfta på ögonbrynen för hans ”annorlunda” utseende. Uppe på ytan träffar Vincent en författarinna som skrivit böcker som Vincent känner igen sig starkt i och de knyter någon sorts vänskapsband, dock utan att författarinnan, som faktiskt verkar ha skrivit en hel del klokheter, anar vem han egentligen är. Men vem vet, kanske anar hon något utan att vi tittare får det klart och tydligt skrivet över näsan. Hur som helst var det ett riktigt underhållande avsnitt och, som sagt, en sorts karaktärsfördjupning av Vincent. Några av de avslutande scenerna är smärtsamt överspelade men man kan ha mycket stor förlåtelse över detta i den här typen av TV-produktioner.
- Tommy Söderberg

 

In a Dark Place – Det som börjar med mystifikationer och en nästan klassisk spökhistoria tar sig sedan andra vägar och utforskar både galenskap och sexuellt utnyttjande av minderårig. Historien är ganska spretig och det svänger lite hit och dit mest hela tiden. Det finns ingen riktigt röd tråd och det är lätt att förvilla bort sig i rörigheten. Leelee Sobiesky är riktigt bra och visar upp många olika personligheter under filmens gång och blir en utmärkt kontrast till Tara Fitzgerald i den andra stora rollen. Barnskådespelarna är däremot inget vidare och drar ner intrycket en hel del. Filmen hade helt klart potential och är stundtals väldigt intressant, man undrar vad det egentligen är som har hänt, om det är galenskap eller spökerier inblandat och så vidare men det är på tok för segt för att den ska kunna utmärkas med något högre betyg. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Marilyn: Alive and Behind Bars – Det här är en ganska rörig film och det är inte helt självklart vad som händer hela tiden. Det är heller inte helt självklart om det sker i kronologisk ordning eller inte med det är å andra sidan inte tillräckligt bra för att man egentligen ska bry sig heller. Handlingen i korthet går ut på att en privat psykiatrisk klinik drygar ut kassan genom att sälja unga kidnappade och/eller hjärntvättade kvinnor till oljeshejker i mellanöstern. På kliniken finns också ett låst rum som ingen egentligen har tillträde till. Där inne finns en kvinna som hävdar att hon är Marilyn Monroe, och jag tycker faktiskt att det är ganska likt under omständigheterna. De två delarna i handlingen har egentligen inte så mycket med varandra att göra utan förvirrar mest. Jag tycker att själva konspirationsteorin är intressant och den skulle inte förvåna mig om man om några år skulle hävda att Michael Jackson satt inspärrad någonstans – Alive and Behind Bars så att säga. Men totalt sett blir det alltså allt för rörigt för min smak, det är allt för många lösa trådar och även om grundidén är intressant så räcker absolut inte det. Det är också riktigt dåliga skådisar och det enda jag egentligen får med mig från filmen, frånsett den där konspirationsteorin, är alltså hur lik Francine York lyckas vara Marilyn Monroe. 3/10
- Tommy Söderberg

 

Return to Sleepaway Camp – Jag var fullständigt övertygad om att det här var den fjärde delen i serien om Angela och hennes mordiska instinkter ända till jag upptäckte att det faktiskt var det femte delen. Del fyra hade alltså gått mig förbi helt och hållet! Nu tror jag i och för sig inte att man har någon större glädje av att ha sett den före den här, men det ä ju ändå lite irriterande att ha så kapitalt fel. Filmen i sig är svår att bedöma eftersom den egentligen är genomusel men samtidigt väldigt underhållande på något skumt sätt. Det är väl kalkonådran i mig som uppskattar den kanske. Hur som helst är det en ganska lam film med berövliga skådespelarinsatser, det finns kanske några som är bättre än andra men ingen som imponerar ens på vykort. Jag är faktiskt inte riktigt säker på om filmen tar sig själv på allvar eller inte men om den nu gör det så är det verkligen riktigt bedrövligt. En del coola mord har man dock lyckats få till även om det totalt sett inte rör sig mer än om några stycken. Vem som egentligen ligger bakom är inte svårt att räkna u även om man in i det längsta verkligen hoppas att det inte ska vara så enkelt. En kul detalj är förresten att Felissa Rose, som ju spelade Angela i den första filmen här repriserar sin roll. Betyget, som då måste spegla båda sidorna av myntet såsom jag beskrivit den ovan är inte lätt att sätta ut, men jag har till slut kommit fram till vad jag anser vara ett adekvat betyg på filmen. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E04 – No Way Down – Efter att ha räddat Catherine gång efter gång i olika situationer är det ny Vincents tur att råka illa ut. Vad som följer är det hittills mest känslosamma avsnittet i serien. Det är nu Catherine som får rädda Vincent, eller åtminstone ämnar göra det, tillsammans med sin vän, självförsvarsinstruktören Issac som lovar att inte ställa några som helst frågor om Vincent. Det som är rörande är hur människor faktiskt kan ställa upp för varandra utan någon annan orsak än vänskap eller ren godhet och Vincent får också smaka på hur det är att bli lite vänligt bemött för en gångs skull. Man måste inte alltid bedöma människor efter deras yttre, vilket är en filosofi som jag personligen brinner lite extra för. Min gamle favoritskådespelare Jeffrey Combs medverkar i en roll som drivande kraft i det kostymbeklädda gatugäng – Silks, som har fängslat Vincent och roar sig med att plåga honom för att visa sin makt. Naturligtvis slutar allt lyckligt även denna gång, men det är som sagt kul att man vänder lite på den annars förekommande dramaturgin lite. Konstrasten mellan Vincents yttre och inre – hans hjärta, förefaller dock att vara ännu större än vanligt då hans empati och osjälviskhet inte känner några som gräsner.
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E03 – Siege – I min ungdom föjde jag serien Fame med stort intresse, därför är det lite extra roligt att se Albert Hauge, som spelade musikläraren Benjamin Shorofsky i den serien i en annan roll. Det finns många likheter med den roll han gör här, men det spelar inte så stor roll. Handlingen i korthet går ut på att någon försöker driva ut några äldre människor ur sina hem i ett lägenhetskomplex, för att bygga något bättre, större och finare och på så sätt tjäna mer pengar. Vincent råkar av en händelse befinna sig i närheten när några hejdukar försöker tutta fyr på byggnaden och så är hela balletten i gång. Catherine tar förstås tag i fallet och driver det med samma personliga engagemang som vanligt. Att hon, som åklagare, faktiskt bedriver polisiär verksamhet är av mindre betydelse även om man faktiskt retar sig lite på denna miss i realismen. Linda Hamilton har växt in i rollen lite mer och Ron Perlman är lika bra som vanligt. Det finns också, för första gången, paralleller till vår egen verklighet och vikten av att sätta ner foten och säga ifrån. Jag tänker förstås på nazityskland och koncentrationslägren vilket är ganska tydligt vid ett par tillfällen. Hur som helst tycker jag att det här var ett riktigt lyckat avsnitt och faktiskt det bästa än så länge. Självklart inte lika viktigt som det första, där all grundläggande information om karaktärerna lades, men bättre på alla andra plan. Dock blir Vincents räddande av Catherine, åtminstone när han springer till hennes undsättning, lite tjatig då det är i princip samma bildmaterial som vi sett tidigare. Men man kan väl inte få allt antar jag.
- Tommy Söderberg

 

Thick as Thieves – Filmer om komplicerade kupper, stötar, rån eller vad man nu vill kalla det är oftast av ett stort intresse för undertecknad. Det är intressant att se hur rånarna förbereder sig och hur de till slut lurar alla de tekniska hinder som egentligen borde göra stöten totalt omöjlig. Här är det Morgan Freeman som är själva hjärnan bakom stöten som ska utföras tillsammans med Antonio Banderas. Det fungerar väl sådär, det blir rejält segt i långa partier och själva stöten är heller inte tillräckligt komplicerad för att vara riktigt underhållande. Morgan Freeman går på tomgång och levererar inte sin fulla potential, man får ungefär vad man kan förvänta sig men inget mer. Antonio Banderas antar rollen som eldig spanjor, och det är ju heller ingen direkt utmaning för honom. Naturligtvis avslöjas heller inte allt för tittaren och slutet blir en uppvisning i twists i vanlig ordning, vem lurar egentligen vem, och vem är egentligen mästaren bakom planen. Jag tycker dock att det blir lite platt, lite intetsägande och enkelt för att vara den typen av film vilket också avspeglar sig på betyget. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E02 – Terrible Savior – Någon räddar en gammal kvinna från ett par slynglar i tunnelbanan och genast är skriverierna om ett monster som bestraffar ogärningsmännen igång. Catherine anar eller rättare sagt misstänker att det är Vincent som ligger bakom med tanke på offrens sår och de minnen hon har efter att han räddat henne från skurkar. Vincent bedyrar sin oskuld och spåren leder istället till en grupp medborgarrättskämpar i vit basker. Catherine ställs därför inför ett dilemma, hon kan inte tillåta att kloakerna och de underjordiska gångarna genomsöks efter som Vincent och hans värld då riskerar att bli avslöjad med de konsekvenser detta skulle ha till följd. Ett klart underhållande avsnitt även om ett par av skådisarna verkligen inte levererar det man skulle önska. Det märks att det inte är så där välregisserat men det är ändå charmigt och jag ser helt klart fram emot nästa avsnitt!
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Kuriren – Det här är troligen den sämsta av alla Wallanderfilmerna så långt. Själva historien är väl inte sämre än vad den brukar vara och inte bättre heller för den delen och det är inte den som är det stora problemet. Framförallt är det skådespeleriet jag hänger upp mig på. Flera av karaktärerna är så trötta och ointressanta trots att det faktiskt borde vara det motsatta att man inte orkar bry sig särskilt mycket om vad som händer. Att Wallander själv känns alldeles utsliten och åldersnojig kommer heller inte alls till sin rätt. Det är lite väl enkelt och utan det djup som man är vad vid från de tidigare filmerna. Jag vet att det går lite emot vad jag började skriva men det är som det är. Hur gärna jag än vill kan jag inte förlika mig med den här filmens brister, men eftersom huvudkaraktärerna är så väletablerade räddas ändå filmen från ett totalt fiasko. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Dragonball: Evolution – Det här är en ganska klassisk berättelse egentligen, fylld av fantasy och österländsk mystik. Själv grunden går ut på att den som samlar ihop sju så kallade Dragonballs, det vill säga alla som finns, får önska sig en Gudomlig önskning. Naturligtvis är den onda Piccolo på jakt efter bollarna för att väcka en inspärrad ondska som ska förinta världen. Mot honom står Goku, som inte riktigt vet varför han är speciell, men han inser snart att det är han som ska stoppa de ondskefulla planerna. Han är förstås uppfostrad av sin farfar och mycket skickligare på Kung-Fu än vad han själv inser. Allt som allt är det här en ganska trevlig film som man lätt kan fördriva tiden med, den är lite för ungdomsvinklad för min smak, men själva grundstoryn är hur underhållande som helst. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Beauty and the Beast – S01E01 – Once Upon a Time – Jag tycker det är ett trevligt initiativ av Noble Entertainment att släppa den här klassiska serien från sent åttiotal! Varken Ron Perlman, som spelar Vincent – som väl får anses vara odjuret i sammanhanget, eller Linda Hamilton var väl egentligen några stora namn vid den här tiden. Linda Hamilton hade förvisso gjort Terminator, som ju blev en stor kultklassiker med tiden och några få inhopp i polisserien Hill Street Blues, Ron Perlman i princip några småroller i olika TV-produktioner. I första avsnittet får vi stifta bekantskap med karaktärerna, självklart framstår Vincent som den snällaste på jorden och alla andra i den ”riktiga” världen, ovanför den underjordiska verklighet som han bebor, som extremt ytliga. Kontrasten mellan Vincents yttre och hans inre är därför mycket stor, vilket är en absolut nödvändighet i en TV-produktion med ungdomar som främsta målgrupp. Det känns fruktansvärt daterat, och då pratar jag inte enbart om frisyrer och annat som hör saken till utan även om tekniska aspekter såsom kameravinklar och dramaturgiska avseenden. Hur som helst är det en riktigt charmig inledning på serien!
- Tommy Söderberg

 

Watchmen – Filmer om superhjältar är något som jag brukar finna mycket intressant! Tyvärr brukar jag också bli gruvligt besviken och det här är inget undantag. Den här bygger på en serietidning, eller grafisk novell som en del förståsigpåare menar att det handlar om, som jag inte läst. Jag är dock av den uppfattningen att om inte filmen kan stå på egna ben utan specifika förkunskaper om förlagan är det åtminstone ett halvt misslyckande. Hur som helst är det här en ganska lång film som lider av en hel del problem som jag inte kan förlika mig med. För det första hade jag förväntat mig en actionfilm, men tempot i filmen är på tok för lågt och det dröjer inte särskilt länge innan det blir segt. Karaktärsutvecklingen tar alldeles för lång tid och det är en hel del karaktärer som ska beskrivas, deras relation till varandra etc. Jag tycker mest att det spretar åt alla håll och det är svårt att få något egentligt sammanhang. För det andra är sminket under all kritik, inte nog med att människor som ska se gamla ut, ser riktigt konstgjorda ut, det är också ett övergripande problem med andra karaktärer. De är helt enkelt gömda under allt för mycket uppenbart smink och det är inga problem att se hur fejkat det är. För det tredje så spelar i princip alla i hela filmen över ganska rejält. Jag inser att mitt andra och tredje klagomål säkerligen är medvetna val från filmskaparna (hoppas jag i alla fall), troligen för att ge filmen serietidningskänsla, men jag gillar det inte ändå. Till filmens fördelar får väl nämnas att en del effekter var ganska coola och… ja, det var väl det förresten… Nej, det här var inget som tilltalade mig! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Patrik 1,5 – Göran och Sven har blivit godkända som adoptivföräldrar, det är bara det att det inte finns några länder som accepterar homosexuella föräldrar som mottagare. Nedstämda tror de att allt hopp är ute tills en dag när det kommer ett erbjudande per brev. Det är Patrik 1,5 som behöver nya föräldrar och Göran och Sven skiner åter upp. Problematik uppstår dock när Patrik, en tonåring på femton år står utanför dörren och det klargörs att det rör sig om ett komma som hamnar fel i de byråkratiska kvarnarna. En ganska absurd handling egentligen och jag hade inga större förväntningar på filmen. Den var dock (nästan) hur bra som helst och man blandar tragik och komik på ett mycket effektivt sätt, ena stunden kan man sitta men en fuktig ögonvrå för att i nästa brista ut i skratt. Det finns också mycket flirtande med våra fördomar, som gång efter annan är både fullständigt vidriga och hur korkade som helst. Tänk att människan inte har kommit längre än att hon måste göra fullständigt befängda (o)logiska antaganden om det hon inte förstår. Jag tänker förstås på den homosexualitet som filmen, i mångt och mycket, fokuserar sig omkring. Hux flux är Göran och Sven inte bara bögar utan även pedofiler till exempel. För min egen del kom jag till insikt om att jag inte är riktigt komfortabel med att se manlig homosexuell kärlek gestaltas på ett så närgånget och intimt sätt som i filmen, det är mitt problem och även om jag rationellt förstår att det är en fullständigt naturlig sak, tar min emotionella sida över i det här fallet. Både Gustav Skarsgård och Torkel Petersson (Jalla Jalla) är förstås lysande i sina roller och det bidrar så klart till mina obehagskänslor. Hur som helst är det en riktigt riktigt bra film! – 9/10
- Tommy Söderberg

 

Horrible aka Absurd aka Rosso Sangue – Som jag tidigare konstaterat så hyser jag någon form at hatkärlek till Joe D’Amatos filmer. Jag finner dem mycket underhållande även om de oftast är fasansfullt dåliga med ett manus som är irriterande tvådimensionellt – i bästa fall! Det här är inget undantag och den som redan sett en eller två D’Amato-filmer kommer att känna igen sig genast. George Eastman spelar huvudrollen som Mikos Stenopolis, en man vars blod koagulerar så snabbt att han i det närmaste är odödlig. Prästen, som verkar vara den ende som vet hur det egentligen ligger till påstår också att hans inre organ regenereras om han skulle skadas och att han enbart är sårbar i hjärnan! Krystad historia eller hur? Det vi bjuds på är några uppfinningsrika mord som ser ganska bra ut, en bandsåg och en hacka är till exempel två av de redskap som används. Blodet ser aningen för konstgjord ut för min smak och till skillnad från de flesta andra filmer i genren använder D’Amato sig gärna av hjärnsubstans. Det blir lite geggigare och lite kletigare än i den genomsnittliga slashern. Men trots alla fel och brister i filmen (jag skulle vilja undersöka hjärnan på George Eastman som har skrivit filmen) som är så osannolika och orealistiska, finner jag filmen ändå klart underhållande. Det är precis en så film som det är svårt att sätta ett rättvist betyg på, det är enormt dåligt, men ändå underhållande! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Push – I nazityskland påbörjades en rad experiment för att göra vapen av människor med speciella förmågor för vi reda på i filmen inledningsskede. Resten av filmen utspelar sig sedan i en framtid som kanske inte ligger allt för långt in i framtiden men där dessa människor är ett faktum och där ”divisionen” fortsätter försöker lyckas med det som tyskarna misslyckades med. Det finns olika typer av de här människorna, en del tränger in i andras hjärnor och kan få dem att tro vad som helst, en sorts hjärntvätt helt enkelt, andra kan skåda framtiden eller flytta saker med tankekraft. Det finns också, sniffare, skuggare, blödare och en hel massa till olika sorter och det är faktiskt ganska underhållande att se vad författarna till historien har kommit på! Det är en fartfylld actionhistoria där det goda ställs mot det onda, några få som motsätter sig ”divisionen” det vill säga regeringen, så det är väl ingen ovanlig struktur på det sättet. Det finns också en tredje grupp, ett slags maffia som jag fattar det som också vill komma åt den väska som filmen i mångt och mycket går ut på att lokalisera. Jag gillar den här typen av Science Fiction och jag fann filmen mycket underhållande! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

The Girl in the Park – När Maggie är tre år gammal försvinner hon utan ett spår i parken när mamman (Sigourney Weaver) vänder bort huvudet för ett ögonblick. Sexton år senare är saknaden efter dottern fortfarande stark och mamman har inte varit sig lik sedan dess. På stan möter hon en ung kvinna som hon tycker sig känna igen… Ungefär så där kan man väl beskriva den här filmen och den verkar, på papperet, väldigt stark och nästan ångestframkallande. Att förlora ett barn måste vara det värsta som kan hända en människa och att dessutom leva i ovetskap om vad som verkligen har hänt måste vara än värre. Tyvärr fokuserar filmen inte så mycket, eller rättare sagt ingenting alls på de första reaktionerna och känsloutbrotten som borde följa på en sådan traumatisk händelse, utan på tiden när Julia (Sigourney Weaver), börjar tro att hon åter stött på sin dotter. Det blir en bergochdalbana av känslor och hon ömsom bjuder in kvinnan att bo hos henne ömsom kastar ut henne. Hon vill gärna tro att det är hennes dotter det är tydligt och hon lever upp på ett helt annat sätt än vad hon tidigare gjort. Det enklaste sättet att verkligen ta reda på hur det ligger till (dottern hade ett specifikt födelsemärke) undviker hon dock, kanske för att det är bättre att leva i illusionen än att få ett svar man inte vill ha. Och det är väl det sistnämnda man kan ta med sig som sensmoral från filmen som tyvärr inte levde upp till mina förväntningar. Några riktigt bra scener helt klart och briljant skådespeleri från Sigourney Weaver och Kate Bothworth under stundom men det räcker inte för att rädda den ojämna filmen från det mediokra träsket. Även Keri Russell medverkar i en mindre roll. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Död Snö – Redan i inledningsscenerna, ackompanjerade av Griegs: I Bergakungens sal (som för övrigt är en rätt skojigt just i en norsk film), blir man osäker på huruvida filmen är gjord med glimten i ögat eller inte. Det är onekligen ett komiskt musikval och ihop med, de faktiskt ganska estetiska bilderna får man nästan en surrealistisk inledningssekvens. Man klarar dock inte av att hålla kvar denna känsla och vad som sedan följer är ett virrvarr av tramsiga dialoger, förutsägbara situationer och fåniga splattereffekter. Det är inte det att dessa inte set bra ut för det gör det onekligen av och till, det är bara det att det antingen är lite för komiska till sin natur eller inte tillräckligt komiska beroende på hur man ser det. Detta är också problemet med resten av filmen, men blir inte riktigt klok på om det är meningen att det ska vara fånigt eller inte. Mycket av situationerna och bildspråket sker efter mall 1A, det mesta faktiskt och det finns väldigt lite originalitet och nytänkande. Man har sett det mesta tidigare i olika sammanhang och dessutom i bättre filmer. Nytt skulle väl i så fall vara nazistzombies, men det såg jag å andra sidan nyligen i Outpost… – 4/10
- Tommy Söderberg

 

The Cycle – Vad får man om man blandar Wrong Turn och The Texas Chainsaw Massacre, tar ett knippe Rovdyr, kryddar med lite The Hills Have Eyes och toppar med lite Rest Stop? Ja, du har gissat rätt, man får den här filmen – The Cycle! Det är väl ingen film som kommer att gå till historien som något mästerverk och den kommer knappast att räknas till kultrullarna om några år heller, men den är ändå underhållande för stunden och om man har ett fördjupat intresse för just den typ av slasher som går hand i hand med ovan nämnda filmer, så ska man definitivt se den. Daryl Hannah medverkar och det är ju alltid kul att se namn som man verkligen inte förknippar med den typen av film, i just en sån film! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Stardust – Ett storslaget fantasyäventyr för hela familjen! Det märks många gånger att målgruppen egentligen är de lite yngre tittarna och trots detta har filmen fått en elvaårsgräns. Det finns väl förvisso någon enstaka scen som kan tänkas vara olämplig för de allra minsta och en del av moralen i filmen är verkligen förkastligt om man nu inte förstår att det är en fantasiskapelse man tittar på. Annars är karaktärerna lagom stereotypiska för att kännas igen av vem som helst, de är spelade av duktiga skådisar, Robert De Niro, som mest verkar vilja tramsa i de filmer han medverkar i nuförtiden, Michelle Pfeiffer, som gör ett strålande jobb som ond häxa och så filmens huvudpersoner då, Claire Danes och Charlie Cox. Ian Mckellen återfinns förresten också som berättarröst! Den utspelar sig i en värld som gränsar till vår där magi är en del av vardagen och den enda överlevande konungasonen ärver tronen (det är i dessa mordkonspirationer som omoralen jag talade om tidigare ligger). Det är ett högt tempo och en trevlig saga, även om det inte är särskilt svårt att räkna ut hur det kommer att gå eller hur allting hänger ihop. Men det kan å andra sidan vara skönt att slippa mångbottnade manus någon gång ibland också! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Death Race – Det här har egentligen ingenting att göra med Death Race 2000 från 1975, trots att detta uppenbarligen är källan filmen baserar sig på. Likheterna filmerna har är väldigt få och när man plockat bort biljakterna finns i princip bara en maskerad förare och Roger Corman någonstans i kulisserna kvar. Den maskbeklädde föraren heter fortfarande Frankenstein och dennes ärkerival – Machine Gun Joe finns också med i tävlingen. Sedan är det nog slut på likheter tror jag. Detta betyder inte att det här inte är en underhållande film, men den verkar ha mer med filmer som Rollerball, The Running Man och The New Gladiators och deras fokusering på tittarsiffror, att göra. Det är fortfarande en makaber tävling, med dödlig utgång för de som misslyckas, men det mest chockerande elementet av alla, det som gjorde originalet så makaber – poängsystemet för påkörda människor, är borta. Det hade förvisso inte fungerat i den kontext filmen utspelar sig i men lite saknar man allt denna idé. Actionscenerna med bilkörningen fungerar mycket bra och är hur underhållande som helst, själva grundhistorien, om Jensen Ames (Jason Statham) som blir ditsatt för ett brott han inte begått (mordet på sin fru) bara för att han ska köra tävlingen och hans hämnd, för det är klart som korvspad att det blir frågan om hämnd, känns dock lite krystad. Men man ska inte analysera för mycket, det är underhållning helt enkelt! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Bangkok Dangerous (2008) – Det här är tydligen en nyinspelning av Bröderna Pangs film Bangkok Dangerous från 1999 – av Bröderna Pang! Det är ju alltid kul när originalregissörerna får chansen att själva ta tag i projektet som skall göras om i en ny tappning och jag tycker den här börjar ganska lovande. Till och med mycket lovande om man tillåter sig att ta i lite mer. Nicolas Cage spelar huvudrollen som yrkesmördare, han lever efter fyra regler som i kort går ut på att inte ställa några frågor, röja undan alla bevis, inte bli personlig involverad och förbli totalt anonym mot sina uppdragsgivare. Han gör ett bra jobb och det blir väldigt trovärdigt, övriga skådespelare verkar också vara klippta och skurna för sina roller så på den avdelningen har jag inget att klaga på. Vad som däremot inte går att undvika att kommentera är hur förutsägbart slutet blir, inte för att man räknat ut hur det ska gå redan från början, utan snarare för att det blir lite väl stereotypiskt och sentimentalt framåt slutet och filmen tappar tyvärr massor här. Märkligt nog så är också de avslutande scenerna, trots att det nog är mest action här (kanske med ett par undantag) de segaste i hela filmen, det är jättetråkigtfilmat och det som skulle kunna ha varit riktigt rikigt bra hamnar bara på knappt godkänt i slutändan! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Irene Huss: Glasdjävulen – Helt klart en av de bättre filmatiseringarna om kriminalinspektör Irene Huss. Delvis beror detta naturligtvis på att själva brottet är mer intressant än vanligt, där ett av spåren leder till några djävulsdyrkare, som verkar ta sin tillbedjan till de mörka krafterna väldigt seriöst. Gästskådespelare är Katarina Ewerlöf som alltid är duktig. Man märker att hon höjer sig en bra bit över de andra birollsinnehavarna. De finns inte så mycket familjeliv i den här filmen som det brukar vara, men det lilla som finns är underhållande bortom alla gränser! Jag vill inte gå in i detalj på vad som händer för det vore att ödelägga överraskningseffekten och därmed poängen med det hela. Hur som helst gillar jag själva upplösningen som jag inte såg långt i förväg den här gången och det är ju alltid roligt om man kan bli lite överraskad av det man ser på! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Irene Huss: Guldkalven – Åter igen är Irene Huss privatliv nästan intressantare än själva mordfallet, eller mordfallen får man väl säga eftersom det rör sig om flera stycken. Fast det är ju förvisso intressantare än vad det var både i Eldsdansaren och Nattrond. Det finns en helt annan överlagdhet i brotten här som gör det extra intressant. Upplösningen kommer väl inte som någon revolutionerande omvälvning men är man ovan vid dylika händelseförlopp kan man säkert tvivla ända till slutminuterna. Ett par kända ansikten tittar också in i denna och för oss som tycker att Tuva Novotny är en vass skådis så är det förstås en fröjd att se henne framför kameran igen. Även Linus Wahlgren medverkar, men jag håller inte honom för att vara någon större talang på området. En och annan fars klarar han väl av men att gestalta en trovärdig och någorlunda seriös roll är honom övermäktigt. Jag kan väl inte påstå att han är urusel, men värst trovärdig är han då rakt inte! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Irene Huss: Nattrond – Liksom Eldsdansaren så kommer den här inte i närheten av Tatuerad Torso när det gäller en makaber och intressant historia utan få nöja sig med ett ganska ordinärt mordfall, åtminstone med polisfilmsmått mätt. Man formulerar ganska snabbt sina misstankar åt rätt håll så att säga, utan att för delen veta exakt hut allting hänger ihop in i minsta detalj. Vägen mot sanningen är förstås inte problemfri för Irene och hennes barn tycker att hennes äktenskap verkar vara på väg att krascha och det är väl just denna personliga inblick som skiljer den här filmserien mot övriga svenska polisfilmer. Inte för att detta grepp saknas varken i Wallander, Beck eller Van Veeteren, men det känns lite extra närgånget här, mer äkta eller vad man ska säga. Hur som helst gå sätter man som vanligt dit mördaren hur säkert som helst i slutändan, men inte utan en del villospår, också det i vanlig ordning. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Fido – Jag hade inte förväntat mig en riktigt så tramsig film även om jag förstås visste att Fido var en zombiehistoria med komiska undertoner. Missförstå mig inte nu, jag tycker definitivt att filmen tjänade på att ha lite distans till sig själv och den är många gånger väldigt rolig i sin tramsighet. Manuset döljer flera bottnar och man flirtar både med nazitysklands totalitära samhällsstruktur och den amerikanska drömmen, eller för den delen den typiska kärnfamiljen. Här handlar det förstås inte om en hund utan om en zombie istället och parallellerna är slående! Det finns också en smula moraliserande som jag tycker funkar i sammanhanget, frågor om en zombie egentligen är död eller levande och vilken människosyn folk egentligen har. Men letar du efter en typisk zombiefilm ska du inte se den här, även om den faktiskt innehåller en del köttätande också. Nej, det är mer den som vill ha mer efter tanke och en hyllning och/eller drift med genre, lite i stil med vad Shaun of the Dead gjorde, som ska ge sig på den här, åtminstone enligt min uppfattning! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Supervulcano – Den här filmen utger sig föra att vara baserad på verkliga händelser, det är bara det att de inte inträffat ännu! Jag tycker det är ett ganska kul drag och filmen är också delvis uppbyggd som en dokumentär, eller mockumentär, med intervjuer av överlevande etc. Resten av filmen är dramatiserad och skildrar de händelser som inträffar före själva utbrottet och under de första dagarna av katastrofen. Inledningsvis är tempot ganska segt, men hjag tycker det passar produktionen och jag blir intresserad av att veta mer. Det är inte bara action utan eftertanke utan man försöker verkligen ge oss tittare en kunskap om hur det faktiskt fungerar när övertrycker i jordens inre byggds upp och tillslut når sådana otroliga proportioner att det måste ventileras. På det hela taget känns det faktiskt mycket trovärdigt och bara det faktum att det faktiskt finns en dylik supervulkan på den plats det hävdas i filmen gör ju att historien får en helt annan trovärdighet. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

10.5 Apocalypse – Jag har tidigare konstaterat att det i princip finns två typer av katastroffilmer, dels de som rör sig i ett begränsat område eller plats, såsom The Towering Inferno, Poseidon eller Avalanche, eller de som, mer eller mindre, tar det hela till en global nivå. Här handlar det om den andra varianten av dessa två även om den globala nivån i det här fallet är begränsat till Nordamerika. Det är en tät och spännande film, även om man inte behöver var någon större Einstein för att räkna ut hur det kommer att gå, det finns inte rum för några egentliga överraskningar, med karaktärerna är trovärdiga även om de är väldigt stereotypiska i sin framställning. Skådespelarmässigt fungerar det funkar bra och jag stör mig inte ens särskilt mycket på Dean Cain. Andra stora namn som figurerar är till exempel Beau Bridges och Kim Delany som spelar huvudrollen. Det finns inte mycket dötid utan allt går i en rasande tempo, strax har den ursprungliga katastrofen – en tsunami – en enorm jordbävning, orsakat nästa geologiska konsekvens – en tsunami, och så vidare. Och allting eskalerar, händer det något nytt så kan man lugnt räkna med att det är ett steg värre än vad man förut hade framför sig! Effektmässigt är filmen inte top notch, men jag tycker de datoranimerade effekterna är ganska charmiga och även om det ingalunda ser riktigt äkta ut tycker jag att man lyckats bra och med tanke på att det är gjort för TV, så bra man kan räkna med. Kort sagt: en hur bra katastroffilm som helst med förödande konsekvenser och högt tempo! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Outpost – Den här filmen gav mig nästan vibbar av klassiska Shock Waves, kanske mestadels för att man blandar en zombiehistoria med den om oövervinnerliga soldater. Här handlar det om en lite grupp legosoldater som lejs för att garantera en mans säkerhet under ett uppdrag som går ut på att hitta en gammal bunker som senast var i bruk under nazitiden. Hans uppdrag är förstås hemligt för mannarna men det dröjer inte länge innan det står helt klart att det är något mystiskt med platsen och när de hittar en överlevande bland kropparna i bunkern är saken klar. Han vet mer än vad han berättar! En efter en försvinner legosoldaterna spårlöst för att sedan dyka upp igen döda och med lemlästade kroppar. Till en början tycker jag manuset känns ganska krystat och det finns ingenting som man inte sett förut, men snart börjar jag bli intresserad av hur det faktiskt hänger ihop i slutändan. Det räcker inte riktigt ända fram och det blir lite väl tjatigt i längden, men på det hela taget tycker jag helt klart att det är är en sevärd film om man gillar zombiefilmer med lite annorlunda stuk och inte nödvändigtvis dem där hungriga zombies hungrar efter mänskligt kött hela tiden. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Irene Huss: Eldsdansaren – Det här var inte alls lika bra som Tatuerad Torso eller Den Krossande Tanghästen och lider tyvärr av allt för slarvigt manusförfattande. Poliserna tvingas göra enormt korkade manövrar och gärningsmannen slipper genom deras fingrar, nästan enbart på grund av denna klumpighet. Annars fungerar skådespeleri och historien i stort mycket bra och det är roligt att man vävt in lite problematik på hemmafronten i karaktären Irene Huss (Angela Kovacs). Man måste säga att det är en imponerade energi hon har som orkar jobba hur mycket som helst, ta hand om familjen, lösa problem med mobbing i dotterns klass och dessutom gå ut med hunden när naturen kallar. På det hela taget en ganska svag svensk polisfilm alltså även om den naturligtvis är underhållande som sådan ändå. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Irene Huss: Tatuerad Torso – Den första filmen om kriminalinspektör Irene Huss (Angela Kovacs) som utlovar att det här kommer att bli en riktigt bra svensk polisfilmsserie. Jag har sedan tidigare sett den andra filmen i sviten – Den Krossade Tanghästen, som var precis det man förväntar sig av svensk polisfilm, stabil underhållning! Den här tog ytterliggare ett steg och blev istället riktigt riktigt bra! Jag tror, i mångt och mycket, att de beror på det ämne som avfärdas. Det handlar nämligen om något så makabert som styckmord och med spår inom både polisverksamheten och läkarkåren känns det nästan som om det skulle bygga på ett verkligt fall! Hur som helst är det en stark berättelse, där några verkar veta mer än vad de erkänner och andra helt enkelt lever dubbelliv. Jag tror nog att film kan väcka många starka känslor av avsky om man inte är bekant med berättade historier av extremare slag. Självklart är en avsky mot det som försiggår i filmen, de bestialiska styckmorden, en mycket sund känslostämning… – 9/10
- Tommy Söderberg

 

The Killing Room – Topphemliga experiment är alltid roliga och kanske i synnerhet när det utförs med nästan förbluffande precision. Fyra personer stängs in i ett rum utan att egentligen veta förutsättningarna som gäller. Dr. Phillips (Peter Stormare) kommer in i rummet för att förklara experimentets olika faser. Han berättar att den första fasen redan inletts och att deltagarna kommer att elimineras en efter en för att slutligen endast ha en enda deltagare kvar, föga anar de att nästa händelse kommer att kosta en av deltagarna livet när han plötsligt plockar upp en pistol och skjuter en av dem i huvudet. Samtidigt observeras alla händelser av ett forskarteam som just fått in en ny medarbetare bland sig – fröken Reilly (Chloë Sevigny). Det är hennes uppgift att dra slutsatser av det som händer och analysera vad som verligen händer. Det intressant är att man som åskådare heller inte riktigt vet vad för resultat som man är ute efter att få fram av experimentet, mer än att det förstås handlar om extrema påfrestningar av dem mänskliga psyket. Jag vet att det förekommit liknande experiment i verkligheten, även om jag gärna vill tro att man skruvat till dem lite extra för att få en intressant berättelse att filma. Hur som helst så trodde jag att jag hade klurat ut hur det hela hängde ihop ganska tidigt i filmen, men eftersom slutet grundlurade mig, mer eller mindre, så höjdes betyget faktiskt ett helt snäpp upp till ett imponerande slutresultat. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

In the Electric Mist – Tommy Lee Jones har alltid varit en favorit som skådespelare. Jag vet inte riktigt när han började bli det men jag skulle tippa på att The park is Mine eller Panik i Central Park som den hette i Sverige åtminstone var ett betydande led i utvecklingen. Tyvärr har han, under senare år, spelat nästan samma roll om och om igen och även om han gör det bra blir det lite för rutinmässigt för att bli riktigt underhållande. Och på tal om det, om jag enbart skulle beskriva den här filmen med ett ord skulle det bli just det – rutin! Det är hyggligt över lag, hyggligt skådespeleri, ganska seg historia, men hygglig trots allt när man väl får lite kött på benen och allt det övriga är också hyggligt. Det sker dock på rutin och det finns inget utöver det vanliga som kan gripa tag i en. Det blir tråkigt och med en ganska osammanhängande historia till råga på allt blir det ganska segt och intetsägande. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Outlander – Jag tycker den här hade potential att bli riktigt lyckad, vikingar, monster och en man från en annan värld är ju alla strålande ingredienser i min bok. Tyvärr tar det aldrig riktigt fart och både historien och karaktärerna är lite för stereotypiska för min del, jag stör mig också lite på att man bara var tvungen at väva in lite sensmoral om att det faktiskt inte är de yttre egenskaperna hos en varelse (eller monster) som är de väsentliga, även monströsa varelser kan ha känslor och det som vi människor gör är kanske inte alltid det rätta. Vilka är vi att sätta oss över naturen och kräva att allt som är skapat tillhör oss när det, åtminstone i filmens värld, finns gott om andra varelser som har minst lika stor rätt till det som oss? Hur som helst är det väl, trots allt, en underhållande film för stunden och monstret är hyggligt gjort. Själva historien kräver att monstret ska vara någon sorts ljuskälla, vilket jag tycker är lite misslyckat. Jag kan tänka mig att man skrivit in detta i manus för att det ska bli ett lite mer fantasifull monster, men jag tycker det helt klart ser bättre ut de gånger man får se det utan detta tillägg. För övrigt känns det som om nivån på filmen aldrig riktigt tar steget från ungdomsäventyrsfilm till vuxen actionfilm, vilket jag tycker är lite synd. Men man kan ju inte få allt hela tiden. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Skotten i Knutby: Vägen Hem – Det är naturligtvis svårt att avgöra hur mycket som är sanning när det gäller en film baserad på riktiga händelser men den här känns väldigt trovärdig. Detta beror delvis på att man valt att varva dramatiserade händelser med intervjuer av ”riktigt” folk, så att säga. Både Helge Fossmo och Åsa Waldau får komma till tals så väl som avhoppare från församlingen. Det är väl inte den intressantaste dramadokumentären genom tiderna, men det finns helt klart tillräckligt med substans för att se filmen och för att fortsätta vara nyfiken på händelsernas förlopp ända tills filmen är slut. Är man inte bekant med fallet sedan tidigare, genom medier och annat, kanske det kan vara lite svårt att hänga med hela tiden eftersom mycket är ganska starka religiösa skildringar. De kan verka oerhört bisarra för de som inte tror på samma sak som själva församlingen gör och rent ut sagt förkastliga och det handlar, i grund och botten, egentligen om en kulturkrock som i sig är lika märklig som om det hade gällt naturfolk på andra sidan jordklotet! En intressant film, men inte så mycket mera och jag kommer nog aldrig någonsin att se om den… – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Skulden – Det här måste vara en av de rörigaste filmerna om Wallander så långt, åtminstone med Krister Henriksson i huvudrollen. Det planteras villospår, som egentligen är så uppenbara att man hade blivit mäkta förvånad om lösningen hade varit så enkel, men samtidigt så moraliserar man över ett mycket känsligt ämne. Är dömda brottslingar fortfarande brottslingar och värda allt förakt även efter att de avtjänat sitt straff och således betalat sin skuld till samhället? Det är naturligtvis en fråga där man ställer förnuft och emotioner mot varandra. Hur som helst är det roligt att det äntligen finns någon inom Ystadspolisen som faktiskt talar skånska även om de allra flesta verkar härstamma från betydligt nordligare regioner och talar mer, vad ska jag säga, ”uppländska”. Samtidigt återfinns det ett större antal riktigt usla skådespelarprestationer här än vad kan kommer ihåg att jag någonsin sett tidigare i filmerna om Wallander. Det är naturligtvis inte bra, men å andra sidan fungerar kärntruppen, med Krister Henriksson och Lena Endre i spetsen helt ok, men det finns väl å andra sidan inget annat att förvänta sig. Det är klart att så rutinerade skådespelare fixar det här på rutin och det är väl kanske därför det blir lite lamt i slutändan också. Sevärt om man gillar svenska polisfilmer, men absolut inte en av de bästa på området! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Curious Case of Benjamin Button – Jag gillar filmer där man tar ut svängarna och tänkte lite utanför själva lådan så att saga, inget snack om den saken. Och det här skulle kunna vara en film helt i min smak, om man rubricerar den som komedi, efter de komiska inslagen, eller som relationsdrama efter de mer romantiska inslagen spelar mindre roll. En historia där huvudrollsinnehavare åldras baklänges, det vill säga föds gammal för att sedan bli yngre och yngre är otroligt lockande och man hoppas verkligen att det ska lyckas fullt ut! Men det är inte bara förhoppningar om ett lyckat resultat som är lockande med en sån film, utan även en nyfikenhet på hur i hela friden den ska kunna gå till. Visst, man skulle kunna göra hela filmen med CGI men det är liksom ingen sport och jag hade blivit gruvligt besviken om detta hade varit fallet. Nu gestaltas istället huvudrollen av Brad Pitt, vilket jag på förhand var lite skeptiskt till men han lyckas faktiskt riktigt bra och är full trovärdig i hela det långa spannet av olika åldrar som filmen handlar om. Dock känns det som om det saknas det där lilla extra i historien utan att jag kan sätta fingret på vad det är. Historien är intressant, kärleksdramat är gripande, och upplägget rent allmän, som berättas i form av en tillbaka blick egentligen är också helt ok. Kanske är den lite för lång med sina nästan tre timmar eller så gör längden att tempot stundtals blir lite väl långsamt. Hur som helst borde det här ha blivit betydligt bättre än vad jag till slut upplevde det som och förutom Brad Pitt, medverkar förresten också Julia Ormond och Cate Blanchett i riktigt bra rolltolkningar! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Telefon – Tills alldeles nyligen trodde jag att det var en omöjlighet att någonsin hitta den här på DVD och mitt sökande efter den kan väl närmast jämföras med den på den heliga Graal. Under dessa förutsättningar är det förstås lätt till att man tränger undan vissa fakta och istället tar för givet att alla minnen man har är positiva, så här med facit i hand kan jag förstås konstatera att så inte är fallet. För även om det här var en av min ungdoms favoritfilmer så är det en typ av film som egentligen aldrig har tilltalat mig nämnvärt – en spionthriller. Som sådan tillhör den förstås trots allt toppskiktet för undertecknad, men det blir ändå en liten krock av värderingar och subjektiva bedömningar av det hela. Charles Bronson, som var den förste filmhjälten mitt hjärta vurmade lite extra för gör naturligtvis bra ifrån sig och Donald Pleasence fungerar mycket bra som filmens, något enfaldiga, skurk. Det som däremot saknas är lite djup i historien, att den ryske majoren (Bronson) ska förhindra att det tredje världskriget bryter ut genom att likvidera Pleasence rollkaraktär är självklarheter, men lite mera underbyggda motivationer vore kanske på sin plats. Absolut ingen dålig film, och självklart en som måste finnas i filmhyllan hos varje sann Bronson-fantast, men den känns klart daterad och nästan lite naiv i sitt sätt att gestalta datorernas definitiva intåg som lagringsmedia. Jag vill gärna sätta ett högre betyg men förmår mig inte att peta dit mer än: – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Martyrs – Nu vet jag inte om det här fortfarande är den senaste i raden av omtalade skräckfilmer från Frankrike, och i synnerhet inte när det läses, men den ingår helt klart i en våg av sällsynt framgångsrika filmer just därifrån. Den har fått grymt bra kritik om man letar runt lite på nätet och tittar på vad ”vanligt” folk sagt om den, samt betygsatt den med. Så här, precis efter att jag äntligen sett de och det men enorma förväntningar, måste jag säga ”Va!? Var det här allt jag fick?” Besvikelsen är alltså stor och den kommer inte i närheten av varken Ils aka Them eller Haute Tension, framförallt inte Inside och inte ens Frontier(s)! Jag fann den rejält seg och när det väl började bli intressant växlade man över till ett annat spår som stannade upp tempot igen. Visst, en del makeup effekter var riktigt bra, men andra var å andra sidan inte särskilt bra alls, jag tänker närmast på gamla sår som nästan ser ut som om de är påmålade på armar och ben med tuschpenna eller liknande. Spänningen som handlingen insinuerar är nästan helt frånvarande och de groteska tortyrmetoder som används påverkar knappast heller. Det är filmat utan känsla helt enkelt och det blir i slutändan ganska tvådimensionellt, jag hade gärna sett lite mer djup i historien: Vem? Varför? Etc. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Frankenstein 2000 aka Return from Death – Av någon underlig anledning finner jag en nästan onaturlig fascination för Joe D’Amatos filmer, vare sig det handlar om hans helpornografiska rullar eller filmer som den här, där det istället handlar om en fasansfullt dålig slasherhybrid som verkligen går över gränsen till kalkonfilmerna underhållande land. Han regisserar här under pseudonymen David Hills, som han också gjorde Ator The Invincible under om jag inte missminner mig. Karln hade ju hur många pseudonymer som helst! I vilket fall som helst kommer jag på mig själv med att, redan i filmens inledning, sitta med det där småflinet på läpparna som man nästan skäms över att avslöja när det gäller en film som denna. Lite senare övergår det till rena skrattsalvor och jag hoppas verkligen att det inte är gjort på fullaste allvar alla gånger. Historien, som D’Amato också har skrivit själv under en helt annan pseudonym, är ibland så urbota korkad att man bara kan skratta åt eländet. Men, för att återknyta till fascinationen, så finner jag det här, trots bättre vetande, synnerligen underhållande. Detta gör förstås ett betygssättande svårt då två olika synsätt ska samlas under ett och samma betyg, men jag gör ändå ett tappert försök att vara hyggligt rättvis. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Journey to the Center of the Earth 3D – Det här är förstås inte den enda filmatiseringen som finns av den här klassiska Jules Verne berättelsen men det är första gången jag ser den gestaltas som 3D. Detta är tyvärr inget som är till filmens fördel, då själva 3D effekterna faktiskt är ganska illa utförda. Jag tycker mest det blir jobbigt att koncentrera sig eftersom själva bildkvalitén automatiskt blir lidande av denna 3D teknik. Filmen i övrigt är väl en ganska typisk äventyrsmatiné, inget som överraskar och heller inget som utmärker den utöver det vanliga. Handlingen kanske är lite tunn och det verkar som om man förlitat sig på att effekterna ska göra filmen. Då menar jag förstås inte nödvändigtvis 3D effekterna, utan även övriga saker såsom miljöer och djuren som bebor de innersta platserna av vår planet. Totalt sett en besvikelse, men kan funka som underhållning för stunden om man inte har alltför höga krav. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Hotel for Dogs – Någonstans i botten ligger en tragisk historia om ett syskonpar som avverkat en mängd olika fosterföräldrar på rekordtid. Dessutom har de en hund – Fredag, som de älskar över allt annat och som försätter dem i trubbel gång efter annan. Hur som helst blir det en sockersöt historia om hur detta syskonpar räddar den ena hunden efter den andra från hundpatrullens klor (haha) och förvarar dem på ett gammalt övergivet hotell som de rustar upp för hundarnas behov. Givetvis går det hela åt skogen någon gång under historiens gång och lika självklart är det att det kommer att sluta lyckligt. Trots detta är det underhållande och väldigt gripande att se hur syskonen, som verkligen befinner sig i mer trubbel än vad de förtjänar, offrar allt för att rädda sina älskade hundar. Ögonvrårna fuktas lätt, och jag tycker inte ens om hundar och det är faktiskt lite intressant hur man i slutändan ska få det att sluta lyckligt. Inte de stora dragen kanske, de är rätt uppenbara, utan snarare detaljerna som ska binda samman allting. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Resurrecting the Champ – Efter att ha sett en trailer på denna hittade jag den ganska billigt någonstans och tänkte att jag väl kunde införskaffa den, trailern hade ju helt klart varit lockande! Samuel L. Jackson är ju alltid bra och han utgör väl ingen direkt besvikelse här heller, möjligen är hade röst en smula överdriven och lätt att genomskåda som falsk och sminkeffekterna som ska få honom att se riktigt gammal ut är heller inte helt klockrena, men det är ju knappast hans fel. Något som absolut inte påverkar omdömet negativt är att filmen centrerar sig kring grävande journalistik, vilket jag finner oerhört underhållande att se på film. Men detta är bara ett yttre skal, en ursäkt för att kunna berätta den egentliga historien, för det finns helt klart ett moraliserande invävt i historien och framåt slutet är det nästan omöjligt att missa det. Hur som helt var det en klart stabil rulle även om den inte uppfyllde mina förväntningar helt och hållet. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Bagdad Café aka Out of Rosenheim – Ibland är det skönt att titta på en film som man inte har några som helst förväntningar på och det här är precis en sån! Ännu bättre blir det när det man ser på faktiskt visar sig vara snudd på mästerligt redan i inledningsscenerna, vilket naturligtvis medför att förväntningarna skjuter i höjden blixtsnabbt. Man fasar förstås för att det ska vara endast inledningen som är magnifik och att man inte förmått fullfölja denna känsla hela filmen igenom. Här kan man säga att man nästan klarar biffen, men inte riktigt. Det är trollbindande och udda, för att inte säga skruvade, karaktärer som framställs av mycket skickliga skådespelare. Det är väl ingen sån där riktigt superkändis, förutom möjligen Jack Palance, som medverkar, men det är absolut ingen nackdel. Man ser ändå inte skådespelarna framför sig då de helt och hållet smälter in i sina roller. Men hur var det med min fasa då? Håller filmen hela vägen? Nja, det tycker jag inte riktigt att den gör, men å andra sidan är det oerhört svårt att bibehålla den initiala närvaron filmen inleder med. Den tappar lite framåt slutet då den blir lite för lycklig och typisk för min smak, men på det hela taget är det helt klart en mycket bra film! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Dead & Buried – Onekligen en klassiker i skräckfilmssammanhang och eftersom jag faktiskt inte hade sett den tidigare var mina förväntningar enorma. Jag hade heller inte full koll på vad filmen egentligen handlade om men det gick inte särskilt många minuter förrän mina misstankar formulerades. Jag vill inte påstå att jag hade alla detaljer klara för mig direkt, utan vissa saker fick allt vänta på sig. Dock kom inget av avslöjandena filmen gör framåt slutet som något oväntat. Men oavsett om överraskningseffekterna uteblev på grund av detta så är det helt klart en stabil rulle med bra skådespeleri och ett välskrivet manus av Dan O’Bannon som gör att det faktiskt blir ganska spännande längs vägen. Effektmässigt fungerar filmen också mycket bra och vid ett par tillfällen kan jag inte låta bli att undra hur i hela världen de lyckades att göra det där så realistiskt. Det finns dock även något tillfälle när det är under all kritik i detta avseende men då får man trösta sig med att filmen faktiskt gjordes redan 1981! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Unborn – Det här är en film som onekligen ser ut som om det vore en nyinspelning av en asiatisk spökfilm, men mig veterligen är det faktiskt inte det. Dock förekommer det tveklöst en eller två scener där man ohämmat stjäl från asiatiska förlagor. Jag tycker inte att det påverkar filmen i varken positiv eller negativ riktning egentligen, men det är klart, har man sett de asiatiska filmerna försvinner ju själva överraskningseffekterna lite. Annars är det väl som moderna spökfilmer är mest, man kanske får se lite mer lite tidigare än vad som är brukligt, men det är inte speciellt svårt att räkna ut hur det hänger ihop och överraskningseffekterna är lagom frekventa. Man bjuds på en stabil film helt enkelt, inget revolutionerande på något sätt, men om man är mer obekant med genren än luttrade skräckfilmsfantaster kan man säkert få sig ett par hjärtklappningar. Godkänt men inte så mycket mer. Gary Oldman medverkar förstås i en liten roll och det är alltid ett extra plus i kanten. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

JCVD – Det här är en film som jag hört oerhört mycket gott om och som sådan är det klart att mina förväntningar på den var skyhöga! Som vanligt ska man dock passa sig för förväntningar och se filmerna förutsättningslöst, något som ibland är lättare sagt än gjort. Hur som helst levde filmen, i alla fall nästan, upp till mina förväntningar om Jean-Claude Van Damme som skådespelare och jag har sällan eller aldrig sett honom plocka fram sån känslor som han visar här, ur bagaget. Magnifikt verkligen! Vidare är själva historien intressant berättad och vi får följa den ur många olika synvinklar: vittnen såväl som ur Van Dammes egen. Inte nytt och revolutionerande kanske, men helt klart ett grepp som man inte förväntar sig av en produktion med Van Damme i huvudrollen. Klart uppfriskande. Tyvärr faller det lite på att själva historien i sig är lite väl mager och at man kanske gör det lite lätt för sig några gånger. Det handlar kanske om detaljer, men det är onekligen viktiga detaljer och hade man bara fått dessa rätt skulle filmen mycket väl ha kunnat generera ett topp betyg. Som det är nu får den nöja sig med 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Fury – När jag köpte den här filmen för ett bra tag sedan trodde jag att jag redan hade sett den och lät därför plasten vara på ett bra tag. Häromdagen skulle jag se om den men döm om min förvåning när jag upptäckte att jag hade en helt annan mardrömsjakten i åtanke! Det här är i alla fall en film av Brian De Palma, som en gång i tiden (och fortfarande också kanske) fick åtnjuta sig epitetet Hitchcocks arvtagare, och här är det faktiskt inte svårt att förstå varför! Inte för att det är så väldigt spännande eller för att filmen är mästerlig på något sätt utan snarare för att bildspråket påminner starkt om Hitchcocks stil. Det är svårt att förklara så jag tror faktiskt att jag låter bli, det är bara en känsla jag får helt enkelt. Hur som helst är det en riktigt underhållande historia med Kirk Douglas i huvudrollen och som behandlar både politiskt rackarspel och övernaturlig telekinesi. Däremellan finns också lite konspirationsintrig och några vanliga actioningredienser för del delen. Ingen topprulle kanske även om den faktiskt börjar riktigt lockande. Tyvärr tappar den mest hela tiden från öppningsscenen till slutet men är ändå en klart sevärd rulle om man är intresserad av genren! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Untracable – Redan när jag skrev om .com for murder kunde jag konstatera att jag gillade filmer där datorer, och överjävliga hackers i största allmänhet, porträtteras. Eller så var det egentligen mycket tidigare, när jag såg Wargames första gången och jag blir heller inte förvånad om jag skrev någon rad om det angående Wargames 2. Nåja, Det här är helt klart en katt och råtta lek mellan polisens datorexpert och en bestialisk mördare. Det roliga med filmen är själva upplägget kring morden. Man använder Internet, som verkligen ligger rätt i tiden, som mordscen och själva tillvägagångssätten är faktiskt lika brutala som genialiska. Det gör nästan ont i kroppen att se på att par av avrättningsmetoderna och det tror jag vi har filmer som Saw att tacka för. Man skulle kunna säga att det här helt klart tillhör den nya genren tortyrskräck, även om det också är en ganska ordinär polisthriller där FBI jagar mördaren, även om detta sker mer genom datorer än med fysisk jakt (som visserligen också förekommer). På det hela taget en ganska effektiv thriller med brutala mordsekvenser värdiga en hardcore horror-fan fast kanske lite för standardiserad grundhistoria för att nå riktigt hela vägen! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Mum & Dad – Det mest kända exemplet på en film med liknande handling måste väl vara Wes Cravens People Under the Stairs från 1991. Ett par med väldigt speciella idéer om hur familjen ska se ut kidnappar en ny dotter som ska uppfostras till att göra precis som de nya föräldrarna vill. Det finns inte utrymme till någon som helst olydnad då straffen är hårda, brutala och väldigt smärtsamma! Miljöerna är riktigt effektiva och mycket trovärdiga och man kan nästan känna smärtan som bestraffningarna måste generera. Jag kommer nästan att tänka på den misär som vi fick ta del av i kortfilmen Filthy men samtidigt är det pedantiskt rent i andra delar av huset. Pappans egna tortyrkammare påminner kanske mer om Hostel eller liknande och även om man inte direkt får se någon fysisk åverkan är det riktigt obehagligt att titta på. Det handlar heller inte bara om de fysiska bestraffningarna utan om hela den perversa situationen där pornografisk film visas i samband med frukosten på köks-tvn, eller hur pappan onanerar i ett stycke kött som han just skurit loss från ett offer. Det är hela tiden en mycket Sado-erotiskt ladda film. Har man själv den läggningen finner man det säkert väldigt eggande, medan vi andra får nöja oss med en magnifik uppvisning i ångest! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Crazy Eights – Den här filmen bjuder egentligen inte på något nytt, men skådespelarinsatserna är hyggligt stabila och det är ju alltid ett plus i kanten. Handlingen påminner en hel del om många av de asiatiska spökfilmerna som sköljt över västvärlden de senaste åren, men man har missat att ge filmen den spänning som brukar åtfölja de asiatiska filmerna. När man ser filmen kommer man också att tänka på ett flertal andra filmer som verkar ha varit inspirationskälla men det går att ignorera. Det som däremot är svårare att bortse ifrån är hur ologisk filmen är och hur mycket den underskattar sin publik. Det är ingen konst att räkna ut alla ”mysterier” i filmen långt före att karaktärerna själva gör det. Miljöerna är dock riktigt bra och man kan lätt förställa sig att ett gammalt nedlagt sjukhus (med tvivelaktig forskning i källaren) skulle se ut på det viset. Vad som är svårare att förstå är hu ljuset kan skina in genom de gallerförsedda fönstren när man befinner sig två våningar under marken? Men det är som sagt stabilt skådespeleri och flera kända namn medverkar. Bäst intryck gör tveklöst Dina Meyer, men även Gabrielle Anwar och den gamla porraktrisen Traci Lords. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Rovdyr – Förvisso levererar den här norska filmen inget nytt till filmhistorien som filmer som Texas Chainsaw Massacre, Wrong Turn, med flera inte redan har gjort, men den gör det riktigt bra! Det betyder förstås inte att det är en kopia rakt av utan att det trots allt finns lite egna saker i den också. Jag vill inte gå in i detalj vad man har lånat och vad som är eget i filmen men låt oss säga att man i och med att man påstår att filmen utspelar sig 1974 har man gjort en referens till Texas Chainsaw Massacre, själva handlingen däremot påminner mera om remaken av nämnda film än om originalet. Något som jag initialt hade problem med var språket, jag brukar generellt inte ha problem med språk som skiljer sig från mängden (där förstås engelska är det allra vanligaste i sammanhanget), men här störde jag mig lite på att jag nästan inte fattade ett enda smack av vad som sägs, och jag som brukar vara ganska bra på norska!? Nåja, eftersom nästan all väsentlig dialog ligger i början av filmen och att spänningen kommer fram under andra halvan gör det inte så mycket. Jag vill också påstå att det här är beviset på att man kan göra riktigt bra (och spännande) film med väldigt enkla medel, allt som krävs är några hyfsat bra skådisar, en skog och väldigt realistiska effekter, några av dem är rent ut sagt häpnadsväckande! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Lucky Number Slevin – Den här filmen fick oerhörd uppmärksamhet av min närmaste omgivning när den kom men jag såg aldrig den. Jag var allt för upptagen med att tycka illa om Bruce Willis vid tidpunkten och kunde inte förlika mig med ytterliggare en film men honom just då. Det är så klart en överdrift, men visst låter det som en bra ursäkt? Hur som helst har jag nu tagit tag i saken och bildat mig en uppfattning om filmen. Jag finner den väl inte vara en lika religiöst laddad upplevelse som de omdömen som presenterades för mig i samband med att filmen var ny, men det var helt klart en underhållande film den saken är klar. Stilen ligger lite åt Noir-hållet och det är väl ingen stil som jag brinner extra mycket för men det är snyggt och även om historien till en början är lite rörig faller alla pusselbitarna på plats när filmen är slut. Det är troligen inget jag kommer att se om inom en snar framtid, men helt klart en värdig rulle att ha i bagaget. Referensramen har utökats ett litet snäpp och det måste betecknas vara något positivt. Förutom Bruce Willis medverkar också Lucy Liu men de största plustecknen står ändå Morgan Freeman och Ben Kingsley för. – 6/10
- Tommy söderberg

 

The News Movie aka The Onion Movie – När man ser en komedi som har ordet “movie” i titeln kan man nästan alltid räkna med att det handlar om ganska galna och parodiska komedier. Onekligen är det också så att dessa inte brukar vara särskilt bra och ju nyare filmerna är desto sämre är de. Det verkar bara finnas ett visst antal skämt att tillgå och i samma takt som dessa återanvänds försämras kvalitén på filmerna med kvadraten. Döm därför av min förvåning när jag hittade denna pärla! Inte för att alla skämt känns purfärska men det finns ändå en helt annan medvetenhet i filmen är i de flesta andra ”movie” filmer som finns där ute. Det är en ganska provokativ film, och då kanske framförallt mot amerikanska värderingar. Flaggan vajar förstås en del i bakgrunden, men satiren är så pass slående att det liksom inte riktigt går att ta det på riktigt allvar. Man driver med allt och alla och eftersom själva grunden i filmen är nyhetssändningar kan man få med lite allt möjligt i historien. Det blir lite grand som sketcher sammanbundna med en röd tråd. Visst, det finns ett par tillfällen då jag tycker man har gått lite för långt och det faktiskt blir lite osmakligt, men de gångerna är lätt räknade och kommer också att avspegla sig negativt på betyget. Bland de mest kända ansiktena hittar vi – i pyttesmåroller, Michael Bolton och Steven Seagal. – 9/10
- Tommy Söderberg

 

Legally Blondes – Jag är väl egentligen inget större fan av Legally Blonde från 2001 och absolut inte av uppföljare från nåt år senare men dessa filmer stoltserar åtminstone med Reese Witherspoon som faktiskt är en riktigt duktig skådespelerska. I den här tredje filmen är hon dock inte med och själva produktionen är också bra mycket barnsligare än i de tidigare filmerna. Faktum är att det var med nöd och näppe att jag såg färdigt den, eller rättare sagt så var det en viss punkt i filmen där jag började ignorera det övertydliga skådespeleriet och de karikatyrmässiga karaktärerna och började fnissa åt de komiska (och rejält förutsägbara) situationerna istället. Har man sett de tidigare filmerna kommer man snabbt att känna igen sig även om det inte fungerar lika klockrent här. Själva huvudhistorien handlar om två tvillingar från Storbritannien som anländer till USA, (Elle Woods kusiner faktiskt) och ska gå på samma skola, som nyligen återhämtat sig efter kusinesn framfart. Naturligtvis blir det förvecklingar då skolans populäraste tjej inte kan tolerera att de får mer uppmärksamhet än hon. Maktkampen trappas upp och det står förstås redan från början helt klart vilken utgången kommer att bli. Fånigt och överspelat, bedårande och tramsigt är det, men faktiskt ganska underhållande mellan varven. Inget som kommer att gå till historien men som avkoppling en stund när man inte har något annat för sig duger den till. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

My Bloody Valentine (1981) – Eftersom jag nyligen sett och recenserat 2009 års version av My Bloody Valentine tyckte jag att det kanske kunde vara läge att se om originalet också. Det var ganska många år sedan jag senast såg den så mitt minne var, om man säger, inte i bästa form. Det behövs dock bara en snabb uppfriskning innan jag inser att den här filmen faktiskt är riktigt bra och en av de absolut bästa filmerna under slasherfilmens guldålder! Morden är uppfinningsrika och spänningsfaktorn är ganska hög! Utan att gå in på detaljer ser man tydligt var nyinspelningen hämtat inspiration och var man låtit originalet vara. Det är kanske i grunde samma historia, men den skiljer sig ändå på så många plan att man inte kan vara helt säker på hur den andra versionen slutar om man bara sett en av dem. Skådespelarmässigt funkar det mestadels riktigt bra även om några av de mindre rollerna är riktigt bedrövliga och jag vill inte nämna några namn, men det finns riktigt uruselt agerande i den här filmen också! Detta är dock inget som direkt påverkar helheten och det blir trots alla skavanker (som visserligen inte är speciellt många) och logiska misstag en synnerligen underhållande film som ingen sann skräckfilmsälskare kan vara utan i hyllan! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

The Broken – Det känns som om man redan sett själva grundhistorien som den här filmen centrerar sig kring ett antal gånger tidigare inte minst i de flerfaldiga filmatiseringarna av Invasion of the Body Snatchers. Visserligen finns det saker som skiljer historierna åt, en del ganska små saker och en del som kanske är av mer betydande vikt, men på det hela taget handlar det alltså om samma sak. Hur som helst tycker jag filmen lider av en hel del problem och det som faktiskt kunde ha blivit riktigt bra slarvas bort genom för dåligt tempo under första halvan. Man får aldrig något riktigt intresse för filmen och det blir heller inte särskilt intressant att klura ut vad som egentligen händer (i den mån man inte är rejält övertydligt). Dock måste man erkänna att det börjar skapas någon form av spänning ungefär i samma ögonblick som det börjar hända något, vilket sker ganska precis mitt i filmen – på tok för sent för att skapa den atmosfär som skulle ha behövts för att hålla intresset uppe. Slutet känns också lite väl krystat och platt och det känns ungefär som att man inte har kunnat hitta på mer och bara avslutar filmen. Man känner sig lite snuvad på konfekten och det är ju sällan ett bra epitet på en film… – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Otroligt Het – Jag ska väl inte sticka under stol med att jag är en stor beundrare av Annika Andersson och här är hon verkligen i sitt esse! Hon gör förvisso i princip samma förvirrade och halvhysteriska roll som vi sett henne göra så många gånger förr, med kvicka repliker som är både slående, humoristiska och dråpliga, men hon gör det med bravur och man ligger inte sällen dubbel av skratt. Även Carina Lidbom, som gör den andra stora rollen i farsen, gör ett bra jobb, även om hon inte är lika utflippad som Annika Andersson medan övriga medverkande, med Brasse Brännström i spetsen, kommer lite i skymundan. Tyvärr tycker jag att den tappar lite efterhand men eftersom inledningen är så in i helvete rolig slutar den ändå på ett gott betyg! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Sharks in Venice – Jaha, då var det dags för en sån där rulle som man inte riktigt vet hur man ska tycka om. Det här är definitivt en usel film, i alla avseenden, men det är samtidigt enormt underhållande och då menar jag faktiskt inte enbart för sina kalkonkvalitéer! Jag gillar den här typen av skräpfilm, det kan inte förnekas. Skådespelarna, med Stephen Baldwin i spetsen, är alla riktigt usla och Stephen själv lyckas med bedriften att gå fullständigt flegmatisk genom nästan hela filmen. Effekterna är bitvis hyggliga men sanslöst ojämna och vid flera av hajattackerna kan man inte ens urskilja vad som händer i allt virrvarr. Det är dataanimerade effekter blandat med arkivbilder på hajar. Tyvärr är det i stort sett samma filmsnutt av hajar man ser hela tiden, men det gör kanske inte så mycket egentligen för det här är egentligen ingen äkta djurskräckis som jag trodde. Visst är det ett betydande element i det hela, men det är också en film om en försvunnen skatt som en lokal gangster vill komma åt. I och med detta tillkommer också sådana där små luriga fällor a la Indiana Jones som finns till för att skydda skatten vilket gör det än mer underhållande. Själva händelseförloppet är dock allt annat är oväntat även om det också innehåller en hel del rejält tilltagna logiska luckor eller andra oförklarligheter. Så hur sätter man betyget? Är det de kvalitativa delarna som ska bedömas eller underhållningsvärdet? Inte vet jag, jag blandar och ger och hamnar på… – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Poseidon Adventure – De som sett den ”riktiga” filmen – Poseidon, som kom året efter den här TV-filmen kommer helt klart att känna igen sig. Det är i stort sett samma berättelse som berättas även om man ändrat på en del mindre detaljer. Jag kan väl inte påstå att jag var något större fan av filmen och inte av den här inspelningen heller faktiskt. Det duger som underhållning för en stund men inte så mycket mer. Här handlar det förstås om en viss uppoffring eftersom den totala längden nästan uppgår till tre timmar och faktum är att, trots att filmen många gånger är hur seg som helst och emellanåt riktigt korkad, så går tiden ganska fort. Det känns definitivt inte som några tre timmar den saken är klar! Den stoltserar också med en hel del kända och bra skådespelare även om de kanske inte får möjlighet att spela ut sitt fulla register här. Vad sägs om Rutger Hauer, Steve Guttenberg, Peter Weller, Bryan Brown och Adam Baldwin (som faktiskt inte är släkt med de berömda skådespelarbröderna!)? – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Nine Lives – Jag tänkte väldigt tidigt när jag såg filmen att jag skulle inleda den här texten med att konstatera att Paris Hilton faktiskt spelar skjortan av de andra skådespelarna och att det i sig skulle säga en del om skådespelarinsatserna. Men jag gav upp den tanken ganska snabbt, inte för att hon egentligen är varken bättre eller sämre än någon annan utan just för att hon, faktiskt, är av samma skrot och korn som de andra. Historien i kort innehåller inga direkta nyheter och behandlar en liten skara vänner som samlas på en gammal herrgård för att fira en födelsedag. En av dem hittar en gammal bok bakom ett hål i en bokhylla a la 13 Ghosts (originalet) och man kan väl säga att filmen blir någon form av mellanting av denna, The Shining (då de är insnöade på ett stort gods) och valfri slasher. Jag skulle gärna ha skrivit Tio Små Negerpojkar, men inser att det skulle vara lite väl pretentiöst och nöjer mig alltså med att generalisera ganska grovt i detta avseende. Hur som helst är det ingen vidare lyckad film även om den såklart innehåller en del underhållande passager. Och förresten, Ni som gillade att se Paris Hilton dö i House of Wax, får åter tillfälle att njuta… – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Roxy Hunter and the Mystery of the Moody Ghost – Ibland är det rätt skönt att se film som inte är genomdränkt med pretentiösa kameraåkningar och komplicerade intriger och vad passar väl då bättre än småsöta barn- och familjefilmer? Här handlar det om en liten tjej vid namn Roxy, eller Roxanne egentligen, som löser mysterier i den herrgård på landet som hon just flyttat in i. Som vuxen kanske man inte riktigt uppskattar den barnliga tonen i filmen, men som jag inledde med så är det ganska skönt att bara titta ibland utan att behöver tolka det man ser alltför mycket. Det finns inget man inte genast räknar ut i den här filmen, mysteriet kanske kan vara just det för en mycket ung publik men om man sett några filmer och har en någorlunda stor referensram förstår man genast vad som ska hända och det går väl heller inte särskilt lång tid innan man vet hur det ska sluta. Det är lagom halvtramsigt för att fungera i en barnfilm och ganska underhållande även för vuxna – om man är på rätt humör vill säga. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Vi hade i alla fall tur med vädret igen – Kanhända är det här inte en lika klockren betraktelse som ”originalet”, Kjell Sundvalls film från 1980, men jag tycker den har fått oförtjänligt dålig kritik överallt. Inte för att jag har läst alla recensioner som finns tillgängliga av den, men det jag har sett har i vart fall varit allt annat än positiva! Jag tycker tvärtemot att den här faktiskt på många sätt är roligare och bättre än sin föregångare. Problemet är nog att man egentligen inte ska jämföra dem alltför mycket med varandra. Det här är istället en film om relationer och där det hela tiden gick åt skogen för Gösta i första filmen försöker han här att lägga band på sig. Jag säger – försöker, för fullt ut lyckas han inte. Han drömmer fortfarande om backspeglar och om man inte har sett första filmen missar man nog en del poänger i den här filmen också, eftersom den faktiskt, trots allt, flirtar en del med förlagan. Men det är som sagt egentligen ingen film om en misslyckad semester längre utan snarare om Gun och Gösta som glidit från varandra och behöver hitta varandra igen. Kärlekens vägar, liksom Herrens, kan kanske tyckas outgrundliga, men onekligen så älskar de fortfarande varandra mitt i all kaos och när det verkligen gäller ställer de upp till hundra procent för varandra. Och mitt i alltihop sitter jag med antingen ett fånigt leende på läpparna är med en tår på kinden. Förresten så med verkar Johan Glans som komisk sidekick och fast det är lite roligt första gången vägarna korsas blir han faktiskt lite för mycket till slut... Men jag gillar det här och tänker inte dölja det! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Wallander: Hämnden – Det finns de som ogillar svenska polisfilmer men jag har aldrig riktigt fattar varför. Jag tycker de är täta och inte sällan spännande, de har också oftast en ganska kul approach när det gäller själva motivet som nästan kan jämföras med de ganska långsökta lösningarna som ligger till grund för de italienska gialli filmerna från sjuttiotalet. Den här är förstås inget undantag och det blir en storskalig kavalkad av explosioner och överlagda mord. Wallander spelas av Krister Henriksson som tidigare gestaltat karaktären vid tretton tillfällen, alla med ganska hög kvalitet. Den här tillhör det absoluta toppskiktet tillsammans med Mastermind som för övrigt också gick på bio. Nya karaktärer introduceras och även om varken Lena Endre eller någon av aspiranterna får särskilt mycket utrymme förstår man vad som komma skall. Det kan nog bli bra det här! Mitt enda förbihåll är att jag hade önskat att man hade vävt in någon form av hommage till Johanna Sällström, eller åtminstone en förklaring till varför hennes rollkaraktär inte längre är med. – 9/10
- Tommy Söderberg

 

Två Bröder Emellan – Stefan & Krister utan Krister är tyvärr inte riktigt lika roligt som de bästa stunderna när båda herrarna befinner sig på scenen. Kristers manus är det förstås inget fel på och här bjuds det på många av de vanliga förvecklingarna som hör farsen till, kanske i lättformat då det inte blir riktigt lika rörigt som det kan bli emellanåt. Detta är förvisso inget negativt eftersom det finns en hel del humor att tillgå utan att man behöver komplicera förvecklingarna för mycket. Samhällskritik är definitivt invävd och man kan ju förstås diskustera om det hör hemma i den här typen av lustspel eller inte. Men dessa skämt är så allmänt hållna att det inte är någon egentlig fara anser jag. Det skojas lite om kommunalpolitiker och så vidare men det hela sker i någorlunda etablerade tongångar. I denna medverkar förutom Stefan Gerhardsson och Jojje även Sven Melander, som gör en utmärkt rollprestation som en stel kommunalpolitiker som sedermera blir så rejält stenpackad att han tappar bort allt sans och vett. Och säga vad man vill om Sven Melander, men packad kan ha spela och har kunnat ända sedan Sällskapsresan. I hans roll har man också, på ett fiffigt sätt, vävt in repliker som anknyter till en av hans mest kända karaktärer, nämligen Werner (Werner & Werner, Nöjesmassakern) och dessa ögonblick är hel klockrena. Tyvärr innehåller farsen också en del, hur ska jag utrycka det, skämt om olika invandrargrupper som visserligen känns ganska rumsrena och egentligen är en produkt av den samhällssatir som jag nämnde tidigare, men det är lätt att missförstå och man kan kanske ta illa upp om man är mycket känslig för just den typen av humor. Det blir dock många sköna ordvitsar baserat på invandrartjejen Verenas dåliga svenska. Den senare farsen Två Ägg i Högklackat är en fristående fortsättning på denna där man åter igen utnyttjat samma karaktärer. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Sandlot 3: Heading Home – Eftersom jag såg denna som hyrfilm från Lovefilm hade jag egentligen ingen direkt koll på dess originaltitel. På svenska heter den Nya Sommaräventyr och skvallrar inte direkt om att det rör sig om tredje filmen i en filmserie. Nu tror jag i och för sig inte att man måste ha sett det två första för att uppskatta den här. Men jag har inte sett dem och kan således inte göra den bedömningen… hmpf! I korta drag går det ut på att en arrogant baseballstjäna förflyttas bakåt i tiden till sin barndom (även om han mentalitet fortfarande befinner sig i vuxen ålder). Under denna vistelse i en annan tid gör han flera insikter och förändrar sedermera sitt liv och blir en rejält mycket trevligare typ. Sensmoralerna är kanske klyschiga och det är definitivt inget nytt under solen, men emellanåt kan det vara trevligt att se en film som inte tar sig själv på större allvar än vad den klarar av att leverera, är lite söt och ganska charmig i sig förutsägbarhet. Jag vore förresten ganska besviken om så inte vore fallet här eftersom det är en barn– och/eller familjefilm. Småmysigt och helt klart underhållande för stunden! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Amusement – Det här var en lite för rörig film för min smak, det var för mycket olika saker som hände hela tiden och det blev liksom aldrig någon helhet av det. Även stilmässigt flaxar filmen lite hit och dit och det känns som om man valet göra allting på samma gång. Visst, vissa scener är riktigt effektiva och faktiskt ganska skrämmande, rent av läskiga, men det är på tok för ojämn kvalité och skådespelarna är relativt bra för sammanhanget. Vidare så flirtar filmen med en hel del andra förlagor, såsom Saw, Road Kill och en hel del andra filmer av det slaget som jag inte ens orkar minnas namnet på just nu. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

Interview With a Serial Killer aka White Angel – Ellen Carter (Harriet Robinson) har dödat sin man men kommit undan med det. Flera år senare, när hon hyr ut ett rum uppdagas dock att hon gömt liket inmurat i en vägg. Det är förstås inte vem som helst som upptäcker hennes hemlighet utan hennes nya hyresgäst – Leslie Steckler (Peter Firth), som visar sig vara den notoriske seriemördaren White Angel. Han kräver, för att han inte ska avslöja hennes hemlighet för omvärlden att hon, som är författare, ska skriva en bok om honom för att dokumentera varför han begått sina brott och vad som ligger i bakgrunden helt enkelt. Motvilligt och utan egentligt val går hon med på detta men det blir en mardröm bortom hennes vildaste fantasier. Hon är mördare och han är mördare och en maktkamp där båda vill kontrollera varandra börjar. Det är en ganska tät brittisk thriller som visar var skåpet ska stå. Man har valt att lägga fokus på spänning istället för spektakulära effekter vilket jag tycker är helt rätt väg att gå. Det är riktigt bra skådespeleri och en imponerande stämning nästan hela filmen igenom. Filmen får mig till och med överraskad vid ett par tillfällen och lurar mig att hoppa högt i soffan, vilket tillhör ovanligheterna. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Ice Queen – Jag hade inte läst särskilt noga vad den här filmen skulle handla om och förväntade mig, enbart baserat på omslagets natur att det här skulle vara någon form av fantasyfilm. Inget kunde dock vara längre från sanningen och även om själva monstret eller vad man ska kalla det för, verkligen ser ut som det gör på omslaget och ingalunda kan anses existera i den verkliga världen, är det förstås mera en skräckfilm är något annat! Man har hittat någon form av uråldrig varelse som fungerar lite omvänt mot oss vanliga människor och måste hållas nedsövd med avancerad apparatur som värmer upp varelsen. Många krafter är ute efter denna upptäckt som nästa känns lite som den Christopher Lee hittar i Horror Express och det finns kanske rent av pengar att göra på den. Varför inte, det är väl mer regel än undantag, framförallt sedan Alienfilmerna introducerade temat? Nåja, givetvis kraschar flygplanet som fraktar varelsen i en iskall miljö – en skidort där säsongen just avslutats. Varelsen kommer loss och… Ja, ni vet vad som händer! En efter en kommer de överlevande, från den efter kraschen resulterade lavinen, i kontakt med varelsen och… dör. En ganska kul film med betydligt bättre specialeffekter än vad man skulle kunna tro! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

What Just Happened? – Robert De Niro har väl inte gjort sig känd för att ha medverkat i några kvalitetsfilmer de senaste åren och det här kändes som ytterliggare en i raden av filmer som han skulle avverka på ren rutin. Men trots detta och att jag inte kan förneka att han åter igen valt ett säkert kort är det här faktiskt en ganska underhållande film. Inte för att det förekommer några briljanta skådespelarinsatser trots medverkan av både Sean Penn (i en ytterst liten roll som sig själv) eller Bruce Willis (i en något större roll som sig själv). Nej, underhållningsfaktorn ligger snarare i den cynism som man speglar filmbranschen med. Vi vet alla att det är en industri som ska tjäna pengar, precis som vilken annan industri eller affärsidé som helst, men jag har sällan sett den framställas med en sån självironisk ton eller fräckhet tidigare. I korthet spelar Robert De Niro en filmproducent vars hektiska liv består i att förhandla olika filmrelaterade problem, att medla mellan bolagets syn på en våldsam film och regissörens egen vision till exempel, att hitta en gyllene medelväg helt enkelt! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Taken – Under första halvtimmen eller så, det kanske var något längre vad vet jag för jag hade faktiskt inte tid att kolla så mycket på klockan, tyckte jag det här var en riktigt trevlig actionrulle. Den bjöd på en del innovativa scener som jag nästan jublade hejdlöst över och att den är skriven och producerad av Luc Besson är förstås inte heller någon nackdel. Liam Neeson spelar en före detta ”anställd av staten”, vad han gjort för staten är förstås inte uttalat men om man inte genast förstår att det rör sig om mindre rumsrena sysslor så blir det i alla fall uppenbart senare. För handlingen är egentligen ganska enkel, hans dotter kidnappas och han ska leta upp henne igen med hjälp av sin samlade erfarenhet från underrättelsetjänsten, naturligtvis bestraffa de inblandade med döden och mer eller mindre vänd upp och ner på stan, i det här fallet Paris! Tyvärr blir det mer och mer slätstruken ju längre filmen går, man har sett det mesta förr och även om Liam Neeson är en riktigt bra skådis så blir det lite tjatigt i längden. Missförstå mig inte nu, jag gillade verkligen den här filmen och den är fortfarande mycket underhållande mest hela tiden och fungerar bra som actionfilm, men efter den inledningen hade jag förväntat mig något mer, att den skulle hålla hela vägen igenom så att säga. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Slaughterhouse Massacre – Om jag inte missminner mig finns det ett helt gäng titlar som, även om det inte är identiska med den här, är väldigt snarlika. Handlingen i den här är ganska typisk och inte helt olik den i svenska Vem Är Du? som tidigare har recenserats i fullängdsformat här. Ett par ungdomar som ska skrämma sina flickvänner åker till ett ökänt slakthus där det tydligen ska ha inträffat några riktigt groteska mord och med omständigheter som gör att mördaren tydligen fortfarande kan väckas till liv om man uttalar en besvärjelse tre gånger. Inget nytt under solen alltså… Det är heller inte speciellt välspelat och miljöerna är verkligen inte trovärdiga för fem öre. Visst ser det ut som några ganska ruggiga lokaler, men på det hela taget är det alltför många detaljer som inte stämmer. Men trots detta, eller kanske tack vare, så är filmen faktiskt ganska underhållande och det är svårt att sätta ett rättvisande betyg på den. En del av mig vill såga den längs fotknölarna, medan en annan del av mig verkligen vill hylla den entusiasm som filmen verkar vara gjord med. Det är några ganska uppfinningsrika mord i den och det är ju alltid kul samtidigt är den nästan ofattbart korkad i andra avseenden. Jag hoppas att mitt relativt låga betyg, som jag slutligen beslutat att ge filmen inte avskräcker någon att se den, för den är faktiskt ganska underhållande – medvetet eller ej! – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Jack Brooks: Monster Slayer – Jag hade väl en viss föraning om vad ska skulle få se i den här filmen, och att det är gjort lite med glimten i ögat blir uppenbart redan i öppningsscenerna. Det är någon konstig blandning mellan ungdomsserie a la Hercules eller Xena och mer traditionell collagekomedi. Det är till en början riktigt charmigt men någon stans längs vägen brister och det blir bara lite för tramsigt. Lite för förutsägbart och lite för… rent ut sagt löjligt! Man skulle kunna säga att det är som en amatörmässig lågbudgetfilm fast mer lite mer budget och utan den entusiasm som brukar kanta amatörrullarna. Det är visserligen underhållande under stundom, men det går också långa perioder när man bara önskar att filmen ska ta slut. Och slut tar det, men inte efter att man utforskat allt som finns att utforska och själva huvudmonstret (om man säger så) är verkligen riktigt tramsigt. Jag förväntade mig som jag inledningsvis var inne på förvisso inte så mycket, men lite besviken blev jag nog trots allt! Men Robert Englund medverkar och det är ju alltid något positivt i alla fall. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Twisted Sisters – Allt som oftast en allt för amatörmässig film för min smak, den har dock sina stunder då den faktiskt är rätt bra och riktigt intressant! Framförallt gäller detta de scener när Fiona Horsey, som faktiskt är ganska duktig, får spela mot sig själv. Man har lyckats att skapa ett bildspråk och en berättar teknik som passar utmärkt och man funderar flera gånger på om tvillingsystern verkligen finns eller enbart existerar i fantasin. För historien handlar om en kvinna som till synes begår bestialiska mord, kastrerar ett antal män och blir identifierad som Jennifer (Fiona Horsey). Det visar sig dock att hon har en identisk tvilling – Nora, som är avundsjuk och vill ta över den förres liv. En del dödsscener är rätt uselt gjorda och några av skådisarna borde inte ha fått varit med överhuvudtaget, men jag tycker ändå att produktionen i slutändan kommer undan med det som den tar sig för och även om filmen i sig inte blir något mästerverk duger den helt klart att se på en gång och dessutom med visst underhållningsvärde. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Allt Flyter – En film signerad Måns Herngren kan väl inte vara fel? Det är eftertänksamhet samtidigt som det egentligen inte finns något nytt under solen. Det är en ganska typisk dramaturgi, under den förvisso mer originella handlingen. Jag menar, en film som handlar om manligt konstsim är väl kanske inte det vanligaste. Den vänskap som ligger i bakgrunden är dock inte lika originell och även om man problematiserar på olika sätt under filmens gång. Man både belyser problem och driver med dem på samma gång, det gäller alltifrån homofobi till omvänd könsdiskriminering. Att spela innebandy en gång i veckan är helt ok, men att träna konstsim går alls inte för sig! Det finns ju inga seriösa manliga konstsimmare i alla fall? Hur som helst blir jag rörd av den här filmen, den känns helt trovärdigt och den vänskap som åskådliggörs är verkligen exemplarisk. Det finns väl problem som uppkommer längs vägen och flera olika schismer också, men utan att avslöja för mycket så löser sig allting till slut. För övrigt påminner filmens tema en smula om Cool Runnings från 1993, fast man har bytt ut bobsleigh mot konstsim istället. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Red Water – Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av den här filmen för jag hade verkligen inte hört något gott om den alls. Nu menar jag inte att det är mästerligt på något sätt, för den är under stundom ganska tramsig, är särdeles korkad rätt mycket av tiden, de datorgenererade effekter ser inte vidare ut och en del av skådespelarna borde söka sig en annan väg att inbringa sin inkomst på. Men jag gillar ändå filmen, den har en charm så få hajfilmer har, det finns hur mycket skräp som helst i genren där ute, och vissa scener med hajen i är faktiskt ganska väl utförda! Lou Diamond Phillips imponerar väl inte direkt och det gör inte Kristy Swanson heller, men de sköter sig stabilt och det räcker för den här typen av film! Handlingsmässig hamnar den någonstans mellan en traditionell djurskräckis och en mer konventionell thriller och det är väl kanske det som ligger den i fatet lite. Jag hade gärna sett att det var en mer renodlad djurskräckis, men man kan ju inte få allt. …Och slutet är riktigt coolt! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Killing Floor – Efter att ha sett trailern för den här filmen och fattat tycke för densamma tyckte jag att det var lika bra att göra slag i saken och faktiskt se själva filmen! Tyvärr visade det sig, trots alla potentiella premisser, att filmen var rejält ojämn och faktiskt inte alls särskilt intressant under den första tredjedelen eller så, kanske till och med upp mot första halvan. Det är ganska oinspirerat och även om skådespeleriet fungerar är det inte tillräckligt för att gripa tag i mig. Det finns för många filmer av den här typen av mystiska kriminalhistorier, så det gäller verkligen att sticka ut från mängden om man vill synas. Mysteriet tätnar visserligen efterhand och flera olika teorier formuleras och när det är som bäst är det riktigt spännande och till och med lite nervkittlande, men upplösningen känns lite grand som en nödlösning för att få slut på filmen och det är ju sällan något positivt! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Evil’s City – En lätt rörig, för att inte säga fullständigt förvirrad, film om en mystisk liten stad där samtliga innevånare har dött under mystiska omständigheter. Dit kommer några reportrar för världens scoop men de tar sig, så att säga, vatten över huvudet. Fler personer dyker upp, men det är inte riktigt tydligt vilka de olika grupperingarna är, eller också är det inte tillräckligt intressant för att jag ska lägga manken till och försöka förstå. Efter ett tag spelar det ändå ingen roll, de personer som finns, finns och det får vara bra så. Skådespelarmässigt är det emellanåt riktig katastrof även om alla faktiskt inte är urusla hela tiden. Det är dock frågan om en lågbudgetskräckis och den brottas, som de flesta sådana, med en del problem (förutom skådespeleriet). Ljussättning och ljud är under stundom riktigt bedrövligt och det om något avslöjar att det här har en bit kvar till A-filmerna. Makeupeffekter och liknande fungerar dock relativt bra och om man tar filmen för vad den är fungerar den väl som underhållning. Många småsaker känns dock igen från andra filmer, såsom The Locals, eller varför inte Death Valley: The Revenge of Bloody of Bloody Bill. Exakt vad, tänker jag dock inte avslöja… – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Pathology – Det är väl egentligen en klyscha att säga ”att man måste vara en speciell sorts människa för att vara obducent”, men viss stämmer det. Och i den här filmen utmålas de som än mer speciella och redan innan filmen egentligen hunnit börjar har vi fått ta del av riktigt smaklös humor. Själva grundhandlingen är tämligen enkel, en sammanslutning av läkarelever fördriver sin tid med att leka en lek, en lek som går ut på att mörda på ett så bra sätt som möjligt. Det ska vara näst intill omöjligt att fastställa dödsorsaken och vissa av dem ser en otrolig prestige i att lyckas väl med detta. Överlag är det en ganska seg film som förvisso har sina stunder, men det är väl egentligen mer fokus på själva maktkampen mellan spelets ”ledare” och den nya medlemmen, som är en erkänt duktig patolog. Några kända namn skymtar förbi, som Alyssa Milano och Larry Drake, men filmen lyfter aldrig riktigt och blir ett enda stort virrvarr av sexscener eftersom det tydligen, liksom i Cronenbergs genialiska Crash, är väldigt upphetsande att vara nära döda eller döende människor och i synnerhet om man själv är det direkta orsaken till deras död! – 6/10
- Tommy Söderberg